Ingeborg Bachmann och författarjaget

Hennes frispråkiga dikter bröt med alla litterära och sociala konventioner. Marjaneh Bakhtiari reflekterar över den iranska poeten och filmaren Forough Farrokhzads poesi, liv och död. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2018.En skapande kvinna behöver inte bara ett eget rum. Hon behöver även möjligheten och friheten att lämna det rummet och komma tillbaka frivilligt och ostraffad. Annars är det inget rum, utan ett fängelse.I århundraden har iranska kvinnor hållits inomhus av en rad olika ursäkter som: själviska, kulturella och religiösa. Det är bara de senaste 160 åren som kvinnor börjat förhandla om gamla gränsdragningar både innanför och utanför hemmet.Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att kommaFarzaneh Milani, professor vid University of Virginia i Charlottesville, skriver i boken ”Words Not Swords” – Ord inte svärd – om iranska kvinnliga författare och friheten i att röra sig.1977, när Milani själv var student och ville skriva om poeten Forough Farrokhzad hittade hon bara skvaller om poetens skandalösa frigjordhet. De analyser och den kritik som hon var ute efter fanns inte.40 år senare ser det annorlunda ut bland annat tack vare Milani själv som i sin bok tittar på hur iranska kvinnors skrivande påverkats av att under så lång tid ha förvisats till hemmets privata sfär.Milani skriver om klassiska persiska kärleksdramer och de knep manliga författare har använt för att skriva om kvinnliga protagonister. Hur träffas ens de älskande i en värld där kvinnans plats är i slutna rum och fri rörlighet en manlig angelägenhet? Ofta genom orden. De blir kära genom att få berättat för sig hur nån ser ut. Eller så får de en vision. Ser sin älskade först i en dröm, sen i verkligheten. Vinden blir en oslagbar budbärare. Den tar sig lätt förbi alla hinder och gränser ända in i de annars så förbjudna kvinnorummen.Och vad som än händer under berättelsens gång, oavsett om kvinnorna varit motsträviga eller aktivt sökt sin kärlek, till och med lett arméer för att nå honom, så är slutet alltid lika ortodoxt. Hon är fortfarande mirakulöst nog oskuld, han är överlycklig att hon är det, de gifter sig och alla återgår till sina roller bakom stängda dörrar.Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation.Så ser det inte ut när Forough Farrokhzad skriver. Hennes första dikt ”Synden” handlar om en utomäktenskaplig kärleksaffär som hon inte ber om ursäkt för. ”Jag har syndat, en synd full av lust”, skriver hon 1954, 19 år gammal i ett land där man aldrig hört nåt liknande. Kärleksaffärer var inget nytt i den persiska lyriken. Men ett diktjag som är kvinna. En kvinna som varken är frustrerad eller ångerfull och som med ett enkelt rakt språk skriver om erotik och lust. Så öppet dessutom. Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma.Farrokhzad objektifierar istället för att identifiera mannen. Älskaren. Han som dikten igenom förblir en fysisk varelse skapad för hennes begär. En älskarinna som pratar om synd men inte om botgörelse. Det var både nytt och, såklart, skandalöst. Hon bröt mot könsroller, sociala konventioner, den traditionella lyrikens språk, ramar och regler. Hon skrev historia och fördömdes. Det blev skilsmässa. Hon förlorade vårdnaden om sin treårige son i ett land där moderskap är ett privilegium, ingen rättighet.Djupt deprimerad lämnade hon Iran. Under drygt ett år reste hon i Italien och Tyskland. Den geografiska distansen och det andrum den innebar från kritiken breddade hennes tankevärld medan det hemma tisslades och tasslades om vilka hedonistiska eskapader en ensam kvinna på resande fot kunde tänkas syssla med.Ett år senare, 1956, publicerades Farrokhzads första diktsamling ”Fången”.Hon var då 20 år gammal och rastlös. Dikterna, livet, kroppen måste hela tiden vara i rörelse. En stilla kropp är en död kropp. Att flyga med fåglarna och rusa mot solen, en nödvändighet. Det handlar om överlevnad. Hon skriver: ”Minns flykten/Fågeln är dödlig”.Hon reser mycket. Slutar aldrig skriva poesi, men börjar även översätta tysk litteratur. Hon gör en internationellt prisad dokumentärfilm ”Huset är svart” om en spetälskekoloni och adopterar en son därifrån. Det är som om hon inte kan låta bli att bryta mot konventioner. Hon lär sig redigera. Skriver reseskildringar, nåt bara iranska män gjort före henne. Och hon går igenom depressioner och perioder av extas och livsbejakelse.Hon skriver om kärlek, lust och rörelse. Om att sakna sin biologiske son. Om öppna fönster, vägar och hav. Och om hastighet. Det rörliga är det centrala i många av dikterna. Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation. Och det är mellan dessa tillstånd, mellan livsglädje och självmordstankar, vi ofta får syn på henne i dikterna. I extas, mani och flygning, och i sorg och fångenskap. Men de bipolära impulserna blir aldrig motpoler i dikterna. Istället drar hon in oss in en värld av både mörker och ljus men framför allt av överlappande skuggor. Flytande gränser. Rum utan väggar.Farrokhzad skrev under 1950- och 1960-talen. En tid då Iran gick igenom ett traumatiskt skifte med konflikter mellan det traditionella och det moderna. Mellan män och kvinnor och den kris i könsrollerna det innebar. Och så förskjutningen av gränsen mellan det privata och det offentliga. Normer och tabun ifrågasattes. De två mest populära romanerna, Den blinda Ugglan och Prinsen handlar båda om män i kris och kvinnor som inte var som kvinnor brukade vara: stilla i ett hem. Fromma. Tysta och förföriska.Det gick fort.Otåligt ville shahen modernisera landet. Iran skulle slitas loss från allt det österländska och formas om efter väst. In med flickorna i skolan. Ut med dem i arbetslivet sen. Bygg nattklubbar istället för moskéer. Av med slöjan, på med minikjolen. Fort, fort, fort.Milani beskriver hur landets slitningar speglas i Farrokhzads dikter. Av egen erfarenhet visste poeten hur lätt viljan till förnyelse kan väga mot gamla traditioner. Medan makthavarna gladde sig åt all framgång, skriver Farrokhzad om grannar som planterar maskingevär i sin trädgård. Om barnen i grannskapet som fyller sina ryggsäckar med små bomber. Detta, drygt 20 år innan revolutionen 1979, och kort innan sin egen död i en singelolycka där hon körde, som vanligt, alldeles för fort. Hon var då 32 år gammal och hade gett ut 4 diktsamlingar.De moderna samhällen som hon besökt utomlands och som var ett drömmål för shahen hemma i Iran var inget som Farrokhzad hade bråttom till. Det var inte där friheten låg. Där såg hon istället människor som vandrar från ”exil till exil”.Enda tillflykten, den enda plats där hon kunde hoppas och drömma, var i poesin. Den gav henne skydd, men också hjärtesorg. Hon kallar poesin för en blodtörstig gudinna när hon saknar sin son som allra mest: ”Annat än två tårfyllda ögon/ Vad har du gett mig?”frågar hon.Det kostar att vara en modern kvinna i ett konservativt land. Och för att vara den föregångare som Farrokhzad var, räcker det inte att ha talang. Då hade många fler kvinnor publicerats långt tidigare. Nej, det krävs en vilja, ett begär, så starkt att precis allt annat än ett liv tillägnat poesin blir ohållbart.Hennes symboliska död; i fart och på väg, och det faktum att hon inte hann mogna vare sig som kvinna eller poet, har cementerat bilden av Farrokhzad som den eviga rebellen. Den rastlösa poeten har lika paradoxalt som typiskt nog förvandlats till en ikon. Fångad i beundrares bild av henne. Själv hade hon mer elastiska och gränslösa drömmar om framtiden. Hon såg den persiska lyriken som en trädgård där hon planterade sina bläckfläckiga fingrar. Där poet, läsare och språk sträcker sig mot solen, inte trots, utan tack vare varandra. Nåt som hon själv aldrig fick uppleva. Hon vars namn betyder evigt ljus.Marjaneh Bakhtiari, författareLitteraturFarzaneh Milani: Words not swords – Iranian women writers and the freedom of movement. Syracuse University Press, 2011.Forough Farrokhzad på svenskaMitt hjärta sörjer gården. Översättning: Namdar Nasser, Anja Malmberg, Lisa Fernold. Lindelöws, 1996.Bakom fönstret skälver natten. Översättning: Namdar Nasser. Modernista, 2021.

21 Mar 202310min

En frihet så fri att den blir fasansfull ett ämne för författare som gjort den stora ensamheten till en gemensam angelägenhet. Isabella Nilsson ser verklighetens vakande hand vika av. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare: Sofia strandberg.Har du någon gång stått vid ett övergångsställe i ett mindre samhälle och plötsligt blivit varse hur världen tystnat? Som om verkligheten under några ögonblick kommer av sig, står och dagdrömmer, innan den ruskar på huvudet och fortsätter dirigera biltrafiken och fågelsången. Kanske är du då också bekant med den hisnande förnimmelsen av frihet? Ett förundrat Det är bara jag och tomheten här. Under ett par sekunder genomfars du av svirrande rymd och oändlighet, lätt berusning; en eruption av evighet mellan inandning och utandning.Men denna epifaniska frihetskänsla är totalt avhängig av tilldragelsens flyktighet; redan efter någon minut måste verkligheten återvända till din sida, ta dig i handen och skynda över gatan när trafikljuset slår om till grönt. Allt annat vore riskabelt, allt annat förödande för den tillit du med åren byggt upp. För hur bristfällig och vårdslös verkligheten än är i sitt förmyndarskap över mänskligheten så har den lovat dig åtminstone ett minimum av stabilitet: att den alltid kommer att finnas där.Tyvärr händer det att verkligheten sviker även detta åtagande. Den överger en människa och lämnar henne vind för våg utan minsta förklaring. Minut efter minut passerar utan att den ger sig till känna och tar sin skyddsling i famnen och skrattande ber om ursäkt för sitt elaka spratt. Timmarna går, dagarna, veckorna, månaderna… Den initiala känslan av frihet övergår i en förlamande och kuslig ångest. Den fasansfulla förnimmelsen av frihet. Det är bara jag och tomheten här.Världslitteraturen är full av berättelser om människor som under långa perioder lämnats ensamma och tvingats sköta sig själva, nästan helt utan kontakt med verkligheten. Under epitet som excentriker, byfånar, galningar, neurotiker, dagdrömmare och magiska tänkare lever de, alltefter förmåga, i sin egen lilla värld. I min bokhylla hör dessa solitärers vittnesmål till de mest tummade och lästa volymerna. De lämnar mig ingen ro, jag läser och läser om, i jakt på ett slutgiltigt avgörande: vem övergav vem? Var det människan som flydde verkligheten eller verkligheten som flydde människan?Världslitteraturens kanske allra ensammaste människa möter vi i Mircea Cărtărescus bok Melancolia, översatt till svenska av Inger Johansson. I berättelsen Broarna lever en femårig pojke övergiven i en lägenhet där tiden har frusit fast i ett stumt, oföränderligt och evigt nu. Alltsedan den dagen mamman gick ut för att handla och sedan glömde att komma tillbaka har det varit så. I dagar, veckor, månader, år, decennier, århundraden, årtusenden har pojken varje morgon betraktat sin spinkiga femåringskropp i badrumsspegeln utan att skymta minsta förändring. Sitt namn har han glömt. Fragment av minnen från sin tidigare tillvaro genomkorsar honom ibland med en blixtrande smärta, men oftast minns han ingenting alls. Om eftermiddagarna leker han med sina leksaker hästen, katten och clownen, alltid samma lek, och om kvällarna vaggar han sig själv till sömns invirad i mammans gula satängtäcke. Ibland slår han på radion, den spelar alltid samma nostalgiska jazzmelodier och han kan dem sedan länge utantill. Men hopkrupen framför apparaten, hypnotiserad av ljuset från den osynliga lampan som belyser våglängdsskalan, blir han ändå kvar i timmar. Cărtărescu skriver: ”Där han låg på knä på golvet, speglad i de lackade skåpdörrarna, såg det ut som han tillbad någon avgud, en melankolins hypnotiska, grymma avgud.”Att följa den lilla pojkens tröstlösa förflyttningar mellan lägenhetens olika rum är fullständigt hjärtskärande, och kanske har mer än en läsare tvingats lägga ifrån sig boken och ta ett djupt andetag, när pojken vid ett tillfälle lyckas öppna ytterdörren, bara för att mötas av en vägg av kompakt jord som fyller hela trapphuset.Hur och om pojken lyckas bryta sin isolering skall här inte avslöjas helt, men låt oss konstatera att Cărtărescu inte är den typ av författare som skulle få för sig att tumma på sanningens komplexa natur till förmån för ett lyckligt slut. Med sitt sagoaktiga språk gräver han sig istället envist in mot den mytiska och mystiska sanningskärna, som ligger inkapslad i ensamhetens epicentrum. Det är dock talande att han gett pojkens berättelse titeln Broarna. På ett plan går berättelsen nämligen alldeles utmärkt att läsa som en studie i den moderna psykologins utvecklingslära; det handlar om modersseparation och om erövrandet av ett autonomt subjekt, om barnet som kommet till ett visst stadie av utveckling måste sluta använda modern som länk mellan sig själv och omvärlden, för att istället på något outgrundligt sätt upprätta en egen direktförbindelse med världen. Broar, om man så vill, mellan barnets inre magisk-realistiska perceptionsvärld och den yttre konkreta livsmiljön.Den svenska utgåvans baksidestext beskriver Melancolia som en samling historier som skildrar de traumatiska separationer som präglar våra metamorfoser i förvandlingen från barn till vuxen. Sådana historier lider varken min av separationsångest bågnande bokhylla eller världslitteraturen i stort någon brist på. Det som gör Cărtărescus bok till ett så betydande bidrag är hur väl han lyckas illustrera att det inte bara är separationen från modern och barndomshemmet som utgör uppväxtårens traumatiska förluster; var och en av våra metamorfoser på vägen mot vuxenblivande innebär också en förlust av den verklighet vi ditintills förlitat oss på. Berövade denna förvandlas livet till en allvarsam gissningslek med vårt subjekt som insats. I tider av existentiell förvandling och omorientering är vår förmåga, eller oförmåga, att återupprätta kontakten med verkligheten helt avgörande för lekens utgång.Ifråga om människors sätt att fungera i mellanmänskliga relationer pratar man om anknytningsmönster. Man skiljer mellan trygg och otrygg anknytning. Människor med ett tryggt anknytningsmönster har från barndomen med sig en erfarenhet av att få sina behov av närhet och omsorg tillgodosedda, och känner därför som vuxna tillit till sin omgivning. Människor med ett otryggt anknytningsmönster har från barndomen med sig erfarenheten av att bli avvisade, försummade eller övergivna när de sökt stöd och tröst. Som vuxna präglas deras sociala liv av misstro och osäkerhet, som kan ta sig uttryck i såväl ett överdrivet behov av bekräftelse som en överdriven rädsla för att behöva andra människor.Det är bara jag och tomheten här. Frågan fortsätter hemsöka mig: vem övergav vem? Är det jag som flyr verkligheten eller verkligheten som flyr mig? Är det jag, eller kanske snarare verkligheten, som lider av ett otryggt anknytningsmönster?Isabella Nilsson, författare och översättareLitteraturMircea Cărtărescu: Melancolia. Översättning: Inger Johansson. Albert Bonniers förlag, 2023.

20 Mar 202310min

En av Europas starkaste litterära röster tystnade 2023. Anneli Dufva tecknar i denna essä från 2015 ett porträtt av Dubravka Ugrei. Hon som lämnade sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/2 2015 som en del i en serie om yttrandefrihet efter terrordåden i Paris och Köpenhamn.I sin senaste bok, en essäsamling, betitlad Europe in Sepia skriver Dubravka Ugrešić i essän Manifesto."En gång två zoner åtskilda av en rätt stadig mur så har Europa under loppet av 20 år blivit en kaotisk mega-marknad. Nu finns inga murar och inga koordinater heller; ingen vet var väst är, och inte öst heller".Hon, som själv beskriver sig som "en produkt av en socialistisk barndom, Jugoslaviens sönderfall, inbördeskrig, nya pass och brustna identiteter, exil och ett nytt liv i ett västeuropeiskt land".”Dessa små på pålitliga fakta. Stämplarna i passet läggs på hög och förvandlas vid något tillfälle till otydbara linjer. Först då börjar de plötsligt rita upp en inre karta. En karta över det imaginära. Och först då beskriver de i detalj den där omätbara upplevelsen av exilen. Ja, exilen är som en mardröm.”Jag har, i min tur, beskrivit henne som att allt hon skriver är färgat av hennes fria hjärnas tolkning av ett Europa format både av krig och sina filosofer.För i Dubravka Ugrešić böcker, både romaner och essäer, rör man sig nämligen i Europa, mellan platser. Hon iakttar detaljer på dessa platser- små händelser eller fenomen som tillsammans skapar en lika galghumoristisk som vemodig ton. Hon är pessimist. Kanske bliven med tiden, men hon är det.I en annan essä i samma bok står hon och röker på en balkong i Bulgariens huvudstad Sofia, i vad hon beskriver som ett typiskt öst-europeiskt hyreshusområde, där hon är på besök hos en bekant. På balkongen intill får hon syn på en märklig ståltråds-grunka. Hon frågar vad det är och vännen svarar att "Det är min påhittige granne, han jagar duvor med den". Hon frågar vad han ska med duvor till, varpå vännen lakoniskt säger: "Du vet, det är många människor som kämpar här..."Hon skriver sedan att hon själv under de år som gått sedan den händelsen blivit betydligt mer pris- och krismedveten, att hon till och med köpt ett antal burkar med kondenserad mjölk. Holländsk kondenserad mjölk. Burkarna är på alla sätt utom ett identiska med dem som i Sovjet kallades zguschenska.Skillnaden är att de holländska har ett bäst före-datumOch jag kan se henne framför mig, där hon bär hem matkassarna till sin lägenhet i Amsterdam. Jag har nämligen varit där två gånger, för att intervjua henne. Hon bor i ett stort vitt 60-talshus med långa, långa loftgångar, på en gata där det finns både en polisstation och en moské.När inbördeskriget i det forna Jugoslavien bröt ut 1991 tog Dubravka Ugrešić stark ställning emot kriget och emot nationalismen. Hon blev då kallad både för förrädare och häxa. Efter en rad offentliga påhopp lämnade hon Kroatien 1993, eftersom hon inte kunde "anpassa sig till den ständiga terrorn och lögnaktigheten i såväl offentligheten, som politiken, kulturen och vardagslivet".Livet blev motbjudande när allt var så nedsmutsat av hat och nationalism och sen blev jag utsedd till en allmänhetens fiende, jag blev utfryst av både mina grannar, vänner och kolleger, sade hon när jag träffade henne år 2004.Dubravka Ugrešić hamnade först, sedan hon lämnat sitt hemland, i Berlin, vilket också är den stad som spelar en sorts huvudroll i hennes roman Den ovillkorliga kapitulationens museum. I den är det är 90-tal, det är exil, det är fragment av liv och närbilder på ting som bärare av både minne och tid.Något som återkommer även i nästa roman Smärtans ministerium, som däremot utspelar sig i den stad där hon kom att bli kvar, Amsterdam.Ett Amsterdam dit bokens huvudperson Tanja kommer för att undervisa i serbokroatiska på universitetet.Serbokroatiska, som sen Jugoslaviens upplösning inte längre finns som ett officiellt språk, eleverna också de en grupp forna jugoslaver som nu ska definiera sig både i förhållande till det gamla landets nya länder och förhålla sig till det för dem främmande land där de råkat hamna.Och staden Amsterdam, som en plats för glömskan, som Dubravka Ugrešićsäger, där minnena skingras. En skör, drunknande miniatyrstad, byggd på sand - som gjord för att se igenom och för att försvinna i, tänker jag.Och när jag besöker henne nästa gång, år 2010, då är det vi istället talar mest om hennes nya hemland Nederländerna och den politiska förändring landet befinner sig i. Då har både filmaren Theo van Gogh och professorn Pim Fourteyn mördats och parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali lämnat landet. De var alla tre islamkritiska, offentliga personer som genom sina öden kom att bli symbolgestalter, vilka i någon mening legitimerade den islamkritiska hållning som vuxit sig allt starkare i det tidigare så öppna Nederländerna.2010 hade Nederländerna därför istället fått en invandringspolitik som var en av de hårdaste i Europa. Bland annat med svåra både språk- och kulturtester för de invandrade. Och Geert Wilders främlingsfientliga Frihetsparti hade blivit tredje största parti i parlamentet.Hans teser är enkla, säger hon. Holland ska belöna hårt arbetande människor, stoppa immigrationen, stoppa islam som till skillnad från kristendom är en farlig religion enligt honom. Allt framfört med billig känslomässig retorik, menar Dubravka Ugrešić.”Jag jämrade mig över något lösryckt fragment, en tillfällig melodi som klingade i mitt öra. Ett ansikte som plötsligt visade sig i mörkret. Ett ljud, en ton, en vers, en slogan, en doft en scen.”Dubravka Ugrešić talade vidare om den polarisering, den uppdelning i "vi" och "dem", som alltid funnits, som handlade om judarna på 30-talet och som handlade om muslimerna, då 2010. Behovet dock detsamma - att peka ut den andre.Nu, år 2015, vet vi att läget hårdnat ytterligare. Att muslimerna fortsatt är utsatta som grupp, men att nu även de judiska grupperna står inför en ny våg av antisemitism.Och i yttrandefrihetens namn - det här är Dubravka Ugrešić - hon som själv flytt sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet, hon fortsätter också att tycka att man inte behöver vara politiskt korrekt.I essän "Code" i Europe in sepia skriver hon "om den politiska korrekthetens regler hindrar oss från att använda etnicitet, nationalitet, ras, kön eller andra typer av skillnader - alla lika opålitliga i vilket fall som helst - men vi ändå vill ha något att falla tillbaka på, så finns alltid koden." Koden, som hon menar är de skrivna eller oskrivna regler som styr vårt beteende inom olika grupper.Hon tror helt enkelt inte på en uppdelning av människor, på en indelning i grupper - därav hennes kritik av mångkulturtanken. Hon menar att den kan bli omvänt rasistisk genom att den förstärker idéen om "den andre" och snarare hindrar integrationen.Ja, hon sade det 2010. Hon kanske skulle säga något annat nu - antagligen skulle hon det, eftersom hon är den hon är.Jag söker på youtube och jag hittar ett föredrag hon höll i Boston hösten 2013, där hon från en person i publiken får frågan hur hon ser på demokratin Europa.Hon svarar långt och vindlande och hon säger att människor är rädda och tysta och att de inte vet hur de ska positionera sig idag, eftersom postionerna är så låsta. Om du som kroat är emot EU, då hamnar du ofrivilligt på samma sida som nationalister och fascister. Det är så lätt att bli etiketterad och så svårt att hitta alternativ.Begrepp som demokrati och stat börjar lika malätna flaggor, säger hon, men en typisk drastisk Dubravka Ugrešić-formulering.För Dubravka Ugrešić utmanar med sina tvära kast mellan högt och lågt, åsikter och fakta. Och mellan litterära och filosofiska referenser finns också läppstiften, den rumänske taxichauffören i London, gamla amerikanska filmer...Det är det som gör henne så intressant.Och jag skulle vilja sluta med ett citat. Författaren Steve-Sem Sandberg beskrev Dubravka Ugrešić så här, 2004:–Det finns ingen författare jag läst de senaste decennierna som så uppriktigt och så känsligt och smärtfyllt och så gripande tagit pulsen på vår egen samtid.Anneli Dufva

19 Mar 202314min

Vad är det som driver en översättare? För Inger Johansson börjar allt med begäret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-02-15.På midsommardagen 1973 recenserar författaren Artur Lundkvist en nyutkommen roman i Dagens Nyheter: G: a novel, av engelsmannen John Berger. ”Ett sexualbesatthetens ödesdrama” om en sentida Don Juan, läser jag vid mitt köksbord. Lundkvist skriver: ”Som romanförfattare tar sig Berger stora friheter och använder sig av dem på ett lysande, stundom närmast genialt sätt. Friheterna medför också för läsaren en befriande förnimmelse: det är högt i tak i detta bygge, ovanliga rörelsemöjligheter i både rum och tid.”Inom loppet av några minuter vet jag att jag måste få se den här romantexten med egna ögon!Jag beställer hos Fritzes Hovbokhandel i Stockholm, inväntar en lysande lackröd bok, slår upp – och drabbas av ett egendomligt sug, en plågsam lust, en språklig åtrå.Redan typografin – satsytan, typsnittet, blankraderna – höjer pulsen. Och orden, orden i de till synes enkla meningarna, störtar emot mig, så här:Fadern till huvudpersonen i denna bok hette Umberto. Han var köpman, kom från staden Livorno och handlade med kanderad frukt. Han var kortväxt och fet och föreföll ännu kortare på grund av sitt stora huvud.Vad är det då för en kraft som väller upp inom mig? Det är ett begär att få översätta, ett begär som väcks i ett närmast kroppsligt möte med texten, i en momentan upplevelse av dess inneboende potential. Det skapar ett ögonblick eller ett tillstånd av grandios självförhävelse, ett oresonligt anspråk, en visshet om att texten borde kunna, kan, ska, måste bli min.Efter denna upplevelse stapplar jag vidare på min nyligen inledda autodidaktiska yrkesbana där jag översätter från franska, rumänska och engelska. Varje bok och varje manusredigering blir en ny invigning i översättandets hantverk. Under tiden ruvar begäret djupt i det fördolda bland övriga begär i mitt dunkla driftsliv.Men när min blick faller på Gabriela Melinescus glest maskinskrivna, fotokopierade manuskript till Tålamodets barn, det som jag har åtagit mig att smuggla ut ur Rumänien – då stiger begäret fram igen. Så här står det:I gryningen den tjugotredje september – just den dag då höstdagjämningen infaller – börjar det snöa i Bukarest, och det fastän himlen är molnfri. Snön faller över Regnbågsgränd, en liten återvändsgata som med sina fem hus tränger sig ett stycke in på katolska kyrkogårdens domäner.Och begäret ansätter mig på nytt när jag får syn på ungdomsdikten av Paul Celan, ”Natten innan deportationerna började”, tryckt i hans vän Petre Solomons minnesbok. Dikten börjar så:Natten innan deportationerna började kom Rafael, iklädd en ofantlig förtvivlan av svart siden med huva, hans brinnande blickar korsades på min panna, rännilar av vin började strömma över kinderna på mig, flyta ut på marken, människorna drack det i sömnen.Så fortgår mitt översättarliv. I decennier översätter jag skönlitteratur, biografier, religionshistoria, poesi och dramatik. Liksom många kolleger läser jag ibland lystet ur den rika teoretiska litteraturen. För även om människor har översatt i tusentals år, och även om maskinöversättandet blir alltmer sofistikerat, så vet vi fortfarande inte riktigt hur det går till. Jag samtalar ofta med andra om hur vi gör. Vi delar passionen för språk och en sorts nyfiken självreflektion kring den outtömligt gåtfulla översättningsprocessen. Tills jag en dag blir ombedd att skriftligen besvara frågan: ”Hur kom det sig att du valde att bli översättare?” Då kommer det oemotståndliga men likafullt omedvetna begäret upp ur djupet och ger sig till känna. Jag skriver: ”Begäret att översätta valde mig.”Ordet begär blir ett ställningstagande. Kan jag stå för det?Jag gör en informell rundfråga bland mina kolleger. Det ekonomiska incitamentet för att översätta är utomordentligt svagt, men är begäret en drivkraft? frågar jag och utgår från en essä av Jeana Jarlsbo. Hon skriver så här om det som översättningsteoretikern Antoine Berman kallar för ”begäret att översätta”: ”Översättning har alltid inneburit ett visst mått av tvång och nytta, men begäret att översätta inrymmer betydligt mer än så.”Och mycket riktigt lämnar kollegerna svar om översättandets drivkrafter som tillsammans ger ett både bredare och djupare spektrum än jag hade räknat med. Så är det ofta med denna mångkunniga och erfarenhetsrika yrkesgrupp. Den spänner över vida kunskapsfält och pejlar stora djup.Alltså, är det ett begär som driver dig? frågar jag översättarna. Nja, svarar de. Det är kampen med det ouppnåeliga, behovet att förstå vad det egentligen står, en ouppfylld längtan att bli ett med författaren; det är begäret att förmedla, begäret att finna lösningen, tillfredsställelsen i att kunna och att träffa rätt; det är en önskan att göra en viss språkvärld begriplig och levande i en annan; det är kärleken till det egna modersmålet; det är övertygelsen om att all förståelse är översättning; det är arbetsglädjen, en oemotståndlig nyfikenhet, översättandet som sinnestillstånd…De här drivkrafterna är också mina. Men var hittar jag mitt begär – den uppflammande lidelsen, den okuvliga lusten att göra texten till min?Jag söker vidare och vägleds slutligen in på det erotiska spåret. Jeana Jarlsbo skriver: "Visserligen är det viktigt med teknisk skicklighet, men det som framför allt kännetecknar en bra översättning är 'ett intensivt begär'. Med den franske poeten och essäisten Valery Larbauds lustfyllda formulering skriver François Ost om 'översättningens erotik'. En liknande bild förekommer hos Umberto Eco, som jämför översättarens begär gentemot författaren med en älskares begär efter fullkomlig sammansmältning."Här finner jag mitt begär. Här får jag anknyta till och inordna mig i en tradition, den översättningserotiska, som jag härmed bekänner mig till.Men en helt annan fråga är huruvida ”ett intensivt begär” verkligen ”kännetecknar en bra översättning”. Den frågan måste jag med blossande kinder lämna öppen.Hur det gick med John Bergers G? Nej, den blev aldrig min. Efter en tid gjorde jag en provöversättning, skickade in den till det nyetablerade förlaget med de lovande framtidsutsikterna, men hörde aldrig av dem. Några år senare började de ge ut Berger, och 1985 utkom G: roman i inspirerad översättning av Nils A Bengtsson.Inger Johansson, översättare

14 Mar 20239min

Ovidius "Metamorfoser" präglas av sexuellt våld och debatteras i cancelkultursammanhang. Kristoffer Leandoer dyker ner i en ny engelsk översättning som tar frågorna på största allvar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På sin bröllopsfest med den etiopiska prinsessan Andromeda överfalls sagohjälten Persevs plötsligt från alla håll samtidigt. Spjuten viner kring honom, fiendens övermakt är enorm, tusen mot en, men Persevs har inte en tanke på flykt, tvärtom. Ovidius, som berättar om det blodiga bröllopet i femte boken av Metamorfoser, liknar hjältens dilemma vid en utsvulten tigers, som kan höra kreaturhjordar råma i två olika dalar ”och står där i valet och kvalet / vilken han först borde rusa emot, ty hans lust står till båda”, heter det hos vår svenske Ovidiustolkare Ingvar Björkeson.I Stephanie McCarters tolkning av Metamorfoser är scenen likadan: bröllop, blodbad, tvekande hjälte. Men något har hänt: tigern har bytt kön. Persevs med svärdet i högsta hugg liknas nu vid en hungrig tigrinna. Det kan låta som en obetydlig detalj, men den som sysslat med översättning vet att arbetet består av hundratals sådana de facto-beslut om kön, art, modell när dessa inte entydigt framgår av originalet – och att undvika tydlighet är också ett val, man kan givetvis säga ”den” om en tiger, men det är ett val med konsekvenser, man kan inte säga ”den” om allting, då blir texten snart oskarp och fadd. Alla små beslut bildar ett mönster, en textvärld. Björkeson bestämmer sig för att tigern är en ”han”, McCarter för att den är en ”hon”. Detta är mer än en obetydlig detalj, för det främsta vapen Persevs kan svinga mot sina fiender är inte svärdet utan Medusas avhuggna huvud, som förstenar alla som ser på det. Han besegrar alltså övermakten med hjälp av kvinnokraft, med hjälp av en kvinnas blick för att vara exakt. Hos Ovidius är det livsfarligt att bli sedd. Och det finns definitivt en poäng med att tigern är en hona.Stephanie McCarter är professor i klassiska språk i Tennessee, och den första kvinnliga översättaren till engelska av Metamorfoser på minst sextio år, smått uppseendeväckande med tanke på hur många uttolkare som lockats till detta verk, vår kulturs stora rekvisitaförråd, där dramatiker, poeter, konstnärer, kompositörer och pedagoger i tvåtusen år grävt bland ämnen. Metamorfoser har tillhandahållit en lejonpart av vårt icke-bibliska basutbud av myter, berättelser och motiv. Ändå är det kanske första gången den hungriga tigern får vara av honkön.åldSamma arbetsetik hittar man hos professor McCarter: att återge Ovidius så tydligt som möjligt. För att poesin inte ska gå förlorad väljer McCarter blankvers, Shakespeares versmått, i stället för originalets hexameter: blankversen menar hon stämmer bättre med engelskans språkrytm.Metamorfoser präglas av sexuellt våld, femtio av sagorna behandlar våldtäkt i någon form, förvandlingen blir en flyktväg eller ett uttryck för sorg och skam hos offret – eller hämnd på förövaren. McCarters ambition som översättare är att kalla saker vid deras rätta namn, att inte väja för det obehagliga, släta över eller bagatellisera. Att hitta ett direkt tilltal, utan omskrivningar, en rak och begriplig vokabulär där en spade kallas en spade och en våldtäkt en våldtäkt. T. S. Eliot är ute efter något liknande i essän ”Vad är en klassiker?” från 1944. Det främsta stilistiska kännetecknet på en klassiker är enligt honom just dess direkta tilltal, att den talar till sin samtid utan omväg. Ett modernt, tillgängligt idiom som klart och ansvarsfullt översätter alla scener med sexuellt våld och övergrepp. Så, menar McCarter, kan Ovidius vara högst relevant för vår tid som skildrare av maktutövning och dess offer: hon påpekar hur många som förlorar sina röster, och sätter det i samband med poetens eget kommande öde att landsförvisas. Men Ovidius visar också utvägar. För honom är könsgränserna flytande, kroppen vi föds med är inget som måste vara givet för alltid, inget som automatiskt uttrycker vilka vi är. Man kan födas i fel kropp: kärlek, sexualitet och begär är sociala och föränderliga fenomen. Det finns en Ovidius som är fullt relevant för dagens diskussion om könstillhörighet, menar hon. Genom att hon lyfter fram denna aspekt får jag till exempel syn på kärleken mellan kentauren Kyllaros och hans maka Hylonome, ”par amor” som är ”samma kärlek” hos Björkeson men hos McCarter rentav ”equal love”, alltså jämlik. Men ”equal” står det redan hos andra översättare, så i det här fallet visar hon för mig vad som redan finns.Det är inte så bara: att visa är ingen oskyldig handling.Hos Ovidius är det som sagt livsfarligt att bli sedd, man riskerar att bli offer för gudarnas lystnad eller avund. Och det är lika livsfarligt att se. I exilen klagar han över sina skyldiga ögon, som enligt honom var skäl till landsförvisningen: ”Varför, så aningslöst, har jag bevittnat ett brott?” Vi får bära ansvaret för vad vi ser, vare sig vi velat se det eller inte. Denna tanke är genomgående i Metamorfoser och får sitt tydligaste uttryck i sagan om Aktaion, jägaren som utan egen förskyllan se jaktgudinnan Diana naken och till straff förvandlas till en hjort och sönderslits av sina egna hundar. Tankarna om den skyldiga blicken och den förlorade rösten föregriper inte bara Ovidius eget öde eller MeToo, utan hela vår visuellt orienterade samtidskultur, besatt av att visa upp precis allt: i vilken grad blir vi medskyldiga till det vi ser?Varje ny översättning av en klassiker är i sig en ny läsning som ofrånkomligt lyfter fram nya aspekter. Plötsligt faller ljuset på nya textställen. Jag har till exempel aldrig stannat upp och reflekterat inför inledningens skildring av hur Prometheus knådar till människan av lera och regnvatten, men nu drabbar den med full kraft. Är det i själva verket vi människor som är monstret, Golem? Är vår ofullkomlighet inte uttryck för vårt eget syndafall, utan bara resultatet av en mindre gudoms klåfingrighet, en mindre gudom som inte kunde låta bli att kladda på en för övrigt fulländad skapelse?När man väl fått syn på tanken går den inte att komma undan. Det finns inga oskyldiga sätt att läsa en klassiker. Precis som översättaren får läsaren ta ansvar för texten: skapargud eller demiurg, tigerhane eller tigerhona?Kristoffer Leandoer, författare, kritiker och översättare

13 Mar 202310min

Dante förälskar sig i Beatrice och i språket han besjunger henne med. För läsaren är det lätt att bli förälskad i Dante. Mikael Timm återvänder till "Vita nuova". Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Dante – en av få författare som världen kallar vid förnamn – tillhör verkligen inte de bortglömda men Vita Nuova – det nya livet, eller varför inte ”mitt märkliga kärleksliv” som publicerades 1293, står lite i skuggan av helvetesskildringarna i Den gudomliga komedin som kom långt senare.Så har det också varit för mig. Första gången jag läste om Beatrice var jag tonåring och blev irriterad. Om hon nu var så avgörande för Dante kunde han väl tala om hur hon såg ut. Vilken hårfärg hade hon? Och färgen på ögonen?Nej. Besviken lade jag boken åt sidan och återkom några år senare som litteraturstudent. Då ville jag förstå vem Dante var. Men det var för många kommentarer, för många utvikningar om hur kärleksdikterna är upplagda. Besviken lade jag boken åt sidan och koncentrerade mig på Tigerstedts Dante-biografi.Men när jag nu som gammal återvänder till det Nya livet, lockad av Anders Cullheds nyövesättning, ser jag en lekfullhet med berättelser i berättelserna - ett ”tänk om…”.Spelet inleds redan på första sidan av de dryga hundra med att Dante meddelar att det vi just börjat läsa är en avskrift av en bok skriven på latin med titeln ”Här börjar det nya livet”, som han tänker återberätta, om inte i detalj, så i samma anda. Dante tycks blinka åt läsaren: allt jag säger är nog inte riktigt sant…Vi vänder blad och får veta att berättarens liv domineras av kärleken. Berättaren återger sitt första möte med Beatrice, den kvinna som ska forma allt som händer honom. Kapitlet är bara en och en halv sida långt. Närmast brådstörtat sägs att Beatrice bar röda kläder. Att både berättaren och hans tillbedda är barn verkar lite egendomligt, men Dante förekommer invändningarna genom att hänvisa till gudomliga krafter.Upplägget är virtuost. Texten verkar nedslängd i all hast vilket gör den känns autentisk.Texterna i Vita Nuova kan delas in i fyra kategorier. 1- kopierade texter: Dante återger vad andra skrivit. 2. Sammanfogade texter – Dante sätter ihop andras texter. 3. Kommentarer – Dante förklarar vad han satt ihop och så till sist 4. Dantes egna ord som både är dikt och prosa.Alltså: En vuxen berättar om en livsförändrande förälskelse som inleds redan i barndomen. Men vem är Berättaren? Han verkar vara flera personer: okunnig men ibland allvetande. Trollbunden men reflekterande. Till en början vill Berättaren veta mer om sin tillbedda, sedan vill han veta mer om kärleken i sig och kärleksguden Amor undervisar honom. Till sist försöker han förstå hur han ska leva efter den älskades död. Dante blandar prosa och poesi som en amatör-skribent, uppfylld av sina känslor. Men läsaren märker snart att författaren visserligen är självmedveten men inte besatt av sitt berättar-jag.Däremot är han besatt av sitt ämne, av kärleken, som han försöker ringa in både i konkreta, bildskapande detaljer och abstrakta resonemang. Det blir motsägelsefullt. Inte ens en gång rådgivarna han möter uttrycker sig klart. I kapitel 13 sägs:Alla mina tankar talar om Amor,Och de skiljer sig från varandra.En del textavsnitt kan verka hastigt nedslängda men kompositionen vittnar om att den som håller i gåspennan är en driven författare. Ja, T. S Eliot anmärkte att ingen poet är så hantverksskicklig som Dante. Numera vet vi att dikterna inte är skrivna i ett svep, utan under ett tiotal år. Dante hade tid att tänka igenom upplägget och valde en montageteknik med vilken han fogar ihop disparata element som alla visar en aspekt av kärleken.Anders Cullhed kallar Dante för en skrivande älskare, men nog är Dante också förälskad i själva skrivandet, i språket. Ja, i kapitel 18 blir han utfrågad av kvinnorna runt Beatrice som skrattar åt Berättaren och på nutidssvenska undrar varför han stalkar henne och ändå flyr när chansen finns att möta henne. Och varför säger han sig var så lycklig, när han alltså inte träffar Beatrice? Dante svarar att hans lycksalighet består i ”de ord som lovprisar min dam”.Känslostormarna till trots är uppenbarligen Vita Nuova ett litterärt projekt. Dante valde att skriva på toscanska istället för på latin. Han ville nå många och skapa en ny sorts litteratur. Boken är tillägnad den något äldre Cavalcanti men i ett kapitel markerar Dante att han söker en ny litterär väg. Dante visste att kollegerna i den grupp unga diktare han tillhörde skulle granska Vita Nuovas ditker, prosa och komposition.Men för de flesta är dikterna bokens kärna. Mest älskad är den enda balladen. Kapitlet där den ingår börjar med att Berättaren återger en dröm i vilken han ser en ung man sitta bredvid sig och säga att det är tid att sluta med låtsaslekar. Eller som vi skulle säga till en känslostormande tonåring ”Skärp Dig”.Den unge mannen i drömmen meddelar att berättaren inte ska vända sig direkt till Beatrice utan skriva en ballad som dröm-mannen i sin tur ska förmedla till henne. Den berömda balladen börjar:Ballad jag vill att du finner Amor,Och leder honom fram till min dam.Berättaren är viss som sin dikts kvalitet:”Du går, min ballad, så belevat fram,att du till och med utan sällskapnog kunde våga dig överallt.Samtidigt är Berättaren lite irriterad över Amors inflytande så han skriver strax ännu en dikt, riktad till Amor. Och så där fortsätter Dante, till synes obekymrad om hur de olika perspektiven ska smälta samman. Dante säger själv i kapitel 19 att han ”började fundera över vilken stil jag skulle hålla mig till”. Svaret blir: många. Upplägget pekar bort från frågan om vem berättarjaget är, detta är inte auto-fiktion.Dante-kännaren Antonio Coen, verksam under första hälften av 1900-talet, suckar i en bok om Vita Nuova att han inte kan förstå texten, bara beundra den. Men han säger också att han umgås med Dante.Och vilken förälskad person som helst kan må bra av att hänga med Dante. Men kanske helst utan att försöka vaska framförfattarens livssyn och identitet. För att parafrasera T.S. Eliot: ”läsare tenderar att läsa litteratur alltför litterärt”. Så om vi gör enklast möjliga läsning – vad möter oss då?Kärlek. Så klart. Det är förstås frestande att läsa texten biografiskt. Beatrice fanns på riktigt, hon var dotter till en rik köpman i Florens. Men talade de två verkligen med varandra? Läser man texten blir frågan oviktig, Dante har så mycket att berätta om kärlek. Så låt oss gå in i kärlekens rike med Dante som guide. Det blir en ryckig och knyckig vandring och fort går det. Precis som när man är besatt både av en person och sina egna känslor.Kommen till slutet av denna lilla bok, libello, som Dante kallar den, bildar pusslet en helhet: en kärlekens karta, där vi ser stigarna berättaren vandrat. Dikterna, kommentarerna och beskrivningarna av författarens vånda och skrivproblem kan läsas som besvärjelser.Och se - Beatrice får liv igen. Vid bokens slut är vi tillbaka till utgångspunkten där sorg och begär möts. Men nu vet vi mer om kärleksspelets regler. Autofiktionen jag fascinerades av på första sidan visar sig blott vara en kugge i Dantes sinnrika språkmaskin vars mål är att förstå och återskapa kärlek.Mikael Timm, författare, filmare och kritikerLitteraturDante Alighieri: Vita nuova. Översättning av Anders Cullhed. Bokförlaget Faethon, 2021.

9 Mar 202310min

Hur ska man reagera när man läser om sitt ex i metoo-artikel om våld och övergrepp? Vad var lögn och vad sanning? Och framför allt: Hur gör vi nu med kärleken? undrar författaren Tone Schunnesson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2018-10-08.Hösten 2017 slet kvinnor sönder sina kläder för att visa världen sina sår, eftersom världen till sist verkade kunna tänka sig att lyssna. #METOO öppnade portarna till en undangömd avfallsanläggning och ut krälade monster. Priset för dem som sorterat bort sina minnen var högt: Inför öppen ridå skulle vi återvända till det vi tidigare blivit ombedda att förtränga. Det var som att kräkas upp något, nödvändigt men svårt att få luft. Obehag och befrielse i samma smärtsamma konvulsion.Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en tydlig och gemensam definition.Först reagerade jag som många människor reagerar när de ställs inför något som är på samma gång obehagligt och uppfodrande. Jag vände mig bort, kände mig nästan attackerad av den konstanta ström av vittnesmål som rann genom mina dagar. Jag vände mig bort tills jag mötte mig själv och i slutet av metoo-hösten 2017 läste jag, förundrad, en kort artikel i Aftonbladet om och om igen. Pojkvännen jag hade i slutet av mina tonår blev av flertalet kvinnor anklagad för sexuella övergrepp och våld. Jag läste texten hyperfokuserat, som om jag letade efter någon viktig men dold detalj. Trots att jag inte borde var jag förvånad. Jag hade trott att det som utspelade sig mellan oss, bara hade med oss att göra. Att vår relation var källan till kaoset, och när han gick vidare i världen blev någon annan.Vad är kärlek? Gärningsmannabilden bredvid artikeln i Aftonbladet är en skuggbild, inga drag går att urskilja. Jag har inte sett honom på många år, osäker på hur han har åldrats. Jag minns honom i badet, med fötterna som stack upp ur badskummet, den kroppen skrev jag oräkneligt antal dikter om. Jag minns hans hårfäste som kröp uppåt trots att han bara var strax över 20, till och med det tyckte jag var vackert. Aldrig var jag så förälskad. Aldrig var jag så förtvivlad. Inget av den bitterljuva smärtan går att finna här, i berättelsen om en gärningsman och hans offer.Den feministiska teoretikern och författaren bell hooks skriver i sin bok ”All about love: New visions” att försvinnande få män och kvinnor får lära sig hur man älskar. Män, menar hon, lär sig att systematiskt misstro kärlekens kraft, medan kvinnor uppmuntras att älska i de mest omöjliga situationer, även när deras kärlek inte kommer besvaras. Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en tydlig och gemensam definition.För bell hooks handlar kärlek om vilja. En vilja att utvidga sitt själv i syfte att nära sin egen eller någon annans själsliga utveckling. Love is as love does. Kärleken som viljehandling, både en avsikt och en handling som förutsätter ett val: Vi måste inte älska – vi väljer att göra det. Hon menar att kärlek består utav av ömhet, respekt, erkännande, engagemang, förtroende och ärlig kommunikation. Många viktiga relationer består utav en eller flera delar, men kärlek är det först när vi ger och tar emot samtliga.Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och vår kollektiva maskopi med patriarkatet.Så många av mina relationer, romantiska och icke-romantiska, verkar plötsligt hotade. bell hooks föreslår att människor låter bli att definiera vad kärlek är för att det bär med sig något tungt. Har jag aldrig varit älskad? Osäkerheten är både svindlande och skamlig. Inte vill jag vara en behövande kvinna som måste bli älskad, men inte heller någon som inte blir det. Ta allt ifrån mig, mitt förnuft, min självkänsla och min trygghet men ta inte min föreställning om vår kärlek. Vad var då meningen med allt? Jag bär med mig bell hooks definition som en förolämpning mot mig personligen, jag vet nämligen inte hur jag ska våga kräva allt det där av världen. Våld och kärlek kan inte samexistera, fortsätter hon, det är nästan för radikalt för mig att få grepp om. Vad är det jag letar efter, när jag lusläser Aftonbladets sakliga artikel om vittnesmålen mot min första förälskelse. Kanske någon kodad detalj som bara jag förstår, om nätterna fyllda av gråt och fylla och aggressioner och senare försoning. Så underbar den försoningen var, som ingav mig en känsla av allt inte var förgäves.Tjusningen med parrelationen är också skräcken: Det är en isolerad plats. I min mening finns det bara en plats som är än mer ensam och det är platsen mellan barn och förälder. När du är barn har du ingen annan värld att jämföra med din, så allt som sker, sker som en absolut sanning. Och jag har upplevt något liknande i samlivet med män, för ingenstans finns det egentligen utrymme att undersöka det som pågår mellan två par förälskade ögon. För ögonen som jag betraktar honom med är just det, förälskade. Jag kan finna goda förklaringar till allt hans beteende i hans historia, för det är så vi möter dem vi älskar, och hans tyngsta hemligheter är nu även mina. Jag tänker: Aldrig vill jag förråda dig.Terrence Real är en terapeut specialiserad på bland annat manlig depression och i självhjälpsboken ”How can I get through to you” undersöker han hur maskulinitet lägger sig i vägen för sann intimitet. Real menar att det inte är socialt accepterat att tala om hur det verkligen är att leva tillsammans med män. När unga flickor, och unga pojkar, blir vuxna är det som att vi avlägger vi ett löfte om att bevara deras hemligheter. Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och vår kollektiva maskopi med patriarkatet.Vad är det vi tiger om? Om ett vardagligt patriarkalt förtryck som pågår lågmält och konstant. Ibland tiger vi om mer uppseendeväckande hemligheter. Att bryta detta förtroende var det som satte metoo i rörelse. Det var det som var själva dess styrka, att vi utan förvarning lät munnen gå.Me too. Jag också. Det betyder att någon tillkommer. Att det inte bara är du här. Jag som du har blivit utskälld. Jag har likt du blivit skrämd, kontrollerad, hotad. Också jag våldtagen. Låt oss stå jämte varandra i vår sårighet. Hur kommer det sig då att jag fortfarande känner mig ensam?Nu äger jag inte ens berättelsen längre, även fast jag misstänker att den aldrig var min utan bara en jag ärvde, från någon som tyckte den passade honom bra.Den före detta artisten Kelis gav våren 2018 en lång intervju om sitt avslutade äktenskap med hiphop-ikonen Nas. Orädd berättade hon att hon blev psykiskt och fysiskt misshandlad. Samtidigt sa hon: ”Jag drack också. När han slog mig så slog jag tillbaka.” Det låter som hon klandrar offret – sig själv. Men att göra sig medansvarig är inte, tror jag, bara att ge förövaren oförtjänt förlåtelse. Det är också att hävda sin rätt över det lilla man har kvar.Lika noggrant som jag läste Aftonbladets artikel läser jag nu mig själv, söker spår av den agens som gått förlorad. Jag läser gamla mejl, och går igenom dagböcker. Innan dessa klarsynta kvinnor, som också levt nära honom, vågade kliva fram kunde jag framställa vår romans som ett möte mellan två skeppsbrutna jämlikar som hakade tag i varandra, desperat och sorgset. Jag slapp vara en platt flickfigur i en söndertjatad historia om emotionellt våldsamma, sexuellt gränslösa och alkoholdränkta olyckliga unga män. En historia som inte handlar det minsta om mig. Nu äger jag inte ens berättelsen längre, även fast jag misstänker att den aldrig var min utan bara en jag ärvde, från någon som tyckte den passade honom bra.Efter metoo är vi som ville vara ogenomträngliga och onåbara nu tvingade att bli något annat. Vad vet jag ännu inte. Efter en tid bestämmer jag mig för att radera alla gamla mail. För vad är det mest infekterade såret? Inte traumat eller skammen i att vara oälskad. Inte heller förlusten av våra lögnaktiga historieskrivningar. Det mest infekterade såret är att vi skrev till våra gärningsmän och bad dem ta oss tillbaka. Att vi skrev ”Jag älskar dig, förlåt”, och trodde att det var sant. Tone Schunnesson, författare

8 Mar 20239min

Separationer är en nödvändig del av livet och singelhushållet vanligast av alla. Ändå matas vi med myten om den eviga tvåsamheten. Anna Thulin ser verkligheten börja komma ikapp kulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2018-10-17.Det brustna hjärtat tycks ha ett längre liv än förälskelsen, åtminstone i konsten. Inget överlever tiden så väl som olyckliga kärlekshistorier, från Romeo och Julia till Twilight-vampyrerna Bella och Edward. I Paris heter tidernas mest olyckliga par Héloïse och Pierre Abélard.När de träffades en dag på 1100-talet var Pierre lärare vid Notre-Dame och Héloïse blev hans student. Deras erotiska och passionerade brev har odödliggjort deras förälskelse. ”Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ostört ägna oss åt vår kärlek”, skriver Pierre Abélard. ”När vi hade slagit upp våra böcker infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken.”När Héloïse blev gravid var skandalen ett faktum. Paret levde separerade under resten av sina liv, men fortsatte att skriva till varandra. Héloïse blev nunna och avhandlade tankar om hur klosterverksamheten bäst borde skötas. Pierre fortsatte undervisa och uppröra kyrkan med sina böcker. Långt senare blev kejsarinnan Joséphine Bonaparte så förtjust i parets historia att hon ville bygga ett gotiskt stenvalv på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Där vilar två vittrande statyer än idag, sida vid sida, med ansiktena vända mot himlen, som en bild av den eviga kärleken.Men om Héloïse och Pierre hade fått varandra i livet, hade vi då kommit ihåg dem idag? Troligen inte. Kanske var det själva uppbrottet som gjorde berättelsen så minnesvärd. Trots att statistiken talar mot livslånga monogama relationer, så är separationen nästan alltid enbart tragisk i kulturen. Kanske säger det något om hur djupt rotad vår rädsla för uppbrott faktiskt är. Förutom smärtan att förlora en kärlekspartner så är separationen ett slag mot självbilden. Vi vet bara det vi redan känner till, och bortom relationen vilar det okända.Inte sällan liknas separationen med ett dödsfall. Om man visste hur man skulle sörja, skulle man naturligtvis göra det. Men hur sörjer man någon som fortfarande lever? Som man kanske till och med valt att lämna, i förvissning om att det var bättre för båda. Poeten Wisława Szymborska skrev om en katt i tom våning, och den bilden tror jag att många kan känna igen sig i, oavsett orsak till separationen. Här i Anders Bodegårds översättning: ”Dö – så gör man inte mot en katt.För vad ska katten ta sig tilli den tomma våningen.Klättra på väggarna.Gnida sig mot möblerna.Inget verkar ändrat,men inget är sig likt.Inget verkar flyttat,men ändå står det glesare.Och på kvällen lyser ingen lampa.” En lampa som inte längre lyser. Ett pågående samtal som tagit slut. ”Vad är separationer om inte en övning i avslut – en förberedelse inför det sista avskedet, döden?” skriver Kristina Sandberg i sin recension av Katie Kitamuras roman ”Separationen” från 2017. Berättarjaget är en ung kvinna som nyss fått reda på att hennes make är försvunnen och hon bestämmer sig för att leta rätt på honom. Till saken hör att paret redan separerat, men inte formellt hunnit genomföra skilsmässan. Huvudpersonen landar i en grekisk, eldhärjad ort och finner snart att maken är död. Författaren har sagt att hon ville utforska hur huvudpersonen förhåller sig till sin nya roll – som fru, skild, älskarinna och sedan också änka. Som om alla identiteter kräver att man förhåller sig till någon annan. Kanske är det så. Och i så fall, vem är man när den som stått en närmast inte längre finns där?Uppbrott är en del av livet, men de blir inte mindre smärtsamma för det. Det kan faktiskt finnas en biologisk förklaring till varför separationer är så svåra. Den amerikanska antropologen Helen Fisher forskar på just olycklig kärlek. Det vill säga, hon genomför hjärnscanning på människor som blivit lämnade av sin älskade för att undersöka de fysiska förändringarna i hjärnan. ”Vi hittade aktivitet i många olika delar av hjärnan”, säger Helen Fisher i dokumentären ”Krossat hjärta i New York”. ”En av dem är en liten, liten del av hjärnan som kallas det ventrala tegmentområdet, vilket är den del som producerar dopamin, som är en naturlig stimulans och är kopplad till romantisk kärlek. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer.”Vänta lite. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Det låter ju inte klokt, egentligen. Men visst känner vi igen forskningsresultaten i verkliga livet? Helen Fisher kallar det här ”frustrationsattraktionen”. Hon säger: ”En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol.” Kärleken är alltså att likna med ett beroende. Varför ger man sig in i frivilligt missbruk, kan man undra? Tja, varför är vin och choklad så gott. Om du känner abstinens efter ditt ex är det troligen inte inbillning, utan en högst verklig, fysisk reaktion. Helen Fishers råd är också drastiskt: liksom missbrukare tvärt måste sluta med sin drog, så bör en olycklig förälskad säga upp all kontakt och ta bort alla föremål som påminner om partnern.Kanske kan lite svalkande statistik vara till hjälp: Enligt SCB är den vanligaste boendeformen singelhushåll, där de flesta är ensamstående utan barn. De motsvarar nästan fyrtio procent av alla hushåll i Sverige. Du är inte ensam. Eller ja, det kanske du är, men du är åtminstone inte ensam om att vara det.Behöver alla uppbrott vara så smärtsamma då? Nej, självklart inte. Positiva upplevelser av separationer börjar dyka upp allt mer i litteratur och film. De symboliserar ofta frigörelse och självständighet, en möjlighet för huvudpersonen att återskapa sig själv. Problemet är att fiktiva relationer ofta formas för att passa in i en dramaturgi: en stegring, ett klimax och därefter ett lyckligt slut eller ett uppbrott. Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt.Men verkligheten är sällan så svartvit, utan rymmer mer gråskalor och regnbågar. Det är alltså inte bara den romantiska bilden av kärleken som är problematisk, där ett par förväntas leva för evigt – till och med i döden, som Héloïse och Pierre Abélard – utan också synen på separationer som skarpa avbrott. Kanske träffar vi inte en viss person igen, men minnena lever kvar och formar oss, på gott och ont. Det kan vara något så vagt som hur någon stryker håret bakom örat eller dricker sitt kaffe. På så vis lever alla relationer vidare i oss, dem som varit, dem som pågår och dem som aldrig blev av. Anna Thulin, författare och journalist LitteraturBirger Bergh: Abélard och Héloïse: En kärlekssaga från 1100-talet. Historiska Media (1997).Katie Kitamura: Separationen. Sekwa (2017). I översättning av Marianne Tufvesson.Wislava Szymborskas dikt ”Katt i tom våning”, i översättning av Anders Bodegård. FilmKrossat hjärta i New York (Sleepless in New York), 2014.

7 Mar 20239min