Kanonvariationer: Faran med att fastna i en västerländsk kanon

Är det kulturskymning att kasta ut klassiker från kanon? Hanna Johansson reflekterar över en felställd fråga och varför vi egentligen läser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2023-06-01.

Under första världskrigets sista år gav flera amerikanska universitet en kurs riktad till soldater på väg för att strida på de allierades sida i Frankrike. Den skulle handla om krigets orsaker, men den gick också ut på att introducera de amerikanska soldaterna till europeisk historia, litteratur och filosofi. När de nu var på väg att riskera sina liv för Europas skull – och när USA skulle inta en världspolitisk ledarroll – skulle de läsa Platon för att bättre förstå sig själva som självklara arvtagare till ”europeisk kultur”.

Historien om universitetskursen för amerikanska soldater ger ett möjligt svar på den ofta diskuterade frågan om varför man ska läsa: För att bli bättre på att döda.

Det är ett ganska drastiskt svar, och inte direkt något man hör i dagens debatt. Betydligt vanligare är varianter av att det är bra för hjärnan att läsa, eller att det ökar olika förmågor. Förmågan att ta in och tolka information, till exempel, eller inlevelseförmågan, eller den emotionella intelligensen, eller ordförrådet.

Om den där sortens nyttoorienterade svar inte faller en på läppen – svar som framför allt handlar om hur läsningen ska optimera oss för att prestera väl på andra områden i livet – kan jag kanske fresta med någonting lite mer poetiskt. Någonting i stil med att läsningen sätter oss i förbund med andra människor över tid och rum. Den möjliggör ett umgänge med tankar och känslor som vi saknar ett vardagsspråk för. Den skapar tid för reflektion. Den skapar, liksom genom förtrollning, ett förflutet som den omger oss med.

Det där sista var en parafras på ett citat ur den franske författaren Benjamin Constants roman ”Adolphe”, en bok som ingår i Frankrikes litterära kanon. I Sverige nämns Frankrike ofta som ett föregångsland när det kommer till följdfrågan på varför man ska läsa, nämligen vad man ska läsa. Hösten 2022 aktualiserades debatten om litterär kanon i Sverige av Tidöavtalets punkt om att det bör ”tas fram läslistor med svenska och internationella skönlitterära verk” för grundskolans och gymnasiets kursplaner. Sveriges författarförbund initierade ett upprop mot en av staten utfärdad kanon – jag var själv en av dem som skrev under – där man konstaterade att ”en levande, ständigt föränderlig kanon” redan existerar. Hellre än att ge experter i uppdrag att enas om dess exakta innehåll borde regeringen frigöra resurser till förmedlingen av litteratur.

I slutet av 1980-talet uppstod en kanondebatt i USA kring Stanforduniversitetets kurs ”Western Culture”. Den ingick i universitetets grundutbildning, och den var ett slags arvtagare till kursen för amerikanska soldater under första världskriget. Litteraturlistan inkluderade bland annat Bibeln, Dante, Machiavelli, Freud, Marx och Engels. Inga kvinnliga författare fanns på den, inte heller några författare som inte var vita. Nu debatterades listans innehåll: en sida tyckte att den borde ”öppnas” och inkludera andra verk – men färre klassiker – medan den andra sidan ansåg att det vore kulturskymning att göra sig av med klassikerna. ”Säg godnatt, Sokrates”, löd en dramatisk tidningsrubrik; en annan utropade: ”Stanford sätter stopp för västerländsk civilisation”.

Litteraturprofessorn John Guillorys bok ”Cultural Capital. The Problem of Literary Canon Formation” från 1993 skrevs delvis som ett svar på den debatten. Det är inte meningsfullt, menar han, att fastna i vad som ingår och inte ingår i kanon. Listan över vad som inte ingår i en specifik litteraturlista kan dessutom, av naturliga skäl, göras oändligt lång. Vad, skriver han, hade varit poängen med att argumentera för att listan exkluderade till exempel Ovidius, Virginia Woolf eller Zora Neale Hurston? Vad hade hänt om Stanfordstudenterna läst dem i stället? Hade litteraturlistan då blivit mer eller mindre representativ för något man skulle kunna kalla för ”västerländsk kultur”? Guillory efterlyste en kritik som snarare riktade sig mot själva föreställningen om en sådan kultur. I samma stund som texterna började läsas som uttryck för en homogen, västerländsk civilisation, skriver han, skulle de börja läsas på fel sätt. De som ville ”öppna” kanon hade därför allt att förlora på sin strategi, eftersom det vore att acceptera den etablerade synen på kanon som ett uttryck för en enhetlig, monolitisk kultur.

Samtidigt slår Guillory fast att det vore absurt att, ur kritiken mot kanon, dra slutsatsen att man inte borde läsa särskilda verk; man bör givetvis läsa så mycket man kan. Det känns som en talande gardering. Motsvarigheten för någon som förespråkar en statligt framtagen kanon vore kanske att bedyra att man inte vill förbjuda någon att läsa verk som inte ingår i den. Kanondebatten präglas ofta av en viss misstänksamhet. Personer på båda sidor av den tycks uppleva – och det har de väl inte helt och hållet fel i – att den andra sidan uttrycker sig i koder. Båda säger sig värna ungas rätt till litteratur, men man anar att helt andra saker egentligen står på spel. Synen på vad unga människor behöver, till exempel, eller synen på vad som gör ett verk ”betydande” – och vad läsningen av just de betydande verken ska få för konsekvenser.

Låt oss för ett ögonblick återvända till Benjamin Constants ”Adolphe”. Den handlar ju egentligen inte alls om läsning, utan om förälskelse, men de två sakerna har någonting med varandra att göra. Att läsa skönlitteratur är, precis som att vara förälskad, att borra ner sig i verkligheten samtidigt som man flyr från den. Precis som att vara kär är läsning ett slags lyx. Inte för att det är exklusivt eller otillgängligt – den typen av lyx är falsk och ointressant – men för att det kräver av en att man ger sig hän. Man blir aldrig färdig med att vare sig läsa eller älska. Och man kan inte ta för givet att kärleken eller läsningen för någonting gott med sig. Det vet alla som läst en annan fransk klassiker, ”Madame Bovary”: man kan till och med dö av det.

Hanna Johansson, författare och kritiker