TEMA SENTIMENTAL: Jag Saknar Amerika/C1

TEMA SENTIMENTAL: Jag Saknar Amerika/C1

Hej och välkommen till min podd för dig som lär dig svenska.

Learn Swedish Podcast, Opettele ruotsia -podcast, Podcast per imparare lo svedese, Podcast para aprender sueco, Подкаст для изучения шведского, 学习瑞典语播客, Podcast do nauki szwedzkiego, Πόντκαστ για να μάθετε Σουηδικά, İsveççe Öğrenme Podcast'ı, स्वीडिश सीखने का पॉडकास्ट, พอดแคสต์เรียนภาษาสวีเดน, Schwedisch lernen Podcast, Podcast pour apprendre le suédois, Podcast Belajar Bahasa Swedia, Podcast pro učení švédštiny.

Jag saknar min tid på andra sidan Atlanten. Där stannade jag länge. Först av allt längtar jag tillbaka till den där känslan av frihet och självständighet som jag letat efter och som fanns att hitta i Oklahoma. Här var det coolt att vara ensam och oberoende. Ensam var stark.

Jag måste inleda med att berätta om den här upplevelsen från min första tid i Amerika. En man eller kvinna körde dagdrömmande och långsamt i en pick-up truck i vänsterfilen på motorvägen, spelandes countrymusik omedveten om omgivningen, men faktiskt blev ingen irriterad över att behöva passera i fel fil. Alla hade så mycket tålamod.

I Oklahoma, samtidigt som ensam var okej, så stöttade kollektivet. Hade man dålig ekonomi gick kyrkan eller grannar in med mat och pengar. Jag vet inte hur många amerikanska familjer som bjöd in mig på Thanksgiving, högtiden som ju inte ens finns i Sverige. Människorna var i allmänhet öppenhjärtiga, raka och lugna. Speciellt kyrkomedlemmarna visade omtanke.

Jag gick på en unik skola med många genuint trevliga studenter där det fanns drömmar, religion, ande, själ och framtidshopp, inte bara fokus på nuet och eviga spritfester som på en del statliga skolor. För mig kändes Oklahoma som USA:s hjärta. Där kände jag mig trygg, modig, manlig och fullbordad.

Om Oklahoma var USA:s hjärta så var Hawaii dess skönhet. Här älskade jag att springa på eftermiddagen under den vackra regnbågen. Vädret var underbart med lagom varmt klimat. Här hade jag mitt äktenskap på absolut topp och även min bästa löparkompis. Hawaii var en dröm i uppfyllelse även om jag kämpade så hårt med att få upp ekonomin att jag gick i sömnen efter alla långa skift på posten innan och under julen. När det var dags att flytta ville jag inte lämna ön. Honolulu var relativt lugn för att vara en storstad. En storstad utan för mycket bilar som bjöd på både havsstränder och vacker, tropisk natur. Jag saknar Hawaii ganska ofta och drömmer om att bo där igen. USA kan vara stolta över den ögruppen.

Motstridigt flyttade jag till New York City. Mitt första år var fruktansvärt. Jag hamnade i den tuffaste skolan i det tuffaste ghettot. Allt var nattsvart. Vad tänkte jag egentligen? Vid ett första intryck är New York City fult, smutsigt, gammalt och slitet, kaotiskt, stressigt, farligt, övervärderat och med oartiga människor, men det andra intrycket är helt annat.

New York-borna är faktiskt enormt ärliga och hjälpsamma utan ett uns av fejkat beteende. Man kan lita på dem. Och jag tog tunnelbanan och pendeltåget dag och natt med en trygg känsla. Visst hände det saker, visst blev jag rånad också. Men så mycket som jag gick och sprang gatorna upp och ner hade jag få problem och såg nästan ingen brottslighet innan pandemin började, då allt möjligt folk plötsligt snattade i affärerna mitt framför ögonen.

Jag saknar hur bekvämt New York var, hur vältränade de flesta är från att gå i trapporna på tunnelbanestationerna, den eleganta tågstationen Grand Central dit jag åkte dagligen och aldrig tröttnade på. Jag saknar en-dollar-pizzan som fanns överallt och fyra bananer för en dollar.

Jag saknar jobbet, eleverna och personalen på katolska skolorna, och jag saknar kvaliteten i stan. Bästa läkaren, bästa tandläkaren, bästa klädaffärerna, bästa tatueraren, bästa lönen, bästa jobben, bästa frisören, och även bästa flygterminalen – JetBlues terminal på JFK som till och med hade ett rastställe för min hund på taket där vi satt i väntan på flyget.

...