Läsning 2: Den läsande kvinnan är aldrig neutral

Räkna inte ut undulater eller svårbegripliga författare. Och inte heller djuphavsfiskarna som kan vänta i evigheter på en fallande val. Aase Berg berättar om livet i mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den här tidsåldern heter inte Antropocen. Den heter Narkissocen. Förr var det onda gudar som ställde till naturkatastrofer, nu tar vi själva på oss ansvaret för undergången. Det är hybris, och klimatskammen är en sorts humble bragging.Den dolda bekräftelsehungern är mycket mer fascinerande än den öppna. Ett introvert beteende till exempel, det kan maskera ett sammanbitet storhetsvansinne, så grandiost att man inte bevärdigar populasen med en blick. Att varken gud eller instagram hyllar min existens beror bara på att jag själv har valt att leva i en bortglömd biotop.Det här gäller till exempel oss författare som inte fixar att vara sådär skamlöst kommersiella som de massproducerande populärförfattarna är. Vi som gör oväntade språkliga grejer ibland och skriver sånt som inte kan efterapas av en AI. Vi får sällan några belöningar, är nästan alltid panka, och när vi av misstag råkar stöta ihop med varandra i det asociala grumlet pratar vi bara om pengar. Vi kallas för kultureliten, men påminner mer om djuphavsfiskar, de där som lever på en nattsvart havsbotten som gud glömde. Där ligger vi och lurpassar med gungande lanternor i antennerna och väntar på ett stipendium. Förr eller senare inträffar kanske underverket som kallas whalefall, det vill säga att det sjunker ner en död val. Eller åtminstone en Pripps blå. Besvärjelse: ”Plötsligt händer det!”Det är bara det att det gör det inte.Nej, när nånting plötsligt händer är det oftast skitdåligt. Plötsligt kommer en pandemi. Plötsligt pajar tvättmaskinen. Plötsligt befinner man sig mitt i en snöstorm i Gävle. Det är sällan man får vara med om ett whalefall i människolivet. Snarare tvärtom. Oftast är det man själv som är den döda valen.Osynliga kvalitetsförfattare hamnar längst ner i gruvan, i den djupaste djuphavsgraven, i näringskedjans bottenslam och ekosystemens yttersta avkrok. Vi är typ vattenlik, och förlagen och bokbranschen tar stora tuggor av vårt svampiga kött. Vi har det ungefär som Vedius Pollios slavar i romarriket. Pollio gillade nämligen muränor, de där ålliknande monstren med stickig blick som utstrålar tom ondska. I den vackra boken ”Vattenvarelser” från 2021 skriver Jacob Christensson att Pollio ”i omsorgen om sina muränor inte ens /lär/ ha dragit sig för att utfodra dem med slavar”. Christensson skriver också om jättesköldpaddornas vidriga öde i klorna på sjöfarare. Djuren placerades upp- och ner på fartygsdäcken och kunde leva i veckor utan att minska nämnvärt i vikt innan de svalt ihjäl. De var rika på både protein och C-vitamin och motverkade skörbjugg. Jag ser framför mig hur de väldiga, värdiga djuren ligger på rygg och dör en långsam död i stekande sol för att bidra till upptäckarnas rovdrift. Själv vill jag varken ätas eller äta. Jag vill varken dölja mig eller bli beundrad. Jag vill inte kriga om vem som ska ha mest fiskmat. Jag vill ha något fräschare än olika nivåer av förnedring eller makt. I Narkissocens hierarkier är osynlighet lika med förnedring. Makten ligger i stjärnglansen.Jag sätter mitt hopp till djurvärlden. Där finns det gott om livsformer som har en helt annan attityd, som är totalt far out och fattar noll av de antropocentriska motivationssystemen. Till exempel just valar.I boken ”Att prata val” skriver Tom Mustill om valforskningens framväxt, och om försök att kommunicera med valar genom AI, men först redogör han för människans massutrotning av de mäktiga djuren. Det var faktiskt så sent som i slutet av 1900-talet som valjakten trappades ner, främst för att det fanns så få valar kvar att de blev svåra att hitta. Men innan dess hann man nästan utrota exempelvis blåvalen. ”Det är svårt att ta in denna globala hetsjakt”, skriver Mustill, ”vars motsvarighet skulle vara att man dödade alla på hela jorden utom Bulgariens invånare”.Sen citerar han Arthur C Clarke: ”Vi känner inte till den sanna naturen av det vi förstör.” Men går det att förstå valarnas sanna natur? Ställer vi ens rätt frågor?Enligt Mustill tror forskarna att valarnas klickljud är ett slags morsekod. Man kan förledas att tro att det går att avkoda med hjälp av AI. Men hur ska en AI kunna härbärgera de filosofiska djupen i mötet? Även om språket inte vore extremt avancerat, så skulle valarna ändå att prata om en värld vi inte kan föreställa oss, ur sinnen vi inte trodde fanns. De lever t ex i ständigt mörker, och använder ljud som omvandlas till visuella bilder. Det är som när man ska förklara hundarnas luktsinne: de ser med lukten eller hörseln.Eller är det bara oförmågan att föreställa sig något annat än ett bildtänkande som gör att forskningen drar denna slutsats? En ljudkarta utan bilder inblandade borde väl funka lika bra om man är en ljudvarelse och lever i en värld av mörker och sång.Nej, att tro att man kan prata med valar med hjälp av AI är tyvärr lika korkat som att tro att man kan prata med sina djur via medium. Ta bara exemplet med djurviskare: när de översätter till exempel hundars budskap brukar det oftast röra sig om saker som ”Jag vill ha en kompis” eller ”Jag är sugen på kyckling”.VILL folk att deras husdjur ska framstå som själsgrunda idioter? Om någon ska förmedla vad mina djur vill säga – just nu visserligen bara två undulater och jag tvivlar på att nån kvacksalvare har kommit på tanken att specialisera sig på den arten – så vill jag höra poetiskt nyanserade beskrivningar av deras fantastiska ljudvärld, varför de skriker högt av glädje när diskmaskinen drar igång, varför de älskar zombieserier på teve, och jag vill veta allt om de magiska färgerna de ser – de har ju syn för en helt annan färgskala. Det jag inte vill är att betala tusen spänn till nån narcissistisk auratomte för att få höra är att mina fåglar är sugna på hirskolvar.Men vänta – nu märker jag att jag använde ett förringande språkbruk om mina fina fåglar, jag sa att jag bara har undulater, som om jag omedvetet anslöt mig till synen att de tillhör bottenskrapet i husdjurens hierarki. Som om det till exempel vore coolare att ha en grå jako, som är mer människolik eftersom den är bättre på att härmas. Å andra sidan ska man inte underskatta bottenskrapet. Varken undulater eller svårbegripliga författare. Glöm inte hur det gick för ubåten Titan, som skulle dyka efter fartyget Titanic. Äntligen! ropade djuphavsfiskarna när ubåten sjönk. Whalefall!Det var inte precis några panka poeter som imploderade i plåtskorven. Så kan det gå även om man har så mycket makt och pengar att man kan katastrofturista bland vraken. Det finns trots allt fördelar med att vara en genomskinlig slemkropp som livnär sig på resterna från ovan. Lågstatusvarelser är härdade, allt de har är sin egen pragmatiska överlevnadskonst. Så till skillnad från maktmiljonärer i ubåtar hopsnickrade av hybris står djuphavsfiskarna faktiskt på riktigt pall för trycket.Aase Berg, författare och kritiker

18 Sep 20239min

För D H Lawrence var döden och kärleken för alltid sammanklibbade. Kristoffer Leandoer reflekterar över en författare som närmade sig livet genom dess upphörande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Utanför The Royal Exchanges tempelliknande fasad i London stod bödeln beredd. Det var vintern 1915, mitt under första världskriget och samhällskroppen skulle renas med eld. På samma plats där den gamla monarkens död och den nyas tillträde än idag tillkännages offentligt, brände bödeln upp de 1011 kvarvarande exemplaren av D. H. Lawrences roman ”Regnbågen”, dömd för obscenitet. Från den dagen såg Lawrence all bokutgivning som ett nödvändigt ont, likvärdigt med själens behov av att anta förgänglig jordisk gestalt.När han senare ställde ut sina målningar plockade polisen ner tretton tavlor som allmänheten inte skulle få se. Och hans sista roman kunde utges först 30 år efter hans död, efter en rättegång och en lagändring. Mycket kan man kalla Lawrence, men inte konflikträdd. Han var likgiltig för den bekräftelse som bor i igenkänning och sympati. Han uthärdade villigt ogillande, både sitt eget och andras.Hur blir man så oberoende? Vad var hemligheten bakom denna självsäkerhet?En viss känsla av utvaldhet är nog ofrånkomlig. ”Mannen som dog” från 1929 är historien om den uppståndne Jesus, skriven som självporträtt när Lawrence visste att hans eget liv skyndade mot sitt slut. Berättelsens underliggande tema är hans egen känsla av stundande befrielse. Äntligen fick han vara lika suverän och bekymmerslös som han ville, utan tyngande omtanke: döden gav frihet att bli den övermänniska som var Lawrences ideal. ”Så skönt det är att ha fullgjort mitt uppdrag”, säger den uppståndne i ”Mannen som dog”. Nu inser han att det var fel att lägga sig i människornas tillvaro: ”Läraren och frälsaren är döda i mig; nu kan jag syssla med mitt. Nu kan jag vara ensam, och lämna allting i fred”, säger han.Lawrence såg sig själv som död, och han såg sig själv som älskad. För honom var döden och kärleken hopplöst sammanklibbade. Redan i en av sina första dikter beskriver han fysisk kärlek som att man dör ”och finner döden god”. Sammanblandningen förblir systematisk genom författarskapet: döden är inte så mycket slut som klimax.Hans stora reseskildring ”Skymning i Italien” börjar rentav med krucifixen, de stora snidade träkorsen längs vägen i Alperna, där den korsfäste Jesus gestaltas förvriden av sitt lidande: ”Döden gav inget svar på själens oro. Det som är, det är. Det upphör inte när det skärs av. Döden kan varken skapa eller förgöra. Vad som är, det är.”Det bergsbönderna dyrkar i form av korset, menar Lawrence, är inget annat än döden och den fysiska smärtan som livets kulmen.Påfallande många av hans litterära skapelser längtar efter bortgången, vare sig den är deras egen eller hela den mänskliga artens. Men riktigt så enkel är inte Lawrences egen syn på saken. För honom framstår döden som en intim del av livet på samma självklara sätt som den ter sig för hans samtida Rilke, men dessutom ett ingrepp, något obegripligt och främmande som invaderar våra liv.Det han vill formulera är aldrig det som förenar utan alltid det som särskiljer individer, klasser, folk, arter och tillstånd från varann: han söker sig ständigt till det mest främmande, till största möjliga olikhet. Han skyr sympati, skyr vänlighet och talar med fasa om ”givandets glupskhet”. Det han för egen del önskar är att intresserat få existera sida vid sida med det främmande.Och det tillstånd som är mest främmande av allt för en människa är döden. Just därför, menar Lawrence, drivs hon att undersöka detta tillstånd. Att han själv var beredd att gå ovanligt långt i denna undersökning stod klart redan för samtiden. ”Man kan glädjas”, konstaterade Rebecca West vid Lawrences bortgång 1930, ”över att vår tid frambringade en konstnär lika uppriktig som kyrkofäderna, en konstnär som i likhet med dem inte fick någon ro förrän han upptäckt vad som får människan att hungra efter döden”.En diagnosticerad tuberkulos vid sexton års ålder gjorde honom i praktiken dödsmärkt (”han kanske får leva”, sa doktorn), samtidigt som storebror Ernest dog och platsen som mammans favorit blev ledig. Lawrence och modern hade ett närmast symbiotiskt förhållande, hon bråkade med honom och yvdes över honom och knuffade honom framåt med en gränslös ambition – i hennes ögon var han någon, långt innan han var det i någon annans – och därför förblir moderns död den avgörande händelsen i hans liv.I ”Söner och älskande” fångar han denna bortgång i en bild som är oförglömlig genom sin förening av lätthet och oåterkallelighet. Romanens huvudperson, Paul Morel, har tagit en tillfällig paus från sin mors dödsbädd och gått ner i köket för att röka en cigarrett. Han tycker sig se lite cigarrettaska på rockslaget och försöker borsta bort den, men upptäcker då att det inte är aska utan ett av moderns långa gråa hårstrån, som svävar bort från honom och in i den öppna köksspisen, där den försvinner upp i den svarta rökgången och är borta. Därpå följer sonens minnesbild av hur han borstar och flätar sin mammas gråa hår – sedan återkommer han till askan, spisen, brasan, den grå askfärgen och slocknandet, det röda skenet från brasan som han vet kommer att slockna för alltid när mamman är borta – och så fortsätter det ändå tills mamman är död och begraven.Lawrence förstod själv vilken halsbrytande bild detta var, en utplåning i mikroformat, en krematorieugn i pocketupplaga. Hårstrået går i förväg och visar vart resten av kroppen är på väg. Och beviset på att han förstod det är att han återanvänder den, detalj för detalj, formulering för formulering, i versifierad form i dikten ”Sorg”.Döden är bara sorgsna män som tar av sig sina skjortor, heter det i en tidigare dikt, men skjortan klibbar tätare mot kroppen ju närmare det egna slutet Lawrence kommer. Insatsen växer i hans sena dikter, men det gör även vinsten. Döden är inte bara slutet, utan lika mycket en mörk och komplicerad början på något fundamentalt främmande, som varken kan förklaras eller förmänskligas. I sin lyrik möter han den som han tidigare mött djurriket: utan anspråk på att tämja. Så här lyder i Gunnar Ekelöfs översättning en dikt:Så låt mig leva att jag må dö,förväntansfullt lämnande livets virrvarrför dödens äventyr, förväntansfull,som inför skönheten, vänd emot döden,mot döden av ännu en skönhetfärdig att blomma i döden.

12 Sep 20239min

Den finns inte längre självklart i vår vardag och helst låter vi bli att tänka på den. Är det den moderna synen på döden som något slutgiltigt som gjort den så outhärdlig? undrar Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För ett par år sedan var jag, under en kort period, övertygad om att jag hade en allvarlig form av cancer. Det skulle så småningom visa sig att allt jag hade var en vårdcentralsläkare som låtit sig ryckas med – han levererade berättelser om en tidigare patient med ”mycket mindre knölar” än mina över telefon just som jag stod i begrepp att hämta min son på dagis. ”Ja, och han dog ju sedan”, konstaterade han krasst.Hur som helst – under de kanske två veckor som hann gå innan en mer professionell vårdinstans kunde avfärda misstankarna, förändrades min blick på världen radikalt. Nuet och allt som fyllde det övergick till att vara ett slags avsked. Jag såg mina barn le mot mig, och allt jag kunde tänka var att jag snart aldrig mer skulle få se dem le igen.I verket Förinta gestaltar den franske författaren Michel Houellebecq ett liknande tillstånd. Hans cancersjuke protagonist Paul tycker sig, ställd inför sin nära förestående död, upptäcka ett ”underligt och kvarvarande slags liv, helt vid sidan av, där helt andra saker stod på spel än för de levande”. Han drabbas av avundsjuka gentemot de människor omkring honom som ”i morgon, i övermorgon, kanske i tiotals år framåt” ska få fortsätta att existera i världen, medan det för honom själv inte finns någonting kvar.Så snart som jag för egen del befunnits kärnfrisk återgick min blick till vad den varit innan. Jag besvarade återigen mina barns leenden som om denna glädje aldrig skulle tas ifrån mig, och som om inget leende någonsin skulle vara deras sista. Jag återgick, kort sagt, till att låtsas att döden inte finns.Att denna illusion i hög grad är ett modernt privilegium – eller, om man så vill, ett modernt problem – framgår med all önskvärd tydlighet vid läsning av antologin Dödens idéhistoria, sammanställd av en trio litteraturvetare och idéhistoriker: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund. Idag tenderar vi, påpekar bokens redaktörer, att förutsätta att vårt liv ska bli långt och ta sin ände först i ålderdomen. Tidigare kunde döden drabba oväntat och till synes helt urskillningslöst, en granne som var frisk igår kunde imorgon plötsligt vara död.Men å andra sidan är det först i vår sekulärt präglade tid som denna död börjat förstås som ett slut i ordets absoluta bemärkelse. Forna tiders människor har, nästan undantagslöst, gjort sig föreställningar om ett efteråt, som visserligen lika ofta kan ha tett sig hotfullt som ljuvt, men som åtminstone burit på en tröst i denna mest fundamentala mening: Att det fortfarande kommer att finnas ett jag som kan uppleva det ena eller andra. Att förbereda sig för döden blev därmed i många avseenden att förbereda sig för livet efter detta, och hur dessa förberedelser skulle gå till var förstås i högsta grad beroende av vilket dödsrike man tänkte sig. I många tidiga kulturer tycks de ha varit neutrala platser där de döda, oberoende av personliga förtjänster, förde en gemensam skuggtillvaro. Så småningom kom de, inom bland annat judendom, kristendom och grekiskt tänkande, att anta en moraliskt dömande karaktär.Men oavsett vilket tycks detta att förbereda sig inför döden vara något som människor i det förgångna ägnat stor kraft, om inte annat genom att ständigt påminna sig om livets ändlighet – och också ofrivilligt påminnas om den genom att bevittna döden överallt omkring sig. I vår tid är det inte enbart förbättrad sjukvård och minskad barnadödlighet som gjort döden frånvarande utan, som många tänkare observerat, ett aktivt undanhållande av den från det vardagliga livet.De flesta av oss konfronteras idag inte med en död kropp förrän våra egna föräldrar dör, om ens då. Som idéhistorikern Karin Dirke diskuterar i sitt antologibidrag är det till och med möjligt att undvika mötet med den djurliga döden, annat än i dess omskrivna och osörjbara form, som hamburgare eller falukorv. Redan sjukdomen framstår i vår tid av självförbättring och kroppskontroll som en genant svaghet, konstaterar Houellebecq, och döden själv som den yttersta skamligheten. Den rika floran av fiktionaliserad död i tv-serier och dataspel motsäger inte den slutsatsen, utan är tvärtom en direkt konsekvens av den vardagliga dödens tabuisering. Den kan, föreslår redaktörerna för Dödens idéhistoria, förstås freudianskt som ett klassiskt fall av det bortträngdas återkomst, i analogi med de förbjudna sexuella fantasiernas uppdykande i pornografin.Kanske kan man av detta dra slutsatsen att det är först när döden förstås som slutgiltig som den blir verkligt outhärdlig? I den mån tanken på jagets upphörande, eliminationen av själva subjektivitetens möjlighet, alls går att greppa, är den onekligen fasaväckande.Mot bakgrund av den moderna uppfattningen om döden som ett absolut och oförhandlingsbart slut är det inte konstigt om man, som författaren Elias Canetti, deklarerar sin avsky: ”Det modigaste i livet är att hata döden, och föraktliga och desperata är de religioner som grumlar detta hat”.Men hatad eller inte kommer den att komma – och om det att förbereda sig för döden i ljuset av naturvetenskapens sanningar inte längre framstår som en fråga om moralisk vidräkning inför efterlivets dom, är det möjligt att hitta en annan sorts förberedelse, rentav en försoning?Det är, menar idéhistorikern Martin Wiklund i den djupgående läsning av Ingmar Bergmans konstnärskap som utgör en av bokens mest angelägna texter, i så fall en försoning som varken bygger på att nedvärdera den jordiska tillvaron på grundval av dess förgänglighet, eller på förhoppningen om ett liv efter detta som kan kompensera för jordelivets alla brister. Snarare rör det sig om att som i filmen Det sjunde inseglet bokstavligt talat få döden som sin följeslagare, förlika sig med förgängligheten som grundläggande livsvillkor, och försöka skapa mening inom dess ramar. På samma sätt som att av döden beviljas ett uppskov för att uträtta ”ett angeläget ärende”, ”en enda meningsfull handling” har vi alla beviljats detsamma – en tidsfrist mellan ett utsträckt icke-vara och ett annat, under vilken vi har möjlighet att skapa mening: nämligen våra liv. Och denna mening, om vi lyckas nå fram till den, hämtar sin näring inte från föreställningen om något utomvärldsligt eller evigt, utan från det bräckliga nu som hos Bergman i sig utgör ”en stor tillräcklighet”.Som Wiklund formulerar det kan vi i det turligaste fallet, likt Agnes i filmen Viskningar och rop, ställda inför vår död fyllas av den tacksamhet som också genljuder hos Houellebecq: En tacksamhet över den lycka vi ändå givits, också de av oss vars liv likt så många andras kantats av lidande och sorg. För denna lycka är, trots allt, ”mer än ingenting, även om den inte nödvändigtvis varat mer än ett ögonblick”.Helena Granström, författare.Litteratur:Dödens idéhistoria. Redaktörer: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund. Appell förlag, 2022.Michel Houellebecq, Förinta. Övers: Sara Gordan. Albert Bonniers förlag, 2022.

11 Sep 20239min

Ett semesterparadis, och en del av en queer litteraturhistoria. Men författarnas och frigörelsens idylliska Fire Island rymmer också baksidor, reflekterar Kristofer Folkhammar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Fire Island är en långsmal sandbank till ö strax utanför New York City. Ön är sagolikt vacker, omgiven av ett glittrande hav, utan bilvägar och bara en kort båttur från den stora staden. Den har sedan 1800-talet tjänat som semesteridyll. Och under lång tid, har den i olika skepnader varit känd som en gayvänlig turistdestination, där otaliga välkända queers tassat längs träspångarna, över vidderna, in i de svalkande skogarna. Jag har aldrig besökt Fire Island, men jag känner mig ändå väl bekant med ön. Inte bara som plats, men som ett återkommande berättelsemönster i amerikansk populärkultur. En bögisk trop, en gaymannens uppgång och fall-kurva, som börjar med frigörelsen i det soliga och öppna, eskalerar till besatt njutningskult och slutar i tragedi och död.Starkt i min sodomitiska minnesbank lyser inledningen av tevefilmen The Normal Heart, filmatiseringen av författaren och sedermera Act up-aktivisten Larry Kramers pjäs med samma namn. Det är 1981 och en båt lastad med glada, vackra män anländer till Fire Island. Huvudpersonen Ned Weeks knäpper sin tunna sommarskjorta i mötet med de smidiga Adoniskropparna, som trippar runt överallt på ön i färgglada speedos. Först tittar Ned nyfiket. Sedan är det som om de perfekta kropparna tittar tillbaka på honom, på hans håriga och otränade författarlekamen. Och hans sätt att stå vid sidan av festen, där han ler ansträngt åt sina extatiska vänner, och med nästan uppgiven blick sedermera ansluter till en osande orgie, rymmer så mycket av de melankoliska aspekterna av Kramers verk och gärning: Var det inte mer än såhär? Är det detta vi kämpat för? Innebär inte frigörelsen annat än excess? 1981 i New York står Aids-epidemin för dörren. Sex kommer att få dödliga konnotationer. Kramer kommer att radikaliseras. Som aids-aktivist riktas hans vrede både mot den homofobiska, passiva staten som låter människor dö, men också mot en naiv och njutningsfixerad bögkultur.I boken Fire Island – Love, Loss and Liberation in an American Paradise, tar den brittiske litteraturforskaren Jack Parlett sig an ön utifrån idén om ett paradis. Och begreppet paradis använder han kritiskt. Fantasier, skriver Parlett, är obegränsade och tillhör i teorin vem som helst, men detsamma går inte att säga om semesterorter. Med hjälp av författaren Toni Morrison betonar han hur paradiset som plats alltid skapas av dem som inte tillåts komma in i det.Så med lika delar upphetsad fascination, politisk granskning och litterärt nörderi formulerar Parlett i sin bok Fire Islands queera, och framför allt bögiska, litteraturhistoria.Walt Whitman och Oscar Wilde. WH Auden, Tennessee Williams, Carson McCullers och Patricia Highsmith. Edmund White och Andrew Holleran. Alla vistades de vid olika tider på ön. Arbetade. Älskade. Dansade. Söp.Parletts stora idol, poeten Frank O'Hara skrev en otrolig dikt under en vistelse på Fire Island där solen pratar med honom, ett exempel på O'Haras poetiska signum ”personism” – där diktens tilltal är riktad direkt till någon, eller något: ”enklare för mig att tala med dig här / ute. Jag behöver inte leta mig ner / mellan byggnader för att du ska lyssna.”O'Hara dog tragiskt på ön 1966. Han blev påkörd i mörkret av en av öns få bilar, efter att hans sällskaps strandtaxi fått motorstopp.Författaren James Baldwin åkte till Fire Island för att arbeta. Han förhöll sig avvaktande mot den dominerande vita, manliga gaykulturen, som var lika rasistisk och exotiserande som det övriga USA, under åren för medborgarrättsrörelsen. Dessutom tyckte Baldwin överlag illa om bohemeri. Han har skrivit om hur han inte gillade människor vars främsta syfte var njutning. Och han ansåg att det fanns få saker här i världen som var mer förödande än jakten på meningslösa sexuella erövringar.Parletts bok är skriven med lätt men tålmodig hand. Han låter sin ambivalens inför Fire Island få utrymme. I sin beskrivning av kopplingarna mellan plats, sexualitet och konst tecknar han verkligen skönheten och möjligheten till utlevelse som förvärvats i denna friska, soliga avskildhet. Och han lyfter fram de samtida konstprojekt som vill göra platsen mer inkluderande, till en tillgänglig getaway för fler än bemedlade, vita cis-bögar. Men han klarlägger också problemen, områdena där paradiset avgränsas eller solkas. Utöver rasismen och klassaspekten, skriver han om sina egna ätstörningar och alkoholproblem i förhållande till en kroppsfixerad och festorienterad bögkultur. Skam och internaliserad homofobi, som uppkommit utifrån men som känns inuti, är knappast de enda faktorerna som förhindrar ett hälsosamt sexuellt liv, skriver Parlett. Hans bok tycks undra: Hur kommer man in när man kommit ut? Och till vad? Boken är ofrånkomligt lika mycket en litteraturhistoria som en innerlig och infallsrik undersökning av vad ett community skulle kunna vara.Kanske är det för det turkosa vattnet som omger Fire Island, men jag kommer att tänka på prideflaggan, när jag läser Parletts bok. Regnbågsmönster har genom historien använts av olika sociala rörelser. Som symbol för Gay Pride började den användas under sent 1970-tal i San Francisco. Efter västvärldens enorma mainstreamifiering av prideflaggan under 2000-talet, har den uppdaterats i flera omgångar. Exempelvis med bruna och svarta fält för att belysa icke-vita pionjärer inom rörelsen, och ett blå-rosa-vitt mönster för att sätta fokus på transpersoners kamp och historia.Men det är inte första gången flaggan reformeras. Redan ett par år efter premiären i San Francisco reducerades de ursprungliga åtta färgerna till sex stycken. Det illrosa fältet, som sägs ha representerat sex, och det turkosa, tänkt att symbolisera konst, plockades bort av produktionstekniska skäl.Det diskuteras huruvida flaggans designer, konstnären Gilbert Baker, verkligen hade en tanke om att varje färg i prideflaggan skulle symbolisera en särskild kraft eller egenskap, eller om det är en efterhandskonstruktion. Men när jag läser Jack Parletts bok kommer en bild för mig. Den av hur ett lysande turkost fält, flimrande av berättelser och bilder, uppstått ur den spretiga priderörelsen, glidit ut från dess tydligaste symbol för rättighetssträvan, och blivit hängande intill den, en bit utanför atlantkusten.Turkos är en kluven färg, mellan blått och grönt. Lugn och samtidigt lekfull, andlig och ändå intensiv, lika delar kontemplativt vatten som rusigt neonljus.Frank O'Haras dikter gav Parlett tillgång till något som kändes som ett personligt språk för erfarenheten att älska andra män. Dikterna och längtan efter ett queert community lockade honom till Fire Island.Konst kan man ha till mycket. Bland annat kan man i konsten söka ett sammanhang, ett fält som sköljer igenom en, som om vartannat speglar och utmanar, vidgar och stör. Låt oss säga att detta fält är turkost. Låt oss säga att detta fält till sin karaktär är sandaktigt, fullt av undflyende skum, och samtidigt vasst av historiens bråte. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker Översättningen av Frank O'Haras diktcitat är artikelförfattarens egen.

7 Sep 20239min

När mänskligheten försöker bevara minnet av sig själv, finns det risk för att väsentligt går förlorat. Boel Gerell funderar över vad som försvinner och vad som blir kvar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Huset jag bor i är över 110 år gammalt och överallt finns spår av vardagar som passerat. Pumpens handtag är slitet av fingrar som greppat och pressat, trappan är nött av generationers steg och i det som vi kallar stallet – men som numera är ett lager för allsköns bråte – finns fortfarande märken från en sedan länge avliden hästs tänder i spiltkanten.Själv har jag och min familj bott här i mer än tretton år och också våra händer, fötter, lekar och rutiner har lämnat märken i miljön omkring oss. Inte minst trädgården har förändrats under åren här och det som tidigare var en minutiöst skött liten täppa påminner nu mest om en glänta i skogen. Det är mitt fel, jag vet. Åren har gått och annat har varit viktigare, texter har skrivits, måltider har lagats, lekar har lekts och plötsligt syns inte kullerstenarna längre av allt ogräs som har tillåtits växa och dö och bli till jord för nya växter att slå rot i.Tills jag en dag tar tag i saken. Trär på mig trädgårdshandskarna och greppar en hacka och ger mig i kast med att blottlägga den gamla stenläggningen igen. Det är ett tungt jobb men lager på lager går det och under arbetets gång inser jag att det är en arkeologisk undersökning jag gör. I översta skiktet återfinns en tesked från en inte alltför avlägsen fikastund. Lite längre ner hittar jag en skärva från ett fat jag tappade för flera år sedan och allra längst ner är en av yngsta tonårsdotterns en gång så älskade leksaksbilar inkilad mellan två kullerstenar.Och jag kommer på mig själv med att ångra arbetet jag gjort. Kanske skulle dessa avlagringar fått vara kvar som minnen av våra liv här, för någon annan att upptäcka och tolka i en existens fjärran från vår. Som en tidskapsel.Att vara människa är att veta att vår tid på jorden är begränsad. Från att vi föds lever vi med vetskapen om att vi ska dö och ett sätt att tackla sorgen och frustrationen är att försöka göra avtryck och skapa något som överlever oss själva. För tanken att precis allt vi förstått och känt ska upphöra och bli till inget är svår att bära. Något måste leva vidare, om inte våra kroppar och våra jag så erfarenheterna vi gjort och kunskapen om vilka vi varit. Men vad är det då vi väljer att spara, om vi får chansen?I boken ”Flaskpost till framtiden” skildrar författaren Johan Joelsson och fotografen Jonatan Jacobson ett antal projekt runt om i världen som har för avsikt att bevara det mest oumbärliga från vår tid till kommande generationer. För den österrikiske keramikern Martin Kunze kom tanken till honom vid drejskivan där han arbetade. Plötsligt insåg han att informationen som han själv lagrade i hårddiskar och molntjänster snart skulle gå förlorad. I källaren hade han redan ett antal disketter som inte längre kunde läsas, eftersom tekniken som tillgängliggjorde dess data var ohjälpligt föråldrad.I jämförelse var vasen han drejade mer bestående och ur insikten föddes idén att skapa ett arkiv med fakta, bilder och berättelser tryckta på plattor av lera. I en gruva i Hallstatt fanns kamrar djupt inne i urberget, som han beräknade kunde stå emot allt från kärnvapenkrig till naturkatastrofer. Och med gruvägarens goda minne tog han sig för att fylla hålrummen med det som skulle komma att bli arkivet Memory of Mankind.I en första fas kontaktade Martin Kunze museer och institutioner i Wien som dokumenterade och tryckte delar av sina samlingar på lerplattorna. Dessutom gavs privatpersoner möjlighet att köpa plattor. På köpet fick de en pollett med en karta där platsen för valvet är markerad. Tanken är att polletterna ska grävas ner runt om i världen och leda framtidens varelser till gruvan. En av dem som nappade på erbjudandet var den amerikanske skådespelaren David Hasselhoff som valde att viga sin plats i evigheten åt en beskrivning av sin enligt egen utsago bländande karriär.Och varför inte?Om vi nu ges chansen att leva för alltid, är det förstås i vår allra bästa och mest välansade version vi vill bevaras. Rätt sällan är det den dunkla novembermorgonens bleka ansikte efter en sömnlös natt som vi laddar upp i molntjänstens fotoarkiv eller lägger ut på sociala medier. Mycket lite överlag av det vardagliga tjafset, kampen och ledan som också är livet dokumenteras och det som består blir i stället de förmodade höjdpunkterna, de breda leendena, de blå himlarna och reminiscensen av det som vi hoppas ska framstå för andra som något slags lycka och framgång. Men som lika lite som de välregisserade tidskapslarna representerar vår tid och våra liv.Med åren glider dagarna samman och när jag ser i gamla fotoalbum minns jag inte längre vilken högtid som firas eller var vi tillbringar semestern. Det är heller inte viktigt och jag finner att det som fotografen en gång fokuserade på; den fina tårtan, den påkostade julgranen eller den vackra utsikten inte alls intresserar mig. Hellre söker jag efter det till synes ovidkommande; mönstret i en bordsduk jag plötsligt minns och som framkallar andra, mindre tillrättalagda minnen. Flyktiga bilder som flimrar till och försvinner, som en doft som förångas och aldrig kan kännas exakt likadant igen.I sin bok ”Tingen” närmar sig fotokonstnären Jenny Lindhe en kartong som stått orörd i hennes hem i tre decennier. Kartongen har följt henne under hennes vuxna liv, hon har sparat den men inte förmått öppna locket. Inte förrän nu, när arbetet med boken tar sin början. I lådan finns några av Jennys storasyster Cecilias saker, som i all hast samlades ihop efter att hon tagit sitt liv på en psykiatrisk klinik för snart trettio år sedan. Cecilia hade varit några år yngre än jag om hon fått leva och när jag betraktar bilderna av hennes ägodelar är det mitt eget knappt tjugoåriga jag jag ser.Inte som jag framstår på de fotografier som finns bevarade, utan som jag såg ut när jag trodde att ingen annan tittade. Innehållet i lådan är inte sållat eller sorterat, lika lite som leksaksbilen, skärvan och skeden är begravda med avsikt i jorden som hopat sig på min kullerstensgård. I tvärsnittet av livet som var blir det just det tillfälliga och futtiga som blir betydelsebärande, allt det där som bara finns och som vi tror saknar värde; en komihåglapp, en skiss till ett brev, en hårsnodd med några blonda strån kvar i knuten. Små saker som ofta slängs redan nästa dag, om det finns en nästa dag.Och jag märker att jag än en gång söker i detaljerna och det som ligger strax utanför bilden efter en förklaring. Men vare sig döden eller livet kan enkelt förklaras eller för den delen sammanfattas och sparas i en kapsel eller på en lertavla. Är för motsägelsefullt och omöjligt att famna ens i nuet och än mindre i evigheten. Kvarstår gör frustrationen över allt som spretar och går förlorat tillsammans med insikten om att det är så det måste vara. Att förlusten är villkoret för att vi alls får finnas till.Boel Gerell, författare och kritiker

5 Sep 20239min

Kanske är hjälten den som inte förändras? Och samhället inte anpassat efter en klassisk berättarstruktur? Morris Wikström reflekterar över två konstnärer som gjorde uppror mot genrekraven. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Kristian Lundbergs kriminalroman ”Eldätaren” från 2004 möter läsaren en berättarröst som inte klarar av deckargenrens krav. Berättaren säger: ”Det är en tidig morgon. Det är så alla berättelser skall påbörjas. Du anger tiden, platsen och först senare kommer händelseförloppet att veckla ut sig, som en turistkarta man drar upp ur fickan. Vad säger kartan? Att du är vilse. Att detta inte är dina kvarter.”Nej, deckargenren var nog inte poeten Kristian Lundbergs kvarter. För genom hela boken bråkar han med genrekonventionerna. Istället för mysteriets gradvisa upplösning möts läsaren av en ordmassa om samhällets orättvisor, och det uppstår egentligen aldrig ett spänningsmoment. Någon deckare i traditionell bemärkelse är det alltså inte. Ett misslyckat försök, kanske. Men just därför blir boken en intressant inblick i hur svårt det är att berätta för den som inte accepterar de konventioner som är förknippade med genre och dramaturgi. Då har ändå författaren en lättare uppgift än filmskaparen – vars konstnärliga verk ofta av kommersiella skäl avkrävs en början, en vändpunkt och ett slut. Ja, så vanliga och utbredda är dramaturgins konventioner inom filmen att man som tittare ofta inte reagerar förrän de utmanas.En av dem som i sina filmer gjort just det är den polske regissören Pawel Pawlikowski. I sin Oscarsvinnande film Ida från 2013 berättar han historien om en katolsk ung kvinna som vuxit upp på ett kloster nu, innan hon ska avlägga sitt nunnelöfte, uppmanas att söka upp sin enda levande släkting – ett slags farväl till en värld som Ida egentligen aldrig upplevt. Filmen skildrar hur Ida stiger ut från ett skyddat klosterliv och utsätts för jazzmusik, kommunister, ateister och inte minst för den fysiska kärleken. Men trots dessa upptäckter sker inte det vi förväntar oss: långsamt inser vi att det inte spelar någon roll vad Ida får uppleva – hon kommer inte att ompröva sitt beslut att bli nunna. Ingen upptäckt, inget löfte om framtiden förmår förändra hennes beslut. Mötet med kärleken, som enligt dramaturgins konventioner borde innebära en vändpunkt för protagonistens strävan, leder inte till förändring. Idas bevekelsegrunder är desamma under hela filmen. Vad vill Pawlikowski säga? Det vore lätt att förstå filmen som en skildring av hur den kristna trons eviga anspråk trumfar samtidens förgänglighet. Men faktum är att Pawlikowski redan 1991 använde ett liknande berättande – då i dokumentärfilmen ”Dostoevsky’s travels”.I dokumentärfilmen får vi följa Fjodor Dostojevskijs sentida släkting Dmitrij Dostojevskij som beger till Europa. Dmitrij är till skillnad från sin berömda släkting ingen författare, utan en enkel spårvagnsförare – och hans mål med resan till Europa är enkelt: han vill få tag i en Mercedesbil, ett märke som blivit populärt på Sankt Petersburgs (dåvarande Leningrads) grå paradgator. Dmitrij Dostojevskij är ärligt talat en ganska grå figur han med. Väl i Tyskland inser han snabbt att den summa pengar han fört med sig från Ryssland inte räcker för att köpa en Mercedes. För att tjäna pengar beslutar sig Dmitrij för att föreläsa för tyskarna om sin berömda författarsläkting. Men Dmitrij verkar inte vara så beläst, så för att knåpa ihop sina föreläsningar plagierar han skamlöst tyska läroböcker om Fjodor Dostojevskijs idévärld, samtidigt som han kedjeröker och dricker öl på toaletten. Det är först när Dmitrij deltar i en reklamfilm och får låna en röd sportbil som folk öppnar sina dörrar för honom. Det ena leder till det andra, och när Dmitrij till slut återvänder till Tyskland efter en hejdlös Europaturné lyckas han faktiskt få tag i en Mercedes. När filmen slutar står Dmitrijs tyska bilhandlare och vinkar av honom. ”Jag trodde aldrig han skulle lyckas”, mumlar bilhandlaren för sig själv.Men poängen är att Dmitrij – liksom Ida – inte alls förändras av sina nya erfarenheter. Han är lika färglös när han åker från Tyskland som när han kom. Trots alla sina möten lär han sig ingenting, han utvecklas inte. Han tänkte ju bara på sin Mercedes hela tiden. Men i Pawlikowskis film framstår detta inte alls som en svaghet – utan som en styrka. I sin orubbliga längtan efter en Mercedes är Dmitrij lika helig som Ida i sin religiösa tro. Omvärlden har gjort sitt bästa för att rubba deras drivkrafter, men misslyckats. Vad Pawlikowski gör är att ifrågasätta dramaturgins konventioner. Berättelsens vändpunkt, som borde innebära att huvudpersonen lär sig något, att huvudpersonens motiv förändras – inträffar aldrig. Istället tycks förhållandet vara det rakt motsatta: det är huvudpersonerna som stirrar dramaturgin i ögonen - tvingar dramaturgin att rannsaka sig själv. Tvingar den att ifrågasätta sin uppfattning om att vi människor blir våra bästa jag först när vi förändras. I Pawlikowskis värld är det den som inte viker en tum som avgår med segern.Det finns något väldigt subversivt i det här berättandet, som talar om beslutsamhet och integritet i en kultur och ekonomi som strävar efter att ersätta gamla begär och föremål med nya. Dramaturgins konventioner framstår i Pawlikowskis filmer som en otäck gestalt som ömsom sträcker fram morötter, ömsom låter piskrappen vina – allt för att få oss att hitta nya föremål för vår längtan. Både Ida och Dmitrij Dostojevskij prövas, men vägrar att omvändas. På det viset lyckas Pawel Pawlikowski gestalta den konflikt som Kristian Lundberg stod inför i sina prosaböcker när han vägrade anpassa sig till genrekonventionerna. hans romaner är ett sökande efter en berättelse som inte ger vika för oväntade slut och omvälvande vändpunkter.Kristian Lundbergs väg är en mycket svår väg att vandra. För problemet för den som förvägrar berättelsen en vändpunkt är att berättelsens början blir så avgörande. Ingenting går ju att förändra efterhand. Det är därför, tänker jag mig, som hans romaner är fyllda med omtagningar. Det han efter när han gör sina omtagningar är inte berättelsens slut, utan dess början. Ett godtagbart första påstående som kan styra den logik som berättelsen sedan måste följa. Och när deckargenren eller romangenrens karta inte stämde med den verklighet Kristian Lundberg ville berätta om – en verklighet där det sociala arvet aldrig gick att trolla bort i vändpunktens befriande rörelse – då blev skrivandet ett försök att rita en ny karta.Frågan är om Kristian Lundberg någonsin blev klar med sitt kartritande. I sin sista bok ”Sånger vid avgrunden” beskriver författaren hur han återfaller i ett drogmissbruk. Han söker fortfarande efter den där början som ska förklara allt som hände sen, men tycks ständigt misslyckas. Ändå, eller kanske just därför, är det i ”Sånger vid avgrunden” som Kristian Lundberg blir som tydligast i sin kritik mot ett konventionellt berättande. Han skriver i en passage som jag tror är avgörande, men lätt att missa i textens rasande rörelse: ”Du upptäcker inte förrän det är för sent att du igen har förlorat. Du förstod inte ens att det hade utkämpats en strid. Det är ett sätt att närma sig berättelsen”.Morris Wikström, kulturjournalist och doktorand i rysk litteratur

4 Sep 202310min

Hur ser vår tids fascistiska konst ut? Mårten Arndtzén söker efter svar på det, men hittar snarare exempel på motsatsen, i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs att fascismen är här igen. På otvetydig frammarsch. Men hur ser den ut? På 1920- och 30-talen var den omöjlig att missa: välstrukna uniformer, blänkande stövlar, nattliga fackeltåg. Manifestationer där allt var skinande rent och individen utplånades i massan. På 90-talet likaså: Rakade skallar och bomberjackor.Men i vår tid? Vilket plagg kom mobben som stormade Kapitolium 2021 att förknippas med? Mjukisbyxan. De enda som bär uniform idag är sådana som själva kallar sig nazister. Medan de som pekas ut som fascister och smygnazister av sina politiska motståndare, och som har betydligt större framgång i vallokalerna än de uniformerade, tvärtom tycks måna sig om att smälta in i mängden. Vara vanliga.Och hur ser 2000-talets fascistiska konst ut? Arno Brekers och Gabriele D'Annunzios arvtagare? När litteraturvetaren Stefan Jonsson ställer sig den här frågan i essäboken Den otyglade skönheten blir svaret ganska allmänt. När han beskriver hur "dagens fascistiska konst" representerar ett försvar av "den etniska, nationella eller rasmässiga identiteten" som "påstås vara under belägring" går min första, konkreta association till samisk konstaktivism. Och det var kanske inte meningen.Jonssons enda konkreta exempel är skapat av en man som dog för över 80 år sen: den norske skulptören Gustav Vigeland och hans storslagna parkanläggning i Oslo. Med sina över två hundra skulpturer i brons, granit och järn – föreställande människor, djur och sagoväsen – hör den till Norges allra mest populära besöksmål, med omkring en och en halv miljon besökare om året.Många av skulpturerna i parken är från 1920- och 30-talen, och speglar sin tids vitalistiska strömning: det spänstiga och sunda kroppsideal som odlades på många håll, också i brun- och svartskjortornas led. Någon större etnisk mångfald är det väl inte heller, bland statyerna.Men Vigelandsparken är ändå ett dåligt exempel på totalitär estetik. Jag ska förklara varför, men behöver först ta en liten omväg, via totalitarismens motpol – den "otyglade skönhet" som Stefan Jonsson framhåller som ett slags vaccin mot fascism. Konsten blir det, menar han, både genom att vara en mötesplats – och på så vis förverkliga demokratin – och genom att påminna om demokratins egen värdegrund: det jämlika människovärdet.Här finns gott om exempel – från antika tragedier till samtida, social aktionskonst. Eller "aggressiv humanism" som den tyska gruppen Centrum för Politisk Skönhet kallar sin verksamhet. ZPS, som de förkortas, ägnar sig bland annat åt spektakulära aktioner i flyktingvänlig riktning, som när de stal minnestavlorna över Berlinmurens offer och flyttade dem till Medelhavets norra kust. Där vill de skapa en landförbindelse till den södra sidan, så att afrikanska flyktingar kan ta sig torrskodda till Europa.Den politiska skönheten visar hur vacker världen kunde vara: Om vi bara levde som vi lär. Själv föredrar jag de något mindre entydiga projekten, där de vackra tankarna blandas ut med lite smuts.Som 2018, när ZPS lade ut en databas med hundratusentals bilder från en högerextrem demonstration i Östtyska Chemnitz, och uppmanade allmänheten att leta efter kollegor och andra bekanta bland bilderna för att sedan rapportera fynden till sina arbetsgivare, eller hänga ut dem på annat sätt. Här hittade konstnärsgruppen alltså ett effektivt sätt att komma till rätta med den nutida fascismens oklara estetik, dess frustrerande förmåga att smälta in i mängden.Men även om demonstrationen i Chemnitz utmynnade i upplopp och ett mord, så kan vi nog utgå från att de allra flesta som fastnat i databasen bara utövade sina demokratiska rättigheter. Medan konstnärernas bruk av övervakning och angiveri som metod väcker klara associationer till det odemokratiska system som styrde den här delen av Tyskland fram till murens fall.Just den tvetydigheten höjer den här aktionen över det plakatpolitiska, och öppnar för en djupare reflektion över vår tid och vad som står på spel i den. Lite tillspetsat kunde man säga att inslaget av totalitarism gör konsten, här.Låt oss nu återvända till den där skulpturparken i Oslo, igen. Vad föreställer Vigelands statyer? Ouppnåeliga ideal som "anger hur man som människa bör handla", anser Stefan Jonsson. Och visst, många av skulpturerna visar glada, ömsinta och lekande människor. Men här finns inslag av otäckt våld också: barnmisshandel och vad som skulle kunna vara början till våldtäkt. En av parkens skulpturgrupper föreställer en man från Vigelands hemby som trakasseras av två pojkar. Han hette Elias och led av det vi i dag skulle kalla intellektuell funktionsnedsättning. Men ingenting tyder på att skulpturen skulle uttrycka ett förakt för svaghet eller uppmana till mobbing - tvärtom har Vigeland berättat hur han själv brukade ta mannen i försvar mot hans plågoandar, när han kunde.För mig är det uppenbart att Gustav Vigeland ville skildra livet i förhöjd och symbolisk form, visserligen, men som han uppfattade att det i grunden är. Inte som det borde vara.Ska vi tro den tjeckiske författaren Milan Kundera så hör livet som det borde vara inte ens till konstens område – utan till kitschens. Den senare definierar han, i romanen Varats olidliga lätthet, som ett estetiskt ideal där "skiten förnekas och där alla uppför sig som om den inte existerade". Det var det som gällde i kommunismens Tjeckoslovakien.Och inte bara där, utan överallt där gemenskap och endräkt ska råda oinskränkt. "Människornas broderskap på jorden kan bara ha kitschen som bas", konstaterar Kundera. Det förklarar kanske varför Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels dömde ut Vigelandparkens skulpturer som "okonst", och ville låta smälta ned dem som innehöll metall. Han föredrog lustigt nog Munch.2002 placerades parkens sista skulptur ut. Den föreställer en ung flicka som försöker skyla sig från ovälkomna blickar. Vigeland färdigställde den 1942, och modell stod den österrikiska judinnan Ruth Maier som senare samma år deporterades och mördades i Auschwitz, 22 år gammal. Hennes kvarlevor kan, teoretiskt sett, ha förekommit i en av ZPS mest kontroversiella aktioner. 2019 presenterade gruppen mänskliga kvarlevor från omärkta massgravar, bland annat i närheten av Auschwitz Birkenau, framför riksdagshuset i Berlin. Sucht Nach Uns – sök efter oss - kallade gruppen sin installation, avsedd som en protest mot etablerade partiers planer på samarbeten med högerpopulistiska AfD.Men för Ruth Maiers del var den medverkan, i så fall, helt ofrivillig.Mårten Arndtzén, medarbetare på kulturredaktionen

22 Aug 20238min

Att få sina drömmar krossade är en sak, men hur är det att inte ens ha några drömmar som kan smulas sönder? Isabella Nilsson försöker sätta ord på en livskänsla. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min brevvän skriver fantastiska dikter men ber mig att inte berätta om dem för någon. ”Jag vill inte att folk ska tro att jag har författardrömmar”, förklarar han generat. Jag förstår tankegången – pressen som uppstår när man låter omgivningen veta att utgången av det ena eller andra inte är en likgiltig. Men av just den anledningen har jag alltid funnit det utmärkt behagligt när människor tillskrivit mig författardrömmar. På så vis har jag ju fått ha mina egentliga drömmar ifred; med författardrömmen som täckmantel har de gått under radarn. Fast nu ljuger jag. Det som gått under radarn är, sanningen att säga, inga hemliga drömmar utan det faktum att jag inga har. Och heller inte har haft, på en herrans massa år.”Vad brukar folk i min ålder drömma om då?” frågar jag min psykolog. ”Det är förstås väldigt olika, Isabella, men ganska vanlig är nog längtan efter att träffa en partner och bilda familj, eller att göra karriär inom ett yrkesområde som intresserar en.”Hellre dör jag. Svarar jag inte. Fastän det i mångt och mycket är vad jag tänker. Att döden är det närmsta en dröm om livet jag kommer. Men det är ingen våt dröm, jag är inte som Stagnelius, herregud, jag åtrår inte förruttnelsen. Jag tänker inte: Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!Förkväv i ditt famntag min smärta.I maskar lös tanken och känslorna opp,I aska mitt brinnande hjärta. Nej, inget sånt. Jag bara saknar en stor dröm om livet helt enkelt. Länge försökte jag kompensera för detta genom att odla många små. Drömmen om att lösa ett helt nummer av Mästarkryss utan att googla ett enda europeiskt vattendrag exempelvis. Drömmen om att hitta den perfekta huvudkudden. Drömmen om att ligga med en representant från varje stjärntecken – eller okej, det var kanske inte så mycket en dröm som en fix idé. Men hur som haver, den här typen av små projekt har hållit mig hyggligt i rörelse de senaste åren. Om man går fort och skrattar mycket syns det inte att man är död. Som de gamla grekerna brukade säga. I min dagbok formulerade jag det såhär: Rörligheten som den sista återstående livsmöjligheten, frikopplad från avstamp och slutdestination, rörelsen som självändamål. Exempelvis: Nietzsches intellektuella obundna rörlighet – tänkandets glädje snarare än det tänktas glädje. Exempelvis: den bundna versens obundna rörlighet – formglädjen bortom innebörden. Exempelvis: promenerandets obundna rörlighet – flanörens frimodiga på måfå. Man skriver så mycket skitnödigt i sina dagböcker. Men den trippla förekomsten av ordet ”obundna” är kanske lite intressant? Att drömma är ju faktiskt i någon mån att binda upp sig, försvära sig till en viss ambition och riktning. Kanske är det alltså ett abnormt behov av autonomi och oavhängighet som gör att drömmarna undflyr mig? En av de oräkneliga saker som gör mig oanställningsbar på arbetsmarknaden är att de tre ord som bäst beskriver min karaktär är: trolös, halvhjärtad, spretig. Något sådant som en yrkesdröm skulle jag aldrig nånsin lyckas förbli lojal med, än mindre min drömarbetsgivare.Haha, nej, jag vet vad ni tänker nu. Då är det drömmen om självständighet som är Isabellas stora dröm i livet! Men nej, jag bara föredrar den framför ännu sämre alternativ. Självständighet är en finare omskrivning för helt vanlig skriande ensamhet, men skriande ensamhet är verkligen inte värre än skriande gemenskap. Är min inte så ringa erfarenhet.Jag har försökt att drömma negativa drömmar, om undvikande och avståndstagande. Men det känns som fusk, eller åtminstone lite blodfattigt, att drömma om vad man inte drömmer om. Och som Fernando Pessoa skriver i Orons bok: ”Somliga har en stor dröm i livet men lyckas inte leva upp till den. Andra har ingen stor dröm i livet men lyckas inte leva upp till den heller.”I väntrummet hos min psykolog bläddrar jag i ett livsstilsmagasin och memorerar följande recept: 1) Ansa och halvera jordgubbarna och blanda med socker och hälften av punchen. 2) Vispa grädden med resten av punchen. Krossa drömmarna. 3) Lägg jordgubbarna i botten av en skål och toppa med grädden och drömmarna.En kulinarisk utvikning som ser ut som ett sidospår käpprätt ner i meningslöshetens dike. Som min redaktör brukar kvida. Men vänta ett slag innan ni stänger av radion. Ge mig två minuter till. För det var ärligt talat något viktigt som jag ville förmedla med det här receptet. Låt vara att många författare formulerat det bättre, och tusentals gånger förut, det tål ändå att inpräntas: till och med krossade drömmar som dränkts i sprit är oändligt mycket mer stimulerande för livsaptiten än inga drömmar alls!Utan drömmar, ja och punch, stannar tillvaron av. Det går verkligen inte lika bra med selleri. Även människans mest sköra, omöjliga och fåfängliga drömmar skänker mål och mening åt hennes tillvaro. Om jag hade varit en essäist med författardrömmar skulle de ha skänkt nerv och nödvändighet åt den här essän. De skulle ha fungerat som en samlande kraft eller åtminstone en svamlande kraft. Energi! Liv! Längtan! Passion!Men min tillvaro och mitt skrivande präglas av känslan att livet spätts ut till något tunt och blaskigt, en kopp med kallt tevatten slängd över en torr stubbåker.Häromnatten drömde jag att jag var vilse på en enorm underjordisk loppmarknad. I ett skjul salufördes värdepapper men jag bad att få köpa den lilla hunden som satt bunden vid kassan. Den hade mörkbrun päls och safirblå ögon med en oljig grå dimma över sig: den var blind! När jag lagt alla mina pengar på disken fick jag hunden i famnen och den buffade oroligt men tillgivet på mig med sin svarta, fuktiga lilla nos. Jag lyfte på ett av de långa öronen och viskade att den aldrig skulle behöva vara rädd och borttappad mer. Vilket såklart var ett tragikomiskt löfte från någon så riktningslös som mig. Uttrycket ”en blind leder en blind” drabbar mig nu för första gången med full kraft.Nu är det snart Ekonyheter eller så. Ni har just hört en essä om en drömlös tillvaro på tomgång. Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till den uppbyggliga och försonande slutknorren? Jag tänker att vi avrundar med lite musik istället. Sätt på något poppigt av samma stoff som drömmar vävs av.Isabella Nilsson, författare och översättare

21 Aug 20239min