OBS: Radioessän

Abstrakt matematik och konkret, självutplånande liv har dessa saker någonting gemensamt? Helena Granström reflekterar över syskonen Simone och André Weils liv och tänkande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Mörkret och ljuset, hela tiden återkommer de, det ena som flyr för det andra. Hos Andrew Wiles, matematikern som efter åratal av ansträngningar åstadkom ett giltigt bevis för Fermats stora sats, och som beskriver sitt arbete som att kliva in i en stor mörklagd herrgård och stappla fram genom beckmörkret, stöta i möbler och väggar, och så – kanske sex månader senare – finna lampknappen och se allt upplyst. Eller hos en annan av 1900-talets stora matematiker, Pólya, som liknar matematikerns värv vid att komma till ett okänt hotellrum sent på natten utan att ens veta var man tänder lampan. Man trevar runt och uppfattar olika oformliga tingestar i mörkret medan man letar efter strömbrytaren – och så, när man plötsligt funnit den, tänder man ljuset och allting framträder alldeles klart. Genom en ljusblixt, skriver deras franske kollega Hadamard, kommer det ditintills dunkla problemet, som ingen vanlig svag lampa skulle ha kunnat göra synligt, med en gång att bada i ljus. I dessa bilder av det matematiska arbetet är det tydligt att det är famlandet i sig som slutligen frambringar ljuset: Enbart den som trevat länge nog når fram till strömbrytaren och kan tända lampan. Den plötsliga inspirationen infinner sig, menar matematikern Poincaré, enbart efter en tid av medveten ansträngning som tycks absolut fruktlös och ur vilken ingenting gott tycks ha kommit, där man upplevt sig helt vilsegången. Men vilken dunkel längtan är det då som får en människa att villigt famla i mörkret månader i sträck – och vilket hopp är det som får henne att framhärda i sin tro på existensen av en strömbrytare, på att en bländande ljusblixt en gång ska få mörkret att flykta? ”Om man med verklig uppmärksamhet”, skriver den religiösa tänkaren Simone Weil, ”söker lösningen på ett geometriskt problem, och efter en timmes arbete inte har kommit någonstans, så har man det oaktat gjort framsteg under varje minut av den förflutna timmen, i en annan, hemlighetsfull dimension”. Arbetet har, fortsätter Weil, utan att man vet det gett upphov till ”ett ökat ljus i själen” – och kanske är det detta ljus som en dag ska komma att bryta igenom mörkret och klarlägga allt? Matematikerns fruktlösa arbete i väntan på en osynlig utdelning, en till synes ohörd men icke desto mindre hängivet upprepad bön: kanske hade det kunnat utgöra en öppning till verklig förståelse mellan Simone Weil och hennes bror André, en framstående matematiker som hon sitt korta liv igenom tycks ha sträckt sig efter in i en sfär av symboler som förblev otillgänglig för henne. Deras relation skildras av den amerikanska skribenten Karen Olsson i ”The Weil conjectures”, en bok som på en gång är en dubbelbiografi över syskonen, och en personligt hållen essä om matematiken som föremål för rädsla, längtan och begär. Simone Weils relation till matematiken förblev ambivalent, och kanske var den varken mer eller mindre ambivalent än hennes relation till brodern. Å ena sidan framstod matematiken för henne som en länk till det gudomliga, en aning om den tillvaro bortom tid och rum som hon så intensivt sökte – å andra sidan upphörde hon aldrig att kritisera den. När hennes bror under rasande världskrig sitter i förvar, fängslad misstänkt för spioneri, skriver hon till honom i fängelset och ber honom rättfärdiga sin matematiska gärning: Vad är värdet av ett arbete så abstrakt att ingen vanlig människa kan förstå det? Hon drar en skarp gräns mellan de gamla grekernas geometri, ännu tydligt knuten till den kroppsliga tillvaron, och den algebra som frigjort sig från fysiska begränsningar och blivit självtillräcklig. På samma sätt som pengar och maskiner utgör algebran, menar Simone, en mänsklig abstraktion som fått eget liv och hindrar människan i hennes sökande efter det goda och sanna. ”Relationen mellan tecknet och det betecknade håller på att gå om intet, spelet av utbyten mellan tecken mångfaldigas av och för sig självt.” Vad ska André svara på detta, bunden och begränsad i sin fängelsetillvaro, som han och i för sig konstaterar erbjuder ideala omständigheter för att bedriva abstrakt vetenskap. Han invänder mot den skarpa distinktionen mellan algebra och geometri – en distinktion som han efter Simones död i viss mening ska komma att upplösa, genom att skapa en stabilt grund för det område som går under namnet algebraisk geometri. The Weil conjectures, på svenska Weilförmodandena, knyter samman det uppräkneliga med det ouppräkneliga – den diskreta matematikens avgränsade storheter med topologins oändligt delbara kontinuum – två till synes oförenliga områden som under Andrés hand såväl smeker som käbblar med varandra. I sina brev till systern talar han om analogins roll i matematiken, om den ”lätt skandalösa men mycket fruktbara” relation som kan uppstå mellan två i utgångspunkten väsensskilda teoribyggen. Men att beskriva ett matematiskt arbete för en person som själv inte är matematiskt skolad vore, betonar han samtidigt, som att försöka förklara en symfoni för en döv. Medan hennes bror vistades i de utomvärldsliga symbolsfärer till vilka hon själv aldrig fann tillträde, sfärer som hon omväxlande förhärligade och förkastade, var Simone upptagen av världens lidande: Av det pågående världskriget, av villkoren i fabrikerna, av mäns, barns och kvinnors svält och nöd. Hennes bror gjorde sig ett hem i abstraktionen, men förmådde också träda ut ur den: träffade en kvinna, bildade familj, omgav sig med människor. Simone gick allt längre in i sig själv, för att där, allra längst inne, söka tomheten. Hon ber: ”Gud, giv mig att jag får bli oförmögen till varje kroppslig rörelse […] att emotta några som helst sinnesintryck […] att jag får bli okänslig för varje slag av glädje eller sorg”. Giv mig, ber Simone, att jag får förlora förmågan att älska någon annan varelse, något ting, till och med mig själv. Den matematiska upptäckten, konstaterar Hadamard, har i sig ingenting med logik eller resonerande att göra. Den är en tillfällighet, un accident. Ljuset slår emot en, förblindande i sin styrka – eller det gör det inte. ”Skapande uppmärksamhet”, skriver Simone Weil, ”består i att i verklig mening uppmärksamma något som inte finns” – och kanske tänker hon lika mycket på sin brors arbete som på sin egen förtvivlade, jublande, enträgna bön. Och detta arbete, denna bön: Är det ett arbete för att utradera det egna, eller för att nå fram till sin egen innersta kärna? Frågan om personens roll i det kreativa arbetet är i viss mening analog med frågan om abstraktion kontra konkretion – för är det matematiska värvet en flykt från kroppen eller ett utforskande av dess innersta vindlingar? Genom sitt liv, som kom att ändas innan hon hunnit fylla 35, skulle Simone Weil placera det personliga i motsättning till det heliga, söka sig till hårt fysiskt arbete, extrem kyla och svält på ett sätt som slutligen ledde till hennes död. Och var inte detta också ett uttryck för hennes ambivalens: hennes försök att själv uppgå i den rena abstraktionen genom att gå så djupt in i det konkreta att också konkretionen blev abstrakt? ”Mellan sanningen och olyckan”, kan man läsa i Simones anteckningar, ”består ett naturligt förbund”. Upptäckten är ”un accident” – en tillfällighet, eller en olycka? Ljuset infinner sig, men visar sig vara förintande. Men endast den som trevar sig fram i mörkret har en möjlighet, lika skräckinjagande som den är eggande, att en gång i sitt liv få möta detta ljus. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Karen Olsson: The Weil Conjectures – On maths and the pursuit of the unknown. Bloomsbury publishing, 2019.

29 Jan 202010min

Ska elever nöta in fakta och spara analys och tolkning till senare årskurser? Journalisten och författaren Eva-Lotta Hultén reder ut ett missförstånd och får pedagogisk inspiration i Spanien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi sitter fyra personer runt köksbordet och framför oss ligger ett brädspel med diverse tillbehör. En av oss läser upp spelinstruktionerna medan ögonen hos övriga fladdrar mellan spelets olika delar och kort för att försöka förstå hur det hela hänger ihop. Vi ställer frågor till den som sitter med instruktionspappret men konstaterar att vi ändå inte begriper och bestämmer oss för att helt enkelt börja spela och lära oss efterhand. Reglerna är komplicerade och när vi hållit på en stund och börjar få grepp om hur det ska gå till inser vi också att vi måste gjort något fel dittills. Det är alldeles för lätt att få poäng. Vi går tillbaka till instruktionerna och läser dem igen och det som nyss framstod som ytterst svårbegripligt är nu, med de erfarenheter vi gjort, möjligt att ta till sig. Och vi börjar om igen. Jag gissar att många kan känna igen sig i det här, och inte bara när det kommer till att lära sig att spela ett nytt spel. Det jag beskrivit är en lärprocess. I den har vi fyra runt köksbordet pendlat mellan faktakunskapsinhämtande, praktik, analys och syntes. På mindre än en halvtimme har vi rört oss upp och ner i den kunskapshierarki som kallas Blooms taxonomi. Psykologen Benjamin Bloom presenterade sin taxonomi 1956 i form av en pyramid. Enligt den lär vi oss i en viss ordning där det ena steget bygger på det andra. Taxonomin var tänkt att användas för utvärdering av elevers kunskaper. Visade de sig klara de högre stegen hade de också med sig de lägre. I pyramidens bas finns faktamemorering och därefter följer i stigande ordning förståelse, tillämpning, analys och syntes. I pyramidens topp återfinns sedan förmågan att planera och generera något nytt. Blooms taxonomi har genomgått en revidering under ledning av Blooms tidigare elev, utbildningsforskaren Lorin Anderson, men är i stort sett sig lik och det refereras fortfarande flitigt till den. Taxonomin är en teoretisk konstruktion av hur lärande går till men inte avsedd som instruktion för hur lärande bör läggas upp, särskilt inte över tid. Om man tolkar den så kan man till exempel få för sig att elever i grundskolan måste börja med att lära sig fakta i flera år innan de kan få börja analysera, ifrågasätta eller dra slutsatser - vilket är en dålig men idag ganska vanlig idé. I själva verket lär vi oss redan från början på ett mer komplext sätt. Och ingen kan hindra någon från att analysera, syntetisera eller skapa nytt av det den lärt sig dittills bara för att kunskaperna är grunda. Ett exempel: När min dotter var 3-4 år fick hon på förskolan frågan vad jag arbetade med. Hennes svar löd ”Pappa talar om för mamma vad hon ska skriva och så kommer hon ihåg det och skriver det på sin egen dator.” Det var naturligtvis ingen som påstått något sådant inför henne utan en slutsats hon dragit alldeles själv, troligen utifrån den mycket knapphändiga information hon fått av att höra min man föreslå något han tyckte jag skulle skriva om. Slutsatser drar såväl små som stora utifrån de fakta de har vare sig någon annan vill det eller inte. Tricket är att få människor att ställa kritiska frågor till sig själva och till materialet de arbetar med för att bli medvetna om sina kunskapsbrister och kunna åtgärda dem. Nyfikenhet är frågvishet med förankring i vårt inre. Att uppmuntra ifrågasättande och öva på kritiskt tänkande kan då vara detsamma som att bygga en längtan efter begriplighet och sammanhang och att främja kunskapssökande. Det lär också eleverna att se på sig själva och på klasskamraterna som människor vars tankar och funderingar räknas. Och en bra fråga, oavsett om den väcks av en lärare eller en elev, kan skapa ett slags intellektuell kaskad av nya frågor hos eleverna. På skolan Jacint Verdaguer i Sant Sadurní d’Anoia utanför Barcelona jobbar eleverna veckovis i projekt som dras igång med en fråga. Frågan blir utgångspunkt för en vindlande undersökning med nyfikenhet och engagemang som drivkrafter. När jag är på besök arbetar en åldersblandad klass med projektet ”Vad för typ av landskap tycker du om?” När de delats in i grupper hjälps de åt att komma på fler frågor som kan leda dem till kloka svar på den första: ”Vilka typer av landskap finns det? Hur kan man beskriva de olika landskapen runt stan? Hur har olika landskap skildrats av konstnärer? Hur formas ett landskap?” Läraren berättar, eleverna söker kunskap och samtalar och resonerar med varandra – vad vet vi redan? Hur kan vi ta reda på mer? Det hela blir också ett slags filosofi- och pedagogikverkstad: Vad är egentligen kunskap? Några veckor senare ska eleverna berätta vad de lärt för varandra – så vad kan de andra tänkas redan veta och vilja eller behöva lära sig? Hur kan man förklara så att de förstår? I ett annat klassrum har eleverna själva fått välja frågor för sina projekt. En grupp jobbar med ”Varför gråter vi?” En annan med ”Varför är himlen blå?” Alla ämnen kan inbegripas utifrån vilka frågor lärare och elever föreslår. Kunskap är det viktiga, inte ämnesgränser. Arbetssättet ger möjligheter för elever att röra sig mellan alla nivåerna i Blooms taxonomi utifrån egna förutsättningar och eleverna på Jacint Verdaguer, en vanlig offentlig skola, presterar enligt rektor Laura Becerra mycket bra på de regionala, jämförande testerna som görs i ämnena spanska, katalanska, matematik och engelska. Att lära sig fakta är förstås viktigt och nödvändigt men på det följer inte att de måste nötas in först. Att börja lärandet i en fråga är en metod som rekommenderas av Daniel T Willingham, professor i kognitiv psykologi, eftersom frågor väcker människors intresse. Willingham praktiserar själv den kunskapen med titeln på sin bok: ”Varför gillar elever inte skolan?”. Han förklarar att han brukar tänka på det stoff han vill att eleverna ska lära sig som svaret på en fråga men att svaret frikopplat från frågan nästan aldrig är intressant för dem. Det kan däremot bli det om frågan först presenterats. I boken ställer han också många frågor till läsarna, som denna: ”När är det lämpligt att låta eleverna memorera någonting innan det fått något meningsfullt innehåll för dem?” Han ger svaret att det kan det vara ibland - men förmodligen inte särskilt ofta. Kanske kan man dra slutsatsen att det är en god idé att istället för med fakta börja högt upp Blooms pyramid med en fråga som kräver att man söker sig ner mot basen och upp igen genom lagren, prövar kunskaperna, skaffar nya, reviderar och fördjupar, drar slutsatser, går tillbaka till basen igen. Rör sig upp och ner som i en spiraltrappa och ställer många nya frågor längs vägen - på det sätt som kännetecknar en kritiskt tänkande människa. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

21 Jan 20208min

Den polska författaren Hanna Krall gör en sorts minnesarkeologiska utgrävningar i Förintelsens följder, andra världskrigets konsekvenser, det kommunistiska Polens lögner och vardagar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hanna Krall ber människor som kommer till hennes uppläsningar: ”Berätta någonting för mig, en historia som är viktig, sann, om en främling eller om dig själv.” Det är så hon alltid har arbetat,”vaskar fram det brukbara ur alla detaljer”, har hon själv sagt”, hon får människor att berätta om dofterna, grannarnas ansikten, farmors helgklänning. Och plötsligt tittar någon tillbaka på oss från ett fotografi från 1938. Hennes judiska familj mördades av nazisterna under kriget, och hon vill ge människorna som inte fick några gravar deras namn tillbaka, har hon sagt. ”Hinna före Herren Gud” blev hennes genombrott och är baserad på samtal med hjärtkirurgen Marek Edelman sent sjuttiotal. Det är en fasans berättelse om upproret i ghettot i Warszawa men skriven i saklig ton, som om den kvinnliga läkaren som precis hann ge barnen gift innan tyskarna kom. ”Ja, du ser hur lite du förstår” säger Edelman till Hanna Krall. ”Hon räddade ju dem från gaskamrarna.” Han är den enda från Judiska kamporganisationen som överlevde upproret 1943, och Hanna Krall vill hinna få med alla detaljer, så hon och den åldrade Edelman återvänder igen och igen till samma platser och skeenden. Grabben som blev bränd på Milagatan, och som skrek hela dagen. För som hon säger till Edelman: ”Jag tror att en bränd grabb gör större intryck än 400 000, och 400 000 större än 6 miljoner.” Redan 2003 sa Hanna Krall i en intervju på bokmässan i Göteborg att det inte fanns några människor kvar att intervjua längre. ”De som fortfarande lever är sjuka”, sa hon, ”har fått stroke eller är helt enkelt för gamla och senila, de blandar ihop sina minnen.” Bitarna blev allt färre och mindre, fragmenten hon hittade allt svårare att foga in i en helhet, lösryckta utan sammanhang och svar. Så är det i ”Vit Maria”, som kom ut i omarbetad upplaga i Polen så sent som 2017, för hela tiden hör människor av sig till Hanna Krall, känner igen ett namn i en bisats, vet något om ett försvinnande eller ett dubbelliv. Böckerna tenderar därför att bli längre och samtidigt glesare. I ”Vit Maria” skymtar också Hanna Kralls egen historia, den hon inte tidigare velat berätta, hur hon som judiskt barn i Polen överlevde Förintelsen, men inte heller hon är synlig i annat än i fragment. I alla kapitel finns den lilla svarthåriga flickan med de stora ögonen och hennes mor i utkanten av synfältet. Om den flickan handlar också ”Den inneboende” från 1980-talet - utgiven på svenska 2019 – om Marta som var gömd i olika våningar i Warszawa, som hukade vid fönstret och kröp in i ett skåp när någon kom. Här finns också den polska flickan Maria, det är hon som berättar historien om Marta, familjens inneboende under kriget, hon som aldrig fick titta upp när de var utomhus, vars ögon kunde avslöja henne. För här finns många andra liv att vrida och vända på, Hanna Krall prövar olika vägar genom ett brutalt historiskt skeende. Det är en komplex text, Hanna Kralls enda roman, där hon vrider och vänder på det ljusa och det mörka. Om skillnaden mellan att leva och att överleva. De båda flickorna är olika ingångar till samma människa. Krall skriver: ”Jaget är den ljusa varianten av den inneboendes öde. Den inneboende är en svart variant av mitt öde.” Den inneboende, Marta, hamnar på ett barnhem efter kriget dit välgörenhetsorganisationerna och de amerikanska filantroperna kommer på besök. ”Berätta med hela meningar för humanisterna för de ska föreviga allt för eftervärlden”, säger föreståndarinnan. men Marta visades inte upp för någon, kan man läsa, för hennes historia kunde inte intressera seriösa personer, och det gjorde henne generad. Det var som om hennes öde under kriget inte dög, inte var nog hemskt. Här finns för övrigt samma uppehållande vid detaljerna som i Hanna Kralls reportageböcker, som i frågorna om alla de som väntade om natten på att hämtas. Kunde de känna rädslan fysiskt? Var satt den? I strupen? På huden på armarna, just ovanför handleden? De kanske svettades? Hade far besegrat sin rädsla? För här finns många andra liv att vrida och vända på, Hanna Krall prövar olika vägar genom ett brutalt historiskt skeende. Efter att hon, eller berättaren inledningsvis fått ett brev där någon skriver att en major Krall dött i andra världskriget i en soldats armar börjar hon skapa alternativa biografier åt sin far, denna Major Krall. Far kunde kanske ha varit krigsfånge i Sibirien, men hon vet inte hur hon ska få allt det här att passa ihop för i taket i barack 41 i koncentrationslägret Majdanek finns spår av pappan kvar, skrapmärken av naglar från gasens offer. De åker dit varje år, berättaren och den inneboende, som säger att det är hennes hem. Också det entydiga kommunistiska efterkrigs-Polen tar plats i berättelsen, om de som efter kriget anslöt sig till en värld, där allting styrdes av klasskampen. ”Det är svårt att leva med ett överflöd av mysterier så låt oss förföras av enkla svar.” Ramen runt romanen, dess nu är för övrigt den 13 dec 1981- under general Jaruzelskis undantagstillstånd i Polen – då infann sig en känsla av samhörighet med alla andra för Marta då det var lika skrämmande för alla. ”När vi grävt fram allt kommer vi att jaga bort den där lilla flickan för gott.” Kanske är det här så nära vi någonsin kommer Hanna Krall, den här dubbelexponeringen i korta stycken, hur det blev, hur det kunde ha varit, där lager på lager faller samman, flyter ihop. Hanna Krall sätter berättelsen i gungning, ger och tar tillbaka. Där frågor som ”Går det att träna upp ljushet?” ställs. Går det att frigöra sig från sorgen genom att gå genom smärtan? Men fortfarande denna tvekan, denna rannsakan i en berättelse som knappt låter sig uttalas. Kanske i andra eller tredje person? Men varför skulle hon vilja berätta om flickan? För andra? Hon klarade ju av att leva. Hon kan också vara ljus. Så kommer då detaljerna, de icke tidigare berättade: Det växte alltid kungsljus på vägen till den nya mörka våningen. Skåpet där hon kröp in och gömde sig framför ögonen på en främmande man. Det är som Maria och Marta kämpar med denna smärtsamma historia från varsitt håll. ”Man vet inte vem av oss som inte existerade.” skriver Hanna Krall. ”När vi grävt fram allt kommer vi att jaga bort den där lilla flickan för gott.” Men vad står då Marta för, den inneboende, vad tar hon med sig om hon går? Glädjen att allt existerar, att livet är en oförtjänt gåva, skriver Hanna Krall, för det är förskräckligt att tro sig ha rätt till allt. Och det kommer att finnas luckor i den ljusa berättelsen, du har ingenstans att gå på Alla själars dag. Litteratur Där ingen flod längre finns. Översättning av Julian Birbrajer. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2000 Hinna före Herren Gud. Nyutgåva som utgår från en omarbetad version av boken från 2006. Översättning av Lennart Ilke. Ersatz, 2017 Vit Maria. Översättning av Julian Birbrajer. Ersatz, 2018 Den inneboende. Översättning av Julian Birbrajer. Ersatz, 2019 Reportage i Danes Nyheter av av Maciej Zaremba, "Världen uppenbaras i detaljer". Intervju med Hanna Krall av Lennart Lindskog. Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.se

20 Jan 20209min

Många människor älskar sina djur. Men älskar djuren oss? Och har de i så fall något val? Helena Granström funderar över maktrelationer medan hon matar sina killingar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från februari 2018. Fjärde, kanske femte gången jag försöker händer det: Den lilla munnen, som tidigare mest har gnagt på nappflaskans munstycke, börjar suga, målmedvetet och energiskt. Hennes skära tunga, skålad under nappen, arbetar plötsligt tillsammans med käken, rytmiskt och snabbt. På bara någon minut har flera deciliter av den vita, kroppsvarma vätskan försvunnit ned i hennes kropp. När flaskan är tom tittar hon upp på mig, jag tänker mig att det är förundran jag ser i hennes blanka, grågröna ögon; så tar hon några försiktiga kliv runt mig i halmen och nosar mig i rumpan. Det skulle hon också ha gjort om jag hade varit hennes mamma, och jag skulle ha nosat tillbaka. Det gjorde de förmodligen, hon och hennes mamma, innan vi skiljde dem från varann. Tycker de om mig? Det gör de kanske, men det förändrar inte det faktum att de aldrig skulle valt att tycka om mig om de inte hade varit tvungna. Normen för ekologisk, kravcertifierad mjölkproduktion är att lammet eller killingen får gå med sin mamma tre dagar innan de separeras. För kalvar är kravet endast 24 timmar eftersom, jag citerar ur KRAV:s regelverk, ”många djurhållare upplever att det skapar stress hos djuren när kalvarna skiljs från korna efter tre dagar, då det hunnit skapas starka band”. Det kan man tro, och när killingarna knyter an till mig gör de det enbart eftersom jag inte gett dem något val; jag har tagit dem från deras mamma, och erbjudit dem en nappflaska med mjölkersättning fem gånger om dagen, istället för mammans varma kropp. När de har ätit färdigt ligger de kvar i mitt knä och låter mig stryka dem över raggen; en av dem reser sig på bakbenen och trycker ansiktet mot mitt, vilar klövarna mot mina axlar. Tycker de om mig? Det gör de kanske, men det förändrar inte det faktum att de aldrig skulle valt att tycka om mig om de inte hade varit tvungna. Vi skall, skriver skogvaktaren Peter Wohlleben i sin bok ”Djurens gåtfulla liv”, inte inbilla oss något. Wohlleben, vars genombrott kom med en bok om träd och växters dolda förmågor och kommunikation, ägnar sig här både åt att lyfta fram belägg för en tänkande och kännande icke-mänsklig omvärld, och åt att ifrågasätta idén om djurets villkorslösa kärlek till sina mänskliga vårdare. Våra tamdjur kan tyckas tillgivna och sällskapliga, menar Wohlleben, men fick de bara chansen skulle de med största sannolikhet lämna oss. Om de ändå stannar kan vi inte vara övertygade om att orsaken är kärlek – lika gärna kan den vara rädsla. Som Wohlleben konstaterar är de flesta djur, när de för första gången möter sin mänskliga ägare, både avståndstagande och vaksamma. Först efter ett tag hälsar de oss glatt när vi kommer in i hagen. Wohlleben liknar det vid en sorts Stockholmssyndrom, alltså det fenomen som observerades vid 1970-talets gisslandrama vid Norrmalmstorg. På samma sätt som en mänsklig gisslan av ren självbevarelsedrift kan börja känna sympati och lojalitet gentemot sin förövare – känslor liknande de som ett barn hyser i relation till sin mor – kan djuren genom en sorts psykisk försvarsmekanism börja ty sig till den som tagit dem till fånga. Om detta är fallet, menar Wohlleben, är det kanske det bästa alternativet: ”På så sätt accepterar de sitt öde, och upplever det inte som något obehagligt.” De domesticerade djuren har sin underordning i någon bemärkelse inskriven i arvsmassan Kanske kan husdjuren – katterna och hundarna, snarare än fåren och korna – tyckas utgöra ett argument mot att tvång och rädsla skulle vara avgörande; det finns många exempel på hemlösa hundar och katter som mer eller mindre själva valt ut sina värdfamiljer, och därefter envist vägrat ge sig av. Men, man skulle lika gärna kunna säga att tvånget i deras fall når än djupare, ända ned till botten av den genetiska nivå som skiljer dem från deras vilda motsvarigheter. De domesticerade djuren har sin underordning i någon bemärkelse inskriven i arvsmassan, och faktum är att vilda djur, även när de likt tamdjur tas om hand och uppfostras av människor, i något skede kommer att få svårt att fördra dem. Det händer att mitt yngsta barn blir svartsjukt när jag matar killingarna – mamma, jag vill också snutta – och så sitter jag där med honom vid bröstet, flaskan i handen, en killing i famnen, och de andra två nafsande i tröjärmen. Killingen suger, min son suger, det är uppenbart att det finns en skillnad, men vari består den, och exakt hur stor är den? Generellt sett kan man säga att domesticering tenderar att reducera komplexiteten i djurs beteende och sociala relationer, så att det är hos de vilda djuren snarare än deras tama släktingar som man finner de främsta exemplen på djurs emotionella och intellektuella kompetens. Ändå förekommer också hos kött- och mjölkproduktionens tamdjur beteenden som är svåra att tolka som något annat än uttryck för en komplex inre verklighet. I detta inkluderas också självmedvetande, hävdar Wohlleben: Grisar har till exempel visats kunna orientera sig i rummet genom att skapa inre representationer av sin fysiska omgivning, de lystrar till egennamn och kan också – liksom bland annat apor och delfiner – klara det så kallade spegeltestet. Testet går ut på att djuret under nedsövning märks i pannan med en liten fläck, och när det vaknar upp placeras framför en spegel. De djur som då genast börjar gnugga sig i pannan anses av forskare besitta en form av medvetande om det egna jaget, eftersom de kan identifiera spegelbilden som sin egen. Det skulle min son, som nu snuttar förnöjt vid sidan om killingarna, inte ha klarat för ett halvår sedan, om man får tro forskarna. Trots det värderade vi också hans då bara sexton månader gamla liv avsevärt högre än livet hos de långt över en miljard grisar som slaktas årligen. En av killingarna får fortfarande inte till det, hon sväljer luft; när jag masserar hennes mage slipper den ut mellan hennes läppar med ett väsande ljud. När vi hämtade henne var hon en vecka gammal, då var hon välvuxen och stark, från sin mammas juver hade hon inga problem att dricka. Nu oroar jag mig för att hon inte får i sig tillräckligt; jag ringer till mjölkbonden som vi köpte henne av. Krafsa henne lite i rumpan, säger hon till mig, det gör deras mammor. Klappa och buffa henne i sidan. Stick in ditt finger i munnen först, det känns mer som en spene än nappflaskan gör. Den makt vi har över våra djur, ger oss också makten att definiera det som utspelar sig mellan oss och dem Axel Lindén, utflyttad akademiker och numera fårbonde, beskriver i anteckningssamlingen ”Fårdagboken” sin relation till de djur han tar om hand: Hur hans känslomässiga engagemang riktar sig inte i första hand mot de enskilda djuren, utan mot flocken, mot själva värvet – möjligen, kan man som läsare tillägga, också mot bilden av honom själv som djurhållande lantbrukare. Därför är hans förhållningssätt till de individuella djuren också synnerligen osentimentalt, de är i första hand produktionsenheter, och är därför inte i besittning av någon verklig identitet. När Lindén ser en nyförlöst tacka stöta bort sitt lamm blir han först upprörd, men lugnar sig snart: ”Man kan inte identifiera sig med de här djuren. De är helt olika oss.” Som en fårklippare på besök uttrycker det har får bara tre saker i huvudet: ”Äta, pöka och hål i staketet”. De är bara får. Skenbart upprymda över att de själva är, har blivit, den typ av människor som har sådana sms-konversationer – äkta fårbönder alltså – skriver Lindén och hans gårdskamrater till varandra: ”Jag ligger här och lyssnar på fåren, de brölar, de går utanför mitt sovrum. Varför låter de? Valde ut knivar från katalogen igår. Gör en beställning idag.” Detta, mediterar författaren över sitt eget meddelande, är blodtörst och kärlek i samma andetag. Men han tycks inte på allvar ställa sig frågan vad innebörden av kärlek i detta sammanhang egentligen är, inte heller vad tagandet av liv eller avlägsnandet av lammet, killingen, kalven från dess mamma betyder. Den makt vi har över våra djur, ger oss också makten att definiera det som utspelar sig mellan oss och dem: Vi kan tänka på det som kärlek, eller låta bli. De är ju bara djur. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Peter Wohlleben: Djurens gåtfulla liv – Kärlek. Sorg. Omtanke. Fantastiska inblickar i en sluten värld. Norstedts, 2017. Axel Lindén: Fårdagboken. Albert Bonniers förlag, 2017.

15 Jan 202010min

Den känslomässiga insikten att vi är en art bland andra arter kan fortfarande vara svår att fullt ut ta in. Anna Thulin reflekterar över hur vi speglar oss i andra djur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2019. En julidag 1827 anlände en av Paris mest uppmärksammade invånare genom tiderna till staden, iklädd en gul kappa och två par skor. Det var en nubisk giraff, senare kallad Zarafa, som sänts som gåva till den franska kungen från Muhammed Ali av Egypten. Från Sudans öken fördes hon till Khartoum på kamelrygg och vidare på båt i Nilen till Alexandria. I Alexandria togs hon ombord på ett skepp till Marseille, där ett hål sågats ut i trädäcket så att hon kunde sträcka på halsen. Slutligen väntade en nätt promenad på nittio mil till Paris. Människor hade aldrig sett något liknande, skriver Michael Allin i sin bok ”Zarafa: A Giraffe’s True Story”. Ja, för varje stad ökade uppståndelsen. I Lyon välkomnades hon av trettio tusen åskådare. När hon anlände till Paris kom hundratusen stadsbor för att se det märkvärdiga djuret. Hon satte snart avtryck i kulturlivet, där det blev på modet att ha prickiga kläder, köpa porslin med målade giraffer och bära högt uppsatta frisyrer à la girafe. När Zarafa dog gick hon samma öde till mötes som många andra omhuldade kändisdjur: hon stoppades upp och ställdes ut på museum, och där sträcker hon ut sin hals mot besökarna än idag. På många sätt har vårt förhållande till djur inte förändrats särskilt mycket sedan Zarafas tid. Vi intresserar oss mest för djur i hur de skiljer sig eller liknar oss, det vill säga i sitt förhållande till människan och inte i egen rätt. Vi ställer ut och betraktar dem, låter oss underhållas med skojiga klipp på internet, men tar inte riktigt djuren på allvar. Oftast ser vi dem inte ens som individer utan talar om stim, horder och flockar. Det finns såklart undantag: den folkkära isbjörnsungen Knut på Berlins zoo, katten Choupette som fick ärva en förmögenhet av Karl Lagerfeld, våra egna älskade familjemedlemmar på fyra tassar, Karo och Missan. Och först då, när vi ger dem namn och förmänskligar, tycks djuren få högre status. Kanske borde vi förmänskliga dem ännu mer? Eller snarare betrakta människan som det djur hon faktiskt är. När Charles Darwin 1859 publicerade ”On the Origin of Species”, om det naturliga urvalet och arternas utveckling, var det inte bara vetenskapligt utan också socialt sprängstoff. Släkt med apor? Jag! Men än idag rör hans idéer upp känslor. Förutom att hans teorier går på tvären med många religiösa skrifter, där människan pekas ut som skapelsens krona, så kan den känslomässiga insikten att vi är ”en art bland andra arter” vara svår att ta in. Ja, om barriären mellan människor och djur inte är så knivskarp, hur ska vi stå ut med det lidande som vi orsakar andra djur? Är det inte motsägelsefullt hur vi bryr oss om enstaka djur och sedan massivt exploaterar deras släktingar för mat och kläder? Kanske inte så motsägelsefullt ändå. I den tankeväckande antologin ”Djur”, tar redaktörerna Simon Ekström och Lars Kaijser i inledningen upp tanken att det är just eftersom vi matas med berättelser om hur vi hjälper och räddar vissa, som vi kan stå ut med vetskapen om det lidande vi orsakar andra djur. Boken visar på olika sätt det som vi egentligen vet, men ändå har så svårt att verkligen inse: Skillnaden mellan människor och andra djur är främst kulturella. Men, tänker jag, att lyfta fram människans unika värde och särskilja oss från andra djur har i många fall varit positivt. Detta eftersom nästan alla grymheter som vi utsatt varandra för – slaveri, folkmord, kolonisering – har sin grund i avhumanisering, i att en annan grupp pekas ut som underordnade ”nästanmänniskor”. Ja, mänskliga zoon fanns kvar långt in på 1900-talet, till exempel i Zarafas Paris, där man hämtade människor från koloniserade länder och visade upp i byar, alltmedan världsutställningarna pågick där man firade mänsklighetens framsteg. Att erkänna människors lika – och unika – värde har alltså varit avgörande för ett anständigt samhälle. Men är vi redo att låta det värdet, rätten till liv och frihet, även omfatta djuren? Kanske finns det en existentiell anledning till att vi gärna drar en linje mellan oss själva och andra djur: den för att hantera vår egen dödsångest. I antologin skriver Sverker Hyltén-Cavallius om naturhistoriska museer där vi samlar på utdöda arter, från dinosaurier och mammutar, till sabeltandade katter och dronter. I berättelsen om vår planet talar vi ofta om epoker där vissa arter haft herraväldet och att det efter ett massdöende getts plats för nya liv och ”härskare i djurriket” – som om det vore en successionsordning där människan nu tagit över. Men det är ingen långsökt gissning att samma öde väntar människan som många arter före oss. Ja, en dag är det vi som går under, och kanske rent av ställs ut på museum, som en historisk parentes bland andra utdöda djur. Våra bleka skelett upplysta i honungsgult sken. Samtidigt som vi vill särskilja oss från djuren, så använder vi dem gärna för att spegla oss: från folksagornas fabler till barnprogram med tecknade kaniner och björnar. Det är som om vi behöver en viss distans för att få syn på oss själva. Också våra mest mörka sidor. Nazisternas dödsläger och systematiska utrotning har sällan framställts med sådan brutal tydlighet som i Art Spiegelmans serieroman ”Maus”, där judarna är möss och tyskarna katter. Förskjutningen fungerar klargörande och skillnaden belyser likheterna. Och jag kan inte låta bli att tro att något går förlorat när vi så kategoriskt håller fast vid artgränsen. Inte bara för andra djur, utan också för människan själv. I vår strävan efter att vara skapelsens krona, finns det inte en risk att vi blir främmande för oss själva och vårt ursprung? Jag tänker på den suggestiva romanen ”Väggen” av Marlen Haushofer, där huvudpersonen en dag upptäcker en osynlig vägg i närheten av sin stuga i bergen. Under romanens gång förändras berättarens syn på djuren, som går från att betraktas som boskap till att ses som vänner och jämbördiga varelser. Allting ställs på sin spets när en främmande människa dyker upp och dödar ett djur. Vilket straff är rimligt? Berättarens agerande kan ses som förkastligt eller etiskt försvarbart, beroende på vem man identifierar sig med och tillskriver värde. Tillbaka på djurparken där vi skådar genom en annan genomskinlig vägg. Är vi de enda som betraktar? Eller blir vi lika mycket betraktade? Tre forskare vid Lunds universitet bestämde sig för att undersöka saken, genom att titta på hur människor och apor interagerade på Furuviks djurpark. Studiens resultat förvånade och belönades med IG-nobelpriset 2018. Det handlar alltså inte om det riktiga Nobelpriset, utan om en utmärkelse för forskning ”som först får folk att skratta, och sedan får dem att tänka”. Som till exempel att schimpanser och människor som möts på en djurpark imiterar varandra, exakt lika mycket. En ömsesidig fascination och nyfikenhet – djur emellan. Anna Thulin, frilansjournalist Källor Michael Allin: ”Zarafa: A Giraffe’s True Story”. Delta, 1999. Simon Ekström och Lars Kaijser (red.): ”Djur – berörande möten och kulturella smärtpunkter”. Makadam förlag, 2018. Marlen Haushofer: ”Väggen”, översättning av Rebecca Lindskog. Bokförlaget Thorén Lindskog, 2014. Tomas Persson, Gabriela-Alina Sauciuc och Elainie Madsen: Spontaneous Cross-Species Imitation in Interaction Between Chimpanzees and Zoo Visitors, ”Primates”, 2018. Art Spiegelman: ”Maus: a survivor’s tale 1–2”. Pantheon Books, 1986 och 1991.

13 Jan 20209min

Vår fantasi gör att vi begär mer av livet än vad det någonsin kan erbjuda. Idéhistorikern Michael Azar läser Paul Austers 4321 och undrar hur vi ska se på alla möjligheter som inte blir verklighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2019. När den amerikanske författaren Paul Auster var fjorton år gammal inträffade något som kom att märka honom för livet: en av hans vänner träffades av blixten och dog, bara några centimeter från den unge Paul. I en intervju förklarar han att den dagen förmodligen var den viktigaste i hans liv. Scenen återkommer gång på gång i hans berättelser, om än ofta i förtäckt form. Paul Austers romankonst kretsar gärna kring den där lilla detaljen – den där centimetern eller sekunden – som sätter allt på spel. Livet som ett utslag av tillfälligheternas lek. Och ändå kommer den då och då – den där påminnelsen om att livet skulle kunna vara någon annanstans och på något annat sätt. I romanen ”4321”, från 2017, möter vi en och samma biologiska person – Archie Ferguson – i fyra skilda versioner. Hans föds av samma föräldrar, men på grund av olika tilldragelser kommer hans livsbana snart att förgrenas i fyra olika riktningar. Så går Archie Ferguson genom livet på fyra skilda sätt, var och en av dem utan att känna till de tre andras existens. Romanen undersöker livet som möjlighetsfält och slump, genom det ständiga växelspelet mellan makt och vanmakt inför tillvarons krafter. Hur många möjliga existenser rymmer egentligen ett och samma liv? Och hur ska vi förhålla oss till de andra öden som vi hade kunnat leva – och dö? Det är onekligen skrämmande att inse att varje dag kan sätta hela tillvaron i gungning. I detta avseende är det vi kallar verklighet en ganska så skör konstruktion. Dess stabilitet vilar i hög grad på de dagliga rutiner som vi har upprepat så många gånger, att vi till slut föreställer oss vår faktiska tillvaro som den enda möjliga. Och ändå kommer den då och då – den där påminnelsen om att livet skulle kunna vara någon annanstans och på något annat sätt. Vi kommer inte undan de liv som vi skulle kunna ha levt. Glappet mellan det verkliga och det möjliga, mellan det som är och det som kunde ha varit, möter oss som hemsökelser från våra bortvalda livs gengångare. Livets ofullbordade möjligheter förföljer oss sålunda både på gott och på ont. Den Paul Auster som gläder sig över att ha undsluppit döden som fjortonåring, sörjer samtidigt sin döde vän genom att förvandla hans bortgång till sprudlande litteratur. I ”4321” råkar en av de fyra Archie Fergusons ut för ett fruktansvärt oväder. Han avlider blott tretton år gammal när stormen fäller en massiv trädgren över hans tunna kropp. Vi måste sörja honom för en stund, men berättelsen rullar på och i den fortsätter Archie obekymrat sina tre andra liv. Jag tänker att det är i slitningen mellan vårt sinne för livets realiteter och möjligheter som var och en måste möta sitt eget Rubicon: Hur trogen är du dina djupaste begär? Vad gör du av de möjligheter som ropar inom dig? Lever du ditt liv till fullo eller låter du dig tyglas av de förväntningar som andra har på dig? Det är de klassiska frågorna om hur långt man kan leva från sina drömmar utan att gå under – och hur nära man kan vara dem utan att förtäras. Författare som Paul Auster, Jorge Luis Borges, Toni Morrison, Kate Atkinson och Milan Kundera – alla är upptagna av detta på samma gång vackra och smärtsamma predikament: att människan aldrig riktigt kan bedöma värdet av de val hon har gjort, eftersom hon inte kan jämföra sitt faktiska liv med de möjliga existenser hon valt bort, eller gått miste om. Kanske är föreställningen om den yttersta domen bara ett symptom på vår längtan efter att denna jämförelse trots allt blir gjord. Valde jag i grunden rätt eller fel? Åstadkom jag mer gott än ont under mina dagar? Kastade jag bort mitt enda liv eller lyckades jag tvärtom utvinna det bästa jag kunde få ut av det? Människan blir en Gud när hon drömmer. Den lyfter henne ur det trista öde som hon så ofta fastnar i. Grundproblemet består i att människan lider av ett överskott av fantasi, vilket är samma sak som att säga att vi i slutändan begär mer av livet än vad det någonsin kan erbjuda. I den meningen bär vi alla på ett överflöd av liv som trycker som en mara på våra hjärnor. Det är därför som vi ständigt skapar drömvärldar – såsom föreställningen om ett liv efter detta – som kan kompensera för alla våra missade chanser och uteblivna tillfredsställelser. Det är också därför som människan så sällan bara är där hon är (det vill säga i det kroppsliga nuets ofta plågsamma realitet), och så ofta befinner sig någon annanstans (det vill säga i den tidlösa fantasins lättsinniga flyktlinje). Människan blir en Gud när hon drömmer. Den lyfter henne ur det trista öde som hon så ofta fastnar i. ”I mina drömmar har jag uppnått allt”, skriver den portugisiske författaren Fernando Pessoa. ”Jag har visserligen också vaknat upp från samma drömmar, men vad spelar det för roll? […] Hur många Caesar har jag inte varit och hur många drömmer jag inte fortfarande om att bli!” Det faktiska och det möjliga, det reella och det drömda, hänger ihop som ler och långhalm. Det är ur verkligheten som fantasin föds, och utifrån fantasin som verkligheten utvärderas. För att förstå en människa måste vi förstå hur hon navigerar mellan dessa livets båda skikt – och hur hon hanterar den ändlighet i tid och rum, som förhindrar henne att förverkliga summan av sina möjligheter. Den så kallade stoiska filosofin försöker lösa motsättningen genom att en gång för alla acceptera det öde som är en givet. Värdera inte det som händer dig, säger stoikerna, med utgångspunkt i det som inte händer dig. Den som drömmer om det som inte är undergräver sin förmåga att finna tillfredsställelse i det som faktiskt är. Jag tycker om stoikerna, men jag tror att de fuskar. För att få ihop ekvationen smyger de in en välvillig gudomlig ordning, ett öde med stort Ö. Endast så lyckas de ge mening och sanktion åt Fortunas ofta brutala nycker. Om man tänker sig att är det en god gud som ligger bakom livets hårda slag är det givetvis lättare att vända andra kinden till. Saken är bara den att ingen i förväg kan veta när det verkliga och det möjliga strålar samman i det ofrånkomliga och nödvändiga Personligen misstänker jag att gapet mellan det som är och det som skulle kunna vara inte går att överbrygga. En möjlig definition på mänskligt liv är nog precis denna oförmåga att få verklighet och möjlighet att sammanfalla en gång för alla. Det finns med andra ord skäl att misstro alla dem som framställer sig som den entydiga Verklighetens språkrör. Deras budskap är att du skall förbli vid din läst, acceptera dina villkor och sluta drömma. Visst måste verklighetssinne och möjlighetssinne, realitet och dröm, dra hyfsat jämt. Saken är bara den att ingen i förväg kan veta när det verkliga och det möjliga strålar samman i det ofrånkomliga och nödvändiga. Bortsett från gudarna förstås – men de tiger som bekant alltid stilla, också den dag då blixten slår ner för att rycka livet ur en kropp som just börjat leva. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria Litteratur Paul Auster: 4321. Översättning Ulla Roseen. Albert Bonniers förlag, 2018.

9 Jan 20208min

Varför kan en gammal trasig vinkruka få en att gråta? Linda Fagerström funderar över detaljerna som får oss att komma nära historiska personer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2017. ”Pheidíou eimí” eller ”Jag tillhör Fidias.” Så står det skrivet i botten på en kanna i bränd lera, som hittats vid utgrävningar i grekiska Olympia. Just den här sortens kärl kallades under antiken oinochoe och användes för vin. Den är sprucken och ser inte ut som något särskilt – den typ av kantstötta föremål som det går tretton på dussinet av i arkeologiska museer runt hela Medelhavet. För tvåtusen femhundra år sedan stod den, fylld med vin, på bordet i en stenhuggarverkstad. Redan då fick den förmodligen sitt första nagg i kanten, kanske omkullvält under en festmiddag. Säkert hade det grumliga vinet redan då lämnat intorkade spår i glasyren på insidan, utan att ägaren brytt sig om att torka bort dem. Sin anspråkslöshet till trots, bär kannan på en svindlande dimension. Den har tillhört Fidias, den grekiska antikens mest berömda konstnär. För atenarna högg han den tolv meter höga Atenaskulptur som en gång stod i Parthenon, Akropolisklippans största tempel. Därtill den numer omstridda Parthenonfrisen, som också prydde templet men under 1800-talet togs till Storbritannien och små småningom hamnade på British museum i London, där den finns än idag. Fidias låg också bakom ett av antikens sju underverk: den tretton meter höga gudabilden i elfenben och guld i Zeustemplet i Olympia. När arkeologer på 1950-talet stötte på den där vinkannan just i Olympia, var det en triumf: inskriptionen ”jag tillhör Fidias” bekräftade att någon som hette så faktiskt hade funnits. Han var inte bara en konsthistorisk legend, ett påhittat namn som dröjt sig kvar genom millenierna – utan en man av kött och blod som levt på mitten av 400-talet före vår tideräkning. Dessutom: just där kannan grävdes fram, i en enkel byggnad intill Zeustemplet, fann man också gjutformar för fasaddekorationer och påbörjade småskulpturer. Detta var Fidias ateljé. Kannan finns att se på museet i Olympia. Det är kanske löjligt, men jag kan börja gråta när jag står framför ett meddelande som det i botten på den där vinkannan. I bokstävernas snabbt dragna linjer, i fingrarnas spår och handens avtryck imploderar årtusendena. Keramikern, som snabbt skrev i den mjuka leran, känns mycket närvarande. För att inte tala om Fidias – skulptören, vars namn och konst jag känner till, har varje kväll slutit handen om den där kannan tills den blivit sprucken och nött. Inför sådana där små mänskliga spår öppnas dörr mot historien på ett sätt som inte ens Parthenon förmår överträffa. Inte bara jag går igång på sådana där saker. Det gör också brittiska Kathryn Hughes, som är litteraturkritiker och akademiker med den viktorianska eran som specialitet. I ”Victorians Undone. Tales of Flesh in the Age of Decorum” närmar hon sig allt det där lite simpelt vardagsnära, som gör att sedan länge döda 1800-talsmänniskor plötsligt känns mycket levande. Charles Darwin, till exempel. I boken finns ett foto på hans skägg, eller rättare sagt, en tuss av det. Det ställdes ut på Natural History Museum i London 2008, efter att en släkting hittat tussen i ett gammalt kuvert. Darwin brukade rycka strån ur skägget medan han satt i djupa tankar över sina anteckningar. Morgonen efter hans död samlade dottern därför in de hårstrån som då låg spridda över alla papper och uppslagna böcker på hans skrivbord, och sparade tussen till eftervärlden. Det är äckligt på ett fascinerande vis. Men vem visste, att det där karaktäristiska skägget, som vi så självklart förknippar med Charles Darwin, i själva verket var anlagt för att skymma den store vetenskapsmannens ansikte? Det visar sig, att författaren till ”Om arternas uppkomst” var en osedvanligt blyg viktorian med svajigt självförtroende. Helskägg blev för honom den perfekta maskeringen, trots att det var helt omodernt när han hoppade på trenden. De flesta andra män hade mutton chops, det vill säga lammkotletter, som kortklippta men breda polisonger kallades. Picadilly Weepers var också populärt: ett slags utkammat långhårigt kindflax som inte såg riktigt klokt ut. För att inte tala om the Newgate Frill, eller hakremmen, som blev populär under det tidiga 1850-talet: skägg som växer ganska fritt strax under käklinjen och på halsen, med en ofrivilligt komisk effekt som Kathryn Hughes liknar vid en uppochnedvänd gloria. En av Darwins bästa vänner syntes med en sådan. Själv lät han skägget växa fritt, så till den milda grad att ingen vid den lördagssoaré som Royal Society höll i april 1866 kände igenom honom förrän lagom till kaffet. Vilket han, om man ska tro Kathryn Hughes, säkert bara var lättad över. Hennes grepp syftar att visa hur viktorianerna – i konflikt med den etablerade historiska bilden – egentligen inte alls var pryda och eteriska utan tvärtom fullständigt fixerade vid världsliga, kroppsliga ting. Som författaren George Elliots högerhand, till exempel. Enligt ett elakt rykte, som spreds redan medan hon levde, var den groteskt stor eftersom hon som ung arbetat hårt i familjens ysteri och utvecklat abnorm muskelmassa. Som motbevis för Kathryn Hughes fram en vit skinnhandske som tillhört författaren, och som på ett mirakulöst sätt dykt upp långt efter hennes död. Den är i näst minsta handskstorleken: bara 6,5. Det är egentligen inte svårt att i tanken föreställa sig vilka hinder en yrkesverksam och samhällsengagerad kvinna som George Elliot, eller Mary Anne Evans som egentligen hette, måste stött på i ett London där kvinnor ännu förvägrades rösträtt och inte var fullvärdiga medborgare. Ändå: ett världsligt ting som en handske gör alla de kval och kompromisser hon måste gjort så mycket mer konkret påtagliga. Hon, som använde ett mansnamn som pseudonym, hade alltså pyttesmå händer och bar vita handskar med pärlformade knappar och snirklig kant vid handleden. Journalist, intellektuell och författare, fri i anden men på jorden fastlåst i det viktorianska samhällets könsbundna föreställningar om hur kvinnor bör klä sig – oavsett om de kallade sig George i förnamn. Historien, tror jag, består av både strukturer och individer. För nog blir alla paradigmskiften och tolkningsmodeller inte bara mer begripliga utan också mer betydelsefulla i det ögonblick vi inser att bakom dem stod helt vanliga människor. Precis som vi drack de vin ur spruckna krus, namnade sina ägodelar, var blyga och i otakt med de senaste polisongtrenderna – och kämpade för att kunna vara både kvinna och intellektuell. Då och då, kan man väl anta, blev de förmodligen också undone – det vill säga, inte bara på det viset som Kathryn Hughes titel ”Victorians Undone” i första hand leder tankarna till: att bli avklädd och granskad under sitt snygga skal – utan också i betydelsen utom sig själv, oredig och vilse i tillvaron – precis som vi. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker Litteratur Kathryn Hughes: Victorians Undone – Tales of the Flesh in the Age of Decorum. Fourth Estate, 2017.

8 Jan 20209min

I de stora teorierna om samhället och människan är detaljen det som kan förklara och göra begreppen tydliga. Sociologen David Wästerfors hittar inspiration för forskare i konst och litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2019. ”Man fastnar så lätt i detaljer”. ”Man ser inte helheten för alla detaljer”. Ordet detalj är inte helt positivt laddat. Ibland uppmanar jag studenter och doktorander på universitetet där jag arbetar att ta fasta på en detalj för att komma igång med sitt berättande. Men alla ser inte meningen med det, åtminstone inte till en början. En praktfull text antas börja storstilat och fortsätta så. Begreppen är allt, detaljer inget. Detaljer distraherar och tar utrymme. De drar ned tempot och förminskar ens tankar. Journalister gillar detaljer långt mer än forskare. För journalisten är detaljen allt och begreppet inget. De har förstått detaljens sprängkraft och kunde gärna bekanta sig med ett eller annat begrepp. Forskare, däremot, kunde kanske låta sig lockas av journalistikens sinne för detaljer – eller konstens och litteraturens. Thomas Arnroths serieromaner ”Mina tio orimliga år som frälst” från 2017 och 2018 handlar om hans tid i Livets Ord. De är fulla av fyndiga detaljer. Arnroth berättar till exempel om det han kallar tvåstegshoppdansen under lovsången till Gud. Att dansa är kroppsligt och kan därför vara besvärligt för troende, inte minst för medlemmar i Livets Ord på 1980-talet. Kroppens begär ansågs syndiga och låg i strid med anden. Att då dansa kan bli oerhört komplicerat. Dansen får absolut inte bli sensuell, självförhärligande eller flirtig och den får inte genomföras på ett sätt som visar hur duktig man är. Ändå fanns i Livets Ord en hög och hjärtlig lovsång som berusade församlingen och fyllde den med fantastiska känslor. Lovsången var enklare och mer slagkraftig än i vanliga frikyrkor, mer repetitiv och medryckande. Och de flesta anhängarna hämtades från andra frikyrkor, så det var deras liturgi som Livets Ord skulle överglänsa. Tvåstegshoppdansen blev en behändig kombination av sedesam kroppskontroll och musikalisk extas. Man hoppade helt enkelt från en fot till en annan och sparkade lite framåt med den fot som var i luften. Det var dansen. ”Man fick av bara farten”, skriver författaren, ”en viss bakåtlutning på kroppen som lirade bra med stolsraderna”. Det var lättare att luta sig bakåt än framåt mellan rader av stolar och mötesdeltagare. Och dansa fick man alltså. Men det skulle vara minimalt. Dansen blir en talande detalj i berättelsen. Den fångar det sinnliga och upprymda i Livets Ord och ingår i en förklaring av hur man kan lockas djupt in i församlingens gemenskap. Den halvhjärtade och dämpat kroppsliga dansen blir en av flera symboler för församlingens dragningskraft på andra troende. Den är både kristet korrekt och hänryckt, lite friare och fräckare än i andra församlingar och ändå inte djävulsk. Författaren hade knappast uppnått samma poäng med allmänna resonemang om religiös disciplinering eller liturgisk innovation. Det hade blivit för abstrakt och syrefattigt. Hans skildring av dansen mellan stolsraderna blir mycket mer effektiv. Och då måste han göra sig omaket att skildra dansen i detalj. Det riskerar förstås att bli uttrymmeskrävande, men i gengäld förstår läsaren på ett mer inkännande och originellt sätt. Poängen sätter sig. Livets Ord på Ulf Ekmans tid var både lössläppt och disciplinerat. Armando Iannuccis satiriska film Stalins död från 2017 har en överraskande inledning. En klassisk konsert i radiohuset i Moskva har just avslutats då den fruktade generalsekreteraren i egen hög person ringer musikdirektören. Stalin uppskattade framförandet och ser nu fram emot inspelningen. Direktören får panik. Konserten sändes direkt och spelades inte in. Hämta alla musiker! Spärra utgångarna! Konserten måste tas om. Och för att inte ljudet ska bli annorlunda får man kalla in ny publik från gatan för att ersätta de som hunnit gå. Det blir en märklig extraföreställning för Stalins skull, med en dirigent på helspänn och ett förstummat proletariat i salongen. Säkerhetspolisen hämtar grammofonskivan som en statsangelägenhet. Stalin får den hemkörd och kan lyssna. Sedan dör han. Även här blir detaljen mödosamt skildrad: en grupp musiker och en publik som kallas in helt utan glädje och i skuggan av ytterst realistiska repressalier. Samma inledning finns i seriealbumet Stalins död av Fabien Nury och Thierry Robin som filmen bygger på. Det finns en sådan lockande dramaturgi i en konsert som måste repeteras med livet som insats för att behaga en statschefs personliga nyck. Det säger så mycket mer än konventionella sätt att återge ett terrorvälde: siffror på fängslade och döda, redogörelser av skenrättegångar och angiverisystem. Inget fel på dessa fakta men detaljen med konserten fungerar annorlunda. Med sin kombination av det vardagliga och det groteska, det finkulturella och det iskalla, blir den en suggestiv introduktion till stalinismens universum. Varken filmen eller seriealbumet om Stalins död hade lyckats göra samma sak med diagram och kartor, inklippta bilder från stora fosterländska kriget eller intervjucitat från historiker. Det hade blivit alltför igenkännbart. Det hade känts som inledningen till en dokumentär vilken som helst. Nu gäller det 1953, nu gäller det Stalin. Då vill man få en smak av Stalin, en doft av hans terror. Då blir detaljen med den i skräck upprepade konserten ganska passande. Det duger förstås inte med vilken detalj som helst. Den ska väljas med omsorg och den ska ha fog för sig. Den ska vara mångbottnad och ändå enkel, rik på betydelser men lätt att greppa. Stalinismen är inte lätt att greppa, inte heller en väckelserörelse som Livets Ord. Det handlar om två komplexa sociala fenomen vars inre dynamik inte låter sig sammanfattas i en handvändning. Det finns historiska aspekter, institutionella, politiska och ideologiska och det finns mängder av verk och olika källor. Sådant bör en skribent och forskare beakta, läsa in sig på och visa respekt. Ändå är det häpnadsväckande hur långt enskilda iakttagelser kan föra oss i själva gestaltningen av kunskapen – om vi bara vågar. ”Man fastnar så lätt…”, ”man ser inte helheten…”. Men kanske bör vi ibland fastna i en detalj? Detaljen kan skärpa blicken och sätta pretentionerna i standby-läge. Vi kan lära oss något om 1980-talets Livets Ord utifrån tvåstegshoppdansen men det sker inte från ovan eller på ett pompöst sätt utan lite från sidan. På samma sätt kan vi begripliggöra Stalins terrorvälde utifrån exemplet med konserten just för att det inte direkt förväntades. Vi snubblar in i terrorväldet snarare än undervisas om det. Det kräver ett slags alexanderhugg i det material som ska gestaltas. Det kräver tålamod och nästintill idisslande beskrivning. Jag tycker det är oerhört svårt. Kanske borde jag sluta uppmana och istället räkna ut vad som händer när det fungerar. Man sitter där med allt man vet och känner sig lite trängd. Man försöker slappna av och råkar vila ögonen på något som verkar vilja bli omtalat, även om det hittills framstått som marginellt – som en fot i luften mellan stolsraderna under församlingens lovsång, som en svettpärla på dirigentens panna i femtiotalets Moskva. David Wästerfors, sociolog Tips Thomas Arnroth: Livets ord – mina tio orimliga år som frälst, del 1 och 2. Galago, 2017 och 2018.

7 Jan 20209min