OBS: Radioessän

Tid är en sak, tideräkning något helt annat. Dan Jönsson reflekterar över tiden och det samtida, krafter som kan få både börser, människor och politiska system att krascha. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Vissa böcker ska man inte sätta i händerna på barn. Som Jules Vernes ”Jorden runt på åttio dagar” till exempel. Jag tror jag var tio år när jag läste den och det var alldeles för tidigt. Jag minns fortfarande den fullständigt vimmelkantiga känslan efter slutscenen, där Phileas Fogg kliver in på Reformklubben exakt ett dygn försenad – tror han: vad han inte inser är att han genom att ha färdats österut har tjänat ett dygn och i och med det helt oväntat har lyckats vinna vadet om de tjugotusen punden. Jag kunde inte sova på en vecka. Hur kunde Fogg ha tjänat ett dygn när han i verkligheten måste ha förlorat ett? I hans verklighet hade det ju gått åttioett dygn medan det för dem som höll sig hemma bara hade gått åttio? Betydde det i så fall inte också att han hade blivit ett dygn äldre än alla andra? Sedan dess har jag förstått att Jules Vernes poäng var att visa att tid är en sak, tideräkning däremot något annat. Och att den skillnaden i en värld av moderna kommunikationer faktiskt får en praktisk betydelse. Det känns förstås bra att förstå det, även om jag också tror det kan vara bra att ha med sig den där barnsliga svindelkänslan i en värld som tycks ha tappat känslan för tid, där bara tideräkningen gäller. Den globala samtidighet som Jules Vernes roman anade födelsen av hanterar vi idag som en självklarhet. När vi landar någonstans efter en långflygning sätter vi oss och äter frukost även om det för oss egentligen är mitt i natten. När vi skypar med Australien stör vi oss på tidsfördröjningen i satellituppkopplingen. Allt sker på en gång överallt, samtidigt. I vår smartphone. Denna samtidighet är något vi aldrig kommer undan, och ständigt bär med oss. Filosofen Hannah Arendt föreslår i inledningen till sin bok ”Människans villkor” att vår civilisation trädde in i en ny epok 1945, med den första atombomben. Hotet om total förintelse markerar den nya tidens slut och början på något annat, ett slags akut modernitet som vi så här ett drygt halvsekel senare kanske skulle kunna kalla ”det samtida”. Detta ”samtida” är förstås inget som uppstår över en natt. Det föds ur moderniteten när dess idéer om en värld i ständig framåtskridande förändring av olika skäl vittrar sönder eller får en otäck bismak av förödelse och död. Kommunismens fall och den kapitalistiska globaliseringen leder till föreställningar om ett historiens slut, där den moderna framstegstanken drivits till sin logiska slutpunkt, en ”nutopi”. Denna självtillräckliga samtidsvärld saknar förmågan att föreställa sig någonting bortom sin egen horisont, all förändring uppfattas därför som skrämmande. Det samtida tillståndet är inte samma sak som samtidighet, men samtidigheten är en förutsättning för det. Det kräver därför något som den tyske författaren Rüdiger Safranski i sin fängslande lilla bok ”Tid” beskriver som ett ”församhälleligande” av tiden. Numera tänker vi knappt på det längre, men till och med inom ett land som Sverige skiljer sig den naturliga soltiden faktiskt ganska mycket mellan till exempel Bohuslän och Gotland. Det var en självklarhet förr, när varje ort hade sin lokala tid och tidshorisonten så att säga sammanföll med den geografiska. Men när järnvägarna började anläggas på artonhundratalet blev det ohållbart. En synkroniserad svensk normaltid infördes 1879, ungefär samtidigt som i de flesta europeiska länder. Med ens blev nationalstaten en gemenskap som gick att uppfatta inte bara i rummet, utan också i tiden. Nationen hölls ihop av sin samtidighet. Safranski ser två konkreta förutsättningar för denna samhälleliga tid – klockan och pengarna. Medan klockan anger takten i det offentliga livet så blir pengarna ett sätt att ta kontroll över tidens flyktighet. Pengar är nämligen bland mycket annat ett medel för att skjuta upp konsumtion: en sorts tidskapsel med andra ord som gör det möjligt att välja mellan olika alternativ. Istället för att få lönen in natura kan jag med pengarna jag får kanske lägga undan lite och så småningom ta körkort eller köpa hus. Pengarna vidgar tidshorisonten, och alla penningtransaktioner innebär därför också en spekulation i framtiden, en handel med tid. Men framtidsmöjligheterna existerar förstås bara där pengarna är giltiga. Som Safranski konstaterar bygger hela den samhälleliga tidsregimen på en fiktion där minsta tvivel kan räcka för allt ska falla ihop. Och det tycks som om ju större det samtidiga rummet blir, och ju mer friktionsfritt penningtransaktionerna kan utföras, desto bräckligare blir den här fiktionen. Finanskrisen 2008, skriver Safranski, måste ses som en kris för den ekonomiserade tiden – det visade sig kort sagt att den framtid som kreditsystemen hade spekulerat i redan var konsumerad. Globaliseringen och digitaliseringen har alltså paradoxalt nog krympt perspektiven på nytt, och ingenstans blir det så tydligt som i den samtida finansindustrin där transaktionernas tidshorisonter numera begränsas till mikrosekunder. Hur extremt sårbara systemen är visade sig under den så kallade Flash Crash i maj 2010, när den amerikanska aktiemarknaden totalkollapsade på ett par minuter och sedan återhämtade sig, efter att en automatiserad algoritm hade börjat löpa amok. Finanskrisen blev på så vis också en kris för det samtida som idé. Krisen avslöjade helt enkelt det illusoriska i samtidigheten: hur den ekonomiska – och förstås mänskliga – verkligheten alltid utspelar sig i olika tider. Spekulantens hypersnabba vinster betecknar i systemets andra ände pensioner och bostäder som ska försäkra lån- och löntagare om en trygg framtid. Det är alltså tal om en skalförskjutning som märks inte bara i finansvärlden. Safranski beskriver till exempel hur vår tids alltmer intensiva transporter gör att tid och rum rent fysiskt kommer i konflikt med varandra: ”som om den förjagade tiden hämnas på rummet” när landskapet fylls med motorvägar, järnvägar och flygplatser. Och på ett rent vardagspsykologiskt plan märks det förstås i hur våra hjärnor får allt svårare att reagera på all information när det en gång så vidsträckta jordklotet har krympt ihop till en smartphones storlek. Förr eller senare får det konsekvenser. Dessa konsekvenser kan alltså vara ekonomiska, i form av krascher och kriser. De kan vara mentala, i form av utbrändhet. Men de kan också vara politiska – något som blir uppenbart just nu, när det samtida tillståndets grundläggande konservatism tycks vara på väg att slå över i den reaktionära nostalgi som Zygmunt Bauman i sin sista bok har gett namnet ”retrotopi”. Kanske är det så enkelt att framtidstro kräver viss besinning? Lite perspektiv? Poeten och gör-det-själv-filosofen Ladislaus Horatius brukade ha för vana att med jämna mellanrum dra i snabbtågens nödbromsar i protest mot accelerationen. De australiska aboriginerna brukade efter en lång vandring sätta sig ner i några timmar för att själarna skulle hinna ifatt. Själva kan vi kanske då och då kasta en blick mot stjärnorna och ägna en flyktig tanke åt att det vi ser egentligen är en sedan flera miljoner år förgången värld. Bara så vi inte skrattar om vår tioåring har lite svårt att sova efter att ha läst Jules Verne. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Rüdiger Safranski: ”Tid - Vad den gör med oss och vi med den”, översättning Joachim Retzlaff, Bokförlaget Daidalos 2016.

3 Mar 202010min

Kommer ni ihåg tidsfördrivet? Något man ägnade sig åt när tiden gick för långsamt. Nuförtiden tycks folk snarare lida av tidsbrist och tidshunger. Ylva Herholz reflekterar över vad det gör med oss. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Man saknar kon först när hon är borta, som bekant. Så är det med tidsfördrivet, för min del. Själva ordet, och allt vad det rymde. Nu när det liksom inte längre har någon plats. För de flesta av oss gäller ju tvärtom att vår tid är överbelamrad. Ända in på söndagarna. Den framstående tyske sociologen Hartmut Rosa, som länge forskat och skrivit om tid, har i olika sammanhang använt uttrycket ”tidshunger” om våra dagars förhållande till tid, och all vår strävan att både spara tid, och att hinna mer. Ordet träffar rätt. Ger resonans, för att låna ett annat begrepp som Rosa använder sig av. Tidshunger. Tidsfördrivet återigen tycks ha haft sin storhetstid mellan 1920 och en bit in på 60-talet – om man utgår från antalet utgivna böcker med termen i titeln, vilket kanske kan ge en vink om saken. En slagning i den så gott som allomfattande svenska bibliotekskatalogen Libris ger 93 träffar, tidskrifter inräknade, under ett totalt tidsspann på mer än 350 år. Nära hälften av dem är utgivna under de där drygt fyra 1900-talsdecennierna. Tidsfördrivets glansdagar sammanfaller alltså ganska väl med folkhemstiden i Sverige, kan man säga. 1943 kom exempelvis en bok som hette ”Hemtrevnad och uteliv till husbehov och tidsfördriv”. På 50-talet kunde det heta ”Hemliga klubben experimenterar: naturvetenskapliga tricks och tidsfördriv”. Det här är knappast en slump. När allt var välordnat, hyggligt och tryggt, och religionen bortrationaliserad, måste man ju fylla den erövrade tiden med något. Från 1960-talet och framåt är så frekvensen utgivna tidsfördrivsböcker i sjunkande. Och ordet får efterhand en snarast negativ klang. Som i ”Datorspelande för äldre – bara tidsfördriv eller något mer?”, från 2005. Hartmut Rosas bok Beschleunigung, acceleration, kom ut det året – en granskning av tidsstrukturernas förändring i moderniteten; han har levererat flera uppmärksammade titlar på temat sen dess. Om den samhälleliga uppvarvningen, och vad han kallar social acceleration. Rosa pekar bland annat på hur starkt, och hur djupgående, vårt förhållande till tid påverkar och manifesterar sig i vårt sätt att förhålla oss till världen, och vara i den. Den teknik som vanligen skapats för att som det heter spara tid (fast det egentliga syftet i åtskilliga fall väl ändå har varit att frambringa vinst, till upphovsmän och producenter… ), ja, den har ändå inte gjort riktigt detta med tiden, som vi märkt: parallellt med allt det ofantliga tidssparandet tycks ju förnimmelsen av att tiden är knapp bara ha tilltagit. Möjlighetsutbudet har också vällt över alla bräddar, i takt med att teknologin så att säga både har krympt och öppnat världen. All denna sammantagna och tilltagande potential och hastighet på alla möjliga områden förändrar också oss själva: detta att vi tvingas anpassa oss, synkroniseras med den uppdrivna farten, påverkar inte bara vad vi gör, på ett konkret plan, och hur, utan även våra förutsättningar, våra egenskaper och vår grundläggande hållning. Något som ju inte är fel i sig – så länge det blir en ändring till det bättre. Det moderna samhället kan vidmakthållas bara genom tillväxt, måste som land vara innovativt, ligga i och skynda på för att behålla sin plats i världen, och sina strukturer – och detsamma gäller för den enskilda medborgaren; så känner vi någonstans inom oss att vi för varje år måste springa ännu lite fortare, för att inte trampas ner. Rosa menar bland annat att vi av bara farten gradvis också förfrämligas inför världen, förlorar resonansen i förhållande till den, och till mänskorna runtomkring oss. Resonans, som bygger på ömsesidighet, och har med relation att göra – och all sådan kräver tid, tillräcklig tid. Att även tiden har materialiserats, ekonomiserats, i moderniteten (den har blivit ett objekt, som vi vill kontrollera) tycks snarast ha fått den att behärska oss, mer och mer. Som med det mesta som vi konsumerar utan måttlighet. Det begär som driver jakten på tidsvinster och allt vad de utlovar har bara expanderat. Tidshungern. I uppvriden grad kan den övergå i … glupskhet. Nära släkt med girigheten. Inte är det helt lätt att värja sig mot drivkrafterna heller. Vi är inslungade i en slags accelerationstotalitarism. Vem som där faktiskt trycker på de avgörande tangenterna – tja, vem vet riktigt det? Ett och annat styrelserum är tveklöst inlänkat i det nätverket. Vill man vara satirisk kan man här instämma med Bertolt Brecht: att det är människan som är felet. Som han skrev i en dikt, i tredje versen: ”General, människan är mycket användbar. Han kan flyga och han kan döda. Men han har ett fel: han kan tänka.” En variant av idag kanske kunde lyda: Entreprenör, människan är väldigt användbar. Hon kan generera pengar, och makt. Men hon har ett fel: hon kan tänka. Men visst, det har redan avhjälpts – med allt fler frestande skärmflöden i våra digitala apparater. Som pockar på uppmärksamhet. Vips, så forsar tiden iväg. Klipps sönder. Så kan ingen tänka mer. Också tänkande behöver tid. Tid att tänka på exempelvis hur det är ordnat här i världen. Som nu ses som en enda stor marknadsplats. Där uppmärksamhetsekonomin härskar. När din uppmärksamhet som där blivit hårdvaluta fångas in tar den inte minst av din tid. Den fördriver tiden för oss. Augustinus, filosofen och kyrkofadern, skrev om tiden – och bland annat i förhållande till uppmärksamheten – i sina ”Bekännelser”, på 300-talet. Det är fortfarande svindlande läsning. I princip har vi inte kommit längre än han ifråga om vad tid faktiskt är (om man bortser från fysikens upptäckter, som dock få av oss förstår innebörden av). Augustinus tänkte sig att tiden i vårt medvetande så att säga hanteras av instanserna förväntan, uppmärksamhet och minne – för det kommande, det pågående respektive det förgångna. I våra dagar verkar balansen ha rubbats här. För mycket fokus på det flyktiga nuet, för mycket av effektivitetsdriven aktivitet, av uppmärksamhet och förnimmelser som i stigande tempo proppas in i det; ett alltmer uttänjt nu. Det är klart att allt detta påverkar tiden som helhet, och vårt sätt att vara i den. Den som trots allt råkar ha lite tid över, och vill försöka tänka något över alla dessa sakernas tillstånd, bör kanske betänka att redan Augustinus – som ändå levde och verkade långt före den stora tidshungerns, den sociala accelerationens och uppkopplade uppmärksamhetens dagar – ja, att han, då han föresatt sig att undersöka och begrunda exempelvis tiden, fick beordra sin tanke att inte störa honom – eller som han skrev: ”…snarare stör inte dig själv, med larmet från dina intryck!”. Ylva Herholz, journalist och författare Hartmut Rosa på svenska Acceleration, modernitet och identitet – tre essäer. Översättning Joachim Retzlaff, Daidalos, 2014.

2 Mar 202010min

Är alverna i Tolkiens "Sagan om ringen" nazister? Och orkerna ryssar? Skribenten Lars Lovén guidar till det komplicerade ryska mottagandet av en av världens mest sålda böcker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad gör man om man uppriktigt älskar en bok, men inser att man själv stått modell för antagonisten? Och när man försöker identifiera sig med fienden upptäcker att den inte bara är ond, utan även genetiskt förutbestämd att vara det, och dessutom saknar rimliga motiv för sina handlingar? När den är en ork. Den ryske författaren Kirill Eskovs roman ”Den sista ringbäraren” bygger på idén att “Sagan om ringen” är segrarnas propaganda, ett uppenbart lögnaktigt verk för att försköna ett brutalt krig och det efterföljande folkmordet. Här får man följa en orkisk sjukvårdare från det vetenskapligt avancerade och relativt toleranta Mordor på flykt undan västmakternas utrotningskrig. Men kanske ska vi inte använda ordet ork, det är ett rasistiskt och fördomsfullt uttryck. Boken är en litterär lek i en åtminstone 2000 år gammal tradition där ett av de äldsta bevarade exemplen är den grekiske talaren Dion Chrysostomos “Trojanska tal.” Chrysostomos, som är en pseudonym och betyder guldmun, hävdar att grekerna inte alls vann det trojanska kriget. För att visa det använder han sig av stycken ur “Illiaden” och “Odysséen” men tolkar dem på motsatt sätt mot det gängse. Till exempel menar han att hemvändarna inte möttes som återvändande hjältar utan som en slagen armé. På ytan kan det påminna om den kontrafaktiska litteraturen, den som i sin mest kända form handlar om att Nazityskland vunnit andra världskriget. Men bara på ytan. Där den kontrafaktiska litteraturen tar avstamp i den verkliga historien men ändrar på själva förutsättningarna så utgår de litterära omskrivningarna från fiktiva världar men är mycket noggranna med fakta, om uttrycket tillåts. Man skulle istället kunna tala om ett slags konspirationsteoretisk läsning och sedan omtolkning, som menar sig blottlägga djupare sanningar som döljs i – och av – originalverken. Kirill Eskovs något omständliga metod går ut på att dekonstruera en tänkt episk berättelse som visserligen är identisk med Tolkiens trilogi men som han tänker sig inte är skriven i 1900-talets Europa utan i Midgård, långt efter ringens krig. Det låter honom betrakta texten som en historisk källa och ställa kritiska frågor till den. Slutligen rekonstruerar han en snarlik värld med samma grunddrag. Geografin, kronologin och huvudpersonerna finns där. Men annat, som idén om raser med genetiskt förutbestämda karaktärsdrag, har fått stryka på foten. Det stämmer inte med vår världsbild, resonerar Eskov, så hur ska man tolka de partierna? Ett sätt är att se texten som ett propagandaverk med syfte att avhumanisera fiendesidan. Och den där historien med Aragorn. Det dyker upp en okänd typ med en overifierbar 1000 år gammal släkthistoria och gör anspråk på Gondors tron. Och så lyckas han faktiskt bli kung. Det är uppenbart att han måste ha haft starka krafter bakom sig som ville placera honom på tronen. Kanske är han i själva verket bara alvernas marionett? Fakta, eller “fakta”, är det kit som fäster omtolkningen vid originalverket, som låter de båda versionerna skava mot varandra och skapa den spänning som den här sortens text lever på, där mening uppstår ur det faktum att texterna skiljer sig åt. Rent krasst rör det sig ju inte om fakta alls, för vad säger att Dimmiga bergen är verkligare än orkernas genetiskt betingade ondska? Men det spelar mindre roll så länge det fungerar. Det är illusionen av att omtolkningen bygger på fakta som är det viktiga. Misslyckas tricket, eller om man hittar på för mycket alternativ fakta, framstår det som om man skapat en helt annan fiktiv värld och omtolkningen tappar ofelbart i kraft. Men det är inte bara originalets fiktiva verklighet som omtolkningen hämtar mening ur, på andra sidan finns den vanliga verkligheten. För Chrysostomos tal handlar inte bara om det trojanska kriget, de fyllde också en politisk funktion för samtida läsare i den romerska provins där Troja tros ha legat och som Chrysostomos själv härstammade från. Texterna återupprättar trojanerna, originalverkens förlorare och det helt oavsett om Chrysostomos själv trodde på det han skrev eller om det bara handlade om en intellektuell lek, något som är omstritt. På samma sätt är romanen ”Den sista ringbäraren” inte bara ett tillrättaläggande inom Tolkiens universum. Den är också ett försvarstal för ryssarna. I det som var Sovjetunionen finns nämligen en vitt spridd idé om att ”Sagan om ringen” egentligen handlar om kalla kriget, att Mordor är Sovjet och orkerna ryssar. Länge fick Tolkiens böcker inte ges ut i Sovjet, bortsett från en tillrättalagd version av Bilbo där extra känsliga ord, som “personlighet”, i beskrivningen av draken Smaug, hade tagits bort. Det kunde nämligen leda tankarna till ordet “personlighetskult” och i sin tur till Stalin. Och när den första delen av “Sagan om ringen” till slut ändå översattes i början av 80-talet så höll Ronald Reagan sitt tal om Sovjet som ondskans imperium, ett tal där han enligt många uttolkare lånade från den gode trollkarlen Gandalf. Det bekräftade vad man inom den sovjetiska ledningen hela tiden trott, Tolkien syftade på dem. Utgivningen av bok två och tre stoppades och den allegoriska läsningen blev etablerad på allvar. Det är myllan för den ryska revisionistiska tolkienlitteratur som uppstått efter Sovjetunionens fall och som “Den sista ringbäraren” är en del av. Ett annat viktigt verk är Elhe Niennas “Ardas svarta bok”. Där har Tolkiens onde gud Melkor, mer känd som Morgoth, huvudrollen. Karaktären lånar också en hel del från Satan i John Miltons “Det förlorade paradiset”. Det finns också något i själva formen för litterära omtolkningar, i hur upptagna de är av påstådda orättvisor och upprättelse, som gör att de lämpar sig extra väl för revanschistiska projekt. Genom all skenbar beröring med fakta och sökandet efter en sann version får de till slut en aura av verklighet. Eller åtminstone av att ha bäring på verkligheten. Vilket de naturligtvis har, eller naturligtvis inte har, beroende på vilken kraft man tillskriver litteraturen och hur rimliga man tycker att de allegoriska läsningarna är. Men vill man undvika allt det litterära krånglet finns det också ett enklare och betydligt mer rättframt sätt att göra revanschistisk politik av Tolkien, ett sätt som blivit allt mer populärt i takt med att nostalgin för Sovjet vuxit. Nationalistiska debattörer har fört fram idén att ryssarna måste bli orker igen och sluta låtsas vara alver. Och då talar vi inte om känsliga och intelligenta orker i Kirill Eskovs anda utan om den vanliga sorten, starka och hänsynslösa krigare i strid mot en degenererad och tolerant västvärld. Den mest vältalige av ork-apologeterna är Mikhail Elizarov. I hans ”Orksång” är ”Sagan om ringen” propaganda, alverna nazister och ryssarna orker, och så är vi tillbaka där allt började, med hjältar och avhumaniserade fiender, och vilka som är vad, det är avgjort redan från början, det beror på rasen. Eller nationen, om man så vill. Det är en strikt dualistisk och på många sätt väldigt tolkiensk läsning. Bara det att den håller på andra laget. Lars Lovén, skribent och kritiker Musik: Machina av Scott Buckley – www.scottbuckley.com.au

13 Feb 20209min

Den kristna och judiska tron förknippas med monoteismen, tron på en enda gud. Men berättelserna i Bibeln tycks visa att den berättelsen alltid möts av sin motsats, säger författaren Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Låt oss ta det från början, den allra första början: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Berättelsen som inleder Första Mosebok är hisnande. Ur Intet skapas Allt. På en sida föds världen. Orden är knappa och klara. Här finns inget dödkött, inga poetiska utvikningar, ingen magi. Bara guds ord som inordnar och avskiljer. Det är en märklig berättelse. Uppräkningen är lika avskalad som en inköpslista. Här finns inget kaos, inga strider mellan monster och jättar, inga demoner eller ondskefulla vidunder. Nej, bara gud – ensam och allsmäktig. På många sätt liknar han en trädgårdsmästare eller möjligen en botaniker. Han kategoriserar och systematiserar. Allt framskrider sakligt och lugnt. Stolt betraktar han sitt verk och konstaterar gång på gång att det är gott, ja, till och med mycket gott. Redan här skulle Bibeln ha kunnat sluta, precis där den börjar. Vad mer finns att tillägga eller utföra? Världen är fulländad. Gud har, i sin oändliga vishet, skapat något som bara är gott. Allt stannar upp. Stillhet råder. Men stundens harmoni är snart över. För att fullt ut förstå den skapelseberättelse som inleder Första Mosebok måste man veta något om Bibeln och dess tillkomsthistoria. Den inledande historien är nämligen inte alls den äldsta. Tvärtom. Den skapelseberättelse som fyller det första kapitlet är tämligen ung, åtminstone med bibliska mått mätt. Den tillkom förmodligen någon gång under 500-talet före vår tideräkning, under eller direkt efter israelernas femtioåriga exil i Babylon. Den är mer en slutpunkt än en startpunkt. Den kan ses som kulmen på en flera hundra år lång utveckling mot monoteism. Exakt hur övergången från polyteism till monoteism såg ut är det ingen som vet. Vissa forskare ser den som en gradvis förskjutning, från månggudadyrkan via föreställningen om en höggud, som stod över alla andra gudar, fram till idén om den enda, allsmäktiga guden. Andra ser den som en revolutionerande, ideologisk omvälvning påskyndad av den babyloniska fångenskapen. I mötet med Babylons nationalgud Marduk upphöjde israelerna Jahve till världens enda härskare. Profeten Jesaja ropade ut det nya budskapet: Vänd er till mig, folk från hela jorden, så ska ni bli hjälpta. Jag är Gud, ingen annan finns. Jag svär vid mig själv, det jag säger är sant, mitt ord står fast: För mig ska alla böja knä. (Jesaja 45:22-23) En enda gud, höjd över världen – ren och utan egenintresse. Det är en vacker tanke – fulländad och oemotståndlig. Men är den ens möjlig? Redan i Gamla Testamentet svajar konstruktionen betänkligt, som om dess väldiga anspråk väger för tungt. I Bibelns mest litterära text, Jobs bok, ställs den oundvikliga frågan om den allsmäktige gudens ansvar för allt det onda som drabbar blint: Oskyldig eller skyldig, han förgör dem båda. När olyckan plötsligt dödar hånler han åt det oskyldigas undergång. Världen är utlämnad åt en brottsling, han gör dess domare blinda. (Job 9:22-24) Hos Job förvandlas den stora guden till en förbrytare, till en diktator sm inte förmår att skilja de onda handlingarna från de goda, ja, till en totalitär instans som omfamnar allt – och därmed inget. Den som är domare kan inte också vara åklagare. Den som är bödel kan inte också trösta. I samma stund som gud blir allhärskare, i samma ögonblick som monoteismen segrar, börjar återtåget. Så föds guds antites – djävulen. Han är nödvändig, om inte allt ska rasa. Den Onde, eller Satan om man så vill, har ingen framträdande plats i den hebreiska bibeln, men i det judiska tänkandet växer hans inflytande under de första århundradena före vår tideräkning, framför allt i den apokalyptiska litteraturen. Och i Nya Testamentet har han en framträdande plats. Det lugn som råder i skapelseberättelsens stilla uppräkning och uppdelning av världen känns plötsligt mycket avlägset. I Nya Testamentet råder istället ett slags kosmiskt krig. I Andra Thessalonikerbrevet skriver Paulus: Då ska den Laglöse uppenbaras, han som herren Jesus ska dräpa med andedräkten ur sin mun och förinta med glansen vid sin ankomst. Den Laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor makt, falska tecken och under och med orättfärdighetens alla konster… (Andra Thessalonikerbrevet 2:8-10) På samma gång som världen blir dualistisk splittras herren i tre delar: fadern, sonen och den helige anden. I Nya Testamentet är vi tillbaka i en forntida värld full av gudar och gudomliga väsen, såväl onda som goda. Vid sidan av den mystiska treenigheten och djävulen vimlar där av änglar och demoner. Det är nästan som om Bibeln bär på ett underliggande budskap om den rena monoteismens omöjlighet, som att den innerst inne är en berättelse om polyteism. Eller åtminstone en berättelse om en evig och inneboende spänning mellan monoteism och polyteism, mellan det eviga och det föränderliga, mellan det fasta och det flytande, mellan det sanna och det sannolika, mellan det entydiga och det mångtydiga. Eller, om man så vill, mellan det totalitära och det pluralistiska. Den som läser noggrant upptäcker snabbt att såväl gamla som nya testamentet inte väjer för det motsägelsefulla. Tvärtom. Det finns ett postmodernistiskt drag i hela bygget som är tilltalande. Varje berättelse möts av en motberättelse. Varje sanning av en annan sanning. Den inledande skapelseberättelsen hinner inte ens sluta innan en annan, helt annorlunda och mycket äldre tar vid. I det andra kapitlet av Första Mosebok skapas världen på nytt, men nu är tonen annorlunda och budskapet inte lika harmoniskt. I paradisets stillhet finns ett träd och en orm. Och bara några korta kapitel senare, efter att Adam och Eva fördrivits ur paradiset och efter att Kain mördat Abel, ligger en märklig passage instoppad som det kan vara värt att citera i sin helhet, för att den så tydligt bryter av mot alla senare föreställningar: När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. Då sa herren: ”Min livsande ska inte bli kvar i människan för alltid – hon är dock av kött. Hennes livstid ska vara 120 år.” På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort. (Första Mosebok 6:1-4) Ändå lever bilden av den enda och allsmäktige guden starkt – framför allt inom kristendomen. Kanske har judendomen varit bättre på att ta vara på den motsägelsefullhet som finns i de ursprungliga texterna – på det polyteistiska, om man vill vara hädisk. Den rabbinska traditionen har ofta uppmuntrat meningsskiljaktigheter. Istället för att försöka destillera fram det entydiga ur det mångtydiga har det pluralistiska premierats. Författaren Amos Oz har fångat denna impuls med några vackra ord i en essä med den poetiska titeln ”Många ljus, inte ett ljus”. Han skriver: ”Judisk kultur heligförklarar oenighet i himlens namn.” Eller, för att parafrasera en av de mer kända meningarna i Nya Testamentet: Sanningens namn är Legion, för den är många. Mattias Hagberg, författare

12 Feb 202011min

Vad hände med västvärldens framgångssaga? Hur kunde det bli så här? Dan Jönsson läser en ambitiös dansk bok som försöker ge svar på frågan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I den norska teveserien ”Exit” från 2019, som bygger på intervjuer med några män i Oslos fartblinda finansvärld, finns en märklig scen där en av huvudpersonerna, hög på kokain som vanligt, ställer sig upp för att hålla välkomsttalet på en fest i familjens flotta sommarhus. Han börjar talet med en fras på engelska: ”The arc of the moral universe is long, but it bends towards justice” – alltså ungefär ”universums moraliska båge är lång, men den sträcker sig mot rättfärdigheten”. Sedan följer ett självkritiskt uppkok på diverse vänsterliberala klichéer som gör de fina gästerna alltmer konfunderade och illa till mods, tills talaren hastigt bryter spektaklet och förklarar alltihop som ett lyckat skämt. Innan avsnittet är slut kommer han både att ha begått ett mordförsök och skjutit sig själv i huvudet. Frasen om moralens båge har en lite oklar upprinnelse, men den blev berömd när Martin Luther King plockade upp den i ett tal strax före sin död, och kanske ännu mer när USA:s dåvarande president Barack Obama strax efter sitt tillträde 2009 lät brodera in den i en golvmatta i Vita husets ovala rum. Den är alltså så nära man kan komma en den liberala världsordningens och framstegsoptimismens offentliga trosbekännelse – men ingenting av denna undertext kommer förstås till ytan i teveserien, lika lite som att scenen på den där sommarverandan dessutom egentligen är en parafras på en scen i Bret Easton Ellis klassiska yuppieroman ”American Psycho”, där huvudpersonen Patrick Bateman under en middag på rent djävulskap ställer sig upp och håller ett liknande, moralsvamlande politiskt brandtal som får sällskapet att vrida sig på sina stolar av nervöst obehag. Sensmoralen i de här scenerna är förstås nästan övertydlig: alla vet vi att de här människornas livsstil i verkligheten drivs av helt andra principer än etik och rättvisa. Det ligger givetvis en sanning i det – samtidigt som denna sanning kanske också riskerar att skymma något som är större. Som den danske journalisten och författaren Rune Lykkeberg skriver i sin stora, ambitiösa bok ”Vesten mod vesten” kan det vara lätt, när vi betraktar finanskulturen så där på moraliskt avstånd, att glömma bort att det är yuppiekulturen, med alla dess exklusiva statusmarkörer, som har gått segrande ur de senaste decenniernas kulturkamp och att den bär en stor del av ansvaret för att vi nu befinner oss där vi befinner oss – nämligen nästan bokstavligt talat i ett glashus, där varenda sten vi kastar egentligen borde orsaka ideologisk förödelse. Men av någon anledning verkar det som om klirret från de spruckna rutorna inte hörs in till oss. Kanske ljuden verkar för avlägsna för att vi ska bry oss om dem; kanske misstar vi dem för något annat – för krig och andra olyckor ute i periferin, eller sabotage utifrån. Men det kan ju faktiskt också vara så att det inte är stenarna, utan glashuset som är problemet. Den tyske filosofen Peter Sloterdijk har liknat den västerländska civilisationen vid ett ”kristallpalats”, en luftkonditionerad bubbla som kapslar in de rika delarna av världen i en hypersfär av ekonomisk och fysisk säkerhet. Väggarna i detta globala kristallpalats är ofta osynliga inifrån, men desto mer ogenomträngliga sedda från utsidan – som från andra sidan Medelhavet, eller USA:s mur mot Mexiko, eller från något av Stadsmissionens härbärgen för den delen. För oss på insidan går det i princip att leva ett helt liv och resa över hela världen utan att behöva lämna kristallpalatset. Dess glaskupor och glasarmar finns där vi behöver dem, och följer oss, och våra pass och våra pengar, dit vi vill. Åtminstone har det varit så ända tills nyligen. Rune Lykkebergs bok är ett försök att förklara hur det kommer sig att västvärlden, som ju efter kommunismens fall såg sin livsstil och sin liberala ekonomiska och politiska modell gå segrande över jorden, nu plötsligt verkar på väg att tappa greppet. Och det egentligen utan någon tydlig ideologisk fiende? Om tjugohundratiotalet innebar någon avgörande förändring så var det väl just att kristallpalatsets väggar började spricka så det faktiskt syntes. Man måste inte längre åka till Indien för att se tiggare på gatorna: det räcker att gå ner till ICA-butiken på hörnan. Även i de europeiska välfärdsstaterna har de ekonomiska klyftorna vuxit så att många människor, särskilt utanför metropolernas tillväxtcentra, inte längre känner minsta gemenskap med det styrande etablissemanget – något som skapat en jordmån för högerradikala proteströrelser. Kommunismens fall har visat sig bli fascismens återkomst. För Lykkeberg är den här utvecklingen resultatet av en lång historisk process. Han delar in tiden efter andra världskriget i tre ungefär lika långa faser: först ”guldåldern”, fram till början av sjuttiotalet, när den västerländska tillväxtmaskinen levererade historiska välståndsökningar och demokratiska framsteg, åtminstone på hemmaplan; därefter ”reaktionen”, när den socialliberala samhällsmodellen började ifrågasättas och nyliberalismen segrade – och så slutligen ”krisen”, från millennieskiftet och framåt, när den växande ojämlikheten bit för bit river allt större hål i samhällsväven. Och när alltså det liberala ideologiska projektet i samma takt förlorar legitimitet: även i det rika väst har det blivit allt mer uppenbart för allt fler att de universella värderingar som den västerländska civilisationen säger sig bygga på inte är så universella trots allt, att talet om alla människors lika värde ekar alltmer ihåligt ju mer det visar sig att det baseras på marknadsvärde. Att, kort sagt, det liberala västerlandet inte lever upp till sina egna ideal. Det här är intressant, eftersom just den kritiken, som Lykkeberg mycket riktigt påpekar, var en viktig drivkraft inte minst för efterkrigstidens antikoloniala befrielserörelser. Med en liknelse som påminner om Sloterdijks kristallpalats citerar han den algeriske författaren Kamel Daouds beskrivning av den koloniala erfarenheten som att stå och pressa ansiktet mot fönstren till den västerländska civilisationens festsal, dit man själv inte är inbjuden – en erfarenhet som Lykkeberg konstaterar ju också delats av kvinnor, homosexuella och andra missgynnade grupper inom den västerländska civilisationen själv. Grupper som undan för undan har skaffat sig tillträde till festsalen just med hänvisning till de liberala principer och de mänskliga rättigheter som västerlandet åberopar. Medan andra fortfarande står utanför – eller rentav börjar upptäcka att de, som nyss var inne, plötsligt har hamnat ute i kylan. Att löftena man fick är brutna. Ju större det där glappet mellan ideal och verklighet blir, och ju mer uppenbart det framträder även för dem som – än så länge – får vara med på festen, desto mer blir fältet fritt för cynism och opportunism. Desto mer lockande att driva med de vackra festtalen. När nu dessutom klimatförändringarna får det västerländska glashuset – festsalen – kristallpalatset – att visa sig som just det hälsovådliga kapitalistiska drivhus det är, borde vi kanske börja fråga oss om det ens är något privilegium att vara kvar där. Om glaset är ett skydd eller en bur. Hur världen skulle se ut om glaset inte fanns. Dan Jönsson, författare och essäist Litteratur Rune Lykkeberg: Vesten mod Vesten. Informations forlag, 2019.

6 Feb 20209min

Från kommunistiska korrespondenter till influerare som lever strandliv i diktaturer propagandaturismen står stark. Litteraturforskaren Jimmy Vulovic reflekterar över dess historia och betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När Kalle Söders resesällskap strövar runt i Leningrad en sommardag 1935 utropar plötsligt en gubbe: ”Titta vad fruntimren är tjocka. Det märks att de inte behöver svälta.” Orden är ett direkt svar till alla de antikommunistiska röster i Sverige som hävdade att folket i Sovjetunionen svalt. Det svenska turistsällskapet fortsätter sin rundtur genom staden och konstaterar att gatorna är härligt livfulla. Människorna är glada, trevliga och snyggt klädda. Lenins stad erbjuder förstklassiga nöjen. På en biograf konstaterar Kalle Söder att till och med filmerna och skådespeleriet är bättre än hemma. Allt är bra i Sovjetunionen. Effektiv propaganda ser inte ut som propaganda. Skickliga propagandister vill helst av allt verka utan att synas, vill helst få andra att säga det som ska sägas. Det blir mer trovärdigt då. Idag kallas språkrören för influencers. De ryska bolsjevikerna var länge historiens mest innovativa propagandister. Tidigt förstod de så kallat vanligt folks värde, som propaganda alltså. En omfattande organisation av arbetarkorrespondenter, vilka bland annat skrev brev och berättelser till arbetartidningarna, tjänade under lång tid kommunistpartiets syften väl. Korrespondenterna berättade i regel att allt var bra i deras landsände nu, tack vare kommunismen naturligtvis. För att sprida det budskapet även utomlands tog sovjetstaten till ett ofta använt men alltför sällan genomskådat grepp: turism. Turistorganisationen Intourist, eller inostrannyj turist som betyder utländsk turist, grundades 1929. Snabbt öppnades kontor i exempelvis Berlin, London och New York. Genom tidskrifter, broschyrer och annonser på olika språk ville man locka västerländska turister till Sovjetunionen. Och den som läser kommunistiska tidskrifter från den tiden ser snart att även resejournalistiken från resorna var ett effektivt sätt att propagera. Kalle Söders intryck från Lenins stad är ett av många exempel. Artikeln publicerades i Stormklockan i juli 1935. Ungefär samtidigt som det glada turistsällskapet upptäckte Leningrad, så pågick hektiska förberedelser inför partidagarna i nazityska Nürnberg. Det var naturligtvis mycket att ordna med. Inte minst därför att det var året då Nürnberglagarna skulle komma att antas, samt därför att partidagarna vid det laget hade blivit ett populärt turistmål. Så pass populärt att det vi sidan av alla de politiska händelserna erbjöds en rad nöjesaktiviteter. Så det var alltså till ljudet av glatt stojande turister som de tyska judarna fråntogs sitt medborgarskap. Och som äktenskap samt sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar förbjöds enligt lag. Turism var redan från början en medveten strategi även för nazistregimen. I juni 1933 skapade Adolf Hitler, inom ramen för propagandaministeriet, en rikskommitté för turism. Kristin Semmens skriver i boken Seeing Hitler’s Germany: Tourism in the Third Reich att främjandet av inhemsk turism, till exempel genom fritids- och turistorganisationen Kraft durch Freude syftade till att förverkliga en enad, rasren och lojal folkgemenskap. Främjandet av den internationella turismen var ett försök att lugna omvärlden, en form av försäkran om att allt var fredligt, normalt och trevligt i Tredje riket, att allt var bra i Nazityskland helt enkelt. Steg för steg ersattes sedan i alla turistbroschyrer, på alla turistkartor och rundturer de sevärdheter som hade något med judendom, arbetarrörelse och den demokratiska Weimarrepubliken att göra med platser som kunde kopplas till den nazistiska rörelsen. Museum, utställningar och festivaler som belyste nazistisk ideologi och historieskrivning skapades. Parallellt med det sänktes svastikan över redan etablerade festivaler, till exempel Bayreuths årliga Wagnerfestival samt Oktoberfest i München. Och samtidigt blev alltså Nürnbergdagarna alltmer anpassade för turister, blev ett visuellt spektakel och marknadsföringsfönster för nazismen. ”Redan långt innan man kommer till Nürnberg får man en aning om den flagg- och färgprakt som under en veckas tid sätter sin prägel på staden. Alla gårdar och byar utmed järnvägen äro prydda med flaggor och granrisgirlanger. Överallt är flaggan i topp.” Så inleds ett hänfört reportage av en okänd skribent i Den svenske nationalsocialisten från partidagarna 1938. Det fortsätter i samma stil med uttryck som ”ett hav av hakkors” och ”ett virrvarr av färger och människor”. Det berättas uppspelt om hur öppna partibilar med höga partifunktionärer far fram och tillbaka genom staden. Skildringen är livfull, för att inte säga lycklig. När Adolf Hitler eller Hermann Göring far förbi så ”stiger heil-ropen ur hundratusentals strupar”. Det är ett spektakel, ett skådespel. Ett välregisserat förföriskt spektakel. När vi idag läser reportage av det slaget är propagandan så enkel att genomskåda att det nästan är löjligt. För så är det ju med andra tiders propaganda. När vi ser den ler vi överseende och frågar oss förbluffat hur de kunde gå på det. Andra länders propaganda är också löjligt enkel att avslöja. Jag menar, många har nog lyssnat på någon guide någonstans, låt säga vid den övergivna delen av Famagusta på Cypern, och tänkt att det på den andra sidan av staden just nu berättas en helt annan historia. Då ler vi överseende igen. Kanske ställer vi till och med en kritisk fråga som ett sätt att markera för guiden att vi minsann inte låter oss luras. Och nog förstår vi väl alla att influencers som bjuds till exempelvis Dubai inte berättar hela sanningen om emiratet för oss, att den förskräckande bristen på mänskliga rättigheter och jämställdhet inte alls gör sig särskilt bra på bild i ett lyxigt inlägg på Instagram eller andra sociala medier. Allt det där vet vi. Samtidigt som vi unnar oss någon minuts drömmerier om en plats där det verkar vara ordning och reda, finnas bra shopping och väldigt fina stränder. En plats där vi kan få ta det lugnt och vila upp oss litegrann. Ingen skada skedd. För vi är ju trots allt kritiskt tänkande människor som förstås värdesätter mänskliga rättigheter mycket högre än lyxiga semestrar. Men hur är det med saker vi gillar, det vi håller med om och som förmedlas av människor vi verkligen litar på. Gratis Interrail-kort till 18-åringar låter väl egentligen alldeles för bra för att vara sant. Men 2018 drog EU igång ett sådant projekt. I en tid då alltmer tyder på en markant försvagning av den europeiska identiteten och samhörigheten. Den sponsrade europaturismen är ett försök att motverka den utvecklingen. Och då jag läser att deltagarna som väljs ut likt korrespondenter ska få möjlighet att berätta om sina resor i sociala medier ler jag igen. Fast inte vist och överseende den här gången utan på riktigt. Sedan går mina tankar till en 18-åring som genast måste tipsas om att möjligheter likt den här absolut inte får missas. Jimmy Vulovic, litteraturforskare

5 Feb 202010min

Måste man vara konservativ för att vara rotad på en plats? Nej, det är hög tid att vi alla börjar vurma för det lokala, säger författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Som ung längtade jag hela tiden bort och ut i världen. Jag jobbade, sparade och gnetade för att få råd att åka på läger utomlands, tågluffa i Europa och ryggsäcksluffa genom Latinamerika. Men den senare luffen slutade med hemlängtan efter fem månader. Jag saknade naturen på Västkusten. Det hade hunnit bli maj och jag kunde omöjligt tänka mig att missa den bohuslänska försommaren. Jag bokade om min biljett och lämnade Brasilien tidigare än tänkt. Några år senare var jag ändå tillbaka i Latinamerika, som volontär i Mexiko på ett rehabiliteringscenter för handikappade. Det var ett fantastiskt och lärorikt halvår som jag inte vill ha varit utan men under månaderna där upptäckte jag att jag faktiskt inte heller ville vara utan den svenska vintern, som jag trott att jag tyckte så illa om. Jag saknade det vilsamma mörkret och kylan, sned novembersol och domherrar mot snö och jag fick allt oftare en känsla av att vara på fel plats, trots att jag gjorde nytta. Vad gjorde jag egentligen i Mexiko? Varför var jag inte hemma och gjorde mig behövd där? Nog fanns det väl viktiga saker att arbeta för i Sverige också? Jag reste hem med ambitionen att engagera mig i miljö- och klimatfrågor. Den brittiske författaren David Goodhart har myntat termerna Somewheres och Anywheres. Eller översatt till svenska: Någonstansare och Varsomhelstare. Varsomhelstarna är generellt högutbildade, liberalt sinnade och öppna för globalisering och förändring. De känner sig hemma i vilken storstad som helst i världen. Någonstansarna är i stället starkt bundna till en plats, värdekonservativa och vilsna i den snabbt föränderliga värld där vi lever. Är då jag en någonstansare eller en varsomhelstare? Jag klarar mig fint i städer runtom i världen men trivs inte längre än några dagar i någon stad oavsett var den finns. I våras var jag en vecka i Paris och tyckte faktiskt inte ens att den mångbesjungna kärlekens stad var något vidare när trafikbullret började driva mig till vansinne och min längtan efter träd växte. Då har jag lättare att känna mig hemma på landsbygden, oavsett land. Men helst vill jag vara på den svenska landsbygden, och allra helst på Västkusten. Mitt välmående är alltså starkt kopplat till en plats. I det avseendet är jag en någonstansare. Men på den skala som kallas för GAL-TAN hör jag definitivt hemma på GAL-sidan, som står för Grön, Alternativ, Libertär och kan kopplas till livet som Varsomhelstare. David Goodharts begrepp tycks mig problematiska eftersom de förknippar skillnaderna i värderingar så tydligt med om man har en stark hemhörighetskänsla eller ej. Genom de ord han valt framstår det ju nästan som att det är själva tillhörigheten som skapar nationalism och bakåtsträvande idéer. Som att känslan av att höra hemma någonstans skulle göra en mindre benägen att förändras. Jag tänker att nationalism snarare har med inställningen till det man upplever vara ens plats i världen att göra: om man ser på den som något man äger eller är bunden till genom blod eller bara som den del av världen där man trivs. Och att motstånd mot förändringar i hög utsträckning beror på om de upplevs som positiva eller ej. I Marit Kaplas Augustprisbelönade bok ”Osebol” skildras den lilla byns förändring från ett i högsta grad lokalt samhälle med egen affär, flera arbetsplatser och skola inte långt borta till en plats där service försvinner och människor veckopendlar till jobb i andra städer, eller dit de kommer bara på ledigheter. I byn på runt 50 invånare ryms många nationaliteter: Danmark, Norge, Nederländerna, Ungern, USA. Någon jobbar på flyktingförläggningen nästgårds. Det går fint att byta plats att känna sig hemma på och det går fint att välkomna nya människor till platsen. Hoten mot det lokala är inte nya människor utan system som slår sönder förutsättningarna för att leva goda, hållbara liv på landsbygden. Det ekonomiska system vi skapat bygger på både kringflackande människor och kringflackande pengar. Snickaren Jan Hagström i Osebol veckopendlar till Örebro eftersom han inte kan hitta anställning i närheten. Samtidigt jobbar estländska arbetare med att bygga hus i skidorten Branäs, bara några mil bort. Husen består av moduler som skeppats över från Estland, trots att Sverige är fullt av trä att bygga av, inte minst i trakterna runt Osebol och Branäs. Det här systemet kanske är bra för den monetära nationella och internationella ekonomin men knappast för den verklighetsbaserade ekonomin i betydelsen hushållning med jordens resurser. Och på vilket sätt har den utvecklingen gjort livet i en by som Osebol bättre? Många av rösterna i boken berättar om hur byn förr var mer levande. Man möttes i affären, jobbade tillsammans med byns skidbacke, umgicks med grannar, njöt av röda lingonskogar och gemensamma jakter. Visst var livet hårt då också men jag anar att det var mer begriplig för dem som levde det, och definitivt mer hållbart för vår planet. Jag frågade en framtidsanalytiker på OECD, samarbetsorganisationen för ekonomisk och social utveckling, om de ser någon återgång till det lokala i sina trendanalyser. Hennes svar var nej. Ökad globalisering är fortsatt den synliga trenden. Vi förväntas röra på oss ännu mer, transportera varor ännu mer. Jag hoppas så innerligt att prognoserna är fel. För hur ska vi någonsin klara biologisk mångfald och klimatneutralitet om vi inte åter börjar leva mer lokala liv? Om vi inte alla blir mer av Somewheres – i bemärkelsen att vi känner oss hemma i ett ekosystem och i en social gemenskap som vi vill bidra till att utveckla? Det finns också personliga fördelar med att återknyta till platsen där vi bor. Vi mår bättre av att vistas regelbundet i naturliga landskap och vi kan knappast flänga till naturen i form av sandstränder på andra sidan jordklotet på veckobasis. Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry menar att för att människan ska ha ett ansvarsfullt förhållande till världen – för att vi inte ska ödelägga den - så måste vi föreställa oss vår egen plats i den och känna sympati med alla de levande varelser vi delar den med. Först då kan vi skapa möjligheten till en medmänsklig, hjälpsam och hållbar resurshushållning. I texten ”Examen i att komma hem” skissar han på en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vad har hänt här? Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan bestående skador eller förluster? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi åstadkommit? Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna. Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad. Nuförtiden inbillar jag mig inte längre att livet pågår någon annanstans och att jag måste resa långt eller befinna mig i städer för att få uppleva det. Jag hör hemma någonstans och det är här. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

4 Feb 20209min

Människans övergång till en bofast tillvaro, och senare statsbildningar, gjorde tamboskapen domesticerad. Men kanske hände detsamma med oss? Var det överhuvudtaget ett framsteg? undrar Maria Eriksson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2018. I naturtillståndet var människans liv smutsigt, brutalt och kort, enligt den engelske filosofen Thomas Hobbes. Statens roll blev att skydda människorna från varandra, från ett allas krig mot alla. Men sentida arkeologisk och antropologisk forskning har kastat nytt ljus över människans tillvaro som jägare och samlare. Det tycks inte längre lika självklart att övergången till den bofasta tillvaron, och så småningom statsbildningarna, innebar ett civilisatoriskt framsteg. I själva verket var tillvaron i jordbrukssamhället på många sätt svårare. Många sjukdomar, som mässling, kolera och influensa, uppstod när människor och djur bodde tätt inpå varandra. Arbetet var hårdare och ökade efterfrågan på slavar och därmed krigföring. Kosten var mer enahanda. Livet utanför statsbildningarna tycks tvärtom ha varit materiellt lättare, friare och hälsosammare. De senaste decenniernas forskning, ”radikalt reviderar eller helt omvänder det vi trodde vi visste om de första ’civilisationerna’”. Det skriver James C. Scott i “Against the Grain: A Deep History of the Earliest States” från 2017. Scott, som är professor i statsvetenskap vid Yale, har i ett antal böcker berört förhållandet mellan staten och människor som lever utanför den. ”Against the Grain” handlar om hur de tidigaste statsbildningarna uppstod i Den bördiga halvmånen och om de, inom citationstecken, ”barbarer” som befann sig utanför dessa stater. En intressant fråga handlar om hur jordbruket förändrade oss människor. De grödor och djur vi tämjde påverkades helt klart av detta. Tama får och getter har mindre hjärnor, är mindre skygga och mindre uppmärksamma på sina omgivningar än sina vilda motsvarigheter. Tamboskapen domesticerades. Hände det samma med oss människor när vi lärde oss att leva tillsammans i stora grupper? Homo sapiens tämjde andra arter, men blev i sin tur fjättrad vid det hårda arbetet att så, skörda och bearbeta sädesslag och att ta hand om tamboskapen. Eller för att använda Scotts formulering: ”Det är en nästan metafysisk fråga vem som tjänar vem – åtminstone till dess att det är tid att äta.” ”Against the Grain” är full av den sortens reflektioner som vänder upp och ner på perspektiven. Bokens titel, en slags ordvits, betyder ordagrant ”Mot sädesslagen”, men är också ett uttryck som kan översättas ungefär ”mot strömmen”. Sädesslagen, ja… Alla de stora ”civilisationerna” har varit beroende av någon form av sädesslag – vete, korn, ris eller majs. De är enkla att transportera, mäta, lagra och dela upp i olika kvantiteter. Sädesslag är därför idealiska grödor för den som vill uppskatta vilka tillgångar som finns och sedan beskatta dem. Beskattningen möjliggjorde i sin tur uppbyggnad av en social hierarki där byråkrater, hantverkare, soldater, präster och aristokrater försörjdes av jordbrukarna. För att upprätthålla denna struktur låg det i statens intresse att understryka jordbrukets förträfflighet. Scott illustrerar det med förekomsten av mytologiska historier om hur sädesslag getts till ett utvalt folk av en mäktig guddom. Sedan dessa tidiga statsbildningar i tvåflodslandet har staterna fortsatt att breda ut sig över jorden. Men det har tagit tid. Så sent som för fyra hundra år sedan var en tredjedel av jordklotet fortfarande bebott av jägare-samlare, skiftesbrukare och herdefolk. ”En stor del av världens befolkning hade sannolikt aldrig mött detta kännemärke för staten: en skatteindrivare”, skriver James Scott. Så långt ”Against the Grain”. Men frågan är om vi idag ser en motsatt trend. Kanske är den nomadiska livsstilen på väg tillbaka? I takt med att forskningen ger stöd för en omprövad syn på jägar/samlar-tillvaron sipprar olika aspekter av den in i livsstilsmagasinen. Ofta utifrån idén om att vi, ännu inte, genetiskt har hunnit anpassa oss till jordbrukssamhället. Det tydligaste exemplet är förstås den så kallade stenåldersdieten. Genom att avstå från sädesslag, mejeriprodukter och socker uppnås en kost som ska efterlikna det vi åt innan vi började odla spannmål. Ett annat exempel är boken ”Born to Run” som blev en storsäljare, för några år sedan. Dess författare Christopher McDougall hämtar från forskning om jägar/samlar-samhällen tesen att människan är gjord för att springa – för att jaga ihjäl byten – snarare än att gå. Stenålderskost och barfotalöpning må vara marginella fenomen. Men ur ett större perspektiv håller vi på att lämna den jordbrukstillvaro som inleddes i Mesopotamien för ungefär tio tusen år sedan. Den industriella revolutionen har inneburit att allt färre arbetar direkt i jordbruket. Det har varit förutsättningen för en storskalig urbanisering, som i allra högsta grad pågår globalt. Mer än hälften av världens befolkning bor nu i urbana områden och två tredjedelar förväntas göra det 2050. Nästa steg är den övergång till informationssamhället som vi nu befinner oss i. Då blir vi ännu mindre bundna till en fysisk plats – en plätt jord, en fabrik – än tidigare. Några som drar nytta av detta faktum är så kallade digitala nomader. Personer som försörjer sig som översättare, skribenter eller web-någonting och vars arbete med hjälp av en laptop och internetuppkoppling lika väl kan göras från en veranda på Bali som från ett kontor i Stockholm eller Berlin. Kanske kan till och med matproduktionen frikopplas från en fysisk plats? De mest visionära idéerna skulle, om de blir verklighet, göra själva termen ”jordbruk” obsolet. Måhända kommer hydroponics – odling av växter i vattentankar med näringslösning – och laboratorieodlat kött aldrig att bidra till vår livsmedelsförsörjning i någon större skala. Men tanken är fantasieggande att maten skulle kunna växa fram direkt i kylskåpet istället för på en gård långt ifrån där den ska ätas. Så vad innebär allt detta? Är vi på väg att sätta en bortre parentes för den bofasta tillvaron och återigen bli nomader? Vi håller åtminstone, under en relativt kort tid, på att gå från en värld där en majoritet är bundna till en viss geografisk plats till en där förutsättningarna för att flytta runt är betydligt större. En intressant aspekt är vilka politiska konsekvenser detta får. De tidigaste statsbildningarna växte fram som ett resultat av att det fanns lättkontrollerade skattesubjekt som producerade grödor som var enkla att ta en andel av. Sedan dess har nya sätt att beskatta och kontrollera medborgare växt fram. Men den digitala eran bjuder på utmaningar. Regeringar och skattemyndigheter kämpar med att beskatta individer i en värld där människor, arbete och kapital rör sig över nationsgränser. Kan det till och med vara så att vi börjar ifrågasätta statens hegemoni som sådan? För att återvända till ”Against the Grain” pekar James Scott på hur historieskrivningen, som finansierats av staterna, ofta satt likhetstecken mellan stat och civilisation. Kanske kommer fortsatt arkeologisk forskning att resa ytterligare tvivel kring detta samband. Jägare och samlare har aldrig framstått så attraktiva som nu, skriver Scott, i termer av diet, hälsa och fritid. Livet före staten tycks inte ha varit så smutsigt, brutalt och kort som Hobbes föreställde sig det. Är det vårt sätt att organisera och styra samhället som står näst i tur för en granskning ur stenåldersperspektiv? Maria Eriksson, skribent Litteratur James C. Scotts bok Against the Grain: A Deep History of the Earliest States. Yale University press, 2017.

3 Feb 202010min