OBS: Radioessän

Den agonala principen strävan att vara bäst och överglänsa andra i särskilt fysiska aktiviteter tycks vara ett undantag i historien. Det är hög tid att debattera idrotten, enligt Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På film gestaltas idrottspojken och idrottsmannen gärna som enkelspårig och icke-intellektuell; en fotsoldat i idrottens tjänst. Hur vanlig är han i verkligheten? Jag hittar något som liknar ett levande exemplar av karikatyren i skidåkaren Petter Northugs självbiografi Min historia. Han beskriver att tävla som det i stort sett enda han ville redan som barn. Som nioåring fick han dåligt samvete av att kasta bort tid på lektioner och smet därför ut från dem för att göra situps. Den första förälskelsen skrämde honom. Om han skulle bli världsmästare kunde han ju inte, som han formulerar det: ”bli allt för förtjust i livet”. Fadern och farfadern hejade på. Farfaderns sista ord till sonsonen på sin dödsbädd löd ”Visa dem ryggen, pojken min”. Pengar var alltså redan från början en motor i den moderna idrottens framväxt. Det finns tecken på att människor idrottat i åtminstone 5000 år. I gamla skrifter nämns exempelvis brottning, löpning och rodd. Men först i det antika Grekland kan man mer säkert säga att det handlade om tävlande med fokus på individuella prestationer och att vinna över andra. På forskarspråk kallas det "den agonala principen". Historiskt tycks organiserat tävlande enligt den agonala principen ha varit en marginell företeelse; däremot tycks människor ha lekt organiserade lekar och ibland utmanat varandra mer informellt. En sorts tidig fotboll uppstod till exempel både i Kina många århundranden före vår tideräkning och under europeisk medeltid. Under renässansen, med insikten att fysisk aktivitet var bra för hälsan, var det framför allt lekar och olika sorters gymnastik som lyftes fram, även om det också förekom tävlingar på blodigt allvar. Stor spridning i Europa fick den tyska turngymnastiken som tog avstånd från prestationstänkande och när Sveriges första idrottsförening, Upsala Simsällskap, bildades 1796 fanns inga tävlingsinslag. Det var i England som den moderna tävlingsidrotten föddes. Idrottsforskaren Jan Lindroth beskriver det i sin bok Idrott under 5000 år delvis som en konsekvens av att det fanns ett utvecklat intresse för vadslagning, vilket drev fram krav på fasta regler och mätbara resultat. Pengar var alltså redan från början en motor i den moderna idrottens framväxt. Jan Lindroth kallar utvecklingen för en sportifieringsprocess som efterhand spred sig över världen, först inom det engelska imperiet. Det gick till en början ganska sakta och internationella tävlingar var ovanliga före OS i Aten 1896. Petter Northugs främsta drivkrafter för sina skidbragder verkar av hans bok att döma ha varit fokuserat hat och aggression. På det viset är han ett tydligt barn av idrottens historiska koppling till militär träning och aktiva uppövande av vi- och domtänkande. I den upptrappning av nationalistiska känslor som pågick i Europa kring förra sekelskiftet blev internationella landskamper i olika sporter en ingrediens. Unga män skulle förberedas för krig. Dessutom skulle socialismen motarbetas genom att nationer, inte klasser kämpade emot varandra under ordnade former. I Sverige var det till en början högerkrafter som omhuldade idrotten medan arbetarrörelsen var negativ; mer negativ ju längre vänsterut man kom. Under 20-talet var debatten häftig och kritikerna vände sig emot konkurrenstänkandet och menade att idrotten drog ungdomen bort från mer meningsfulla aktiviteter. Det är argument som känns mycket främmande idag, när samhället ger stora bidrag och många föräldrar bygger upp hela sin fritid kring sina barns deltagande i organiserad idrott. 1931 blandade sig författaren Ivar Lo-Johansson i debatten med sin skrift Jag tvivlar på idrotten. I den för ett fiktivt författarjag samtal med den desillusionerade idrottaren Kvickenberg. Idrotten kallas för "frälsningstro" och beskylls för att göra barn och unga korkade, orsaka missbildningar och vara "själsmördande". Boken avslutas dramatiskt med att Kvickenberg dör, efter det att en idrottsorsakad hälseneinflammation spridit sig i kroppen. Under andra världskriget blev idrotten emellertid adopterad av folkhemmet och kom att fungera som ett socialt kitt i vårt identitetsbyggande. Den blev också ett led i den nationella beredskapen och i och med det fick den sin avgörande legitimitet. Idag har idrotten blivit en så etablerad del av samhället och våra liv att vi har mycket svårt att se dess påverkan och effekter. Kanske kan man säga att hela samhället har blivit sportifierat och besatt av den agonala principen. Robin Tingsvall vantrivs och blir alltmer kritisk till det han ser. Han reflekterar över att manligt alltid rankas högre än kvinnligt och att nationalism och krigsmetaforer är självklara delar av elitidrotten.  Petter Northug placerar in sina prestationer i en klassiskt kroppsarbetande manlighets fack när han skriver: ”Allting handlade om att få jobbet gjort. Det fick mig att känna mig som en del av det jag kom ifrån. Flera generationer av arbetskarlar som kavlade upp skjortärmarna och högg i och gjorde det som krävdes. Det gjorde mig stolt.” Slut citat. Petter Northug verkar inte ha reflekterat över att de mäns fysiska umbäranden som han refererar till handlade om att i tysthet uträtta hårt kroppsarbete, eller möjligen att delta i krig, medan han själv verkat i underhållningsbranschen. Men alla elitidrottare är inte som Petter Northug. I sin självbiografi Allt jag förlorade genom att vinna berättar den före detta elitspelaren Albin Tingsvall om sitt liv som idrottstvivlande högpresterare inom handbollen. Tingsvalls bok handlar, precis som Northugs mycket om smärta: maratonträningspass med mjölksyra, svåra skador, leder som knastrar och tår som blivit krokiga av tvära vändningar i idrottsskor. Tillkommer gör också press från fans och media, utskällningar av tränare som verkar tro att människor presterar bättre om de känner sig värdelösa, brist på vila och så omgivningens ständiga förväntningar om att vara tacksam över möjligheterna att tjäna sitt lag och sitt land. Robin Tingsvall vantrivs och blir alltmer kritisk till det han ser. Han reflekterar över att manligt alltid rankas högre än kvinnligt och att nationalism och krigsmetaforer är självklara delar av elitidrotten. Syrligt konstaterar han att det är märkligt att gå till ett jobb där aggressiviteten är så ingrodd att ingen ser den som främmande och där vuxna män visar kommande generationer att färgen på en tröja är fog nog för hat. Några av de mest idrottskritiska böcker jag läst de senaste åren är skrivna av manliga före detta idrottare och tränare: Martin Bengtssons I skuggan av San Siro, Fredrik Sundqvists Så funkar ungdomsfotboll och Albin Tingsvalls Allt jag förlorade genom att vinna. Men vad kommer hända med tävlingsidrotten om ifrågasättandet växer? Går den att separera från det den en gång byggdes upp som en del av: nationalism, krigsförberedelse, manlig hårdhet, överordning och underkuvande? Det sägs ibland att sexism och rasism inom idrotten bara är en spegel av hur det ser ut i samhället men idrotten är också i hög grad med och formar det. Kanske behöver vi på allvar börja tala om vad den agonala principen gjort, och gör med våra liv. Är det samhälle den pekar ut åt oss som idealet verkligen vad vi vill eftersträva? Varför ska vi som individer lägga en massa kraft på att visa att vi är bättre än andra, när vi istället skulle kunna lägga den på att sträva efter att alla ska må bättre och vårt samhälle bli mer hållbart? Får man önska sig 20- och 30-talens yviga, mångsidiga idrottsdebatt tillbaka? Eva-Lotta Hultén, journalist och författare   Litteratur Johnny Wijk: Idrott, krig och nationell gemenskap, Symposion. Jan Lindroth Idrott under 5000 år, SISU Idrottsböcker. Lars Ericson Wolke: När leken blev allvar – om svensk idrotts historia. Populär historia, december 2001. Ivar Lo-Johansson: Jag tvivlar på idrotten, Arx förlag. Petter Northug: Min historia, Mondial. Albin Tingsvall: Allt jag förlorade genom att vinna, Offside press.

13 Feb 20199min

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död”, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori – det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. I ett av den antika grekiskans ord för öde – moira – möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert – eller abrupt och brutalt – drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne. Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: ”Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav.” Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. ”Ingen tanke”, skriver han, ”är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden.” Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra – och omintetgöra – all känsla av mening. Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen – i någon bemärkelse – redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar. ”Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta”, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. ”Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela.” Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem. Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal. De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden. Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey – han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet – om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia. ”Människan”, skriver Milan Kundera, ”kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet.” Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia. Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet – kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår – för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder. Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt – och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

12 Feb 201910min

Första person plural, den kollektiva rösten eller kort och gott vi. Detta pronomen blir allt vanligare som berättarröst i litteraturen, särskilt den amerikanska. Maja Andreasson funderar på varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Romanens historia är också en historia om individen. Medan hjältarna i den klassiska epiken inkarnerade samhällets traditioner och ideal, utrustades romanens figurer med en egen blick på världen. Istället för att agera i enlighet med legender och myter, började romanens protagonister handla utifrån sin specifika situation. Romanens genomslag äger också rum samtidigt upplysningens idéer får fäste i Europa och människan blir den självklara huvudpersonen.* I 1700 och- 1800-talets Bildungs-romaner ger sig ynglingar ut på mognadsresor kantade av förvirring och frestelse, och i den modernistiska romanen växer intresset för människans inre vrår. Även inom postmodernismen, med sina autobiografiska lekar och splittrade subjekt, är upptagenheten med individen central. En spännande fråga blir därför vad som händer i de romaner där individen inte är i fokus? Hur låter en roman där gruppen har ordet? I boken Fictions of Authority från 1992, uppmärksammar narratologen Susan Lanser ett sällsynt berättarperspektiv som hon döper till communal voice, kollektiv röst. Böcker som är berättade ur detta perspektiv för, enligt Lanser, alltid marginaliserade gruppers talan och är per definition skrivna av kvinnor. Lanser driver till och med tesen att män inte behöver ett vi, eftersom deras jag redan talar med vi:ets auktoritet. Den här spaningen är spetsig, men kanske något förhastad. Sedan Fictions of Authority gavs ut har en mängd författare, både män och kvinnor, utforskat den kollektiva rösten. I Jeffrey Eugenides roman The Virgin Suicides (1993) bildar några grannpojkar ett vi i sin besatthet av systrarna Lisbon. I Joshua Ferris roman Så fick vi se slutet (2007) består vi:et av ett gäng cyniska reklamare, och i Julie Otsukas Vi kom över havet (2011) får vi följa de japanska kvinnor som kom till Amerika som så kallade ”postorderfruar” i början på förra seklet. Fler romaner kan läggas till listan; somliga som bekräftar Lansers tes om den kollektiva rösten som en röst från marginalen, andra, där gruppen snarare får sägas tillhöra samhällets mittfåra. Men även om den kollektiva rösten har fått ett uppsving på senare år, är det naturligtvis inget nytt, litterärt fenomen att tala med gemensam stämma. I den antika grekiska tragedin och komedin spelade kören en avgörande roll, både som kommentator av dramats händelseförlopp och som en aktör i egen rätt. Andra intressanta exempel på vi:ets roll i litteraturhistorien, är Jevgenij Zamjatins dystopiska roman Vi från 1924, om ett totalitärt samhälle där individen inte längre har någon plats. Romanen har förvisso en stark jag-berättare, nummer D-503, men denna huvudperson, relaterar hela tiden sig själv till det större kollektivet: “Vid en och samma timme börjar vi och slutar vi med miljonsamstämmighet vårt arbete”, skriver Zamjatin. Om hans vi står för massans tanklösa följsamhet, ger Josef Kjellgrens kollektivroman Människor kring en bro från 1935, en mer solidarisk bild av vi:ets natur. Här skildras arbetarnas villkor och gemenskap under byggandet av Västerbron i Stockholm och i enlighet med Lansers teori, används den kollektiva rösten som ett kollektivt vittnesmål. Kjellgren skriver: ”Vi hade alla en släng av gjutarreumatismen eller den helt vanliga verkstadsichiasen, dessa ofrånkomliga yrkessjukdomar som sticker in en knotig hand på varje arbetsplats, kramar hårt och obarmhärtigt till om någon lem för att sedan behålla sitt säkra grepp till livets slut.” I Ferris och Parks romaner talar den kollektiva rösten ärligt och syrligt om nyliberala arbetsförhållanden, men den samlar sig aldrig i ett organiserat motstånd. Kanske är det istället upp till läsaren att agera. Men trots fläckvisa inslag av vi-berättande genom den moderna litteraturhistorien är det först under 2000-talets första decennier som man kan tala om en verklig trend. Och den är i hög grad amerikansk. Vad beror den på? Förvånansvärt få har undersökt saken, men litteraturvetaren Bonnie Costello är ett undantag. I sin forskning följer hon hur detta märkliga och mäktiga pronomen vandrat genom den amerikanska poesin. Hennes tes är att samhällsklimatet efter den elfte september drivit allt fler poeter att utforska vad det innebär att säga ”vi”. Mellan poesi och prosa går ingen tydlig gräns, och även ur boomen av vi-romaner finns exempel på författare som utnyttjat vi:et för att göra upp med det vita majoritetssamhällets rasistiska historia. I Vi kom över havet ger Otsuka röst åt en grupp kvinnor som sällan hörs i den konventionella historieskrivningen av Andra världskriget. Efter attacken på Pearl Harbour är plötsligt de japanska gästarbetarna inte längre lika välkomna i landet: “Över en natt började våra grannar att se annorlunda på oss. Kanske var det den lilla flickan neråt vägen som inte längre vinkade åt oss från sitt bondgårdsfönster. Eller den gamla trogna kundkretsen som plötsligt försvann från våra restauranger och butiker.” Den aggressivt, polemiska retorik som kriget mot terrorismen givit upphov till, kan alltså ses som en möjlig orsak till det ökade intresset för vi:et och, indirekt också, för de:et. Men med tanke på den bredd av teman och kollektiv som märks i vågen av vi-romaner, räcker inte Bush-administrationen som ensam förklaringsmodell. Den prekära arbetsmarknaden skulle också kunna läggas till listan över tänkbara orsaker. För även om reklamarna i Ferris roman Så fick vi se slutet tillhör en lyckligt lottad medelklass, skildrar romanen ett kontorsliv präglat av uppsägningar och konkurrens, osäkerhet och ensamhet. Trots att romanen är berättad ur ett vi-perspektiv, finns det ingen gemenskap alls att tala om. Författaren Ed Park tar steget ännu längre, när han i sin vi-roman Personal Days, låter ett helt arbetslag vittra sönder. I takt med allt fler blir uppsagda, upphör vi:et att tala, och i sista kapitlet tar ett enskilt jag över berättarrollen. I Ferris och Parks romaner talar den kollektiva rösten ärligt och syrligt om nyliberala arbetsförhållanden, men den samlar sig aldrig i ett organiserat motstånd. Kanske är det istället upp till läsaren att agera. Vi:et kan, i såväl litteraturen som i världen utanför den, användas i kampen för upprättelse och frihet, det kan bilda ett protesterande och i vissa fall revolutionerande vi. Om jaget är ett ensamt pronomen, är vi:et alltid flera, något som är nödvändigt för all form av mobilisering. Samtidigt finns det förstås ingenting som säger att vi:et slår underifrån, tvärtom är ju vi- och dom retoriken ett givet inslag i alla fascistiska diskurser. Vi:et blir ett sätt att markera, men också att skapa en grupps gränser. Frågan om vilka som ryms och inte ryms i vi:et är också något som aktualiseras i läsningen av alla de romaner som låter kollektivet ha ordet. Vad innebär det egentligen att föra allas talan? Hur likriktad en grupp än kan tyckas vara på avstånd, består förstås varje kollektiv av en mängd individer, med sina särskilda problem och erfarenheter, och genom att tala med vi:ets unisona röst, hotas också̊ dessa skillnader att suddas ut. Samtidigt är det kanske ett pris som är värt att betala för att få slippa vår tids besatthet av jaget för en stund. I vi-romanerna trängs romankonstens mest älskade figur åt sidan, och istället för rikta uppmärksamheten mot individen, är det till ljudet av kören vi lyssnar. Vill vi förstå vart vår samtid är på väg gör vi klokt i att lyssna på den. Maja Andreasson, litteraturvetare och skribent Maja Andreasson tipsar 12 romaner och noveller berättade ur ett vi-perspektiv Jevgenij Zamjatin: Vi (1924). William Faulkner: En ros åt Emily (1930). Josef Kjellgren: Människor kring en bro (1935). Jeffrey Eugenides: The Virgin Suicides (1993). Karen Joy Fowlers: The Jane Austen Book Club (2004). Kate Walbert: Our kind (2004). Joshua Ferris: Så fick vi se slutet (2007). Ed Parks: Personal Days (2008). Justin Torres: We, the Animals (2011). Julie Otsuka: Vi kom över havet (2011). TaraShea Nesbit: The Wives of Los Alamos (2014). Carsten Jensen: Vi, de drunknade (2016). * Se exempelvis Ian Watts, The Rise of the Novel. Studies in Defoe, Richardson and Fielding, (Los Angeles 2001)

11 Feb 20199min

John Ruskin var främst känd som konsthistoriker och kritiker. Men hans texter och ekonomi och samhälle var alltför radikala för sin samtid. Kanske är de just vad vi behöver nu, funderar Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tänk dig att du plötsligt ärver ett stort gods. En egendom med bördiga åkrar, dignande fruktträdgårdar och kanske till och med en liten guldfyndighet. Du har, som det heter, blivit rik. Det finns bara ett litet krux, inser du efter ett tag: det går inte att hitta några anställda. Om din rikedom ska bli verklighet måste ju fälten plöjas och skördas, fruktträden beskäras, guldådern sprängas fram ur berget. Det kan du inte göra själv. Utan anställda som gör jobbet är all din rikedom värdelös. Och för att få tag i dessa arbetare måste det finnas människor som är fattiga, i jämförelse – det vill säga: människor som är beredda att arbeta på ditt gods mot den betalning du är villig att ge dem. Rikedomen består alltså inte i dina materiella tillgångar utan i den makt du utövar över andra människor. Mer konkret, i makten att få tillgång till deras arbete för din egen vinning. Den klassiska nationalekonomin, som den utarbetats av John Stuart Mill, Adam Smith och David Ricardo, betraktade han som en sorts kollektivt hjärnsläpp ... Så här förklarar John Ruskin rikedomens innebörd i sin essä ”Åt denne siste”, ursprungligen publicerad som en serie artiklar i tidningen Cornhill Magazine 1860. Rikedom är egentligen makt – och denna makt blir bara användbar om det också finns fattigdom. Dina pengars kraft är helt beroende av att det finns någon annan som behöver dem; konsten att bli rik är därför, skriver Ruskin, ”lika mycket och med nödvändighet konsten att hålla sin granne fattig”. Hans essä, som alltså skrevs i stort sett samtidigt som Karl Marx skrev ”Kapitalet”, var ett generalangrepp på den viktorianska industrialismens så kallade klassiska nationalekonomi, förkroppsligad i idén om Homo Oeconomicus, ”den ekonomiska människan”, som genom att arbeta för egen vinning lägger grunden till nationens rikedomar – och Ruskins kätterier möttes av en kritikstorm som fick tidningen att avbryta publiceringen. Men Ruskin tappade inte modet, utan fortsatte i flera senare skrifter att utveckla sina idéer om en annan ekonomisk ordning, byggd på rättvisa och respekten för det allmänna bästa. Att läsa de här texterna idag är en märklig upplevelse. John Ruskin är annars mest känd som en av sin tids viktigaste konsthistoriker – kanske allra mest för att han i sin bok ”The Stones of Venice” utvecklade begreppen ”romanskt” och ”gotiskt” om den medeltida arkitekturens olika stilar – och det var just från medeltidens förkapitalistiska civilisation, dess skråväsen och hierarkier, han fick impulserna till sin ekonomikritik. Den klassiska nationalekonomin, som den utarbetats av John Stuart Mill, Adam Smith och David Ricardo, betraktade han som en sorts kollektivt hjärnsläpp, så uppenbart dåraktig att den egentligen, som han uttrycker det med en av sina abrupta liknelser, intresserar honom lika lite som ”en vetenskap om gymnastiken som utgick från att människorna inte hade några skelett”. ”Den moderna nationalekonomin”, förklarar han, ”står på en exakt likadan grund. Den antar, inte att människan saknar skelett, utan att hon helt består av skelett, och den grundar en förbenande framstegsteori på detta förnekande av en själ; och sedan den har visat allt, som kan göras av ben, och konstruerat ett antal intressanta geometriska figurer med dödskalle och benpipor, bevisar den framgångsrikt olägligheten av att en själ åter visar sig i dessa kroppsstrukturer. Jag förnekar”, skriver Ruskin bitskt, ”inte sanningen i denna teori: jag förnekar bara dess tillämplighet på världens nuvarande stadium.” Det Ruskin efterlyste var, kort och enkelt uttryckt, en humanisering av den ekonomiska vetenskapen – till något som bättre skulle spegla det han menade med mänsklighet. Mycket har hänt sedan Ruskin skrev de här raderna. Nationalekonomernas ”förbenande framstegsteorier” har bidragit till en expansion utan motstycke i historien och vi lever nu i det som brukar kallas ”den stora accelerationen” där i stort sett alla utvecklingskurvor pekar rätt upp i himlen. På femtio år har jordens befolkning fördubblats, ekonomin har blivit fem gånger så stor. Samtidigt har ungefär hälften av det vilda djurlivet försvunnit, halten av koldioxid i atmosfären är högre än på flera miljoner år och många viktiga naturresurser är på väg att ta slut. I nationalekonomin däremot har nästan inget hänt. Den bygger fortfarande på grunden från klassikerna Smith och Ricardo – och enligt dess teori är den här sinnessjuka utvecklingen, mot en värld med en förvisso gigantisk ekonomi men nästan inget liv, något som den måste bejaka, eftersom den sedd med dess gängse skelettmodeller faktiskt har gjort världen rikare. Vore läget inte så akut borde man kanske återanvända Ruskins ironi och medge att man visserligen inte vill förneka sanningen i denna teori. Bara dess tillämplighet på ”världens nuvarande stadium”. Det Ruskin efterlyste var, kort och enkelt uttryckt, en humanisering av den ekonomiska vetenskapen – till något som bättre skulle spegla det han menade med mänsklighet. Mycket i hans kritik känns onekligen smått reaktionärt – hans idealiserande medeltidsvurm till exempel, som fick Marx och Engels att avfärda honom som en ”feodal utopist”. Ruskin distanserade sig mycket riktigt från socialismen; hans begrepp om rättvisa hade ingenting med jämlikhet att göra, och när han kallade sig ”gammelkommunist” var det med hänvisning till en kristen tradition, och framför allt till antika tänkare som Xenofon och Platon, vars utopi som den beskrivs i ”Staten”, ett aristokratiskt samhälle styrt av ett råd av visa män, nog var så nära Ruskins ideal det gick att komma. Samtidigt är det omöjligt att förneka att Ruskins idéer också pekar rätt in i den postmoderna ekologikrisens tjugohundratal. Kritiken mot ekonomernas benägenhet att förväxla teorierna med verkligheten på ett sätt som skymmer fundamentala maktförhållanden har väl bara blivit mer aktuell i denna tid av finans- och klimatkris, när ekonomerna ägnar tiden åt att analysera obskyra värdepappersderivat eller konstruera absurda jämviktsekvationer för att bevisa hållbarheten i ett ohållbart system. Detta samtidigt som helt elementära ekonomiska begrepp mystifieras, eller förbigås med teoretisk tystnad. Som pengar, till exempel. Något vi alla som ingår i den globala ekonomin är beroende och hanterar mer eller mindre dagligen. Men var kommer de från egentligen? Hur uppstår de? Nej, det är varken Riksbanken eller företagens löneutbetalningar som skapar dem – utan de privata bankernas utlåning. Något som exempelvis kan förklara att de senaste decenniernas svenska löneökningar med god marginal har ätits upp av hushållens ökande skuldsättning. Det är ingen paradox; det är helt enkelt så det måste vara i en skulddriven ekonomi. Som den engelske ekonomen James Robertson har påpekat är det svårt att tänka sig en mer genomgripande demokratireform än om pengarna skulle ses som en gemensam resurs och skapandet av dem flyttas från det privata till det offentliga. För att inte tala om vad det skulle göra för sundheten i det finansiella systemet. John Ruskin hade säkerligen tyckt detsamma. När man läser honom idag känns det nära till hands att till hans humanism foga den ekologiska dimensionen. Vad det handlar om i grunden är idén om en ekonomi som bottnar såväl i de mänskliga behoven som i insikten om vad vi faktiskt har till hands, vad som är möjligt med de begränsade resurser som står till buds. Och hur en bättre värld bara blir möjlig om man utgår från dessa begränsade resurser. Utopist och realist: det rimmar. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur John Ruskin: Åt denne siste. Översättning Erik Carlquist. H:ström, 2018.

7 Feb 20199min

Ett liv utan män innebär tid att blicka inåt. Författaren Tone Schunnesson vill trots motstridiga känslor slå ett slag för avhållsamheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i januari 2018. Att inte ha sex har aldrig förknippats med frivillighet i mina kretsar. När vi inte ligger beror det på slump eller otur, att man hamnat i en deppig funk som man måste ta sig ur. En kompis sa för många år sedan att det farliga med att avstå från sex är att ju längre tid som går ju svårare blir det, eftersom varje månad utan ligg förvandlas till en liten arg tomte som följer efter och förstör ditt game. Tre månader, tre tomtar. Sex månader, sex tomtar! Jag gissar att rädslan att vara utan sex inte har att göra med att det alltid är så otroligt lustfyllt att ligga med mer eller mindre främmande personer, utanför att vi vill framstå som åtråvärda och fria, utvalda och obrydda. Det är sådan jag också vill vara, därför överraskade jag till och med mig själv när jag – först nästan omedvetet – bestämde mig för att leva en längre period i avhållsamhet. I historikern Elizabeth Abbots bok ”A History of Celibacy” skrivs många exempel på avhållsamhet fram, bland annat i ett samhälle post-aids när homosexuella män fick en komplicerad relation till sex eller ofrivillig avhållsamhet som en konsekvens av sjukdomar som anorexi eller den skamliga impotensen. Men celibatets historia är framförallt något helt annat, ett val kopplat till tro, som varit mer eller mindre frivilligt men ofta kämpigt och med stora belöningar i detta liv eller nästa. Ett liv som nunna innebar inte bara att vara utan både familj och make utan också att du fick studera, meditera och flumma ifred. Längtan efter ett eget rum, som Virginia Woolf gjorde berömt, fanns långt innan modernismen, fastän det historiskt varit nästintill omöjligt att realisera. En alternativ lösning till att få vara ifred har alltid varit att bli gudfruktig nunna, vilket länge var det enda respektabla alternativet till att inte bilda familj, inom kristendomen. Att gå i kloster var under lång tid ett av få karriärsval för kvinnor, ett karriärsval som dessutom hade potential att leda till ett långt mycket mer intressant liv än livet som hustru. Ett liv som nunna innebar inte bara att vara utan både familj och make utan också att du fick studera, meditera och flumma ifred. Celibat var kanske inte ens ett särskilt högt pris att betala för dessa kvinnor, då äktenskapet historiskt inte höljts i samma romantiska skimmer som det gör idag. Redan 1200-talets nunnor visste det som jag fick reda på med besked under min avhållsamhet. Ett liv utan män innebär tid till att blicka inåt. Under perioden då jag inte var sexuellt aktiv skrev jag en roman, en pjäs, två mindre uppsatser och fick flera nya vänner. Men det är inte bara kvinnor som har förstått vilan i livet utan det sexuella mötet. Erotiken kan utan problem hålla oss sysselsatta dygnets alla timmar, och orgasmen gör dig loj och ointresserade av vad dagen har att erbjuda. Att agera på begäret förknippas därför inte bara med förlust av tid utan också av energi, vilket har lett till myter om allt män blir av med när de får utlösning. Detta har fått professionella idrottsmän att avstå från sex före och under viktiga tävlingar – genom att inte ge efter för orgasmens lockelse tror de sig spara på krafter de vill använda till andra, mer ädla, prestationer. Författare och konstnärer som vill disciplinera sig har erfarit samma, Balzac sägs efter en orgasm uppgivet ha utbrustit: ”Där försvann den romanen!” Att inte få en orgasm gör dig dock inte automatiskt till Balzac, det kan helt enkelt vara en lågmäld men besvärlig biverkning av antidepressiva eller, ironiskt nog, p-piller. I vilket fall, att avstå sex innebär tid och energi över till annat. För många kvinnor som ingår romantiska relationer med män är energin de får tillbaka inte alltid lika märkbar som energin som går ut. De senast åren har begreppet "emotionellt arbete" präglat många samtal om att leva jämställt. När kvinnor räknat och småsint precist fördelat disk- och tvättimmarna men fortfarande är utmattade uppstår frågan: Varför? Trots att det är besvärande, och allt annat än erotiskt, att tänka på kärleken som en ekonomi är sanningen att i många heterosexuella relationer står kvinnan för det stora kärleksarbetet. Hon får inte avkastning på det hon investerar. Hon fungerar, obetalt, som terapeut och katalysator, festfixare och vardagsproducent. Att älska en man blir ett arbete utöver alla de andra arbetena hon redan har. Någonstans i den här lustdödande insikten trädde avhållsamheten in i mitt eget liv. Efter några, för mig helt surrealistiska, bråk med en älskare om hur man egentligen tar hand om varandra stod det plötsligt klart för mig att mycket av den energin som annars gick in i mitt litterära arbete, eller i mitt övriga privatliv, östes in i någon som misslyckades med att ge mig energi tillbaka. Det tillfälliga sexuella mötet är en del av en modern livsstil, men också något som så många kvinnor före mig har slagits för. Avhållsamheten började oplanerat tyst, som ett sätt att återfå en känsla av stabilitet, och fortsatte sedan utan att jag ens fattade ett aktivt beslut om det. När jag ett år in gjorde ett halvhjärtat försök att bryta askesen och jag satt på en främmande säng började jag plötsligt skratta, oförmögen att uppbringa allvaret situationen kräver. Under min tid av avhållsamhet hade jag utan att veta om det drabbats av insikten att sex är något intimt som jag vill dela med någon jag känner tillit för. Sex är att göra sig sårbar och sårbarhet kräver mod. För att glädjefyllt släppa efter för lusten krävdes nu en trygghet som en ytlig bekant inte kan erbjuda. Egentligen hade jag nog alltid känt så, men inte erkänt det. Det känns nämligen så hopplöst omodernt. Det tillfälliga sexuella mötet är en del av en modern livsstil, men också något som så många kvinnor före mig har slagits för. Att avvisa friheten som erövrats för min njutnings skull kändes otacksamt. Samtidigt upplevde jag att jag hittat ett sätt att trolla patriarkatet. När jag på egen hand skrev mig ur berättelsen om att vara sexuellt önskvärd kunde det inte längre nå mig, vilket fyllde mig till brädden med frihetskänslor. Men att förespråka avhållsamhet är svårt av fler skäl än att jag avvisar en gåva från äldre feminister. Horan och madonnan är eviga bilder inpräntande i kulturen och detta tar sig också uttryck i min egen syn på mig själv. Min idé om det ostörda, asexuella livet härbärgerar alltså den inlärda synen på sex som något som kvinnor ger bort snarare än något vi ger oss själva. Många gånger, i historien och idag, har kvinnor inte haft något annat att förhandla med än sina kroppar. I Aristofanes komedi "Lysistrate" från 400-talet före Kristus sexstrejkar soldaternas kvinnor för att få slut på kriget. I verklighetens England, på 1800-talet, relationsstrejkade tusentals brittiska ogifta kvinnor av en annan anledning. Arbetsmarknaden hade äntligen öppnats upp för dem men enligt lagen var de fortfarande mer eller mindre sin makes ägodel. Samliv var inget som tillförde kvinnorna något, istället var det den enda tillgången de hade att strypa. Trots dessa motstridiga känslor inför mitt, och därmed alla kvinnors, sexuella vara eller icke-vara vill jag föreställa mig avhållsamheten inte som en brist utan som en tillgång. Ett sätt att hitta en annan sorts intimitet bortom den tillfälliga njutningen som orgasmen erbjuder, en intimitet med ett inte lika givet narrativ som erotiken eller romantiken. Ett tillfälle för kvinnor att finna inre ro, en chans att kasta oss in i våra liv och arbeten utan att bjuda hem den manliga blick som ständigt följer oss i världen. Avhållsamheten ligger bakom mig men tiden då jag avstod har rustat mig med en orubblig ömsinthet inför mitt eget lilla liv. All njutning behöver inte vara extatisk. Istället kan den vara stilla, en lågmäld glädje inför att arbeta ostört vid mitt skrivbord. Tone Schunnesson, författare   Litteratur: Elizabeth Abbott: ”A History of Celibacy”. Da Capo press (1999).

6 Feb 201910min

Bergman och kvinnorna är ett bekant begrepp. Men några det kanske talats för lite om är den kvinnliga publiken. Ulrika Knutson har grävt i arkiven och sett hur regissören aktivt sökte upp den. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Damernas Bergman, när blev han det? Tidigt. Redan i slutet av fyrtiotalet framstår Ingmar Bergman som demonisk kvinnotjusare. Den bilden gillade han själv, och den tyckte publiken om. Som till stor del bestod av kvinnor. Men vad man inte riktigt vetat är hur målmedvetet Bergman närmade sig den kvinnliga publiken; vårdade den och gjorde sig tillgänglig för den, famförallt i veckotidningarna. Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. 1956 svarar han villigt på en enkät i Bildjournalen: Vad anser Ni om kvinnor? SVAR: "Alla kvinnor gör intryck på mig: Gamla, unga, stora, små, långa, korta, feta, magra, tunga, lätta, fula, vackra, söta, ruskiga, levande, döda. [...] Jag uppskattar kvinnor: apor kattor, kossor, hyndor – rovdjur. Ödlor och giftiga reptiler, jag tycker också illa om kvinnor, skulle gärna slå ihjäl en och annan – eller bli ihjälslagen själv! Men – Damernas värld är min värld, jag klarar mig dåligt i den men jag vet ingen annan, i varje fall ingen bättre." Han gör inte våld på sig i den enkäten. Tänk på gossen Sebastian i Fanny och Alexander, som spanar på pigorna när de badar, eller när de fina kusinerna klär om i Smultronstället; fraset av sidentyger, knäppningar av hyskor och hakar, fnisset från kvinnovärldens tusen och en hemligheter. Strindberg i all ära, i det här fallet brås Bergman på  Henrik Ibsen: "En man är lätt att studera, men med en kvinna blir man aldrig färdig. Hon är havet, vars djup ingen kunnat pejla." Han första musor var mormor Anna och mamma Karin, som   suckar i sin dagbok: "Vad blir det av Ingmar till sist, som ständigt går fram över de människors hjärtan, som älska honom?" Han sög blod och märg ur sin familj. Konstnären som vampyr, som Strindberg talade om. Man kan också säga att han gnagde på sitt eget ben, som en gammal hund. Han insåg tidigt att jaget innehöll konstnärlig näring, men inte  nödvändigt biografisk sanning. I självbiografin Laterna Magica ljuger han som en häst travar. Han föds sjuk och ämlig och nöddöps på BB? Inte alls, det var hans mamma som hade influensa. Han skapade en dramatisk barndom åt sig. Att det var storebror Dag som fick stryk lämnade lillebror därhän. Han hängde ändå ut sig själv, och alla andra, vänner och fruar. De lät honom hållas, och han samlade sina ex-kvinnor i en tät krets, en konstnärlig storfamilj. Han hade den sällsynta talangen att bli god vän med sina gamla flammor. Alex Schulmans morfar, den passionerade kritikern Sven Stolpe, borde som from katolik ha ogillat Ingmar Bergmans erotiska framfart, men så här skrev han 1959, när Bergman blivit chef för Dramaten: "Förmodligen beror Ingmar Bergmans förmåga att skapa stora skådespelerskor helt enkelt på att han förälskar sig i dem. -– Bergmans entré i detta sköna stall av ädla ungdjur kommer att bli något av en sensation. Där kommer att flyta blod. Men stor konst kommer att födas!" Jojo. Bergman öppnade generöst dörren för hemma hos-reportrar och fotografer. Och hans åsikter är inte kontroversiella för den breda publiken, snarast inställsamma: "Skådespelarna ska vara tacksamma mot publiken som kommer över huvud taget, de står och faller med publiken. Att vara tråkig på teatern är en dödssynd! Och han vet precis vilka ord som ger rubriker:"Källarteater är självbefläckelse" är en av de roligare. Och han delar med sig av sina manuskript. Inte i små smala kulturtidskrifter, utan i Allers! Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Som ung hade Ingmar Bergman knappast tänkt sig en framtid som folklig. Han skrev poesi, och led av samma fyrtiotalsångest som alla de andra grabbarna. Han beundrade Lars Ahlin, Erik Lindegren och Stig Dagerman för deras tungsinne. Men som ung författare blev han refuserad, och ilsknade till. Då häcklade han finpoeterna, "som livnär sig på förskott, har upplagor om 300, aldrig behöver se publiken i vitögat, än mindre lida av deras hostningar och prassel" Lättad gick han till teaterns och filmens värld, "horeri- och slakteri-branschen" – och vek ut sig, inte minst för den kvinnliga publiken. Han var kanske ingen Åsa-Nisse men likafullt en svensk profil. Kärleksfullt parodierad redan på sextiotalet, i Mosebacke monarki. Där hette han Nisse Pärlemo, hade basker, stammade svårt och sprängde ideligen sexvallen. I efterhand blir det tydligt att Ingmar Bergman var känslig för rörelserna i folkhemsdjupet. Efter Scener ur ett äktenskap, där Liv Ullman och Erland Josephson grälade och grät sig in i våra liv, steg skilsmässofrekvensen och köerna till äktenskapsrådgivningarna tredubblades. Bergmanvärlden är alltså inte immun mot kvinnofrigörelsens våldsamma sparkar. Och vad betydde det att han samarbetar tätt med en spränglärd särartsfeminist som Ulla Isaksson, inläst på Ellen Key och Elin Wägner? Deras kvinnosak skymtar också i Bergmanvärlden. Som i förlossningsfilmen Nära livet från 1958. Bergman vittnar: – Jag hade fem egna barn, men hade aldrig sett en förlossning. Men nu: En sal med sex nyförlösta mödrar och nyfödda barn. Svällande bröst, sura mjölkskvättar, det muntert och djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt flyende pappa." I filmen sparar han inte på effekterna. Nära livet marknadsfördes nästan som en skräckfilm. Folk svimmade i bänkarna. Rekordet slogs i Bergen i Norge, där åtta människor tuppade av under en och samma föreställning. Men under skräckeffekterna finns en stark film om kvinnor och patriarkal dubbelmoral. Och så något annat Bergman återkom till gång på gång: "Jag tycker bättre om att jobba med tjejer. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. För att ställa sig in försäkrar Bergman att han läser allt vad Kerstin skriver. Än är det några år kvar till Det mest förbjudna. Kerstin Thorvall är samhällsmedveten och prövar en underskruv: –Vänsterungdomarna tycker att du är för privat? –Det är klart att jag är privat. Om jag inte vore privat skulle jag inte kunna nå någon annan människa. Men jag vill inte säga något ont om den unga vänstern. Tvärtom. Jag är djupt gripen av deras patetiska renhjärtenhet! Arme man. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Själv har jag intervjuat Ingmar Bergman några gånger. Jag har hört honom tala med värme om Ulla Isaksson och hennes intresse för Elin Wägner. Till min förtjusning berättade han att han och Ulla Isaksson hade planer på att göra film om Fogelstadgruppen och Kvinnliga Medborgarskolan, dessa rösträttskämpar och feministiska pionjärer! Antagligen ställde han sig in, precis som i samtalet med Kerstin Thorvall. Men road var han.   Men jag har också stött på hans berömda intuition – som motståndare. Han skulle då sätta upp Lång dags färd mot natt på Dramaten. Att döma av repetitionerna tänkte han tona ner alla möjligheter till irländsk buskis – skämten skulle hållas kort. Detta sa jag inte högt, men jag tänkte det – inom mig. Då högg Bergman som en kobra: – Sitter du där och tolkar före premiär, det ska du ge fan i! Jag hann känna det som en ilning: Det är sant, han kan se vad man tänker – se in i huvudet på folk – På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. med stora bokstäver! Då log han, och såg så snäll och farbroderlig ut igen, som om ingenting hade hänt. Ulrika Knutson, journalist och författare

4 Feb 201910min

Simone Weils liv präglades av en oavbruten jakt på sanningen. Vägen tid gick via både mystiska upplever, filosofi och radikala politiska analyser. Mattias Hagberg lyfter fram en tänkare för vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För snart tjugofem år sen började jag läsa politisk filosofi på universitetet i Göteborg. En dag, jag minns inte varför, stoppade föreläsaren ett exemplar av den franska filosofen Simone Weils bok ”Att slå rot” i handen på mig. Sen dess har det nästan inte gått en dag utan att jag tänkt på den där boken och på behovet av rotfäste i tillvaron. Jag känner en märklig dragningskraft till Simone Weils idéer – men även ambivalens. ”Att slå rot” är ett motsägelsefullt verk, fullt av såväl nyskapande och radikala tankar som konservativa och närmast mystiska idéer. Det är undflyende och spretigt – men också berikande. Hon mötte livet med en febrig intensitet, alltid på gränsen till självförbränning. Även som person är Simone Weil genuint svår att fånga. Hon kastade sig ständigt från det ena till det andra. Hon föddes 1909 i Paris i en borgerlig, judisk och intellektuell familj. Hon gick på några landets främsta elitskolor, men vände snart ryggen åt såväl det judiska som det borgerliga. Hon blev marxist och engagerade sig i arbetarrörelsen, men började snabbt kritisera den inifrån. Hon sökte sig till industrin för att förstå arbetets verkliga natur och det lidande som fabriksarbetet var förknippat med, men lyckades aldrig smälta in. För de ”riktiga arbetarna” var hon bara en främmande och skör fågel som flugit fel. Hon försökte delta i det spanska inbördeskriget, trots att hon var pacifist och dessutom så klumpig och närsynt att hennes kamrater var rädda för att hon skulle skjuta dem i stället för de fascistiska motståndarna. Hon brann för antiken, men hatade romarriket. Hon hittade inspiration i buddismen, hinduismen och kristendomen, men kritiserade dem ständigt. Hon hade en rad mystiska upplevelser och blev troende katolik, men kunde inte låta bli att ständigt ifrågasätta kyrkan. Hon skrev hela sitt liv. Framför allt artiklar, essäer och brev, om allt från marxistisk teori till kristens mystik. Hennes samlade produktion är på flera hyllmeter. Om jag trots allt detta ska hitta något som binder samman hennes liv är det den oavbrutna jakten på sanning. Simone Weil nöjde sig aldrig med enkla svar eller halvsmälta förklaringar. Nej, hon ville ständigt vidare. Hon ville gräva djupare. Hon mötte livet med en febrig intensitet, alltid på gränsen till självförbränning. Hon dog tidigt. 34 år gammal avled hon i tuberkulos i England 1943. Ett år tidigare hade hon anslutit sig till den franska exilregeringen med en uttalad önskan om att få utföra ett hemligt uppdrag i hemlandet. Men general de Gaulle hade avfärdat henne som galen, och hon fick istället i uppgift att skriva en serie föredrag om återuppbyggnaden av Frankrike efter kriget. Simone Weil tog sig an denna utmaning på samma sätt som hon tog sig an alla andra utmaningar; hon gick till botten. Likt sina förebilder i det antika Grekland valde hon att ställa de stora frågorna på nytt: Vad är ett samhälle? Vad är en människa? Resultatet blev någon helt annat än den handlingsplan för återuppbyggnad som exilregeringen önskat. Det blev ett rikt och tankeväckande filosofiskt traktat, ett traktat som hon själv sammanställde till boken ”Att slå rot”. General de Gaulle brydde sig inte så mycket om den, men Albert Camus hyllade den och skrev: ”Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här har fastslagit.” Jag tänker att samma sak gäller än i dag. Att de tankar som hon för fram i ”Att slå rot” är mer angelägna än på länge; att hon ger oss en möjlighet att resonera kring vårt behov av sammanhang utan att hamna i nationalisternas inskränkta värld. Hon såg bristen på tillhörighet som modernitetens och den fria marknadens stora bekymmer Simone Weil tar avstamp i en enda, men helt avgörande, fråga: Vilka är människans grundläggande behov? Eller mer specifikt: Vilka är hennes andliga behov? Redan här bryter hon med mycket av den europeiska politiska traditionen. Simone Weil utgår inte från det materiella, utan från det mentala. För henne är samhället till syvende och sist en andlig gemenskap, en mentalitet – och inte en organisation eller en marknad. Det betyder inte att hon avfärdade frågor om resursfördelning eller jämlikhet. Tvärtom. Jämlikhet var, enligt henne, ett vitalt andligt behov. Nej, vad allt detta betyder är att hon alltid tog känslan som utgångspunkt. Framför allt skrev hon om känslan av rotlöshet – ett ord som i hennes vokabulär har en hel del gemensamt med begrepp alienation. Hon såg bristen på tillhörighet som modernitetens och den fria marknadens stora bekymmer. Så här låter hon till exempel i Gunnel Vallqvists översättning från 1955: ”Att slå rot är kanske det viktigaste och samtidigt mest förbisedda av alla mänskliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera. En människa har en rot när hon äger verklig, aktiv och naturlig livsgemenskap med ett kollektiv och värnar vissa skatter ur det förflutna och vissa aningar om framtiden.” Ja, jag vet, i tider av nationalism är det lätt att rygga tillbaka inför språkbruket. Här finns ett anslag som för tankarna till den europeiska idéhistoriens mörkaste källsprång. Men, när man läser Simone Weil gäller det att lägga alla sådana associationer åt sidan. Hon ville, som sagt, börja om på nytt. Det är av just denna anledning som jag läser Simone Weil som ett motgift mot två av vår tids farligaste idétraditioner: nyliberalismen, som vill förvandla allt till marknad, och nationalismen, som vill förvandla allt till en kamp mellan olika kulturer. Jag tänker att hon erbjuder ett alternativ; att hon visar att det finns mer att välja på än nyliberalismens globala kapitalism och nationalismens lokala stamfanatism. Även organisationer, som partier, stater och nationer, borde enligt henne sätta medlidandet och inlevelsen med andra i första rummet. Hennes centrala tanke var alltså att människan alltid behöver ett sammanhang. Detta var en insikt som ledde henne till ett radikalt brott med den europeiska, och kanske framför allt med den franska idétraditionen. Hon ville bort från den självcentrerade individen. Hon avfärdade tanken på mänskliga rättigheter till förmån för en idé om mänskliga skyldigheter. Hon skrev att begreppet förpliktelse alltid föregår begreppet rättighet. Man kan säga att Simone Weil vände ut och in på den västerländska individen; att hon riktade uppmärksamheten utåt istället för inåt. Hennes ledord var hela tiden medlidande, inlevelse och uppoffring. Men hon ville också bort från det självcentrerade kollektivet. Enligt Simone Weil kan vårt behov av hemkänsla och tillhörighet aldrig tillfredsställas i grupper som är exkluderande. Nej, tvärtom. Gränser föder alltid misstänksamhet, förakt och hat. I en annan text från denna tid argumenterade hon till och med för att de moderna partierna borda förbjudas eftersom dessa styrdes av samma logik som nationalismen. Partierna tvingade de enskilda företrädarna och medlemmarna att tänka, tycka och handla på ett enhetligt sätt i konflikt med andra grupper. Nej, för Simone Weil fick medlidandet inte veta av några gränser. Hon var universalist i ordets bredaste bemärkelse. Även organisationer, som partier, stater och nationer, borde enligt henne sätta medlidandet och inlevelsen med andra i första rummet. Först då, skriver hon, när vi känner för andra, kan vi också känna för oss själva. Och först då kan vi bekämpa rotlösheten, som marknadsliberalismen oundvikligen genererar, och dess värsta symtom: den självupptagna nationalismen. Mattias Hagberg, författare

31 Jan 20199min

Från romarriket, via stasis övervakning till en samtid där vi själva förser säkerhetspolis med våra digitala profiler. Juristen Tormod Otter Johansen reflekterar över akternas betydelse i våra liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje sak, eller objekt som forskare kallar det, måste förstås genom något som denna sak består av. En sten kan geologen titta på, eller slå i bitar, eller mala sönder och lösa i en vätska. Andra vetenskaper har andra objekt och andra utmaningar. Astronomins saker är långt borta, mikrobiologins väldigt små och teologins objekt kanske inte ens finns. När det gäller rättsvetenskap, som jag sysslar med, är det svårt. För var finns juridiken? Vad består rättssystemet av? Lagarna verkar vara ett slags mentala föreställningar, svåra att få grepp om. Men samtidigt är deras effekter i våra liv extremt verkliga och konkreta. Idag tar vi det för självklart att ett dokument blir mer tillförlitligt med en underskrift, eftersom vi lever i just den era som litar mer på det skrivna än det muntliga. Mitt i denna villrådighet känner jag mig för en stund räddad av Cornelia Vismanns avhandling Akten – Medientechnik und Recht, på svenska Lagen och arkivet – akternas mediehistoria. Vismann försöker förstå lagarna och maktens närvaro genom något så konkret och alldagligt att det är nästan osynligt. För vad förenar alla de där texterna jag läser på mitt kontor med hopp om att skymta lagen, rättvisan och makten? De är dokument, högar med papper på skrivbordet eller filer på min dator. Vismann kallar dem för akter. Vi befattar oss alla med samlingar av papper. I våra arbeten, privatliv och när vi då och då hamnar i sökljuset för en myndighet. Förordningen som möjliggör eldningsförbud, bygglovsansökningen, föreningens årsmöteshandlingar, instruktioner från chefen – alla dessa sammanställningar av information, frågor och instruktioner som samordnar, bestämmer och organiserar våra liv kan kallas akter i Vismanns mening. Eftersom vi oftast bara bryr oss om innehållet i dessa texter glömmer vi att texterna själva har en viss utformning, vissa sätt att formulera sig och utgör delar i ett komplicerat flöde av texter som skickas fram och tillbaka. En ny lag föreslås, den skickas ut på remiss och svaren antecknas i en dagordning i ett utskott som producerar ett skrivet protokoll… och så vidare, och så vidare. De flesta av våra förehavanden i det moderna samhället ackompanjeras, eller består helt och hållet, av en strid ström av dokument som bekräftar, upphäver eller refererar till andra dokument. Ok, men vad finns det att skriva om detta? Vismanns väg är att visa hur denna maktens pappershantering har sitt ursprung i en rad uppfinningar som sträcker sig tillbaka till det antika Rom. Innan dess, under den största delen av människans historia, fungerade både vardagliga mänskliga relationer och överhetens maktutövning genom muntlighet – saker sades, berättades, beordrades, men mycket lite skrevs ner. Ett skifte inträffade då befallningarna från magistraterna i Rom började nedtecknas. I takt med att imperiet växte blev dessa nedskrivna ordrar förutsättningen för maktutövningen i det väldiga område som romarna lagt under sig. Vi trädde därmed in i en era av bokstavlighet, där det skrivna ordet utgör sanningen. När Rom började styras av en enväldig kejsare blev de tillfälliga befallningarna evigt gällande. Det nedskrivna kunde överleva både nya infall från kejsaren och dennes död. Då uppfanns också undertecknandet av dokument. Kejsarens signatur bekräftade lagens giltighet på samma sätt som jag idag undertecknar min ansökan om föräldrapenning. Idag tar vi det för självklart att ett dokument blir mer tillförlitligt med en underskrift, eftersom vi lever i just den era som litar mer på det skrivna än det muntliga. Makten behövde en ny sorts dokument som registrerade lagar och befallningar, men också efterlevnaden. Men produktionen av texter har ända sedan antiken skapat praktiska problem. När lagarna började skrivas ner växte deras mängd. Dessutom tillkom prejudikat från domstolarna. Behovet av ett alexanderhugg för att stävja denna flod av texter ökade. Kejsar Justinianus befallde på 500-talet att 1400 års lagstiftning och rättsfallsreferat skulle redigeras och sammanfattas i en enda lagsamling och att resten sedan skulle slängas och glömmas bort. Idag betalar jurister dyrt för sökbara databaser där den ständiga floden av lagar, rättsfall och kommentarer kan hanteras. Justinianus vänder sig säkert i sin grav. Men han känner nog igen sig. När vi väl börjat skriva ner saker verkar vi inte kunna sluta och varje text genererar nya texter. Men vad har det här med makten att göra? Att skriva ned lagar för att göra dem sannare och ge dem auktoritet har som sagt pågått sedan antiken. Under 1100-talet började visigoter och franker smycka sina nedskrivna ordrar med ståtlig typografi och stora sigill så att de förkroppsligade makten direkt på pappret. Men för att kontrollera undersåtarna räcker det inte att befallningarna är imponerande och tydliga. Makten behövde en ny sorts dokument som registrerade lagar och befallningar, men också efterlevnaden. Det centrala kansliet och arkivet föddes. Här kunde de utgående texterna registreras och hållas ordning på, samtidigt som rapporter om hur folk skötte sig eller misskötte sig kunde sammanställas. Övervakningssamhällets första stapplande steg togs bland dammiga högar i de medeltida slotten. Samtidigt som arkivet uppfanns under medeltiden gick vi in kontorens tidsålder, som vi inte heller lämnat. De dörrvakter som vid hoven reglerade tillgången till maktens centrum blev sekreterare. Deras bisyssla, att anteckna rådsförhandlingarna, blev med tiden huvudsyssla. Skrivandet, kopierandet och korrigerandet omgav makten och reglerade både tillgången till och resultatet av maktutövningen. Problemen växte sig dock större. Bokstavligen större. På samma sätt som med lagarna hopades nu än fler papper. De lades på hög, i lådor, gömdes undan på vindar. När handläggare på svenska myndigheter idag pratar om att anhängiggöra ett ärende kommer ordet från de säckar med papper som bokstavligen hängdes upp i krokar för att mössen inte skulle äta upp dem. Under stormningen av Bastiljen 1789 stod de franska revolutionärerna i valet mellan att bränna den gamla maktens arkiv eller att bevara dem. Valet blev att bevara. I detta konserverande av det förgångna uppstod en maktteknik för den moderna eran – ett evigt arkiv som bevarar akter till eftervärlden. Arkivet ger byråkratin dess kontinuitet och varje modern makt bygger på en fungerande byråkrati. Vid 1800-talets början sammansmälte kontoret och arkivet till en slags symbiotisk enhet. Här finner vi uppfinningar som ordnandet av material efter det datum det inkommit, standardiserade papper, den upprättstående pärmen, karbonpappret, skrivmaskinen, och så vidare… Vi lever alla i skuggan av våra digitala profiler som vid behov används av säkerhetstjänsterna och polisen, men som konstruerats för att fånga vår uppmärksamhet och sälja våra ögon till annonsörer. I Vismanns Tyskland finns idag en myndighet vars enda uppdrag är att hantera de enorma avlagringarna av papper, det vill säga akter, från Stasis övervakning i DDR. Med Wikileaks och Edward Snowdens avslöjanden vet vi att dessa kilometer med anteckningar är småpotatis jämfört med vad säkerhetstjänster idag bevarar av våra digitala kommunikationer. Det som agenter en gång själva behövde skriva ner skriver vi nu själva.  Vismanns avhandling lades fram år 2000. Om hon hade varit i livet idag, hade en ny upplaga säkerligen fortsatt längs det digitala spåret och utvecklat hennes analys av Stasis hemliga arkiv. För vad lever vi i idag om inte en än mer radikal situation – där Facebook, Google och Amazon på ett mer omfattande sätt än någonsin tidigare upprättar och för evigt arkiverar alla våra förehavanden? Dessa övervakningsbyråkratier produceras med automatiska algoritmer som sömlöst suger i sig all data vi lämnar efter oss. Att makten över sanningen och makten över människorna realiseras genom akter, genom bevarad text, är lika sant idag som det var i Rom. Men idag finns akterna överallt, inte bara i maktens centrum. Vi lever alla i skuggan av våra digitala profiler som vid behov används av säkerhetstjänsterna och polisen, men som konstruerats för att fånga vår uppmärksamhet och sälja våra ögon till annonsörer. Allt efter att vi med ett enkelt klick undertecknat ett avtal. Det vill säga med vår underskrift godkänt upprättandet av dessa akter. Framgångsrikare akthantering, eller makthantering, har världen aldrig skådat. Tormod Otter Johansen, jurist   Litteratur Cornelia Vismann: Lagen och arkivet: Akternas mediehistoria. Översättare: Tommy Andersson. Glänta produktion, 2017

29 Jan 20199min