OBS: Radioessän

Gamla syskon som tillsammans skötte ett jordbruk var vanligt på landsbygden förr. Ville de ha det så eller blev de bara kvar? Även i dagens storstäder bor alltfler vuxna barn kvar i tonårsrummet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 1927 skrev min mormor och hennes andra vuxna syskon under ett kontrakt: ”Som vår fader nu är ålderstigen och ej mer kan sköta sitt jordbruk, förbinder vi oss hans barn, som nu uppburit vårt fadersarv att från och med 1 januari innevarande år lämna honom 30 kr i kontanta penningar per månad jämte fem kasar späntved per år så länge han lever. Skulle sjukdom eller krankhet påkomma, förbinder vi oss att bidraga med den merkostnad, som kan bliva behövlig för skötsel och vård.” Dessutom fick fadern disponera 2 rum och en kakelugn på övervåningen i huset där min mormor bodde med sin familj och med sin än så länge ogifta men eftertraktade ungkarl till bror. Jag kommer att tänka på den här familjebildningen när jag läser boken ”Istället för äktenskap”, historikern Martin Dacklings studie av syskonjordbruk i 1900-talets Sverige. Syskonjordbruket är en familjebildning som inte undersökts tidigare och som till viss del hade med arvslotter att göra och som upphörde under slutet av det århundradet, då de sammanboende syskonen dog ut. Var det ett resultat av strategiska val eller ett resultat av uteblivna val – några blev helt enkelt kvar. Men försök en stund att frammana en tid före urbaniseringen då det fortfarande gick att leva av ett litet jordbruk på mindre än 10 hektar. Det var viktigt att jorden och gården och skogen hölls samman. Dackling försöker genom bland annat intervjuer och statistik få fatt i motiven bakom syskonjordbruken. Var det ett resultat av strategiska val eller ett resultat av uteblivna val – några blev helt enkelt kvar. Ibland bestod dessa utvidgade familjer inte bara av ogifta syskon utan också av gamla föräldrar som bodde kvar på gården, som i min mormors fall. Jag inser dock att detta att en dotter gifte sig och hade både en bror och en far boende kvar hos sig på gården hör till de mer ovanliga familjekoncepten. I Colin Nutleys omåttligt populära 1990-talsfilm Änglagård spelar Tord Peterson och Ernst Günter gammpojkarna och kvarstannarna Ivar och Gottfrid som tillsammans driver ett jordbruk de ärvt av sina föräldrar, ja de sover till och med i samma rum. Vilket i Dacklings studie av riktiga syskonjordbruk inte visar sig vara helt ovanligt. Det är som om bandet mellan syskonen helt enkelt fortsätter att se ut som det gjorde innan de blev vuxna. I de blandade syskonjordbruken blev det dessutom krångligt om brodern gifte sig och en fru skulle konkurrera med den hemmavarande systern om de dagliga göromålen. Bäst då att säga nej och låta allt bli vid det gamla. Hemmansägarna var en till viss del välbärgad klass innan de reducerades undan för undan under andra halvan av1900-talet. På femtiotalet lades 14 jordbruk om dagen ner i Sverige. Stigande fastighetsvärden gjorde att syskon inte hade råd att lösa ut varandra, och man skulle helst inte gifta sig med någon egendomslös som stod lägre i rang, den ärvda jorden skulle behållas inom släkten. Det ledde till att dödsbon mer eller mindre kunde permanentas. Där låg Dalarna i topp med 20 procent oskiftade fastighetsdödsbon så sent som på 1980-talet. Jag kommer tänka på min egen barndom på landsbygden, där gamla syskon fortfarande kunde bo tillsammans i hus omgivna av döda föräldrars pinaler och reglemente. En av de bästa romaner jag läst de senaste åren, De sista indianerna av Marie-Hélène Lafon handlar just om de gamla syskonen Marie och Jean som blivit kvar på franska landsbygden efter sin dominanta mammas död och efter jordbrukets insomnande, kvar i bråten. ”Skåpen är fulla. Man går inte längre upp till rummen på övervåningen, man sover där nere; det är stort nog, det räcker för två.” Mamma höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Och sen blev det försent. Barnen är gamla nu, Marie och Jean, men de upprätthåller den utstakade ordningen romanen igenom. När jag läste kultursociologi en gång för länge sen lärde jag mig ordet kulturell friställning, att nuförtiden finns det ingen stol iordningställd för oss sen generationer tillbaka att bara sätta sig på, nutidsmänniskan får välja liv själv, är underkastad frihetens tvång om man vänder på det. Men frågan är om vi inte är där igen, tillbaka på stolen, åtminstone om man ser till själva boendet. Dackling ställer den retoriska frågan: ”När är det rimligt att förvänta sig att de vuxna barnen flyttar ut?” och refererar till en avhandling om flyttningsmönster i 1800-talets agrarsamhälle som visar att barn till bönder lämnade föräldrahemmet allt senare, och om man inte kommit iväg före 30 år ålder var det vanligt att man blev kvar. Mamma höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Då är att det inte utan att det går att dra en parallell till 2010-talets urbana familjebildningar. Nu är det åter vanligt att barnen blir kvar hemma i vuxen ålder för de har helt enkelt inte råd att flytta om föräldrarna inte kan hjälpa till med kontantinsatsen, och de har för låga inkomster för att ta miljonlån. Bostadskön i Stockholm är halvt liv lång. De blir kvar i tonårsrummet och om denna utveckling håller i sig kan man ana ett framtida scenario där de gamla frånskilda föräldrarna som aldrig hade råd att separera flyttar in i barnens rum, som i gamla tiders undantagsstugor. Fast vilka föräldrar skulle idag i långa loppet stå ut med detta och vilka barn? Jag vet flera fall där föräldrarna skilt sig och sökt jobb på annan ort eller flyttat ihop med någon ny partner och lämnat lägenheten till de vuxna barnen att dela på - tills vidare. Det är bara jordbruket som fattas. Uppgiften. Min mormor lät sin gamle far disponera två rum på övervåningen, elda i kakelugnen med späntveden, titta ut över ägorna och läsa bibeln åtta gånger ända tills han dog 1937 och åtta hästar fick dra hans gigantiska gravsten till kyrkogården. Min mamma var på trettiotalet barn i denna utvidgade familj och när jag sedermera var liten på sextiotalet bodde min morfar med oss men i ett annat hus på gården, och det är först nu det slår mig att vi inte var en helt vanlig kärnfamilj. Därmed inte sagt att det var en helt lyckad konstellation och min mamma vidhöll i årtionden att det sista man som vuxen skulle göra var att bo i närheten av mor och far: ”Man ska aldrig bygga hus på åkern bakom sina föräldrar”, förmanade hon, så jag sjappade snabbt som ögat. I närbelägna hus bodde fortfarande de där syskonen som tillsammans skött föräldrarna, åkrarna, skogen och sen blivit gamla i gården. "De var fortsatt hemmansägare, men på övertid" som Martin Dackling skriver mot slutet i sin bok. Och jag konstaterar att nu fyrtio år senare är de alla döda, och det är försent att fråga dem om de handlade rationellt eller bara blev kvar av lojalitet eller pliktkänsla. Fast det hade nog inte gått att fråga ens när de levde, vad får egentligen en människa att bryta upp, växla spår, sitta still? Är inte den frågan större än livet? Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.se

18 Mar 20199min

Är han en underhållande superfilosof som kittlar medelklassen med kommunistiska slagord, eller har han något viktigt att säga? Petter Larsson och Mattias Svensson läser båda Slavoj iek "First as Tragedy, Then as Farce" i detta avsnitt från 2010. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är texter där skribententerna reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribenternas egna. Avsnittet är från 2010. Petter Larssons: Uppfriskande och förvirrande om liberalismens kriser Hemma på väggen har vi ett vykort där det på tyska står ungefär att ”den som inte kan övertyga, kan åtminstone skapa förvirring”.Jag vet inte varifrån citatet kommer, men det stämmer ganska bra på den slovenske filosofen Slavoj Žižek. I sin nya bok påstår han utan att blinka att framtidens kamp står mellan socialism och kommunism. Bara en sån sak. Boken heter First as Tragedy, Then as Farce, först som tragedi, sedan som fars. Det syftar på ett gammalt Marx-citat om hur historien upprepar sig. Här handlar det om liberalismen, som fick en första knäck i kriget mot terrorismen, när våra demokratiska ledare i snabb takt började upphäva just de rättigheter man ville försvara. En andra knäck kom med finanskraschen, där marknadsliberalismen dog som ekonomisk doktrin. Visst, de pratar fortfarande om marknadens välsignelser. Men samtidig öser de skattepengar över bankerna, tar över bilföretag och dammar av idén om en Tobinskatt. De tror inte längre på sin egen doktrin. Däri ligger det farsartade. Och vad är dessa statsingripanden om inte just ett slags socialism, frågar Žižek? Själv skulle jag inte kalla det socialism, utan estatism, eftersom socialism måste innehålla en politik för jämlikhet. Men strunt samma. I ljuset av finanskrisens räddningspaket åt kapitalet kan man inte längre låtsas att politik och ekonomi är olika saker. Det är det viktiga. Och just när detta sker, så står vänstern handfallen. Chansen att förvandla finanskrisen till revolution går oss ur händerna. Det är till denna fantasilösa och fega vänster Žižek riktar sig, inte bara med en utskällning, utan med ett förslag: bli kommunister igen. Jag blir alltid både misstänksam och upprymd när någon vågar ta det förbjudna ordet i mun. Att bara två årtionden efter Sovjets fall entusiastiskt proklamera kommunismens återkomst är ju ett djärvt tilltag. Å andra sidan så är det ju ofarligt just därför att det inte finns någon hotfull kommunistisk rörelse på riktigt. Man kommer undan som drömmare eller clown. Så vad menas? Ja, vi står inför fyra stora konflikter som marknadsliberalismen inte kan hantera: den ekologiska krisen, bioteknikens möjligheter att förändra människans natur, privatiseringen av intellektuell egendom och ett globalt apartheidsystem, där en majoritet av jordens befolkning inte behövs i produktionen. De tre första kan nog lösas med mer statsingripanden, tror Žižek. Att vara kommunist innebär helt enkelt att insistera på att det fjärde problemet – rättvisan – måste lösas samtidigt. Frågan om hur lämnas som vanligt därhän. Men han föreslår att vi ska tänka oss, att vi befinner oss i ett framtida globalt monstersamhälle av ekologisk kollaps, där miljarder fattiga hålls i schack med vapenmakt. Från den positionen ska vi anklaga våra förfäder, oss själva alltså, för att de inte gjorde något. Och sedan göra detta. Som i filmen Terminator, där kriget i framtiden avgörs genom att man sänder maskiner tillbaka i tiden för att ändra historien, för att nu använda en egen popkulturell liknelse. Ja, det är kanske mer förvirrande än övertygande, särskilt som han lägger mer krut på att berätta anekdoter än på att underbygga sina idéer med fakta. Men kanske är förvirring inte så dumt för den som vill bryta med de dagliga lögnerna om att allt kommer att fortsätta ungefär som vanligt och att det skulle duga gott. Petter Larsson   Mattias Svensson: Osminkad kommunistisk våldsporr som kultursidesvänstern går igång på Att läsa Slavoj Žižek känns lite som att ha kommit på kulturvänstern med byxorna nere. Generande, men också en inbjudan till skratt på deras bekostnad. ”Den slovenske superfilosofen”, med DN kulturs Sverker Lenas ord, varnar redan i inledningen av sin bok First as Tragedy, Then as Farce för att den som likt undertecknad hyser ”vulgäruppfattningen” att kommunismen genom sina över 100 miljoner dödsoffer skulle ha spelat ut sin roll inte ska läsa hans bok. Jag förstår honom. Boken är nämligen en farsartad predikan för de redan troende, som landar i den tragiska slutsatsen att kommunister ska utnyttja kriser för att etablera proletariatets diktatur i en extremt våldsam samhällsomdaning. Nu mer än någonsin, hävdar Žižek, behövs disciplinerande terror av samma slag som under Lenin och jakobinernas skräckvälde. Jo, det är sådan osminkad kommunistisk våldsporr som kultursidesvänstern går igång på och hyllar i eufemismer om att det är ”befriande att höra Žižek efterlysa disciplin, organisering och ledarskap” för att citera Sverker Lenas recension. Lenas är bara en i mängden av akademiker och kulturskribenter som villigt omtolkar Zizeks brutalitet som en uppriktighet de själva inte riktigt vågar uttrycka, annat än som superlativer över författaren. Välviljan behövs om man ska få ihop Žižeks resonemang. Det här måste vara den enda bok om den nuvarande finanskrisen som helt missar att ta upp exempelvis Greenspans lågräntepolitik eller de halvstatliga bostadslåneföretagen Fannie och Freddie som bidragande till krisen. Och trots att Žižek med rätta gör sig lustig över de massiva miljardpaketen till misskötta banker, så är han i slutändan för dem. Radikaliteten inskränker sig till den hägrande revolutionen och jag vet över huvud taget inte när jag läste en tänkare som så flitigt helgarderar sig i alla dagsaktuella frågor. ”En sann vänster tar en kris på allvar … som en chans som fullt ut måste utnyttjas”, skriver Žižek. Det är också så han nyttjar finanskrisen. Den blir i Žižeks värld ett järtecken om liberalismens och tillväxttankens förestående kollaps, inte en tillfällig nedgång i tillväxt som vi upplevt många gånger i historien. På samma sätt varnar Žižek för ekologisk kris, kris för upphovsrätten och människor som separeras av murar och gränser. Definitivt mer eller mindre allvarliga problem, men Žižek har i stort sett ingen sakkunskap att bidra med eller några ambitioner att göra problemen intellektuellt hanterbara. Visst reser han vissa relevanta frågeställningar. Viktigast är den radikala kritiken av socialism i form av en ekonomiskt interventionistisk och nationalistisk välfärdsstat som öser miljarder över misskötta företag, bibehåller jordbruksstöd och spelar på rädsla för invandring.  Krishanteringen i många länder följer dessvärre detta mönster. Men medan liberalen mot detta hävdar friheten som mänsklig rättighet och universellt värde, är allt Žižek har att erbjuda tanken att hatet mot utlänningar borde ersättas av hatet mot kapitalister. Men liberalismen är omöjlig, hävdar Žižek och plockar fram de dubbla måttstockarna. Att vi som individer inte har full kunskap om hur det går när vi väljer väg i livet blir ett tillräckligt argument för att marknadens frihet och den liberala demokratin är förljugen. Några sidor senare medger han obekymrat att hans tänkta diktator inte heller har någon kunskap om vad det är för liv han med våld tvingar på alla sina undersåtar. Det stannar inte där. I vad som kan vara bokens ofrivilligt komiska höjdpunkt klagar samme man som vällustigt beskriver den nödvändiga terrorn, våldet och diktaturen under kommunismen, på pressen att i en välbärgad marknadsekonomi välja mjuk eller hård kudde på hotellrummet. Detta har ”en terroriserande dimension” och fyller oss med ”existentiell oro”. Så ser logiken ut i ”superfilosofens” värld. På sin höjd och inte utan besvär lyckas han brotta omkull en och annan reklamslogan. Men det räcker uppenbarligen för att Sverker Lenas på DN kultur ska säga sig ha bevittnat ett ”vidunderligt, intellektuellt fyrverkeri” och ”ett pärlband av lysande analyser”. Frågan varför finanskrisen inte har lett till något uppsving för den intellektuella vänstern torde med detta vara besvarad. Mattias Svensson     Litteratur:Slavoj Žižek: First as Tragedy, Then as Farce (Verso Books, 2009)

15 Mar 201912min

Totalitära ideologier och historiskt förtryck kan plötsligt göra sig påmint i vardagen. Ylva Herholz minns familjens möten med intolerans och funderar över pluraliseringens utmaningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.  För en tid sedan stod den revolutionära parollen ”Fred mellan folk, krig mellan klasser” sprejad på en husfasad som jag passerar mer eller mindre varje dag – inte så långt från Radiohuset i Stockholm, där jag sitter och läser in det här; de feta, svarta bokstäverna och orden de bildade stod där på den gräddvita väggen, på ett pampigt hus från nån gång kring förra sekelskiftet.  Vi har en del erfarenheter av ideologier med totalitära anspråk i vår släkt, vår familj. Vet en del om repressalier. Om hat, och hur det kan ta sig uttryck – om krig, och om att bli flykting. Det så kallat homogena samhället [...] var en fiktion, en fungerande fiktion. Byggd på underordning av olikheterna. En inskription som den på den vita väggen kan träffa som en knytnäve i magen. Så kan nedärvda chockskador och familjeminnen fungera. Hos mig spelas ett konserverat ögonblick, som jag så många gånger hört talas om, upp på min inre bildskärm: det där från en spårvagn i det tsarryska och kosmopolitiska Sankt Petersburg år 1917, då min farmors mor, då en medelålders borgardam, och just för att hon var en sådan, blev antastad. Med tillmälen – antagligen ryska motsvarigheter till sånt som ”borgarkärring” – och hotfullt kroppsspråk, så som jag har uppfattat det – och hon blev berövad sin… muff. Pälsmuff. En bagatell i revolutionsårs-sammanhang, förstås. Något att småle åt. Men knappast en småsak för individen. Min farmorsmor fråntogs ju också något annat i det utdragna ögonblicket på spårvagnen. En muff är bara utanverk. Hon fråntogs, i stunden, sitt människovärde. Och: händelsen gav en föraning av vad som skulle komma. Inte lång tid efteråt lämnade familjen Sankt Petersburg. Min farmor var 12 år då. Det var första gången hon fick fly. Läsningen av österrikiska filosofen Isolde Charims bok ”Ich und die Anderen” – Jag och de andra – väcker också liv i drabbande bildsekvenser ur familjearkivet. Min farmor är med i flera av dem. Som vuxen och gift, bosatt i Berlin, med fyra små barn att sörja för. Krig, utbombning, evakuering, så flykt undan östfronten; vid krigsslutet hamnar de i den sovjetockuperade zonen av Tyskland; två år av hunger, och tilltagande sovjetiseringsaktioner; de lyckas undfly den blivande diktaturen DDR, anländer som flyktingar till Sverige.  Glimtar av allt det där kommer för mig, då och då, under läsning av Isolde Charims bok. Så som kan ske i umgänge med  insiktsfulla och djuplodande texter: orden sjunker in, ner, och inre bilder flyter upp, till ytan. Ändå är det här en bok om nuet. I högsta grad. Om individen och det pluralistiska samhället, med sina nationalistiska och populistiska motrörelser; om oss och vår västvärld.  Det så kallat homogena samhället har väl aldrig riktigt funnits. Det helt homogena, enhetliga samhället. Det var en fiktion, en fungerande fiktion. Byggd på underordning av olikheterna.  Nation är ju också det en konstruktion, en föreställning. Det vet vi åtminstone alltsedan statsvetaren Benedict Andersons inflytelserika bok ”Imagined communities” kom ut, 1983. Nationalismen, när den var ny, för sådär 200 år sen, hade ju som mål att skapa en gemensam, nationell kultur – för att hålla ihop respektive land. De kulturella enhetlighetssträvandena utvecklade med tiden också ”nationella typer”, med specifika drag. Att svensken bor i ett land som är fritt och tyst och skönt, med fornstora minnen, det lär oss nationalsången, om inte annat.  Min farmor flyttade efter sex år i Folkhems-Sverige tillbaka till Tyskland, med större delen av familjen; Västtyskland, då. Bland annat på grund av det utbredda tyskhatet här. Yngste sonen trakasserades i småskolan. För att han var tysk. det är just det här som förändrar oss: upptäckten och insikten att vår identitet bara är en valmöjlighet bland andra. Den nationella berättelsen bjöd – eller bjuder – individen en figur, att känna igen sig i. Skapar en gestalt som gör att man får för sig att man liksom känner alla andra som tillhör nationen. Man identifierar sig med den. På så sätt har idén om det homogena samhället också fungerat. Som folkhemstanken. Det har erbjudit en identitet, för invånarna att förenas i, och som mer eller mindre uppfattats som självklar, som så att säga av naturen förankrad i sitt land, sin värld. Något som blir särskilt tydligt för den som tvingas fly, och förlorar denna självklarhet. Men också då samhället förändras. Det är här Charim kommer in. Hon fångar något väsentligt, essentiellt. Undertiteln på hennes bok lyder ”Hur den nya pluraliseringen förändrar oss alla”. Inget är självklart, eller entydigt, längre: allt är bara en möjlighet bland många andra. Mångfald, på flera plan. Förändringen är delvis av politisk sort. Men den har också omedelbara, djupgående konsekvenser på individen. ”Jaget”. Det som ofta, kanske lite lättvindigt, förutsätts som något givet.  Pluraliseringen har som följd, att vi själva måste sålla fram och försäkra oss om vilka vi är, vilken vår plats är, hävda oss gentemot andra identiteter. Om och om igen. Det kräver en del ansträngning. Och det är just det här som förändrar oss: upptäckten och insikten att vår identitet bara är en valmöjlighet bland andra. Kanske kan det frenetiska exponerandet på sociala medier delvis förstås mot den bakgrunden? Charim menar nämligen att pluralisering för den enskilde innebär: mindre identitet. Mindre ”jag”. Vi är pluraliserade subjekt – och vi lever, konstaterar hon, utan att lägga någon värdering i det – vi lever i det identitära prekariatet. Där identiteterna inte är givna. Befriande för en del, för andra möjligen en skrämmande ändlös rymd att svirra runt i på egen hand, utan både karta och känd destination. Frånvaron av det mer eller mindre självklara är den avgörande omständigheten. Osäkerhetsmomentet kan, för många av oss, bli ett existentiellt gungfly.  Talar vi om gemenskaper av individer: samhällskroppen, eller nationen, eller vilka storheter det nu handlar om, så kan vi i en pluraliserad värld ändå fortsätta att vara både lika och olika. Samtidigt. Inom gemenskapen. Stora sociala och ekonomiska olikheter och orättvisor måste naturligtvis jämnas ut –– delar av dem har uppstått i den hyperindividualistiska erans fotspår. Men annars är det en fråga om betoning: om man lägger tonvikten vid likheterna eller olikheterna. Beroende på vilken samhällsordning man vill ha. Jag tänker igen på det där slagordet på den vita väggen. ”Fred mellan folk, krig mellan klasser”. Graffitibudskapets avsändare: en vänster som agiterar för nygammal klasskamp. De extrema på högerkanten hetsar för åtskillnad mellan folk och folk. Extremisterna opererar på identitetsfronten, på varsin ände av skalan. Precis som populisterna från bägge håll. På identitetspolitiska arenor handlar det om skillnader.  Så reduceras också människan.  Där och då extremistiska ideologier sätts i system är ju det också målet: individen ska utplånas, föraktliga olikheter och identiteter likaså.  Ännu lång tid efter det att klotterbudskapet på den vita väggen hade sanerats bort kom jag ofta att tänka också på en annan sentens, när jag passerade förbi. En som nedtecknades för nära tvåtusen år sen, i det nytestamentliga Första Johannesbrevet: att den som hatar sin broder vandrar i mörkret, och vet inte vart han går, för mörkret gör honom blind.    Ylva Herholz, journalist och författare Litteratur Isolde Charim: ”Ich und die Anderen”. Zsolnay förlag, 2018.

14 Mar 201911min

Att vara jude är att leva utan makt bland andra, det är centralt i det judiska arvet. Det menar Kenneth Hermele i denna essä om den judiska identiteten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det berättas att när Israel var en nybildad stat frågade en rådgivare statsministern Ben Gurion hur man skulle göra med de judar i landet som inte ville delta i samhällsbygget, inte arbeta, inte försvara landet: Skulle de ultraortodoxas särställning tolereras eller skulle de tvingas bidra som alla andra? Det var ingen lätt fråga. Å ena sidan hade Israel skapats av nya judar med geväret i ena handen och spaden i den andra, de nya israelerna var så långt ifrån Europas gamla gettojudar som det bara gick att komma; alltså tvinga alla att bidra. Å andra sidan utgav sig Israel för att vara alla judars land, en återkomst till det historiska hemlandet, och då hörde också de torastuderande och arbetsovilliga ultraortodoxa hemma där. en stat som rymde ett hem för judar, eller en stat som bara rymde ett judiskt hem. Ben Gurions svar blev en motfråga: hur många rör det sig om? Ett par hundra. Det har vi väl råd med, avgjorde Ben Gurion. Och så beslöts det att de ultraortodoxa skulle ges ett priviligierat liv i det nya landet. Nu läser jag att detta är en skröna, och att bakom Ben Gurions beslut fanns en oro för att FN:s delningsplan inte skulle gå igenom om judarna i Palestina var splittrade, och för att nå enighet såg han sig tvungen att kompromissa och ge de ultraortodoxa den särställning de sedan dess haft. De fick dessutom makten över en stor del av människors privatliv, frågor som i de flesta demokratiska samhällen inte avgörs av religiösa dogmer eller i religiösa domstolar vilar i Israel i händerna på ett rabbinat som inte ens representerar en majoritet av de judiska israelerna. Det handlar om familjlagstiftningen, giftermål och skilsmässor, om möjligheten att resa på shabbaten, om vem som är jude. Det är förvånande: sionismens urtanke är ju att göra judar till ett folk som alla andra, och då vore väl franska revolutionens princip att tro är en privat angelägenhet lämpligare? Men icke, den politiska nödvändigheten av att visa upp en enad front fällde utslaget. Redan här kan vi se en skillnad mellan judars liv i Israel och utanför. För judar utanför Israel är det naturligt att välkomna en sekulär stat som behandlar alla människor lika, som inte ser till religion eller kultur eller historia när det gäller alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter. Men i Israel härskar en religiös minoritet över viktiga delar av privatlivet. Samtidigt har den politiska utvecklingen i Israel gått i nationalistisk riktning, så att landet mer och mer blivit ett land för judar och mindre och mindre för andra som lever där, jag tänker i första hand på palestinier förstås men också på alla medborgare som inte är judar. Den nationalstatslag som antogs av Knesset 2018 visar detta tydligt: Israel är judars nationalstat och ingen annans. I ett upprop krävde författarna David Grossman, Amos Oz, AB Yehoshua, Etgar Keret och många fler att lagen upphävs då den ”tillåter diskriminering på religiös och rasistisk grund”. Lagen går emot Israels demokratiska karaktär och strider mot landets självständighetsförklaring som talar om alla israelers lika rättigheter.   Det hade inte behövt gå så illa. Redan före Israels tillkomst diskuterades om den blivande staten skulle bli en stat där judar kunde leva i trygghet och säkerhet bland andra, judar och palestinier sida vid sida? Eller skulle det bli en stat endast för judar? Sagt med andra ord: en stat som rymde ett hem för judar, eller en stat som bara rymde ett judiskt hem. En grupp namnkunniga men tyvärr inte särskilt inflytelserika judar vände sig mot tanken på ett exklusivt judiskt land, ett land på bekostnad av de palestinier som redan levde där. De kallade sig Brith Shalom, Fredsförbundet. Dit hörde filosofen Martin Buber, kabbalans utforskare Gershom Sholem, rabbinen och rektorn vid Hebreiska universitet Judah Magnes, hälsovårdaren Henrietta Szold samt den politiska tänkaren och filosofen Hannah Arendt. Men ”ett land för två folk” var en tanke som aldrig fick fäste, inte bland palestinier heller, det fanns helt enkelt inget gehör då för en enstatslösning på någon sida av skyttegraven. Och efter Förintelsen försvann det lilla stödet som Brith Shalom hade haft bland judar i Palestina helt och hållet, och, skulle jag tro, också bland judar utanför landets gränser. den typiska judiska erfarenheten är att leva som minoritet, i mångfald. Det är regeln, Israel är undantaget, också för judar. Det amerikanska Pew Research Center har undersökt värderingar och självsyn hos amerikanska och israeliska judar. Det finns förstås mycket som förenar, som synen på Förintelsen, den judiska religionen, omtanken om staten Israel. Ett folk ser det ut som, judar där som här. Men det finns en skillnad, och jag tror den blivit viktigare med åren. Fråga en amerikansk jude vad det innebär att vara jude och svaret handlar om moral och etik, att en jude arbetar för rättvisa och jämlikhet, att intellektuell nyfikenhet är en viktig beståndsdel i ett judiskt liv. Det tycker många israeliska judar också men inte alls i samma omfattning som bland judar utanför Israel. En skillnad mellan judar i Israel och judar i Förskingringen, alltså. Fast ordet ”Förskingring” är ju ganska missvisande, som om att vara israel var det naturliga tillståndet, när det bara är ursprunget. Jag tänker snarare som Hannah Arendt, som filosofen Judith Butler och sociologen Eva Illouz – tre judiska kvinnor som alla formats av sina liv som judinnor utanför Israel men i nära relation till utvecklingen i landet – att den typiska judiska erfarenheten är att leva som minoritet, i mångfald. Det är regeln, Israel är undantaget, också för judar. Den judiska erfarenheten har formats utan ett eget land, utan en egen stat, utan att tillhöra den dominerande tron eller kulturen, utan en egen armé, en egen polis. Att vara jude är att leva utan makt bland andra, det är kärnan i det judiska arvet. Och det är ett arv, en position att välkomna, särskilt som den i dagens värld har blivit allt vanligare, vi lever ju i folkvandringens epok, mångfald och blandning är det nya normala. Fast i land efter land i Europa kommer det fram nationalistiska partier som utlovar en återgång till ett drömt, rent ursprungstillstånd där alla omkring dig såg likadana ut, talade samma språk och dyrkade samma gudar som du själv. Samtidigt som nationen bara bestod av sådana som var som du. Mot denna reaktionära kraft som vill tvinga oss tillbaka till ett förflutet som aldrig funnits gör den judiska erfarenheten motstånd. Mot främlingsrädslan utgör den judiska erfarenheten en hoppingivande påminnelse om glädjen av att leva tillsammans med och bland andra. Utanför Israel, ja, men inte i Israel. Jag tror det är därför den israeliska erfarenheten – inte den judiska – vinner anklang hos de främlingsfientliga och nationalistiska krafterna i Europa, de känner igen sig i Israels nationalism och motstånd mot blandning. Det är därför ingen motsägelse att härskarna i Polen och Ungern gärna lierar sig med Israels regering. Orban har förstått att det finns två sorters judar, de i Israels regering som tänker som han, och de i Ungern som han vill hålla nere.   Alla judehatare räds det som är kärnan i det judiska utanför Israel: att vi genom att leva blandat kan erfara inte bara att andra människor är ganska lika varandra, utan också att de är lika oss själva. Kenneth Hermele, ekonom och författare

12 Mar 20199min

Skam är och har alltid varit kniven som använts för att skära ut tungan på våldtäktsoffret. Maria Küchen reflekterar över våldtäktskulturens mekanismer och kampen mot tystnadskulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Prinsessan Philomela har beskrivits som en gestalt av mindre betydelse i den grekiska mytologin. Hon var dotter till kungen av Aten. Hennes syster Prokne var gift med kung Tereus av Trakien. När den vackra Philomela besökte sin syster blev Tereus enligt myten så överväldigad av hennes skönhet att han våldtog henne. För att Philomela inte skulle kunna berätta om övergreppet skar han sen ut hennes tunga. Berövad talförmågan avslöjade Philomela vad som hade hänt henne genom att väva en gobeläng, en bildväv som visade vad kungen hade gjort. Både Murad och Gebhardt visar också i sina texter hur våldtäkt används som vapen – och som metod för män att bygga gemenskap. Myten om Philomela speglar hur kvinnor i alla tider har utsatts för sexuella övergrepp och sedan tystats. Metoderna för att tysta är många. Några av dem beskrivs i den tyska historikern Miriam Gebhardts bok ”När soldaterna kom”. Gebhardt belägger hur inte bara röda armén, utan även brittisk, fransk och amerikansk militär, våldtog tyska kvinnor i andra världskrigets slutskede. De allierade soldaternas våldtäkter har förtigits ända in i vår samtid. Ett skäl är förstås att segrarna skriver historien, men Gebhardt går djupare än så. ”Kvinnorna teg inte bara för att de var rädda att själva bli socialt utstötta eller dra skam över sin familj” skriver hon. ”Den allmänt rådande omvända bevisföringen – att det inte var förövaren som måste rentvå sig, utan offret – kom snabbt i svang. Vi vet också att många våldtäktsoffer av sina närmast anhöriga direkt uppmanades att tiga om det de varit med om.” Skam är och har alltid varit kniven som använts för att skära ut tungan på våldtäktsoffret. Att våga tala är att förflytta skammen. En av de allra modigaste bland de kvinnor som talar är yezidiskan Nadia Murad, som i sin bok ”Den sista flickan” beskriver hur hon kidnappades, förslavades, torterades och våldtogs av IS-terrorister. Hennes berättelse är inte enbart ett personligt vittnesbörd om vidrigast tänkbara övergrepp. Den är dessutom ett livsviktigt stycke samtidshistoria. IS vedervärdigheter och yezidiernas specifika situation, deras tro och deras utsatthet, sätts i ett större globalt politiskt sammanhang. Både Murad och Gebhardt visar också i sina texter hur våldtäkt används som vapen – och som metod för män att bygga gemenskap. ”Det handlade inte i första hand om sexuella behov utan om soldatgemenskapen” skriver Gebhardt. ”Det handlade inte bara om att bestraffa fienden utan om att interagera med kamraterna. Själva offren tycks de knappast ha uppfattat som människor.” Våldtäkt är med andra ord inte något som enbart enstaka extra onda och sjuka män begår. Våldtäkt är uttryck för en kultur, och den kulturen odlas inte bara i det primitiva förflutna, i krig och på främmande platser långt borta. I boken ”Våldtäkt – aspekter av ett brott” av historikern och journalisten Mithu M Sanyal, kartläggs våldtäktskulturens djupa rötter här hos oss i västerlandet. Rättsligt och moraliskt har skuldbeläggande av offret och krav på omvänd bevisföring börjat luckras upp först på senare tid. Deras röster samlar sig till klagosång om ett terrorvälde som inte bara upprätthålls genom regelrätta övergrepp Gruppvåldtäkt som metod för att bygga gemenskap pojkar och män har länge förekommit i vår egen fredliga vardagskultur, både här i Sverige och i väst generellt. Jag är inte ensam om att personligen ha erfarenhet av det. Författaren och akademikern Roxanne Gay skriver i inledningen till antologin ”Inte så farligt”: ”När jag var tolv år utsattes jag för en gruppvåldtäkt i skogen bakom kvarteret där jag bodde”. I boken berättar så trettio andra kvinnor om liknande erfarenheter. En av dem våldtogs av sin fasters man, en annan av sin pappas bästa vän, en tredje av sin kurskamrat på universitet. Deras röster samlar sig till klagosång om ett terrorvälde som inte bara upprätthålls genom regelrätta övergrepp, utan genom sådant förment oskyldigt som busvisslingar och tillrop: ”Kom hit då, Milfpattar, jag vill knulla dig från sidan” ropar en man i New York från en bil till en kvinna på trottoaren i hennes dotters närvaro. Är det så farligt? Han tog ju inte på dig, får hon höra, han skadade dig ju inte, han våldtog dig ju inte. En man konstaterar att hon vid över fyrtio års ålder ”fortfarande har det” och borde ta tillropen som en komplimang. I utkanten av träsket där sexuellt våld används som vapen och maktmedel, pågår småtafsande i smyg och verbala övergrepp förklädda till komplimanger. Chefer tafsar på anställda, äldre män tafsar på unga flickor, överordnade tafsar på underordnade. I träskets mitt, i mörkrets hjärta, härjar IS soldater. Naturligtvis är det omätligt mycket mer fruktansvärt att förslavas och våldtas än att utsättas för verbala sextrakasserier på stan. Men gränsen för vad en kvinna bör stå ut med utan att klaga går inte någonstans inuti träsket, det går runt det. Och våldtäkt är inte ett öde värre än döden. Våldtäkt är ett förödande trauma, men det innebär inte att den tramuatiserades liv är förverkat. Nadia Murad skildrar hur andra flickor tog livet av sig hellre än att bli våldtagna, hur de klöstes och slogs. Själv gjorde hon inte motstånd. ”Jag slöt bara ögonen och önskade att det skulle ta slut.” Så kan livsvilja se ut hos dem som utsätts, överlevnadsvilja. Att spela död hellre än att dö – att frysa till is – det är en vanlig reaktion hos kvinnor som våldtas. Och det är, slår det mig plötsligt, varken underkastelse eller passivitet. Kvinnor fryser till is i trots mot den traditionellt patriarkala föreställningen att en kvinna som våldtagits utan att kämpa emot egentligen var med på noterna – och även om hon kämpade emot är hon förbrukad, värdelös. vem som våldtar och tolererar våldtäkt är kanske inte primärt en fråga om kön utan om makt. Så länge män har makten, är det män som våldtar. Den här kvinnosynen är så utbredd att den nästan tycks universell. I slagskuggan från patriarkatets uråldriga brutala välden överallt i världen, kan man fråga sig om mannen faktiskt är ond, en sämre varelse. Men om vi i stället för att demonisera mannen går med på att det finns en våldtäktskultur, då är våldtäkt inte en naturlag utan en kulturprodukt som kan påverkas och utplånas. Och vem som våldtar och tolererar våldtäkt är kanske inte primärt en fråga om kön utan om makt. Så länge män har makten, är det män som våldtar. Passager i Roxanne Gays bok skildrar hur kvinnor våldtar andra kvinnor, och Nadia Murad beskriver sitt hat mot sin plågoandes mamma: ”Vad jag inte kunde förstå var varför en kvinna skulle gå med jihadisterna och öppet fira att kvinnor förslavades.” Att vilja befinna sig på maktens sida, hellre än att solidarisera sig med de maktlösa och utsatta, är kanske inte helt och hållet knutet till kön och genus. Och Tereus våldtog i själva verket inte Philomela för att hon var vacker och han var man. Han våldtog henne för att hon i egenskap av kvinna var maktlös och hans var kung. Philomela må ha varit maktlös, men det innebär inte att hon är en mytologisk gestalt av mindre betydelse. I varje berättelse om sexuella övergrepp som maktmedel och skambeläggande tystnadskulturer står hon i centrum. Nadia Murad, Miriam Gebhardt, Roxanne Gay, Mithu M Sanyal – berättelserna de presenterar ingår allihop i Philomelas väv. Sällan har det blivit så påtagligt för mig som när jag läser deras böcker, att orden ”text” och ”textil” är besläktade. Allesammans skriver de fram, väver fram, de tystades bilder. Maria Küchen, författare och skribent Litteratur Roxane Gay: Inte så farligt – 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp. Översättning: Hjalmar Manfred Svensson och Manne Svensson. Albert Bonniers förlag, 2019. Miriam Gebhardt: När soldaterna kom – Våldtäkterna mot tyska kvinnor vid andra världskrigets slut. Översättning: Margareta Zetterström. Karneval förlag, 2017. Nadia Murad, Jenna Krajeski, Amal Clooney: Den sista flickan – berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten. Översättning: Manne Svensson. Albert Bonniers förlag, 2018. Mithu Sanyal: Våldtäkt – aspekter av ett brott. Översättning: Helena Hansson. Ordfront förlag, 2018.

11 Mar 201910min

Något har hänt. Ryssland hårdsatsar på patriotiska storfilmer, men vad är det för budskap de förmedlar? David Isaksson ser hur det slavofila idealet ersatts av ett västerländskt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Våren 2014, strax efter att Krimhalvön annekterats, meddelade Rysslands kulturminister Vladimir Medinskij att hans departement nu särskilt skulle satsa på patriotisk film. Sådan hade förstås gjorts tidigare. Under Vladimir Putins tid vid makten har Sovjetunionens seger i andra världskriget kommit att bli central i historiebruket, vilket lett en strid ström av filmer om militära triumfer och hjältedåd. Några av dessa filmer, som Fjodor Bondartjuks ”Stalingrad”, har varit framgångsrika, medan andra mötts av måttlig entusiasm från både kritiker och publik. Krigsfilmen är till sin natur begränsad. Till slut känns ännu en skyttegrav, intagen kulle eller lerig soldat lite enahanda. Inte så att det rör sig om ett plagiat, men varje bildruta följer den amerikanska filmfabrikens genrekrav. Den satsning kulturminister som Medinskij talade om hade därför till syfte att bredda utbudet och med tiden kunde man se en ny typ av patriotiska filmer på ryska biografer. Även dom berättar om segrar, men dom utspelas inte på slagfältet. Ett sevärt exempel är ”När vi var först” från 2017 som berättar om när kosmonauten Aleksej Leonov genomförde världshistoriens första rymdpromenad. Filmen börjar 1963 då rymdkapplöpningen pågår för fullt. Sovjetunionen har ett försprång, men USA knappar in och därför tidigareläggs avfärden. Väl ute i rymden står det klart att man haft för bråttom. Leonovs kosmonautdräkt är felkonstruerad. Den sväller och han kan knappt röra sig. En av filmens höjdpunkter är den andlöst spännande scen när Leonov efter sin rymdpromenad kämpar för att ta sig tillbaka in i rymdkapseln innan syret tar slut. ”När vi var först” är en hyllning till en tid när Sovjetunionen verkligen var först. Det är en film full av hammare, skäror och röda stjärnor. Men trots alla sovjetsymboler så kan tittaren inte undgå att lägga märke att ”När vi var först” liknar filmer som ”Apollo 13”, ”Det rätta virket” och framförallt ”Top Gun”. Inte så att det rör sig om ett plagiat, men varje bildruta följer den amerikanska filmfabrikens genrekrav. Den här likheten gäller inte bara formen, utan också det ideologiska innehållet. För i ”När vi var först”, precis som i de amerikanska föregångarna, är det individen som avgör historien. Kosmonaut Leonov är lojal mot ledningen i det att han till varje pris vill genomföra sin rymdpromenad, men han bryter mot överordnades order när han måste. Det är hans vilja, improvisationsförmåga och mod som gör att rymdfärden får ett lyckligt slut. Flera av de nya patriotiska filmerna har hämtat material från idrottens värld. Kassasuccén ”Rörelse uppåt” bygger också på en sann historia. Den berättar om hur Sovjetunionens basketlag lyckades besegra USA i München 1972 och därmed vann OS-guld. I filmen kämpar en okonventionell sovjetisk tränare mot en oförstående landslagsledning. Hans lag har dåliga förutsättningar, men eftersom de är villiga att förändra sig lyckas mot alla odds slå världen bästa basketlag. På ett sätt är det inte konstigt att de ryska filmerna liknar amerikanska klassiker. Nationalism handlar till stor del om den egna nationens förträfflighet. I slutändan kan man lika gärna byta ut en flagga mot en annan. Ryssland ses som något annat än ”Väst”, en egen civilisation som försvarar traditionella ryska värderingar och den inhemska filmen får då till uppgift att propagera denna ryskhet. Men en sak gör ändå det här fenomenet märkligt, i Ryssland på 1800-talet uppstod en romantisk nationalistisk idétradition, den slavofila, vars centrala tanke var att landet i grunden skiljer sig från det så kallade ”Väst”. Slavofilerna såg att Ryssland inte var lika avancerat som Europa när det gällde ekonomi och teknik, men gjorde det till landets styrka. Ryssland var oförstört och moraliskt överlägset. Medan Väst var ytligt och materialistiskt var Ryssland andligt och orealiserat. Sådana slavofila idéer verkade klart i bakgrunden när kulturminister Medinskij drev igenom sin nya filmpolitik. Ryssland ses som något annat än ”Väst”, en egen civilisation som försvarar traditionella ryska värderingar och den inhemska filmen får då till uppgift att propagera denna ryskhet. ”Den som inte stödjer sin egen kultur, stödjer fiendens armé” sa Medinskij i flera intervjuer. Men om budskapet som ska förmedlas är att Ryssland är annorlunda verkar det märkligt att ge produktionsstöd till filmer som i allt väsentligt liknar amerikanska. När filmerna hyllar personlig framgång och konsumtionskultur går det på tvärs med den slavofila ideologin där sådant anses vara tecken på ”Västs” dekadens. För slavofilerna har Ryssland en inre kvalitet, men i de nya patriotiska filmerna ser man inget av det. Hur man skulle kunna få biopubliken att välja en slavofil film som hyllar enkelt ryskt byliv, framför det senaste amerikanska superhjälteeposet är inte lätt att först Så hur går det här ihop? Om Ryssland skiljer sig så mycket från det så kallade ”Väst”, varför är ryska patriotiska filmer så lika amerikanska?  Ja, en förklaring är att dagens Ryssland på många sätt inte är så annorlunda. Skribenten Tony Wood menar i sin bok “Russia Without Putin ” från år 2018 att Putin på det stora hela bevarade det system som hans föregångare Boris Jeltsin skapade. Ryssland är ett i grunden ett kapitalistiskt land. Ingen skulle kalla det en perfekt marknad. Kremllojala leder de stora oljeföretagen. Yttrande- och mediefrihet är begränsad och domstolar inte självständiga. Men för den vanliga medborgaren gäller otrygghet, stenhård konkurrens på arbetsmarknaden och självförverkligande genom konsumtion. Faktum är att även de patriotiska filmerna verkar på en marknad. De tävlar med Hollywoods främsta succéer. Hur man skulle kunna få biopubliken att välja en slavofil film som hyllar enkelt ryskt byliv, framför det senaste amerikanska superhjälteeposet är inte lätt att förstå. Att de patriotiska filmerna saknar en egen ideologi och estetik speglar Ryssland i stort, där ryska politiker länge letat efter en ”nationell idé”.  Men trots allt tal om att vara annorlunda så har inte någon trovärdig sådan kunnat presenteras.   Ändå tror jag att de här filmerna fungerar som propaganda. Men deras styrka ligger i formen, snarare än innehållet. Segrarna det berättas om är naturligtvis tänkta att väcka nationell stolthet, men viktigare är att filmernas tekniska briljans är minst lika imponerande som en guldmedalj i München.   I Fjodor Bondatjuks film ”Gravitation” skjuter den ryska militären ner ett jättelikt rymdskepp över Moskva. När det störtar och mejar ner höghusen i förorten Norra Tjertanova häpnar vi i publiken över det faktum att Ryssland kan göra sådan film. Till slut är det denna professionalism, och inte det ideologiska innehållet, som fungerar som ett monument till det samtida Rysslands storhet. David Isaksson, frilansjournalist baserad i Ryssland

7 Mar 20199min

Spelfilmer präglar vår bild av historien. Inte minst den tyska historien, där Förintelsen och DDR-tiden fått missvisande inflytelserika gestaltningar. Margareta Flygt funderar över deras betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året var 1987. Jag var hemma hos en vän i München. Han satt i köket och pluggade, jag låg och läste i vardagsrummet. Det var knäpptyst. Plötsligt kastade sig någon formligen mot ytterdörren och bankade: ”Hallo! Aufmachen!” Min första tanke var: Gestapo. Nu hämtar de mig! Men det var den alkoholiserade grannen som hade ett delirium tremens-anfall. Att bli hämtad av Gestapo var en fullkomligt rimlig koppling för min hjärna, jag som är född långt efter kriget. Visst hade jag hört familjeberättelser, men än mer hade filmsekvenser lagrat sig i mitt episodiska minne och gjort dem till mina, och som fick mig att reagera som jag gjorde. Filmer som är regisserade av personer som inte heller har egna minnen av det skildrade. Antagligen var det just den kritiserade förenklingen, det emotionella tilltalet, som möjliggjorde att generationerna började tala med varandra. 1994 hade Steven Spielbergs långfilm ”Schindlers list” premiär i Tyskland. Femton år tidigare, 1979, sändes ”Holocaust”, den amerikanska tv-serien om den assimilerade judiska familjen Weiss i Berlin under nazismen. När ”Förintelsen”, som den hette på svenska, skulle visas föregicks det av utdragna kontroverser i tv-husen och serien utlöste en folkstorm. Det finns 54 pärmar med protestbrev: några kritiserade tv-serien för att vara en kitschig amerikansk såpopera som trivialiserade historien, andra uttryckte rasistiska och förintelseförnekande åsikter. En högerradikal grupp gick så långt att de sprängde sändningsmaster och på så vis hindrade 100 000 hushåll från att se serien. Vänstern i sin tur ifrågasatte Holocaust för sitt sionistiska budskap, de ansåg att göra underhållningsfilm om massförintelsen var omoraliskt. En av dem som kritiserade filmen hårdast var den franske filosofen och filmskaparen Claude Lanzmann. I sitt dokumentärfilmsprojekt Shoa vände han sig mot all fiktionalisering av Förintelsen. Om han hade hittat filmer från gaskamrarna, hade han förstört dem, sa han, eftersom ”bilder förstör föreställningsförmågan”. Bilder kan få oss att tro att vi vet vad som skett och de ger oss en begränsande föreställning om något som inte nödvändigtvis återspeglar det som var. Men ”Holocausts” påverkan blev enorm: för första gången kom en berättelse in i de tyska vardagsrummen som gjorde det möjligt för de unga att fråga de äldre vad de egentligen gjort under kriget. Antagligen var det just den kritiserade förenklingen, det emotionella tilltalet, som möjliggjorde att generationerna började tala med varandra. Det var också först då ordet Holocaust blev en del av tyska språket – dittills fanns det fortfarande västtyskar som kallade Förintelsen, ”Endlösung”, ”den slutgiltiga lösningen” nazisternas ord på Förintelsen. Men detta gällde Västtyskland. Östtyskar kunde bara se serien ifall de såg västtysk tv, vilket var olagligt. I DDR såg man sig själv som ett offer för nazismen. Förintelsen behandlades sällan, om alls. Det fanns knappt någon så kallad ”Vergangenheitsbewältigung”, någon bearbetning av nazismen. Det är en av förklaringarna till högerpopulismens framgångar i forna DDR idag. Men om de i DDR inte visste, eller ville tala om, Förintelsen, så var livet i öst västtyskarnas blinda fläck. När jag åkte dit kunde jag inte tolka det jag såg. Jag visste inte vilka förhållningsregler som fanns, jag hade inga raster av filmupplevelser att betrakta verkligheten genom. Jag hade bara sett den DDR-producerade kärleksfilmen ”Die Legende von Paul und Paula” och den hjälpte knappast. Jag hade inte sett filmer som förklarade landet för mig som en förenklad hollywoodproduktion kunde göra, som snabbt delar in världen i igenkännbara onda och goda. Nej, en sådan film kom inte förrän efter murens fall, ”Das Leben der Anderen”, ”De andras liv” om en författare som övervakas av en Stasiagent. En film inspirerad av intervjuer med författaren Christoph Hein. Regissören Florian Henckel von Donnersmarck är uppvuxen i Köln, New York och Bryssel, studerade i Sankt Peterburg och Oxford, gick på filmskola i München – och gör filmer om det han egentligen inte upplevt själv – livet i DDR. Det är ändå han som har skapat bilderna för DDR:s historia i det kollektiva minnet. Och inte bara en gång, utan även i ”Werk ohne Autor” som utgår från konstnären Gerhard Richters liv. Kan en västtysk beskriva livet i DDR? Får hen ens det? Vem som får minnas vad är en återkommande kontroversiell fråga i Tyskland. Båda filmerna har kritiserats, främst av dem som de säger sig porträttera. Henckel von Donnersmarck har dessutom trampat snett i hur historien om DDR gestaltas. Han skapar melodramer av historiska händelser, kryddar verkligheten och sentimentaliserar den tyska historien. Det är så han lyckas nå sin publik. Receptet har han ärvt från Hollywood. Christoph Hein beskriver i essäsamlingen ”Gegenlauschangriff” om hur Henckel von Donnersberg ville ha hans hjälp inför filmen. Hein var förfärad när han såg resultatet – så hade livet i DDR inte alls varit i slutet av 80-talet, det här var en skräckvision som hade lite att göra med verkligheten, enligt Hein. Idag diskuteras det sällan om Förintelsen får fiktionaliseras – det är som om varje påminnelse om den – oberoende hur den gestaltas – anses viktig. Men det är filmbilderna som skrivit historia. Han exemplifierar: när studenter många år senare diskuterade en av Heins texter, ska de ha utbrustit – ”Detta är efter murens fall! Vi har sett ’De andras liv’, sådana texter var förbjudna i DDR”.  Heins text var från 1987, två år innan murens fall, men filmen blev sannare än verkligheten. I slutet skriver Hein lakoniskt: ”Det är meningslöst att tro att min livshistoria skulle kunna sättas emot filmen. Jag kommer behöva anpassa mitt minne efter filmerna.” Henckel von Donnersmarck inordnar sig i en tradition. Identifikation med offren har blivit närmast en konstnärlig norm inom filmatiseringen av tysk historia sedan serien ”Holocaust”. Idag diskuteras det sällan om Förintelsen får fiktionaliseras – det är som om varje påminnelse om den – oberoende hur den gestaltas – anses viktig. Men är det verkligen försvarbart? Filmatiseringarna skapar klichébilder, förenklingar – vi får vad vi vill ha: bilder som vi snabbt kan ta ställning till. Bilder som tecknar verkligheten i svart och vitt smyger sig in i det kollektiva historiemedvetandet. Som publik tar man till sig gestaltningen relativt okritiskt, det är bra berättelser och man får ett sammanhang man kan orientera sig i. Men vad händer om historiska skeenden smyger sig in i våra medvetanden som om de var egna erfarenheter? När historieskrivningen inte lyckas problematisera ett förlopp mer än att dela in världen i goda och onda och som ger oss ryggmärgsreflexer när vi tror att vi möter dem i verkligheten? Det blir kusligt, när vi minns Meryl Streep, som spelar fru Weiss, bättre än bilder på verkliga människor. När Spielbergs svart-vita filmscener får oss att tro att det är dokumentärt material. Eller när vi sätter oss till doms över dem som levde i Östtyskland. De flesta av oss har varken  upplevt Förintelsen eller övervakningsstaten DDR. Men vi har tagit del av bilder som smugit in sig i våra minnen. Förenklingen har gjort att vi haft något vi kan orientera oss efter lättare. Men filmer om historiska skeenden är aldrig bara underhållning, de bär alltid ett politiskt budskap. Inte sällan försöker vi inordna verkligheten efter de berättelser vi sett. Men vad händer med oss när vi bara vill ha offer som är sympatiska och vackra? Vad händer med alla dem som inte är det, ska vi inte värna om dem? De som inte förkroppsligar en bra story. Margareta Flygt, kulturskribent och översättare

4 Mar 20199min

Alla från vänster till höger kastar ordet "hegemoni" omkring sig. Men vad betyder det egentligen? Elin Grelsson gräver i H-ordets historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades 2019.Liberalernas trånga ensidiga hegemoni skapar mer problem än den löser, skriver socialistiska Internationalen medan Lars Anders Johansson, i tankesmedjan Timbros nättidning Smedjan konstaterar att den svenska likhetskulturen syns i den modernistiska hegemoni som varit rådande inom svensk arkitektur och stadsplanering sedan slutet av 1930-talet. I riksdagen råder en nyliberal hegemoni, förklarar Rättvisepartiet Socialisterna medan Mats Blomberg skriver i tidningen Fokus om hur borgarna 1976 lyckades bryta vänsterns hegemoni. Samtliga exempel är hämtade från ett par veckor i svenska medier.Hegemoni är ordet på allas läppar. Ja, i alla fall om man ser till hur det har spridit sig under de senaste decennierna – från att främst ha hört hemma i universitetsmiljöer och akademiska diskussioner till att nu florera på allt från feministiskaworkshops till ledarsidor av alla politiska färger. En sökning i mediearkivet Retriever visar hur begreppet endast omnämndes ett fåtal gånger per år i dagspressen under 1990-talet för att sedan stadigt öka. Knappt ett par decennier in på tjugohundratalet förekom begreppet med marginal över 500 gånger per år i sportsammanhang, ledartexter och kulturanalyser. Det förekommer förstås också i publikationer som inte registreras i något mediearkiv, mer ljusskygga sajter som talar om ”etablissemangsmedias hegemoni”. Ja, detta luddiga begrepp används av alla politiska läger och i skilda syften. Men vad betyder det egentligen?2017 utkom historikern och sociologen Perry Anderson med boken ”The H-word” som går till botten med hegemonins idéhistoria, utifrån en liknande iakttagelse kring begreppets utbredning. I snitt ges det ut en engelskspråkig titel i månaden med ordet ”hegemoni” i.Anderson återvänder till begreppets ursprung – grekiskans hegemonia som betyder ledning eller ledarskap. Härifrån kommer den geopolitiska betydelsen av hegemoni där en eller ett flertal svagare stater underkastar sig en starkare stat frivilligt, i syfte att erhålla internationellt erkännande, beskydd eller ekonomiskt bistånd. I Grekland var det Sparta och Aten som skapade sig hegemoniska särställningar där andra stater underkastade sig dem i utbyte mot beskydd. Aristoteles beskrev systemet som att ”de båda hegemoniska staterna i Grekland tog sin respektive styrandeform som standard och ålade dem på andra städer, i ett fall demokrati och i ett annat fall oligarki, fram tills att det hade blivit en fast vana hos befolkningen i resten av städerna att inte ens önska jämlikhet utan endast välja mellan att regera eller att uthärda underkastelsen.” Ungefär så fungerar hegemoni, oavsett i vilket sammanhang den uppstår. Det verkar de flesta vara överens om.Hegemonin döljer med andra ord de politiska dimensionerna genom att få det att framstå som objektivtEfter Grekland och Aristoteles faller begreppet mer eller mindre i glömska fram till mitten av 1800-talet, då det återkommer i diskussioner och analyser kring Preussen och kejsardömets särställning innan det landar hos revolutionärerna i Ryssland. Här handlade det inte längre om relationen mellan stater, utan om relationen mellan klasser inom en och samma stat där Lenin använde sig av hegemoni som en fokuserad social strategi; att ena alla grupper som allierade under proletariatets diktatur, inte minst den stora majoriteten bönder. Det var också genom denna definition av hegemoni som den italienska kommunistledaren Antonio Gramsci kom i kontakt med begreppet under 1920-talet. 1926 dömdes Gramsci till 20 års fängelse av Mussolini-regimen och började under fängelsevistelsen att nedteckna sina tankar om samhället, totalt 29 anteckningsböcker där han bland annat utvecklade teorin kring kulturell hegemoni. Begreppet beskriver hur en styrande klass kan dominera genom kulturen i samhället – dess vanor, beteenden, upplevelser och värderingar – så att den styrande klassens sätt att leva och livsåskådning blir normerande och gör att det politiska, sociala och ekonomiska tillståndet i samhället framstår som naturligt och oundvikligt. Hegemonin döljer med andra ord de politiska dimensionerna genom att få det att framstå som objektivt.Det ska dröja till 1970-talet, långt efter Gramscis död, innan fängelseskrifterna trycks och sprids i både Italien och andra länder. Den kulturella hegemonin blir från och med då ett nyckelbegrepp för att beskriva nyliberalismen, borgerlighetens makt i samhället och hur kapitalismen närmast betraktas som en naturlag. Även inom genusvetenskapen plockas begreppet upp för att beskriva så kallad ”hegemonisk maskulinitet”. De beteenden som den hegemoniska maskuliniteten innehar ses som naturliga, vanliga och positiva, men är också en idealbild som ingen kan leva upp till. Det närmaste män kan komma är delaktighet, det vill säga man delar den hegemoniska manlighetens ideal, även om man inte kan leva upp till den fullt ut. Genom att eftersträva hegemonin och på så vis stödja idealet, åtvinner männen de fördelar som den hegemoniska maskuliniteten tilldelas. I samband med #metoo aktualiserades den analysen, kring frågeställningar hur vissa beteenden kan ursäktas och till och med legitimeras. Likaså återkommer begreppet i den återkommande frågan om en manlighet i kris. Vad sker med den enskilda mannen när hegemonin förändras från den starka, industriarbetande familjeförsörjaren till den emotionellt tillgängliga mannen vars partner tjänar mer? Vad händer med de män som känner sig vilsna och omsprungna, eftersom hegemonin kräver någonting annat av dem nu?Så vad talar vi egentligen om idag när vi talar om hegemoni? Den hegemoniska maskuliniteten, liksom den marxistiska kulturella hegemonin är bara några av de begrepp som ordet återkommer i. Hegemoni används också för att exempelvis att kritisera journalisters påstådda mörkning om invandringens effekter eller påvisa hur så kallad etablissemangsmedia vägrar berätta om chemtrails på himlen. Det är sannolikt en naturlig följd av ett samhälle som de senaste decennierna förvandlats till ett informations- och påverkanssamhälle, där alltfler röster vill göra sig hörda, liksom ett samhälle där tilltron till auktoriteter minskat och alla kan skapa sig sina egna sanningar.Hegemoni upprätthålls, enligt Gramsci, genom att de intellektuella på olika sätt företräder den styrande klassens intressen och förklarar sakernas tillstånd för undersåtarna på ett sådant sätt att de upplever de maktförhållanden som råder som självklara och därför självmant ger sitt samtycke till att låta sig styras. En formulering som idag lika gärna kunde vara hämtad från Flashback forum eller en antivaccinationssajt. Det finns ju i själva verket också något gott i att vissa hegemonier – exempelvis hur vi talar om Förintelsen eller att vaccination gynnar både individ och folkhälsa – faktiskt har etablerats. Samtidigt är andra hegemonier, som tron på evig utveckling på en jord med begränsade naturresurser, fortfarande starka fastän all forskning pekar på att vi är på väg mot en klimatkatastrof.Det finns med andra ord anledning att tro att såväl Aristoteles som Gramsci vänder sig i sina gravar när de ser hegemonibegreppets slängiga användning i alla former av svensk debatt, men det är ett symtom på tiden vi lever i. Makten är mer differentierad, rösterna är fler. Hegemoniordet är idag allas och samtidigt ingens alls.Elin Grelsson, författare och skribent LitteraturPerry Anderson: The H-word. The Peripetetia of Hegemony. Verso, 2017.Raewyn Connell: Maskuliniteter. Översättning Åsa Lindén och Nils Sjödén. Daidalos, 2008.Antonio Gramsci: Selection From the Prison notebooks. Redaktör och översättare Qouintin Hoare och Geoffrey Nowell Smith. Lawrence and Wishart, 1971.Kristoffer Holt: Mediemisstro där ytterkanterna möts. Institutet för mediestudier, 2016.Dag Thorén: Mediakriget. Lunds universitet, 2015.

27 Feb 201910min