OBS: Radioessän

Mellan 1933 och 1939 samlade den tyskjudiska journalisten och författaren Charlotte Beradt in drömmar. Drömmar som i detalj verkade berätta om fasorna som väntade, säger Maria Küchen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Drömmar har alltid ansetts vara profetior, budbärare eller existerande platser som människan uppsöker i sömnen. I bibeln finns hundratals referenser till drömmar, både som visioner av framtiden och som Guds anvisningar till människan: Josef i första mosebok drömde flitigt om sin egen kommande storhet. Hans elva bröder skulle underkasta sig honom, drömde han. Det irriterade dem så pass att de slängde honom i en brunn. Och i evangeliet flyr Josef och Maria till Egypten med det nyfödda Jesusbarnet på order från en ängel i en dröm. Shamanresor in i drömmar och syner ses i sina kulturella sammanhang som verkliga. För schamanen finns ingen gräns mellan sömn och vaka, vardag och syner. I det rationella sekulära samtida västerlandet drar vi däremot en gräns mellan dagens verklighet och nattens drömmar, men gränsen är flytande, otydlig och rörlig. 'De som drömmer här', konstaterade hon, 'bearbetar inte privata konflikter.' Rörligheten sätts i skarpt ljus i tyska journalisten Charlotte Beradts bok ”Drömmar i tredje riket” som gavs ut första gången 1963 och kom på svenska 2018 i översättning av Jesper Festin. Beradts skildrar människors drömmar i Tyskland från nazisternas maktövertagande 1933 och framåt – hundratals drömmar som hon samlade in och skrev ner, innan hon 1939 tvingades lämna sitt hemland och fly till USA. Det rör sig om drömmar ”från den då ännu smygande regimens första tid, från dess urtillstånd.” Och denna totalitära regim styr inte bara människors vakna liv, den styr med järnhand vad de drömmer. När Beradts först försökte strukturera sitt material, hade hon Freuds tankar om drömtydning i bakhuvudet. Freudianskt sett är det drömda privat. Och Beradts tidiga reflektioner om vad människor drömde i tredje riket handlade i Freuds anda om skam, rädsla och omedvetna önskningar. Men så småningom ändrade hon perspektiv. I första mosebok formulerade Josef sina maktanspråk i drömmar. Josefs och Marias flyktdröm i evangeliet räddade Jesus från kung Herodes politiskt motiverade massaker på småbarn. Och 1963 definierade Charlotte Beradts tredje rikets drömmar som en ”overklig mosaik, vars stenar består av element från den politiska verkligheten”. ”De som drömmer här”, konstaterade hon, ”bearbetar inte privata konflikter.” Flykt var förstås ett vanligt tema. En ung kvinna med markant näsa, inte judinna, drömde flera år före raslagarna långa episka drömmar om näsor och papper. I drömmarna jagade hon attester och dokument, bar runt på mappar med alla sina släktpapper, ifrågasattes och förföljdes. ”Plötsligt ett skrik: de kommer. … Flykt, flykt, flykt. Jag letar efter ett … gömställe. … Plötsligt ligger jag långt ner i en hög med lik … – äntligen ett bra gömställe. Ren och skär salighet där under likhögen, men mappen med papperen under armen.” Detta drömde hon tio år innan massförintelserna inleddes och människor faktiskt gömde sig under högar av lik. Flera gånger återkommer Beradts till drömmarnas profetiska drag: Flera år innan skyltar om att judar inte är önskvärda börjar sättas upp på restauranger, drömmer en kvinna att hon sitter på en restaurang, under en skylt där det står ”Ut med skadedjuren”. En annan kvinna drömmer om en maskin som kontrollerar tankar och beskriver den som ”elektrisk, ett virrvarr av trådar” innan sådan elektronisk avlyssningsapparatur finns. Före koncentrationslägrens kollektiva bestraffningsmetoder drömmer en mörkhårig, ickejudisk kvinna om hur hon hindrar sig själv att göra saker ”som kan slå tillbaka mot min grupp, eftersom ju alla mörka bestraffas när en av oss gör något förbjudet”. I drömmarnas mosaik används fragment ur verkligheten för att ge en bild av framtiden som sedan visar sig korrekt. Det drömda tycks faktiskt profetiskt. Men troligen är drömmarnas profetior inte mer ockulta än om någon som är vaken under nazismens första tid säger: ”Om några år sitter det skyltar på restauranger om att judar inte är önskvärda. Det kommer att sluta med att människor tvingas gömma sig i likhögar.” I Tyskland på 30-talet drömde många att vardagsföremål vände sig emot dem. En kvinna drömde att en medlem i nazisternas paramilitära underorganisation SA öppnade luckorna till hennes kakelugn. Med skärande röst började ugnen upprepa ”varenda mening som vi yttrat mot regeringen, vartenda skämt som vi dragit. En annan kvinnas sänglampa gjorde samma sak. En grönsakshandlares soffkudde, ett skrivbord, ett påskägg, alla dessa ting blev angivare. Rasismen och antisemitismen har monterats in i de förföljda så att de i drömmarna förföljer sig själva. Dessa drömmar hade ett budskap – inte från Gud, eller en ockult verklighet eller inifrån det egna psyket, utan från diktaturen: ”Ni ska vara rädda.” ”Kan det finnas en nyttigare dröm för en totalitär regim?” frågar Beradt retoriskt. Och ett annat återkommande budskap i drömmarna var: ”Ni ska vara tysta.” En städerska börjar i sin dröm prata ryska, som hon inte alls kan, för att hon inte ska förstå sig själv om hon säger något förbjudet om staten. En kontorist drömmer att han ska lämna in ett skriftligt klagomål över det rådande tillståndet. I ett kuvert stoppar han ett blankt pappersark utan ett enda ord på och känner sig stolt över att ha sagt ifrån. De som drömmer i Beradts bok är kritiska till den nya ordningen och rädda för den. Ett eget avsnitt ägnas judarnas drömmar. En judisk ung kvinna drömmer att hon, precis som sina förtryckare, uppfattar judar som äckliga och fula. En judisk jurist drömmer att han i en park, i stället för att sätta sig på den gula bänken för judar, sätter sig på papperskorgen. En annan jurist drömmer att han kastas ner på marken av nazistiska vakter och säger: ”Jag kysser marken som ni kastar mig på.” Rasismen och antisemitismen har monterats in i de förföljda så att de i drömmarna förföljer sig själva. Det framstår som en seger för det totalitära samhället. Beradt betraktar sitt dröm-material främst som en studie i totalitarism. Hon citerar Robert Ley, nazistisk riksorganisationschef, som sa att ”de enda som fortfarande har något privatliv i Tyskland är de som sover”, och hon slår fast att han hade fel. Likheterna är stora mellan dröm-materialet Beradt har samlat ihop och Kafkas böcker. Även parallellerna med Becketts, Orwells och Huxleys verk är slående, och Charlotte Beradt ser de insamlade drömmarna som högst tidsspecifika. Drömmarna i tredje riket handlar inte om förtryck i allmänhet, utan om den paradoxala och säregna tillvaron under en totalitär regim på nittonhundratalet. Men förtryckta har förstås alltid drömt mardrömmar om förtryckarna, och härskare världen över i alla tider har frågat drömtydare om råd och om framtiden. Vad drömde de övertygade nazisterna på nätterna? Drömde de som gamla testamentets Josef, om sädeskärvar och stjärnor som bugade sig för dem och underkastade sig? Eller ångestdrömmar som alstrades av ett undanträngt samvete? Den frågan besvarar inte Charlotte Beradts. Nazisters drömmar hade hon inga möjligheter att samla in. Vad makthavarna i tredje riket drömde på nätterna, det återstår för skönlitteraturen att gestalta. Maria Küchen, författare Litteratur Charlotte Beradt: Drömmer i tredje riket. Översättning Jesper Festin, Ersatz, 2018.

5 Jun 201810min

Annars då? Kallpratet, det icke förpliktigande utbytandet av artighetsfraser, förkastas eller förlöjligas ofta. Boel Gerell funderar på vad motsatsen skulle kunna vara. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. – Vad tyckte du om filmen? Ropet kom från ingenstans. Eller – när jag blinkade mot ljuset och lyckades fokusera blicken bättre – från andra sidan det stora, myllrande publikhavet som liksom jag var på väg ut ur biografen. – Skitkul! Ja, just så sa jag. Eller skrek rättare sagt i ett gällt och plötsligt rop som överröstade det diskreta mumlet från mina tidigare grannar i salongen. ”Skitkul”. Nej, det var det ju inte. Inte kul alls utan drabbande och smärtsamt och jag vet inte var ordet kom ifrån. Från ryggmärgen där alla de där lätta och behändiga fraserna ligger lagrade för att kunna skjutas ut som projektiler utan egentligt innehåll när tillfället så kräver. Kallpratet, de till inget förpliktigande svaren på frågor som ställs i förbifarten. Utan egentligt intresse för responsen. Och det hade väl varit okej, om det varit ”Solsidan” jag sett och svaret hade kunnat passera som rimligt, om än inte särskilt djuplodande. Men det var Polanskis ”Chinatown” och skälet till att jag varit så borta i mina tankar var att jag var berörd på djupet. Filmen visades på Lunds Studenters Filmstudio, en anrik förening som dessvärre är nedlagd i dag. I hopen utanför biografen kände jag igen flera av mina kurskamrater från universitetets utbildning Drama-teater-film och jag såg på deras blickar att de också kände igen mig. Efter något ögonblicks beklämd tystnad efter mitt aparta utrop återgick de till sina interna samtal. Med huvudena tätt samman bearbetade de den filmiska upplevelsen, vägde bildberättande mot dramaturgi och gestaltning så som man gör efter att ha delat något stort. När man för länge sedan trängt igenom hälsningsfrasernas tunna och fnasiga skal och nått ner till väsentligheterna, de riktiga samtalen. Och det är ju där, åtminstone rent utopiskt, vi alltid borde befinna oss - väl? I den meningsfulla samvaron, där orden faktiskt betyder något. I praktiken lever vi i en värld där vi träffar fler nya människor på en enda dag än en person för hundra år sedan kunde möta under en hel livstid. I stället för att utveckla våra relationer på djupet börjar vi ständigt om i nya möten, nya trevande kontaktförsök och nytt kallprat. Exakt när ska man säga hej? Och vad ska man säga sedan? Ständigt och jämt krävs det av oss att vi ska säga något och det är inte konstigt att det blir krystat ibland. – Vill du ha kvittot? – Nej, det får du av mig. Säkert har jag sagt så någon gång, kanske med ett leende, för att visa mig lite rolig och framförallt vänlig. Nu vet jag bättre. Just detta svar har kassörskan bakom bandet redan hört ett otal gånger under sin dag och hon tycker inte att jag är rolig, inte vänlig heller. Hon tycker att det är jag som är ett skämt. I collageboken ”Drottningen i kassan” berättar författaren och serietecknaren Erika Petersson om sina dagar i en livsmedelsbutik. I drastiska bilder, highlightade postitlappar, twitterinlägg och dagbokssidor beskriver hon en vardag pepprad med dåliga skämt, uselt uppförande och absurda önskemål. Det är ingen ände på vad kunderna kan ta sig för att säga, göra eller begära under devisen ”service” eller ”bara prata lite”. I svart på vitt ser det absurt ut och ändå har jag som sagt varit där själv. I den ringlande kön med korgen som tynger armen. Exakt när ska man säga hej? Och vad ska man säga sedan? Är det förresten hela världen om man inte säger något alls? Ja, det är det förstås, det blir tydligt i läsningen av Peterssons dokument. En kund som klagar kan man möta, ett slipprigt skämt kan man vid behov bortse från men någon som ser rakt igenom en, som om man inte finns, det går nästan inte att stå ut med. Och så är vi tillbaka där igen, i nödvändigheten att tala. Om vad som helst nästan, hellre än att det blir tyst. I tystnaden ryms inte bara bristen på något bra att säga utan också osynliggörandet av den andra som en människa, en förolämpning grövre än de flesta tillmälen. I ett land där klyftorna stadigt växer vill det till att det inte blir för tyst. Det är i tystnaden misstanken om det osagda växer fram. Och jag minns frukostrummet i Johannesburg vintern 1998. Jag var i Sydafrika på en reportageresa och var under en vecka ensam gäst på pensionatet. Varje morgon passerade jag köket på min väg mot frukostbordet. Vid disken stod en svart kvinna i min egen ålder och jag hälsade förstås och hon såg perplext och lite misstänksamt upp från sitt arbete med maten. En stund senare gled hon omärkligt fram och serverade mig te och rostade brödskivor med marmelad och jag kommenterade glättigt: —Ser gott ut! Kanske sa jag i ren frustration något om vädret eller de blommande buskarna utanför fönstret men hon svarade aldrig, skakade bara omärkligt och tydligt ogillande på huvudet och försvann. För kvinnan var det av allt att döma en självklarhet att inte existera i ögonen på vita gäster. Att vara ett par arbetande händer, inget mer. I ett system baserat på avhumanisering och förnekande av mänskliga rättigheter sätter sig rollfördelningen inte bara i ryggmärgen hos makten utan också i medvetandet hos dem som inte får finnas till. Och vi kan förfära oss, men inte utan ansvar. I ett land där klyftorna stadigt växer vill det till att det inte blir för tyst. Det är i tystnaden misstanken om det osagda växer fram. Men var ska man börja då? En som fördjupat sig i ämnet kallprat är journalisten och programledaren Niklas Källner som i boken ”Och bilen går bra?” går igenom en rad möjliga scenarion och ger hjälp på vägen till den som saknar ord. Rätt många gör det, hävdar han och beskriver det påtvingade kallpratet som ”att spela basket med en magsjuksmittad boll”. För att bli av med bollen kastar vi den genast vidare och tar oss inte tid att vänta in returen. Att lyssna aktivt hjälper, förklarar han inte oväntat. Man kan också uppmuntra motparten att ta nya initiativ genom att helt sonika upprepa delar av det hen sagt, men ur ett något annorlunda perspektiv. Eller för att använda ett modernt språkbruk: – Jag hör vad du säger. En fin fras i sig men också den till intet förpliktigande och ingen riktigt bra ingång till ett verkligt samtal. För det var väl ändå dit vi ville nå, egentligen? För Erika Petersson, där hon sitter som en konstant vid kassabandets eviga flöde är det tvärtom friktionen och avvikelsen som är intressant. Som den äldre damen som en solig dag buttert deklarerar: – Det är så jävla fint väder ute. I nästa nu efterlyser hon sylta, men syltan är slut för dagen och kommer åter först nästa onsdag. – Okej, då kommer du hem till mig på onsdag med en sylta. En absurd begäran om någon och ändå något nytt, en retning som får människan Erika att vakna bakom masken. Och hon gör det. Nästa onsdag knackar hon på kvinnans dörr och lämnar över syltan. Får tre karameller som tack men ser aldrig mera till just denna kund i butiken. Kanske blev det för mycket verklighet för den andra, för mycket konsekvenser av ett slentrianmässigt pysande missnöje ur ena mungipan. Som om hon verkligen menade det hon sa, hemska tanke. Boel Gerell, författare och kulturjournalist Litteratur Erika Petersson: Drottningen i kassan (Galago) 2017 Niklas Källner: Och bilen går bra? (Bonnier Fakta) 2018

30 Mai 20189min

Om det förflutna försvagas, vad händer då med framtiden? Den är ju beroende av minnet. Annars blir allt bara ett evig nu. Mikael Timm försöker komma ihåg att minnas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I den grekiska mytologin fanns nio muser varav en Kleió eller Klio som romarna kallade henne, var historieskrivningens musa. Muserna var döttrar till Zeus och Mnemosyne och de beskrivs ofta som en grupp under Apollons ledning – man kan associera till någon amerikansk manlig sångare omgiven av en kör i kortkort på 60-talet. Möjligen var muserna lekfullare än sin mor, minneskonstens gudinna. Det är lätt att föreställa sig dem som en skrattande grupp unga kvinnor. Man kan tolka deras gruppgemenskap som att den ena musan behöver den andra. Utan Kleió blir den episka dikten svårare, utan Thalia får vi människor inga komedier att skratta åt. Ja, muserna verkar fortfarande ha arbete: Érato som hade hand om sång till lyra har fullt upp med alla singersongwriters. Eutérpe som hade hand om flöjtmusiken håller nu liv i jazzen. Astronomins musa har ordnat stora statsbidrag till rymdforskning. Men hur går det med Kleió, historiens musa? Varje morgon mötte han sin fru och frågade artigt vem hon var. Varje dag gick han igenom sin lägenhet utan att ha minsta minne av att ha varit där tidigare. Och förresten: varför behöver just historiker en särskild musa? Att skapare av poesi, sång, dans och drama kunde behöva inspiration är lätt att förstå. Men varför historiker? Är det så svårt att beskriva det förflutna? Eller är allmänheten så ointresserad av vad som hänt att historieskrivaren behöver lite extra stöd för att härda ut? Eller var det helt enkelt för att de grekiska gudarna som levde synnerligen händelserika liv visste att det var svårt att minnas vad som hänt? Det brukar sägas att vi lever i en historielös tid. Undertexten är att Allt blir förflutet så fort – och så få är intresserade av det förflutna. Stämmer det? Biografier, tv-serier om avlägsna tider och dokumentärer om krigshistoria är uppenbarligen efterfrågade. Marknaden för det förflutna förefaller växa. Om det nu inte bara är så att vi glömt vad vi hört tidigare och gärna hör samma historia en gång till. Det sistnämnda skulle innebära att vi lider av någon sorts kollektiv minnesförlust. Personligen finner jag det inte speciellt oroande om intresset för historia är i avtagande – det kan alltid öka igen, när det kommer en skicklig historieberättare. Men utan minne fungerar vi inte. Minnet är förutsättning för all form av distinktion. Minns vi inte föremål A kan vi inte skilja det från föremål B. Den kände neurologen och författaren Olivier Sacks har skrivit flera böcker om minnesförlust, bland annat den om ”Mannen som misstog ett paraply för sin fru”. Om jag nu minns rätt. Heter inte boken "Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt"? Själv har jag på en konferens om hjärnan hört historien om en man som skadades i en byggolycka i början av 1900-talet och fick ett järnspett genom huvudet. Han överlevde, men minnet hade skadats. Så småningom fick han komma hem från sjukhuset. Varje morgon mötte han sin fru och frågade artigt vem hon var. Varje dag gick han igenom sin lägenhet utan att ha minsta minne av att ha varit där tidigare. Världen föddes på nytt efter nattens sömn. Underförstått i påståendet om vår tids historielöshet är att det var bättre förr. Hur de antika grekerna förhöll sig till historien är omstritt. Grekiska filosofer sysslar ofta med hur man bör leva, men argumenterar sällan med historiska exempel. Och stoikernas uppmaning om att man inte bör bry sig om världen antyder att det inte är värt att komma ihåg något. En engelsk forskare har hävdat att antikens greker faktiskt inte var speciellt intresserade av det förflutna. Däremot hade de enligt denna teori ett sorts blekt kollektivt minne av en försvunnen guldålder. I det antika Grekland var det viktigt att minnas gudarna. Den som förolämpade en gud genom att inte uppfylla krav på offer låg illa till. Gudarna krävde vad som dem tillkom och men var till skillnad från kristna predikanter mindre intresserade av moralfrågor. Men det är förstås inte bara konstnärer som behöver minnet. Trädgårdsodlaren måste minnas i vilken del av trädgården respektive planta stod förra året.  En konstnär som intresserat sig för minnet, ja man kan säga, en konstnär som var besatt av minnet hette Chris Marker och var dokumentärfilmare. Markers mest kända film heter ”La Jetée/Terrassen” och är en kortfilm från 60-talet som utspelas i framtiden där människorna lever under jorden efter ett världskrig. Forskarna i denna civilisation behöver information om vad som hände och uppmärksammar en man som inte kan släppa det förflutna. Han minns en scen på flygplatsen Orly där en man dör på en terrass. Jag kanske ska tillägga att jag sitter just på Orlys flygplats och skriver detta. Jag har försökt minnas hur terrassen i filmen såg ut och gått runt och letat efter den. Men alla terrasser är stängda. Mitt minne blockeras. ”Terrassen” slutar med att mannen färdas till den scen han minns – bara för att upptäcka att det är han själv som skjuts till döds. Terry Gilliams film ”De 12 apornas armé” är inspirerad av Markers film. Själv var den franske filmaren i sin tur inspirerad av Hitchcock-filmen ”Vertigo/Studie i brott” som han såg åtminstone ett tjugotal gånger. Den handlar om en före detta polis som minns en kvinna som dött och som han försöker återskapa genom sin nya flickvän som i själva verket är den kvinna han tror har dött... Så där kan man fortsätta genom film och teaterhistorien. För att nu inte tala om författare som Marcel Proust, Elias Canetti, Marguerite Duras, Louis-Ferdinand Céline, Christopher Isherwood och många, många andra vars verk utgår från minnet. Men det är förstås inte bara konstnärer som behöver minnet. Trädgårdsodlaren måste minnas i vilken del av trädgården respektive planta stod förra året. Vinavsmakning är totalt omöjlig utan minnet av vad som druckits tidigare. Hur bra än smaklökarna fungerar måste minnet vara ännu bättre för att man skall veta vilket vin det är. ”Solaris” visar att minnet av det vi varit med om gör oss till dem vi är. Utan minne, inget ”jag”. Att det är irriterande att minnet sviker har alla varit med om. Än mer irriterande är hur nyskapande minnet kan vara. Det inte bara ändrar på hur det varit. Det uppfinner det förflutna på nytt. Träffade jag verkligen den författaren för 30 år sedan. Eller minns jag vad jag läst om författaren, alltså andras minnen av möten? I Tarkovskijs film ”Solaris” baserad på en bok av Stanislav Lem sitter några astronauter på en sliten rymdstation som invaderas av människor. Inte okända. Tvärtom. Det är människor från astronauternas förflutna. Havet på en planet under dem känner av astronauternas drömmar och gör verklighet av dem. Rymdstationen invaderas av människor astronauterna minns. ”Solaris” visar att minnet av det vi varit med om gör oss till dem vi är. Utan minne, inget ”jag”. Kan man överhuvudtaget syssla med det förflutna utan att längta till det? Ingmar Bergman gladde sig åt att via en minnesbild kunna gå in i en lägenhet hans vistats i som barn och uppleva allt igen: dofter, ljus, ljud. Han kunde resa i tiden. Själv hade jag länge samma förmåga, men sedan några år är den borta. Jag kan inte längre sluta ögonen och återuppliva ett ögonblick. Det förflutna är dött, eller snarare: det har givit sig av. Men om det förflutna försvagas, vilket alltså många hävdar sker i vår civilisation, vad händer då med framtiden? Det verkar rimligt att framtiden inte kan existera utan det förflutna. Det vill säga – visst kan saker inträffa men utan minne kan vi inte föreställa oss det som ska existera senare. Utan minne blir allt som för mannen Olivier Sacks skrev om. Ett evigt ”nu” vilket väl måste vara samma sak som evigheten. För inte tror jag änglarna har digitala armbandsur. Utan tidsuppfattning, utan minne – ingen vision av framtiden. Bra i Paradiset, opraktiskt på jorden. Så om ni som nu lyssnat till mig i ungefär 10 minuter inte minns vad jag har sagt så försvinner jag och mina ord. Ur personlig synvinkel är det kanske inte så dumt: jag kan dyka upp i radion igen i morgon med nya ord. Det här lilla programmet kan återkomma med annat innehåll, kanske är jag själv en annan människa i morgon. Men för att veta det måste jag förstås minnas vem jag var igår, alltså idag. Mmmm. Mikael Timm, kulturjournalist och författare

29 Mai 201812min

Dystopierna om ett samhälle där varje steg utanför normen gör att man tappar poäng är på väg att bli verklighet i Kina. Men kanske är vi på väg att på egen väg bygga upp något liknande, varnar Katarina Bjärvall. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En lördagskväll nyligen la jag upp ett Facebookinlägg om ett radioprogram jag hade hört. Vi satt i bilen på väg till en middag, jag och min man och en vän, och samtalade om programmet och jag ville tipsa. Så snart jag hade lagt upp inlägget ångrade jag mig. Hur skulle jag framstå om jag satt och lyssnade på P1 klockan åtta en lördag? Hur tråkig får man bli? Om jag hade bott i Kina hade det inlägget kunnat sänka mitt sociala kreditvärde. Tönt, hade algoritmerna kunnat konstatera. Eller kanske tvärtom? Kanske hade det värderats som ett intellektuellt plus att lyssna på P1 en lördagskväll? Det är ännu outgrundligt hur algoritmerna är inställda i det system för social kreditvärdighet som just nu testas i Kina. Den som köper cigarretter dalar i värde men den som deltar i ett sluta röka-program kan stiga Den som har sett "Nosedive", ett av de mest uppmärksammade avsnitten i den teknologidystopiska Netflixserien "Black Mirror", vet vad jag talar om. Där har det sociala samspelet blivit en ren marknad. Alla du träffar, från butikspersonal till din egen familj, poängsätter dig genom att rikta mobilen mot dig och blippa. Den samlade poängen blir ett värde som blir avgörande när du vill ha en bostad, ett jobb eller en kärleksrelation. Som alltid när det gäller tech-dystopier är detta bara snäppet värre än verkligheten. Den kinesiska regeringen planerar att sjösätta sitt så kallade sociala kreditsystem år 2020. Tanken är att allt en medborgare gör på nätet och en stor del av det som hen gör utanför nätet ska poängsättas. Att delta blir obligatoriskt, på så vis att alla kineser får sitt sociala kreditvärde, ungefär som alla svenskar har ett personnummer. Men där slutar likheterna. Medan personnumret är konstant och baseras på ett fåtal formella komponenter så är det sociala kreditvärdet ständigt fluktuerande och grundat på ett oräkneligt antal variabler. Var du befinner dig, vilka räkningar du betalar eller inte betalar, vad du köper för kläder och mat, vilka böcker du läser och vilka teveserier eller filmer du ser, vad du förmedlar till din omvärld via sociala medier, vilka vänner du har där och vad de i sin tur förmedlar – allt värderas och vägs samman till ett värde. Det värdet avgör, precis som i teveserien, dina chanser när du vill ha ett banklån, när du vill ut och resa eller när du letar ny skola för dina barn. Systemet är utformat för att vara karaktärsdanande och knuffa kineserna i riktning mot ett bättre liv. Den som köper cigarretter dalar i värde men den som deltar i ett sluta röka-program kan stiga, berättar Kina-kännaren Johan Lagerkvist. Att döma av de pilotprojekt som redan är igång, och som beskrivs av författaren Rachel Botsman i boken "Who can you trust?", så kommer en person med högt socialt kreditvärde att belönas med till exempel större rörelsefrihet, medan en person med lågt värde kommer att straffas. År 2017 rapporterades att över 6,1 miljoner kineser vid något tillfälle de senaste fyra åren hade förvägrats att köpa en flygresa på grund av lågt socialt kreditvärde, genererat inom de pågående pilotprojekten. Rachel Botsman skriver att systemet kommer att utformas som en spelifierad version av det kinesiska kommunistpartiets etablerade övervakningsmetoder, det så kallade dang'an. Inom det systemet är möjligheterna stora för medborgare att sänka varandra genom att rapportera beteenden som rimmar illa med partiidealen. Det kan tyckas som om det sociala kreditvärdet skulle vara mer objektivt, men de miljarder informationspartiklar som utgör råvaran hanteras subjektivt. Grunden är mänskliga bedömningar eller till och med fördomar. En intervju med en chef inom ett av de kinesiska teknikbolag som driver ett pilotprojekt är talande: Den som spelar dataspel tio timmar om dagen kommer att klassas som lat, den som regelbundet köper blöjor klassas däremot som ansvarstagande, förklarar han. Det behövs inte ens ett felsteg, det behövs bara ett steg utanför normen och vi kan på dala den marknad som idag kallas civilisation. Det är möjligt att hävda att även vi i Sverige redan idag har våra sociala kreditvärden. Vi har formaliteter som inkomstdeklarationer, kreditupplysningar och utdrag ur belastningsregistret och vi har de sociala medierna som förmedlar vårt digitala värde till omvärlden. Och så har vi bilden av oss själva utanför skärmarna: vårt utseende, vår utstrålning och vår sociala kompetens eller inkompetens i alla livets relationer. Redan idag kan den som har råd betala för att på olika sätt ge dessa komponenter ett högre värde. Och redan nu får detta återverkningar på våra chanser i livet på sätt som inte är rättvisa eller objektiva. Men ett digitalt baserat system som det kinesiska ger den dynamiken en helt annan spridning i tid och rum. Räckvidden är gränslös, liksom hävstångseffekten. Det behövs inte ens ett felsteg, det behövs bara ett steg utanför normen och vi kan på dala den marknad som idag kallas civilisation. Det är inte troligt att en svensk regering skulle låta Skatteverkets folkbokföringsavdelning införa ett socialt rankningssystem och ersätta våra personnummer med sociala kreditvärden. Men det är högst sannolikt att ett digitalt jätteföretag inom kort kommer att erbjuda oss något liknande. Facebook och Google bereds redan nu plats inom många av de domäner som är grundläggande för vår förmåga att leva våra liv – skola, arbete och myndighetskontakter. Råvarorna finns redan och det är vi som, till synes frivilligt och gratis, matar in dem i systemet, via dessa jättar och andra, via musiktjänster, resesajter och taxiappar, via hälsoappar, sömnappar, navigeringssystem, tv-streamingstjänster, shoppingverktyg, matlagningssajter. Och så vidare. Hur ska det påverka vårt värde om vi swishar pengar till tiggare? Om vi ger en kollega en komplimang för hens utseende eller om vi kallar någon rasist? Facebooks grundare Mark Zuckerberg har visionen att hans skapelse ska bli en en utility. Det är ett begrepp som inte har någon given översättning men som ungefär innebär en oumbärlig samhällstjänst, en icke förhandlingsbar del av infrastrukturen. El- och vattenförsörjningssystemen är utilities. De digitala jättarna må ha ambitionen att få den statusen och den funktionen, men det finns friktion i planerna. Ta en sådan liten detalj som moral. För den kinesiska regeringen är det en enkel sak: Det som rimmar med partiets värderingar är moraliskt och höjer det sociala kreditvärdet, det som strider mot dem är omoraliskt och sänker värdet. För ett digitalt jätteföretag är det knivigare. Hur ska det påverka vårt värde om vi swishar pengar till tiggare? Om vi ger en kollega en komplimang för hens utseende eller om vi kallar någon rasist? Om vi visar bröstvårtan när vi ammar i ett klipp? Det är sådant som Facebook och Google har grubblat över tidigare och knappast slutgiltigt löst. Vi kan välja att låta de digitala jättarna mobilisera än mer. Eller så kan vi välja att efter bästa enskilda förmåga var och en försöka trassla oss ur deras trålgarn. Men vi kan också välja att lagstifta – kanske grundlagstifta – bort möjligheterna för dem att ta över samhällsbärande funktioner. Rätten till integritet är ett argument. Men det är också omsorgen om allas vår mentala och känslomässiga hälsa. Det kanske inte är hälsosamt för en människa att leva med ständiga värdeomdömen om ens yttre och inre. Det kanske gör en härdad och armerad eller tvärtom, skapar en ängslighet och en skörhet som ger sättningar i själva hjärtat. Redan idag drabbas den generation som tillbringar mest tid med värderande sociala och asociala medier av en ökande psykisk ohälsa. Det ligger nära till hands att ana ett orsakssamband. Katarina Bjärvall, författare och frilansjournalist

28 Mai 20189min

Människans tillstånd pendlar mellan det som inte går att förstå och det som inte går att acceptera. Michael Azar spårar ödets, slumpens och rättvisans rörelser, från antiken till Philip Roth. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. (Spoilervarning för Philip Roths bok "Nemesis") Det finns en lång tanketradition som hävdar att det rättfärdiga livet utgör ett säkert värn mot ödets nyckfulla kast. När till exempel den svårt plågade Job beklagar sig över sin olycksaliga lott, svarar hans vänner att han måste ha gjort något som dragit på sig Guds vrede. ”Tänk efter!”, säger de. ”När gick en oskyldig under, var gick en rättrådig förlorad? … De som plöjer ondska och sår ofärd, de får skörda det.” Liknande resonemang finner vi hos Platon. I ”Sokrates försvarstal” låter han sin mästare förklara att det ”inte finns något ont för en god människa, varken i livet eller i döden”. Mot sina belackare hänvisar Sokrates till en högre gudomlig rättvisa som inte bara försäkrar att dygden får sin lön, utan också att lasten får sitt straff. Några år hundra år senare uttrycker den stoiske kejsaren, Marcus Aurelius, samma känsla av upphöjdhet inför Fortunas nycker. Den rättfärdiga människan kan vara lugn, ty ”ödet tar inte hans liv ofullbordat”. Grundtanken är att världen inte är styrd av slumpen, utan underkastad en evig moralisk ordning som garanterar att det finns en mening med, och en rättvisa i, allt som sker. Den som lyder moralens bud kan räkna med gudarnas omsorg. Den som bryter mot dem slår istället upp olyckans alla portar. I en sådan ändamålsenlig världsordning har människan i slutänden alltid sig själv att skylla för de olyckor som hon hemsöks av. När gick en oskyldig under, var gick en rättrådig förlorad? Jag tänker på denna livsåskådning när jag läser ett reportage från den lilla ö-nationen Östtimor där en viss folktro sägs göra gällande att landets krokodiler bara angriper ”onda människor”. Förvåningen bland de troende är därför alltid lika stor när någon krokodil råkar slå sina käftar runt ett till synes oskyldigt barn. Ändå tar många gärna krokodilerna, betraktade som heliga förfäder, i försvar. ”Tänk efter!”, säger de. ”När gick en oskyldig under? Var går en rättrådig förlorad!?” I en sådan föreställningsvärld spelar det egentligen ingen roll hur mycket meningslöst lidande man än försöker påvisa, i form av till exempel svältkatastrofer, massakrer, barn som slukas av vilda djur eller drabbas av ebola. Svaret blir ändå att det som på ytan framstår som ohyggligt och orättvist ytterst bara är ett uttryck för en Högre Mening. Under det skenbart ”outhärdliga” verkar gudomens mer eller mindre ”outgrundliga” vilja. Mot denna tradition reser sig en helt annan verklighetsuppfattning som vi skulle kunna kalla för den tragiska livskonceptionen. I sin mest renodlade form ifrågasätter den alla former av gudomlig providens. Här är det tvärtom alltid fullt möjligt att de mest oskyldiga drabbas av de mest horribla av fasor, samtidigt som tyranner och seriemördare helt visst kan klara sig undan alla slags efterräkningar. Det är hos Aristoteles som begreppet tragedi får sin första mer systematiska behandling. I dramatikens värld kännetecknas tragedin av att den efterbildar händelser som väcker medlidande och fruktan. Medlidande – eftersom händelsen drabbar personer som, enligt Aristoteles, ”oförtjänt råkat i olycka”. Fruktan – eftersom de drabbades öde likaväl kunde ha varit vårt eget. Aristoteles exemplifierar gärna med Sofokles dramer, dessa svåröverträffade studier över det fåfänga i människornas strävan. Nej, säger den grekiske tragöden, vi kan aldrig helt förstå de krafter som danar oss i det fördolda. Och åter nej, människan förmår aldrig överbrygga glappet mellan sina avsikter och resultatet av sina handlingar. I tragedin spelar det föga roll hur rent mjöl du har i påsen. Ibland kan det tvärtom vara just din renhet som leder dig mot undergången. Eftersom världen varken är god, rättvis eller förnuftig finns det inget sätt för människan att en gång för alla ta sitt öde i egna händer. Men denna tragiska livsuppfattning rymmer samtidigt en besvärande oklarhet. För vad betyder det egentligen att olyckan drabbar någon ”oförtjänt”? Ta bara Sofokles mest berömda drama, ”Kung Oidipus”, där en mycket svårgripbar dimension kastar nytt ljus över frågan – det omedvetna. Dramats kärna ligger ju i att Oidipus trots allt bryter mot flera heliga lagar – först dödar han sin far, sedan äktar han sin mor – om än hela tiden utan att förstå att det är just detta han gör. I det ögonblick som siaren Teiresias slutligen låter kungen veta att ”den mördare du söker är du själv”, uppdagas just den sanning som på samma gång placerar Oidipus i det ”outhärdliga” och bekräftar den moraliska lagens ”outgrundliga” räckvidd. [Freud] kunde aldrig helt övervinna sin misstanke att även förnuftstron vilade på ett fromt önsketänkande Det är inte undra på att berättelsen kommit att inspirera det omedvetnas mest ihärdiga utforskare, Sigmund Freud. Historien om den arme svullfotens omedvetna brott griper enligt Freud tag i oss just eftersom Oidipus ”öde skulle kunna ha varit vårt eget, ty oraklet har också före vår födelse lagt samma förbannelse på oss som på honom”. Enligt Freud blottar nämligen Sofokles saga hur det omedvetna driftslivet verkar som en utslagsgivande makt i allas våra öden. Så tänk efter en gång till! När gick egentligen en oskyldig under och var gick en rättrådig förlorad? Det säregna med Freud är att han å ena sidan betraktar ”Gud” som en förtvivlad eufemism för den blinda slumpen, ett fantasmatiskt skydd som människan i sin hjälplöshet reser mot det övermäktiga ödet. Å andra sidan förstår han att det inte bara är religionen som i det outgrundligas namn håller den outhärdliga vanmakten på avstånd. Livet som sådant, säger Freud, rymmer helt enkelt alltför många smärtor och olösliga uppgifter för att uthärdas utan lindrande illusioner. Få av förnuftets förespråkare har visat sig lika tvivlande som Freud inför förnuftets faktiska möjligheter. Han kunde aldrig helt övervinna sin misstanke att även förnuftstron vilade på ett fromt önsketänkande – drömmen att vetenskapen och förnuftet en dag skulle kunna betvinga det outgrundliga, avskaffa det gudomliga och slutgiltigt inrätta människans totala herravälde över ödet. När allt kommer omkring menade ju Freud att det mänskliga jaget inte ens var herre i sitt eget hus. Likt Sofokles placerar Philip Roth oss vid den mänskliga tillvarons lika outhärdliga som outgrundliga bråddjup. I den postfreudianska eran får ödets tragiska spel andra gestaltningar än i de klassiska tragedierna. I den amerikanske författaren Philip Roths roman, ”Nemesis”, möter vi en lågmäld skildring av det sätt på vilket slumpen och döden förenar sig för att krossa den förträfflige fritidsledaren Bucky Cantor. Berättelsen börjar med att stadens judiska skolbarn börjar falla offer, en efter en, för ett våldsamt polioutbrott sommaren 1944. Den oförvitlige Bucky låter sig varken lamslås eller dras med i den allmänna hysterin. Istället kämpar han med alla sina krafter för att låta förnuftet råda och hålla hoppet levande. Det är en bitter kamp mot en övermäktig fiende – och snart väntar också det brutala omslaget från mod till förtvivlan, från hopp till nederlag och från liv till död. Det visar sig nämligen att Bucky själv – helt symptomfri och därigenom, naturligtvis, helt omedvetet – råkat bära smittan vidare i sin egen kropp. Den fiende han bekämpat visar sig nu vara han själv. Likt Sofokles placerar Philip Roth oss vid den mänskliga tillvarons lika outhärdliga som outgrundliga bråddjup. Och likt Oidipus tvingas Bucky rasa mot sitt oblida öde när allt fler barn i hans närhet drabbas av förlamning och plågsam död. Det är den moderna tragedin i ett nötskal: i en värld utan gudomlig nåd måste Bucky tillbringa sina dagar med att hudflänga sig själv för ett brott som endast han själv kan avgöra om han begått. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria Litteratur Philip Roth: Nemesis (Random House, 2011 [2010]); svensk översättning: Nancy Westman, Albert Bonniers förlag, 2015. ”Krokodilerna i Östtimor skördar dödsoffer – men får inte dödas." Henrik Brandão Jönsson, Dagens nyheter, 21/4-2018

23 Mai 201810min

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ni ska nu få höra en essä. En essä är en text, eller i detta fall en ljudfil som produceras för en kulturell offentlighet, där den som alla produkter utgör en vara på en marknad. Marknaden för just den här essän är visserligen ytterst begränsad; utbud och efterfrågan möts vid ett på förhand fastställt pris om 6630 kronor F-skatt, eller omräknat i vanlig lön när skatten är dragen drygt 3000 kronor. Omfånget på denna essä är i talad tid cirka nio minuter, eller mätt i text 7000 tecken, vilket motsvarar mellan tre och fyra ordinära boksidor. För detta resultat krävs i genomsnitt fyra till fem dagars arbete, bestående av läsande, funderande och skrivande. När essäprodukten avsatts på marknaden väntas den hålla sin upphovsman vid liv under ungefär lika lång tid som den tog att producera. Detta bara som en varudeklaration. När jag gick i högstadiet hade jag en klasskompis som brukade säga med glimten i ögat att när han blev vuxen skulle han bli tänkare. Han blev controller. Det är inte riktigt samma sak, men såvitt jag vet är han nöjd. Själv blev jag alltså essäist – det är inte riktigt samma sak det heller. Essä är ett franskt ord som betyder försök; en essäist är alltså en som försöker något. En försökare – men också en försöksperson, eftersom essäisten ofta använder sig själv och sitt eget liv som preparat i sina försök. Essäisten skiljer sig från tänkaren på en avgörande punkt: där tänkaren förväntas utöva sitt tänkande på ett sätt som kommer fram till något, som leder till en slutsats, så förblir essäisten fånge i det oavslutade. Mer exakt: det resultat som essäisten i sitt tänkande kommer fram till är just essän. Själva försöket. hela den litterära essägenren – uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten Med andra ord: som essäist blir man aldrig nöjd. Aldrig färdig; varje essä är ett misslyckande som måste följas av ett nytt försök. Som Samuel Beckett skrev: ”Try again. Fail again. Fail better.” Det är därför inte underligt om essäistiken i allmänhet ses som en onyttig, rentav onödig sysselsättning – inte bara för att den alltså knappt utgör mer än en krusning på bruttonationalproduktens yta (den bidrar som sagt nätt och jämt till att hålla sin upphovsman vid liv, vad det nu ska vara bra för), men framför allt för att den verkar förutsätta en onyttig livsstil, en antiekonomisk, närmast antisocial letargi och tillbakadragenhet som går stick i stäv med tidens krav. Och medan tänkaren eller matematikern kan rättfärdiga sin tillbakadragenhet och sin skenbara overksamhet med de uppnådda eller bara förväntade resultaten, så har essäisten ingen motsvarande moralisk legitimitet att visa upp. Men därmed finns heller inga förpliktelser. Just denna öppna livshållning, denna experimentella onytta är det som essäisten odlar. När litteraturforskaren Emma Eldelin ska hitta en titel till sin inspirerande bok om essägenren plockar hon upp ett originellt citat av Cora Sandel: ”att slå dank med virtuositet”. Precis: det handlar alltså inte om någon loj och allmänt sorglös overksamhet, utan om en koncentrerad form av sysslolöshet där det att göra ingenting skapar utrymme för en viss självmedveten uppmärksamhet. Michel de Montaigne, den franske renässansförfattaren som på 1500-talet myntade själva begreppet essä, kan fortfarande stå som modell för denna livsfilosofi. Vid 38 års ålder lämnade han en hektisk ämbetsmannakarriär och drog sig tillbaka till sitt slott där han tillbringade resten av livet i sitt tornbibliotek, sysselsatt med ingenting utom författandet av de öppna, reflekterande texter som han kallade sina ”Försök”. Sina ”Essais”. I oavkortad utgåva fyller Montaignes essäer tre tjocka volymer, och i en av de första skriver han ”Om sysslolöshet”: hur han från början haft avsikten att låta den vara sitt eget ändamål – tanken med att dra sig tillbaka var att låta själen ”stanna upp och vila i sig själv” – men hur han efter en tid märker hur den börjar plågas av rastlöshet: ”att den tvärtom beter sig som en förrymd häst och/…/framföder åt mig så många chimärer och inbillade monster, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening, att jag för att i lugn och ro begrunda deras fånighet och besynnerlighet har börjat föra bok över dem, med en förhoppning om att med tiden få själen att själv skämmas över dem.” Montaignes idé var alltså inte att dra sig tillbaka för att skriva. Tvärtom, hans skrivande – och med det, kan man säga, hela den litterära essägenren – uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten, och som skrivandet försöker besvärja och bringa under kontroll. Den engelska essäisten Jenny Diski plockar upp tankegången i sin bok ”Den motvilliga resenären”, som i original just har den mycket montaigneska titeln ”On Trying to Keep Still”, ”Om att försöka hålla sig i stillhet”. Jenny Diski beskriver ett försök att dra sig tillbaka till en enslig stuga i norra England, där lugnet snart rubbas av olika neurotiska tvångsföreställningar: varför har hon tagit sig ut i naturen om hon ändå bara ska sitta inomhus och uggla? Borde hon inte åtminstone ta en promenad ibland? Det hela utmynnar i en essäbok, som bland annat skildrar en resa till Nya Zeeland. Ännu ett misslyckande, alltså. Och förstås: samtidigt inte. För både Montaigne och Diski är essän någonting som uppstår ur en havererad ordning, en förlorad kontroll. Den kraft som då visar sig är en subversiv kraft. Den amerikanske litteraturhistorikern John Snyder har talat om essäns ursprungsgest som en akt av frigörelse. Att dra sig tillbaka från det sociala livet är inte bara en rörelse bort från världen – det är också ett sätt att skapa distans till makten, en passiv motståndshandling som essän blir det logiska uttrycket för, med sin frihet från genrekonventioner och nyttoförpliktelser. Essän som livshållning ställer sig på ett demonstrativt sätt i motsättning till det rådande ekonomiska systemet med dess påbud om lönearbete, konsumtion och ekonomisk tillväxt. Kanske är den det närmaste man idag kan komma det ideal som Karl Marx beskrev när han försökte föreställa sig livet i det framtida kommunistiska samhället, där människan skulle kunna ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, valla boskap på kvällen och skriva kritik efter kvällsmaten”. för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. En utopi, javisst. Historiskt får man konstatera att essäistiken har varit de förmögnas tidsfördriv. Många av de författare som ingår i dess kanon – som Cicero, Montaigne och Virginia Woolf – har varit ekonomiskt oberoende. Andra har fått ägna sig åt essäistiken på lediga stunder; engelsmannen Charles Lamb, exempelvis, försörjde sig hela sitt liv som bokhållare. Controller, skulle det väl heta idag. Om det på dagens marknad för essäprodukter finns något utrymme för fackliga frågor är väl tveksamt, men för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. Som Paul Lafargue skrev i ”Rätten till lättja” måste den arbetande människans frigörelse ytterst vara en fråga om att få rätt till den subversivt produktiva overksamhet som är ”konstens och de ädla dygdernas moder”. Essäister i alla länder: försök! Dan Jönsson, essäist Litteratur Emma Eldelin: Att slå dank med virtuositet – reträtten, sysslolösheten och essän. Ellerströms, 2018.

22 Mai 201810min

Arkadien är ett landskap i Grekland. Men också någonting mer. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga. – Ursäkta, var ligger Arkadien? – Det beror på vem du frågar. – Vem är du? – Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå – jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros’ sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de ”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin. Anna Blennow, latinforskare och skribent Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

21 Mai 201811min

Barlasten är den extra last som behövs för att ett fartyg ska flyta stabilt. Men den gömmer också oanade berättelser och arkeologiska sensationer, konstaterar skutseglaren och kritikern Tor Billgren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det blåser hårt från väst och regalskeppet Kronans befälhavare bestämmer sig för att göra en skarp gir åt styrbord, och vända genom vind. Det är den 1 juni 1676, och den svenska flottan ska precis anfalla den dansk-nederländska utanför Ölands södra udde. Kronan är ett av de största fartygen i världen och en gir är en komplicerad manöver som kräver noggrann koordination av alla segel och tampar. När rorgängaren får order om att lägga styrbords roder, är förberedelserna inte klara. Den enorma segelytan pressar ner fartyget mot babord. Kanonportarna är öppna och vattnet strömmar in. Kantringen tilltar. Krutförrådet i fören antänds och fartyget exploderar. I en känd målning ett tiotal år efter katastrofen kastas segel, manskap, mastbitar och bråte högt upp i luften som i ett vulkanutbrott. 800 besättningsmän omkommer, inklusive flottans överbefälhavare. Danskarna vinner slaget. Den främsta anledningen till att Kronan förliste, var den illa förberedda giren. Men en bidragande orsak var att fartyget var ovanligt instabilt. Och det berodde på att man månaden innan hade lastat ur stora mängder barlast ur fartyget. Skeppet lättade med nästan två decimeter. 1991 utbröt en koleraepidemi i Peru. Smittan kom förmodligen med ett fartyg som pumpat in förorenat barlastvatten i Bangladesh... Barlast är den extra last som behövs för att tynga ner ett fartyg så att det ligger stabilt i vattnet. Under de stora segelfartygens dagar brukade den uppgå till en fjärdedel av skeppets tyngd. För ett fartyg som Kronan innebar det över femhundra ton. Oftast användes sten och grus. Det var viktigt att barlasten var flyttbar, eftersom mängden berodde på mycket last fartyget hade. Var lastrummen tomma behövdes mer, och när det var fullastat, måste delar av barlasten lämpas överbord. Allt för att uppnå stabilitet. På 1800-talet började man använda vattentankar istället, som fylldes med vatten från havet. Besättningarna slapp därmed att kånka på stenar i hamnarna. Men det fortsatte inträffa olyckor. I juni 1915 kapsejsade passagerarångaren Eastland i Chicagofloden, på grund av felaktigt hanterade barlasttankar. 844 människor omkom. Ett annat exempel är det berömda fyrmastade barkskeppet Pamir som förliste i Nordatlanten i september 1957. Lastningen av spannmål i sista hamnen, Buenos Aires, hade skett slarvigt, och även barlasttankarna användes som lastutrymme. På sin seglats mot Hamburg överraskades Pamir av en orkan och fick slagsida och sjönk. 82 av de 86 ombord omkom. Hade barlasttankarna kunnat användas som de skulle, och alltså inte varit fulla av spannmål, hade det kunnat sluta annorlunda. Barlastens egentliga mening och väsen glider undan. Den är flyktig till sin natur. Men det är inte bara oförsiktigt hanterad barlast som kan leda till död och katastrofer – även barlasten i sig. 1991 utbröt en koleraepidemi i Peru. Smittan kom förmodligen med ett fartyg som pumpat in förorenat barlastvatten i Bangladesh och pumpat ut det nära Perus kust. Kolerabakterier kontaminerade skaldjur, som i sin tur smittade människor. Epidemin spreds till andra länder i Latinamerika och skördade tolvtusen liv. Det kan även uppstå problem när småfiskar och andra organismer följer med barlastvattnet. Ett exempel är vandrarmusslan, som via barlasttankar har spritt sig från Kaspiska havet till bland annat de stora sjöarna i nordöstra USA. Rovdjuren som vanligen livnär sig på de här musslorna i Europa och Ryssland, finns inte i Nordamerika i samma utsträckning, vilket gör att de sprider sig okontrollerat i sin nya miljö, och konkurrerar ut inhemska arter. De orsakar skador i miljardklassen varje år, till exempel genom att klogga igen dammluckor i vattenkraftverk. Barlast är alltså något helt nödvändigt för ett fartygs stabilitet, och hanterad på fel sätt kan den vara livsfarlig. Trots detta är den en form av mellankategori på flera sätt. När jag söker efter barlast i mina många böcker om fartyg och marinhistoria hittar jag mycket lite. I praktverket ”Nautiskt bildlexikon”, där varje liten fartygsdetalj gås igenom med största noggrannhet, hittar jag bara en hänvisning. Det syns några stenar i botten av ett skepp i en av fartygsskisserna. Bilden ger ingen som helst förståelse för barlastens stora betydelse, ingen som helst känsla för de hundratals ton stenar som det handlade om. I det vardagliga talet är det också svårt att få grepp om barlasten. När den används metaforiskt är det oftast i negativa sammanhang, och på ett felaktigt sätt. Den används för att beskriva en belastning, motsvarande en kvarnsten runt halsen, ett besvärligt bagage eller komprometterande erfarenheter. Barlastens egentliga mening och väsen glider undan. Den är flyktig till sin natur. På stenarnas tid var den en del av fartyget, men bara ibland. Den togs ombord och lastades av efter behov. När man började använda vatten, blev barlasten bokstavligen flyktig. Barlasten kan berätta historier om hur människan har rört sig över jordklotet, men den kan också ge unika inblickar i en förfluten vardag. Även inom arkeologin är barlasten en mellankategori. Eftersom den består av obearbetade massor, och inte artefakter, har den traditionellt hamnat utanför ämnesfältet. Arkeologiprofessorn Mats Burström har dock upptäckt en fantastisk potential i de där stenmassorna som hämtats på en kontinent och tippats ut på en annan. Spår av mänsklig närvaro, kultur, teknik och historia. Hans bok ”Barlast” är full av fantastiska exempel. Kring 1930 hittades ett märkligt föremål i sydvästra Australien: ett stenåldersredskap av flinta. Att det inte var tillverkat av den lokala ursprungsbefolkningen kunde konstateras efter geologisk undersökning. Slutsatsen blev att redskapet kommit dit som barlast – flinta hämtad från Themsens mynning, och dumpad när fartyget nådde Australien. När Evert Taube i ”Balladen om Ernst Georg Johansson” sjunger att kajerna i Buenos Aires är lagda med sten från Bohuslän menar han att ilandburna barlaststenar från svenska fartyg tagits till vara som gatsten. Barlasten kan berätta historier om hur människan har rört sig över jordklotet, men den kan också ge unika inblickar i en förfluten vardag. Mats Burström berättar om tvåtusen år gamla tegelstenar som har hittats i Fort Vancouver i nordvästra USA. De har konstaterats komma från romerska byggnader i Storbritannien, och hamnat i USA som barlast. På en av bilderna i Burströms bok kan man se några avtryck av en kattass på en sådan tegelsten. På en annan bild syns en oval och slät sten med ett elefanthuvud inristat. Den hittades av dykare 1992 i ett engelskt 1500-talsskepp som förlist utanför Bahamas. Huvudet har tydliga likheter med elefantmasker kända från Västafrika, och eftersom det sjunkna fartyget var ett slavskepp, är sannolikheten stor att bilden har ristats dit av en person som förts ut ur Afrika för att säljas som slav. Omfånget är hisnande. På den ena bilden: berättelsen om en liten katt på ett romerskt tegelbruk vid vår tideräknings början. På den andra: ett meddelande från en kidnappad person, som tvingats ner i ett fartyg och hållen där under vidrigast tänkbara former under flera månader. Från vardag till grymt lidande, verklig historia som binder samman länder och tider med varandra. Och allt detta i den ofta bortglömda mellankategori vi kallar barlast. Tor Billgren, kulturjournalist Litteratur Mats Burström: Barlast – Massor med historia. Nordic Academic Press, 2017.

17 Mai 201810min