OBS: Radioessän

Tillfälliga hus utan grund som skal utanpå kroppen. Skjul som skyler en stund innan de faller samman. Av samtidens skräp sätts kojan samman, konstaterar Katarina Wikars. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tänk om det fanns en tidskrift likt Gods och gårdar att bläddra i som hette Skjul och kojor. Som inte var så inriktad på möblering och renovering och marknadsvärden utan mer ett montage utan sprintar och spikar, nitar och noter. Där bräderna stack ut lite här och där och man inte visste om hela bygget var på väg upp och ner. Som någon bara hade passerat förbi i hastigheten och lämnat över till nästa att ta vid. En sten framför dörren istället för en nyckel i låset. Stig in och förvandlas. Först bringa lite reda i det ofärdiga: Kojan har ingen grund och ingen tröskel, ingen vind och ingen källare, den är ett glest provisorium som också gör naturen synlig. Ekorrar på taket, mullvadar under golvet håller oss vakna, barndomens i träd, de ensliga och hemliga, de konstiga och konstnärliga och de byggda av böcker. Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker heter så hopsamlade essäer av den franske filosofen Gilles A. Tiberghien. ”Att kretsa kring temat genom upprepade språng är det enda sättet att tänka som är naturligt för mig” Hans metod är sökandet och plockandet, här och där, nu och då, under åratal. Textens instabilitet synkar med själva kojan, bräcklig, provisorisk, en språkkoja som både skyddar och exponerar. Så är det tänkt. ”Att kretsa kring temat genom upprepade språng är det enda sättet att tänka som är naturligt för mig”, skrev Wittgenstein. Och ”Slå följe med mig genom detta instabila bibliotek”, som det står i kojboken. "Utöka det med dina egna drömmeriers böcker och kommentarer. Använd det som finns till hands." Gamle Thoreau ställde ut möblera i naturen när han städade. De välbekanta tingen ser betydligt intressantare ut utomhus än inomhus. När vinden blåser genom dem. Själva Urkojan är ju Thoreaus vid Walden. Hela den amerikanska mytologin från pionjärtiden om rörelse och hus som är förbättrade kojor. Lätta att sälja. Lätta att bygga och lätta att överge. Kojan är djupt rotad i den amerikanska kulturen, kan man lära i Kojboken. Vi kommer snart att flytta vidare. Kanske det inte finns ett bra ord på svenska för det här provisoriska huset. Eller också så får vi utöka kojans konnotationer till den byggda boxen utan grund. Det är då jag kommer att tänka på ordet skjul. "Inuti i sitt huvud bär människan ett skjul" Man hör på ordet att det lutar skevt. Rum i undantagstillstånd, skriver konstnären och arkitekten Patrik Qvist i sin bok om Skjul, rum som ingen gör anspråk på. Det var det han ville undersöka i sin inventering av befintliga skjul som han ägnade en sex-sju år åt, byggde egna, målade och fotograferade och bjöd in andra att fylla dem med människor och ord. "Inuti i sitt huvud bär människan ett skjul", skrev författaren Jonas Brun i boken. Hjärnan och skjulet är lika genomsläppliga. Jag är uppfödda på sagan om Vargen och de Tre små grisarna. En liten lat gris bygger ett hus av halm, en annan liten lat ett hus av vass men Bror Duktig bygger sitt av tegelstenar. Vargen blåser ner de första två små grisarnas kojor i en enda utandning och äter sen upp dem men Bror Duktigs stenhus rår han inte på. Vad är sensmoralen i den sagan? En ordningsam och flitig gris lever längre än en som plockar ihop ett hus av vad den hittar. Där finns trygghet innanför solida väggar säger sagan men livet lär att förr eller senare rasar allt. Kommer krisen. Inflationen. Döden. Vinden. Det permanenta visar sig vara ett provisorium. Minns Kurosawas film Dodes Ka-den om människor som bor i skjul invid rälsen i Tokyo. Den gamle mannen säger till pojken: Det är bara västerlänningar som bygger hus av sten, japaner vet att det kommer jordbävningar. Om ens boning är av sten är inte orden då också tunga och orörliga, tankarna fasta i formen? Och om huset är av glas ska du inte kasta sten säger ordspråket för då kraschar du fasaden, ramen och blir sittande i ett regn av skärvor. Kojan däremot skiljer knappt på ute och inne. En gammal väninna berättade om ett litet hus på ett tak som hon hyrt på en grekisk ö, med en hasp istället för en nyckel i dörren. Där var jag lycklig, sa hon. Arkitekturens ursprung var att fläta ett hus. Kojan ett skal, en kropp som hårdnat. På konstmuseet Hamburger Bahnhof i Berlin såg jag en gång ett litet vitt boxhus. Den israeliske konstnären Absalon ville bygga urbana kojor likt ett skal utanpå kroppen. Sex stycken i olika metropoler runt om i världen skulle det bli. Han hade byggt sitt första lilla träskjul i öknen efter att ha deserterat från israeliska armen vid tjugo, sen pluggade han på konstskola i Paris, dog före trettio. Så boxhusen blev bara klara i tankarna. De var vita för att inte distrahera ögat, uppbyggda efter basbehoven äta, sova, duscha. De skulle vara hans utspridda boplatser, och hans hemland skulle vara emellan dem. Kanske påminde de om arkitekten Le Corbusier som hela livet planerat bostadsmaskiner och som slutade i Le Cabanon, den lilla hyddan, på franska Rivieran, i ett rum på 3,66 x 3,66 meter, baserat på måtten hos en 183 cm lång människogestalt utifrån vardagliga aktiviteter. "Att vara utan fast bostad är inte detsamma som att vara urban global nomad" Samtidens skräp sätts samman på nytt. Ett evigt återbruk, att bygga koja med hjälp av bräder från en annan koja. Det är vanskligt att romantisera kojan för många är de som ofrivilligt bor i kojor i stans parker och utkanter. "Att vara utan fast bostad är inte detsamma som att vara urban global nomad", lyder analysen av uteliggarnas kojor i kojboken. Skjulen utan tillstånd, de lösa strukturerna som inte var avsedda att bli kvar har stelnat. "Sedan tar jag isär allt, och återför bitarna till de platser där jag hittade dem.” Kojan och skjulet måste ständigt omprövas på nytt, platsen i gränslandet mellan det avslutade och ännu inte påbörjade, som skyler en stund. Den japanske poeten Kamo no Chomei skrev ”Anteckningar om min eremitkoja på 1200-talet”. Om människornas bostäder och deras invånare som tävlar i obeständighet: ”Jag samlar ihop trä som kan återanvändas, och gör bruk av det för att skapa någonting i ett visst ögonblick, sedan tar jag isär allt, och återför bitarna till de platser där jag hittade dem.” Katarina Wikars "Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker" av Gilles A Tiberghien ; OEI editör 2018, översättning Jonas (J) Magnusson "Skjul" av Patrik Qvist, Ptroleum 2011

16 Mai 20189min

Nyandligheten är tillbaka med besked. New age har blivit Now age. Men den kvinnligt präglade rörelsen passar alltför väl in i rådande samhällssystem, konstaterar Elin Grelsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Fullbokade spådamer i centrala Stockholm, kristaller som inredningsdetalj, inhyrda tarotläsare på fester. Numera går trendiga feminister på shamanska fullmåneceremonier och ägnar sig åt reikihealing. Nyandlighet, mystik och ockultism har blivit trendigt igen, driven av en ny generation av främst kvinnor. Våra mammor var kanske en del av New Age-rörelsen under 1990-talet, en våg av nyandlighet som innebar att begrepp som aura och healing etablerades i Sverige, samtidigt som så kallade alternativmedicinska metoder som homeopati växte sig starkare och yoga blev en vanligare träningsform. Möjligen var mödrarna också med på 1960- och 70-talen då den moderna, nyandliga miljön grundlades i och med hippierörelsen. Dess intresse för att blanda österländsk och västerländsk ockultism genom inslag av allt från astrologi och tarotkort till meditation är grunden till det vi vanligtvis förknippar med det något luddiga begreppet New Age idag.Inte sällan har New Age-feminismen i praktiken blivit en essentialistiskt inriktad särartsfeminism där kvinnans gudomlighet är kopplad till förmågan att bära och föda barnBegreppet New Age är dock passé och dagens rörelse något annat, om man får tro journalisten och författaren Ruby Warrington. Den nyandliga trend som sveper över västvärlden idag definierar hon i stället som Now Age. Warrington är den tidigare redaktören för The Sunday Times modemagasin som idag ägnar sig helhjärtat åt Now Age-rörelsen. I boken ”Material Girl Mystical World”, som utkom 2017, berättar hon om sin resa från stressad karriärkvinna med en inneboende tomhet till att – som hon själv uttrycker det – hitta sin egen inre gudinna.Now Age är, enligt Warrington, till skillnad från den tidigare New Age-rörelsen ”en modern uppdatering av nyandlighet som inte ser en motsättning mellan en spirituell världsbild och intresse för mode”. Warrington refererar något hånfullt till New Age-kvinnorna som ”klädda i lila kaftaner, med utvuxet armhår och frånkopplade det moderna samhället” medan Now Age-anhängarna är trendiga, uppdaterade city-kvinnor med intresse för sociala medier. Det är personer som har framgångsrika karriärer bakom sig, karriärer som de nu helt eller delvis lämnat till förmån för så kallade ”spirituella resor” och ”djupare värden i livet”.För det är kvinnorna som framförallt ägnar sig åt den nyandliga trenden, något som den har gemensamt med sin föregångare. I religionshistorikern Olav Hammers bok ”På spaning efter helheten: New Age – en ny folktro?” från 1997 konstaterar han att kurser i olika New Age-relaterade fenomen främst besöks av kvinnor och förteckningarna över nyandligt orienterade terapeuter består av betydligt fler kvinnor än män. En viktig del i nyandligheten har varit just att lyfta fram det kvinnliga. New age var ett sätt att återvända till gudinnedyrkan, att i opposition till de patriarkala, abrahamitiska religionerna lyfta fram så kallade ”kvinnliga värden” och understryka den kvinnliga kopplingen till naturen. Inte sällan har New Age-feminismen i praktiken blivit en essentialistiskt inriktad särartsfeminism där kvinnans gudomlighet är kopplad till förmågan att bära och föda barn och där det efterfrågas ett upphöjande av vad man ser som naturgivna, kvinnliga egenskaper såsom omvårdnad och intuitivt tänkande.I Now Age är den feministiska analysen något uppdaterad. Det talas fortfarande om ”kvinnliga egenskaper”, men exempelvis Ruby Warrington menar att även män bör utveckla dessa och att det snarare handlar om att låta nedvärderade kvinnligt kodade egenskaper bli de förhärskande i världen. ”Det handlar inte om jämställdhet mellan biologiska män och kvinnor, utan ett helt nytt feminint paradigm”, påpekar hon och konstaterar att ”Åt helvete med det patriarkala systemet som har bestämt att allt som har med spådom och intuition att göra inte har någon bäring i den riktiga världen”. Här finns en tro på kvinnan som god i sig själv och framförallt en självuppfyllande profetia om vilka som förväntas intressera sig för nyandlighet. Spådom ses som kvinnligt, att tänka logiskt och rationellt ses som patriarkalt. Alltså är det kvinnor som i första hand välkomnas och söker sig till mystiken och andligheten....en delvis genomförd återförtrollning: en återförtrollning som sker på det avförtrollade, rationella samhällets premisser.Precis som i New Age hänvisar Now Age-rörelsen till förföljelsen av häxor, de kvinnor som århundraden tidigare utmanade makten. I Silvia Federicis samtida feministiska klassiker ”Caliban and the witch” från 2004, återfinns en del liknande tankegångar som hos Warrington; häxan som utmanare av den härskande klassen och dess paradigm, maktens behov av att kontrollera kvinnan och hennes kropp.Men det finns en stor och avgörande skillnad mellan Warrington och Federici. Federici påpekar att anledningen till att tron på magi – i lagom doser – tillåts idag är att den inte längre utmanar någon maktordning. Vi är så pass disciplinerade i samhället att ett visst utrymme för ockultism och magiskt tänkande inte kommer att störa vårt sociala beteende. Eller som Federici uttrycker det: ”Även den mest hängivna konsumenten av astrologiska diagram kommer fortfarande att titta på klockan för att vara i tid till arbetet.” Den tyske sociologen Max Weber pekade på hur tron på en gudomlig ordning i det moderna samhället övergick till en tro på bara ordning, där världen miste sin förtrollning och förklaringar på religiösa grunder underkändes. Såväl New Age som Now Age är vad Weber skulle kalla för en delvis genomförd återförtrollning: en återförtrollning som sker på det avförtrollade, rationella samhällets premisser.För Now Age omkullkastar ingen samhällsordning eller ifrågasätter kapitalismen, snarare har andlighet och förtrollning kapitaliserats. I Warringtons bok hymlas det definitivt inte med det och det problematiseras inte heller. Här återfinns kapitel med tips på hudvårdsmärken som välsignats av shamaner och kristaller som accessoar. Yoga, retreats och alternativa terapiformer har blivit stora industrier och nyandlighetens trendighet har fått människor med tillräckligt god ekonomi att lägga tusentals kronor på sina inre resor. Andlighet har blivit en produkt som konsumeras precis som andra varor.Samtidigt kan jag inte låta bli att glädjas över att mitt tonårsnördiga intresse för astrologi och mina skamfyllda tarotreadings plötsligt blivit allmänt accepterat, ja rentav trendigt. Min mystik-fascinerade ungdomshäxa i sitt rökelsefyllda flickrum har fått ett slags upprättelse, som jag delar med många andra kvinnor. Ändå läser jag Ruby Warringtons bok med en växande längtan efter den fula, otrendiga, ja rentav otrevliga häxan som lägger mer tid på att ifrågasätta makten än att hitta sina egna chakran. Hon som sätter något på spel, hos sig själv liksom i samhället. Eller som ett av plakaten i protesterna mot Polens hårdare abortlagar under våren 2018 löd: ”vi är barnbarnen till häxorna som ni aldrig lyckades bränna”.Elin Grelsson, författare Litteratur:Clarissa Pinkola Estés: Kvinnor som slår följe med vargarna. Wahlström & Widstrand, 1998 (originalutg. 1992).Silvia Federici: Caliban and the Witch: Women, the Body and Primitive Accumulation. Autonomedia, 2004.Olav Hammer: På spaning efter helheten: New Age – en ny folktro? Dejavu, 2004.Laurie Penny: Witch Kids of Instagram. The Baffler, 2017-12-13.Ruby Warrington: Material Girl, Mystical World: The Now Age Guide for Chic Seekers and Modern Mystics. Thorsons, 2017.”Att spå sig har blivit trendigt”, inslag i Godmorgon, världen! i Sveriges Radio P1 av Moa Larsson. 2018-01-06

14 Mai 20189min

Är sökhistorik den nya memoaren? Boel Gerell reflekterar över det undflyende jaget, som kanske har fått en ny innebörd i vår samtid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns inga bilder av min far som barn. Eller – om de finns – har jag aldrig sett dem. Som barnhemsbarn i trettiotalets Värmland blev han förmodligen sällan eller aldrig fotograferad. Ingen dröjde vid hans ansikte i förväntan inför möjligheterna som låg slumrande i de ännu ofärdiga dragen. Ingen jämförde hans utseende med sitt eget och letade efter likheter. Och jag vill inte länge se mig själv som produkten av ett arv, utan som resultatet av ett kontinuerligt och ständigt pågående arbete. Mitt arbete. På köpet har jag själv inga referenser till någon farmor eller farfar med egenskaper som liknar mina. När jag var yngre bekymrade det mig att jag visste så lite om mitt förflutna, som om hälften av mig saknade distinkta konturer och när jag betraktade mitt ansikte i spegeln kände jag ett främlingskap inför somliga av dragen jag såg. De på den tiden mycket skarpa kindbenen, var kom de ifrån? Det raka, blanka håret som inte lät sig böjas eller kuvas ens av den kraftigaste locktång. Ivern som ibland fick mig att snubbla över orden, allt det som tillsammans med andra drag, egenheter och impulser utgjorde mitt jag. Var kom allt från egentligen, vilka var de där människorna som hade gett mig sitt genetiska material men ingenting mer? Numera har jag accepterat mitt hårs obändighet och anpassat min frisyr efter villkoren. Jag har hittat sätt att kanalisera ivern in i projekt som gett resultat hellre än flackande förvirring. Och jag vill inte länge se mig själv som produkten av ett arv, utan som resultatet av ett kontinuerligt och ständigt pågående arbete. Mitt arbete. Som om jag på allvar hade möjligheten att välja. Det har jag förstås inte, inte fullt ut. Men för att vi som människor överhuvudtaget ska kunna förmå oss att komma vidare måste vi lära oss att bortse från saker och ting och ta fasta på annat. Just denna förmåga till selektivt minne och prioriteringar skiljer människan från djuren och utgör det mest grundläggande kriteriet för en fri vilja, menar filosofen och kognitionsforskaren Peter Gärdenfors. I den föredömligt tillgängliga och pedagogiskt utformade boken ”Den svåra konsten att se sig själv” börjar han från början, med den rent bokstavliga självbilden, spegeln. En självklarhet i vår moderna tid men för inte så länge sedan en dyrbarhet för de få och utvalda, medan vanligt folk fick nöja sig med att söka efter sina anletsdrag i reflektionen av en blank metall eller ett stilla vatten. Med fotografiet kom revolutionen, när tiden med ens kunde hejdas och frysas i ett evigt uppsträckt nu att svepa i silkespapper och bevara för eftervärlden. Fortfarande inte för alla, men för allt flera i takt med att tekniken blev snabbare, kamerorna billigare och motiven allt rörligare. En rörlighet som gick in i själva samhällskroppen och människor förblev inte med nödvändighet trädgårdsmästarens pojke, handlarens tös eller för den delen – oäktingen – i ett helt liv. Möjligheter gavs till förvandling, utbildning och självförverkligande i ett svenskt folkhem där ett barnhemsbarn från Värmland mycket väl kunde bli docent i Lund. Ett nytt jag i alla fall på ytan, en ny roll att spela och nya spelregler och ändå någonstans längst inne – förmodligen – densamme. Det är så jag tänker i alla fall, att förvandlingen aldrig är fullt ut genomgripande. Att något alltid blir kvar av barnet som söker efter bekräftelse och får den – eller inte får den. Att det är där det börjar och att många av oss inte kommer så värst mycket längre än så. I Peter Gärdenfors bok lyfts språket fram som ett redskap för att skriva fram det egna jaget. Rent konkret i dagboksberättelser som i vårt moderna samhälle ersatts av bloggar och statusuppdateringar i sociala medier. Digitala torg där vi saluför våra jag och våra tjänster som möjliga uppdragstagare och potentiella partners. Att sälja och synliggöra sig själv är inte längre en skam utan en nödvändighet och en hel vetenskap görs av konsten att koka ner sina tillgångar till rätt antal rader, flankerade av en bild som i en enda sugande blick gör hela vår existens rättvisa. Resultatet blir gärna en radikal förenkling, så skarpt skuren att den närmar sig lögnen. Eller för att uttrycka saken på ett modernt vis: det är ”alternativa fakta”. Och det kan tyckas falskt och förflackat men är egentligen inget nytt. Livslögnen är en universell företeelse, skapad för att göra tillvaron mer hanterlig. Softade porträtt och verbala skönmålningar har i alla tider använts för att göra parter mer attraktiva på marknaden. Det nya är egentligen i vilken utsträckning allt vi häver ur oss samlas och bevaras. Instinkten att söka efter likheter och gemensamma drag hos dem vi möter är djupt rotad i den evolutionära processen. Bara på dem som står oss nära tycker vi oss fullt ut kunna lita, när det kniper. Kvar efter ett liv blir inte bara fysiska rum och faktisk kvarlåtenskap utan också ett antal digitala utrymmen som måste städas ur och stängas. I de fall den döda inte lämnat några nycklar efter sig riskerar livet att fortsätta på nätet, som om ingenting har hänt. Födelsedagar firas, minnen reproduceras och avlägsna vänner hör då och då av sig och föreslår en träff. För det var ju så länge sedan. Långt under den publika salongen sträcker sig rottrådar från våra liv på nätet. Besökta sidor, privata funderingar och preferenser vi för länge sedan förträngt lever kvar i ett slingrande nätverk av sökningar som förmodligen säger långt mer om oss än vi vill veta.  Marknaden är fri och det är lätt att tänka att allt är möjligt. Och det är det kanske, för somliga, men inte för alla. För många är klättringen upp ur klassamhällets djupaste brunn än brantare än den någonsin var i sextiotalets Sverige. Ofta räcker det med lite, en svag brytning, fel kläder eller ett namn som skaver för att en pust av det smittande utanförskapet blixtsnabbt ska få oss att rygga tillbaka. Instinkten att söka efter likheter och gemensamma drag hos dem vi möter är djupt rotad i den evolutionära processen. Bara på dem som står oss nära tycker vi oss fullt ut kunna lita, när det kniper. Fernissan kring djurets råaste och mest grundläggande överlevnadsinstinkt är tunn som en foundation och driften att i första hand försäkra sig om det egna släktets fortlevnad överskuggar i många fall överjagets vilja till tolerans och inkludering. När djuret får råda blir det främmande ett hot mot gruppen, en osäkerhetsfaktor besten i oss i värsta fall är beredd att göra sig av med. Kanske är det något av den rädslan det föräldralösa barnet bär med sig genom livet, att inte självklart höra till, att vara med på nåder. Om vi nu är djur. Men det är vi väl inte? ”De farligaste orden i varje språk är vi och dom” skriver Peter Gärdenfors och hänvisar till den fria viljan som motgift mot de primitiva drifterna. För den tänkande människan borde det stå klart att mångfald på sikt gagnar gruppen och i förlängningen den egna individen. Att också rädslan för det främmande är något som förenar oss och gör oss till dem vi är; människor. ”Jag tänker, alltså är jag” som den franske filosofen René Descartes slog fast redan på 1600-talet. Och jag tänker på flickan som i juli 2011 tryckte sig mot den bara stenen i en klippskreva på norska Utöya. Genom glipan i terrängen såg hon massmördarens ben närma sig, dröja och fortsätta vidare. Med fingertoppar domnade av skräck famlade hon efter mobilen och… Ja vad gjorde hon? Ringde hon sina föräldrar eller kanske polisen? Nej. Hon uppdaterade sin Facebooksida, en enda rad som omfattade hela miraklet. ”Jag lever”. Eller för att använda Descartes modell. ”Jag uppdaterar, alltså är jag”. Boel Gerell, författare och kulturskribent   (essän sändes första gången 2017)   Litteratur Peter Gärdenfors: Den svåra konsten att se sig själv. Natur & kultur, 2017.

9 Mai 201810min

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år?” I Erik Beckmans ”Fågeln som pianist” ringer någon med ett erbjudande: ”Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det”. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: ”Du är ju författare, det står i telefonkatalogen.” Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag – oavsett hur texten är skriven – kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: ”jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv” svarar personen: ”Jag? Vad fan ska vi då ha författare till?” En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo ”Spådomen” och ”Doften av en man” är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar ”Spådomen” för en berättelse om flickan ”som en gång var hon.” Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i ”Doften av en man: ”Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det.” Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I ”Jag kommer ihåg” radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: ”Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt.” Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne – för att kunna kallas ”biografiskt” – innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: ”Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal” utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för ”läsarminnen”, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? ”Jag har, så att säga förlorat mig själv”, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten – eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i ”Spådomen” i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna – ett jags sökande efter kärlek – samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: ”Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. […] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits.” Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ”ingen annan haft det”, som det heter i ”Fågeln som pianist”. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt – själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

8 Mai 20189min

Intet, ingenstans, icke-varat. I djupet av vår existens finns denna frånvaro. Psykoanalytikern och filosofen Johan Eriksson ser det kan utgöra ett allvarligt hot mot våra jag. Men också en möjlighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi kommer från Ingenstans. Från den tomma rymden. Vi känner det. I djupet av vår existens känner vi att vi egentligen inte hör hemma här – i livet, i världen, i varat. Vi lockades in i den här existensformen. Vi förfördes av dom som redan var förförda, dom troende. Dom som kallar sig våra föräldrar gav oss vårt namn och deras omsorger etablerade attraktionspunkter runt vilka de riktningslösa energierna, trycket från Ingenstans, började organiseras. En plats inmutades. Ett rum växte fram. Energierna banades och antog formen av det som dom troende kallar begär, drifter, affekter, viljor. En värld började etableras. Saker och ting började angå oss. Vi formades till människor som tycker, tänker, känner och värderar. Vi formades till människor som gillar träslöjd och skäms för sina trasiga täckjackor; människor som håller tummarna för att Djurgården ska vinna allsvenskan och som bråkar med försäkringsbolag, gör upp planer inför midsommar, oroar sig för klimatkrisen, detonerar hemmagjorda bomber på offentliga platser och svär över bredbandsuppkopplingen. Det mänskliga livets håll-i-gång blev vår verklighet, den verkliga verkligheten. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Men ibland, kanske när vi precis ska till att trycka in portkoden eller lägga keso på en skiva mörkt bröd (grannens väckarklocka hörs genom väggen), då känner vi det – att vi kommer från Ingenstans, att rottrådarna finns kvar. För ett ögonblick släpper förankringen i världen. Kontinuiteten i levandet avbryts tvärt. Vi famlar, faller. Fasan är namnlös. Förtvivlan är dödstyst. Vi känner: detta är en försmak av den katastrof som kallas för galenskap. Det är så här det är att ”tappa det”. I bästa fall hittar vi snabbt tillbaka. Telefonen ringer. Radionyheterna pockar på uppmärksamhet. Vi är hemma igen, i den verkliga verkligheten, i livets håll-i-gång. Men långt där nere bevaras minnet av det snabba återbesöket. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Vi har introducerats till vad det egentligen innebär att vara människa. Vi har introducerats till det skrämmande faktum att vår blinda förtrogenhet med oss själva och vårt liv vilar på att vi lyckas tränga bort minnet av vår egentliga härstamning. Som barn retades vi genom att fråga våra föräldrar var vi var någonstans innan vi föddes. På ytan är detta en oskyldig lek. Men alla bär vi på spåren av den prenatala tomhet varifrån vi kommer. För vissa är dessa spår så levande, bortträngningen är så skör, att de hela tiden måste anstränga sig, och då inte bara gällande olika typer av strävanden inom ramen för det mänskliga livet (där måste alla människor anstränga sig), utan anstränga sig för att överhuvudtaget ha ett liv och en värld inom vilken strävanden kan projekteras och realiseras. Dessa människor är dom ontologiskt otrygga, dom existentiellt hemlösa, dom som saknar en vilande bas för erfarenhetslivet. Dom lever sina liv jagade av en känsla av att livet och existensen i sig är en lögn. Dom lever på ett känslomässigt plan med en misstänksamhetens blick riktad mot den verklighet inom vilken den stora massans håll-i-gång utspelar sig. Världen blir en kuslig plats att befinna sig på. För dessa människor blir det ansträngande att överhuvudtaget vara människa. Dom upplever sig inte sällan som ”som-om-människor”. Levandet faller sig liksom inte naturligt. Dom har relationer som om dom hade relationer; dom skaffar barn och gör karriär som om dom skaffade barn och gjorde karriär; dom älskar och skrattar som om dom älskade och skrattade; dom gråter och är deprimerade som om dom grät och var deprimerade. Om du frågar dom ”vem är du egentligen?” så ser du paniken i deras ögon. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla levande som verkligen lever?”, Dock kan man fråga sig om inte dessa människor bör betraktas som privilegierade vittnen till ett grundläggande existentiellt villkor som gäller oss alla. I grunden är vi alla som-om-människor, de flesta av oss vet bara inte om det – åtminstone inte förrän existerandet påminner oss. Att vara människa är att vara som-om-människa. Vi kommer från Ingenstans. Intet är den fond mot bakgrund av vilken vi träder fram. Det vi kallar för medvetande, psyke, det personliga varandet avtecknar sig mot bakgrund av Intets närvaro. Det är därför vi inte helt och fullt är förmögna att vara oss själva. Vi är inte identiska med oss själva i egenskap av, låt säga, arga, lyckliga, levande, välbeställda, medelklass, föräldrar, män, kvinnor, och så vidare. Intets närvaro är själva sprickan i vår existens som gör att vi på ett eller annat sätt alltid måste förhålla oss till oss själva: vi kan inte bara vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda och så vidare), utan hur det är att vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda) är alltid en aktuell fråga för oss – implicit eller explicit. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla levande som verkligen lever?”, ”finns det verkligen någon riktig filosof bland alla filosofer?”, ”finns det någon riktig man bland alla män?”, ”finns det någon riktig människa bland alla människor?”. Logiskt tycks detta vara meningslösa frågor. Alla människor är väl riktiga människor? Ändå hör vi att det faktiskt frågas någonting här. Livets overklighet är alltid en risk för oss. Misstanken finns alltid där: är jag verkligen arg, levande, troende, svensk, man, kär, engagerad, och så vidare? I de stunder då vår egentliga härstamning gör sig påmind och vår självklara förankring i livets håll-i-gång för ett ögonblick släpper så konfronteras vi med det faktum att vi i egenskap av mänskliga personer på ett djupt plan är främmande inför alla världsliga identifikationer. Ändå kan vi alla, åtminstone i minimal mening, fortfarande säga ”jag”. Det är därför vi kan bli galna: jag kan förlora allt, inklusive mitt själv. Om det inte vore så – om det liksom inte ingick i den mänskliga personvaron att kunna bli främmande inför existensen som helhet, inklusive sin egen existens – så skulle vi inte kunna förundras över existensen, förhålla oss till den. Därmed skulle det saknas utrymme för frågor av typen ”varför?”, det vill säga frågor efter orsaker, skäl, grunder. Att vi kommer ifrån Ingenstans, att vi inte har någon naturlig plats i existensen, och att vi i djupet av vår existens känner av detta faktum, är alltså ett villkor, inte bara för att vi ska kunna bli galna, utan också för att vi ska kunna bedriva någonting sådant som vetenskap eller filosofi Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut, filosof

7 Mai 201810min

Karl Marx var medförfattare till"Det kommunistiska manifestet". Torbjörn Elensky har skrivit ett manifest för en borgerlig kultursyn. Men det hindrar inte att de är överens på några avgörande punkter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Han börjar bli till åren nu. Den mest beundrade och hatade av alla tänkare sedan Franska revolutionen. Han som av en del anses vara den brottslige ideologen bakom några av 1900-talets värsta diktaturer. Eller som vi enligt andra hela tiden måste återvända till, för att förstå vår egen tid. Alltså Karl Marx, som föddes i Preussen den 5 maj 1818 och dog i Storbritannien 1883, men vars spöke än idag fladdrar runt över kontinenterna och skräms. Det är mycket bråte man måste skaffa undan innan man kommer fram till honom själv. Kanske låter det sig inte ens göras längre. Hans historiefilosofi håller knappast för granskning. Vare sig tanken att hela historien handlar om kamp mellan klasser eller visionen av att den historiska processen skulle leda till ett klasslöst, kommunistiskt paradis om bara utvecklingen fick ha sin gång. Den där idén om grupper som står mot varandra i en historisk ödeskamp är lockande, helt enkelt för att den så tydligt åskådliggör de långa rörelserna över seklen. Det inger en känsla av trygghet att se historien som en typ av lagbunden process. Och hoppet om ett kommande paradis har vi västerlänningar inkodat i oss sedan ett par årtusenden, det finns i både judisk och kristen tradition, samt, sedan Marx dagar, i ett sekulärt kommunistiskt, även om den drömmen mest varit en mardröm, tyvärr. Men viktigare, och bestående, är Marx vilja att förstå de materiella förutsättningarna för sociala, politiska och kulturella förhållanden, liksom för historiens utveckling. Där finns, snarare än en ännu hållbar metod, en ännu hållbar inställning. Marx är genomgående realistisk, och utgår hela tiden från det väg- och mätbara. Han är heller i princip aldrig någon moralist, det är en av de goda följderna av hans syn på historien som något lagbundet: de enskilda aktörerna är vare sig hjältar eller skurkar, utan de fyller de roller historien ger dem. Borgerskapet, västerlänningarna, kolonialisterna eller alla de andra, agerade och agerar inte som de gör för att de är onda, utan för att de ekonomiska och historiska processerna får dem att agera i enlighet med sitt klassintresse. Och om bara de egendomslösa, proletärerna, inser sitt eget klassintresse kommer de att detronisera härskarna och ta makten över produktionsmedlen. det säger något om vilket extremt genomslag han fick, att man faktiskt kan kalla sig marxist, som om det var en tro man skrev under på, och inte ett av flera möjliga tankesystem, som kan hjälpa oss att förstå och förklara världen. Måste man helt hålla med eller helt vara emot Marx? Det är rätt märkligt att betrakta en tänkare på det sättet. Och det säger något om vilket extremt genomslag han fick, att man faktiskt kan kalla sig marxist, som om det var en tro man skrev under på, och inte ett av flera möjliga tankesystem, som kan hjälpa oss att förstå och förklara världen. Och för all del, vilket Marx själv ansåg vara viktigt, förändra den. I detta ligger nog en stor del av lockelsen hos Marx: viljan att förändra, att undersöka verkligheten för att påverka den. Lite motsägelsefullt är det kanske att hänvisa till historiska processer och samtidigt vilja ge filosoferna uppgiften att förändra världen. Men visst, om vi tänker oss att det faktiskt finns en dynamik mellan bas och överbyggnad, mellan de ekonomiska villkor vi lever under, som alltid går tillbaka på ägandet av produktionsmedlen, och kulturen vi lever i, så kan givetvis en riktig analys övertyga folk om att de ska förändra förhållandena så att de blir mera hållbara. Och det var kanske i viss mån vad socialdemokratin, från slutet av 1800-talet, satte sig i sinnet att göra? Och därmed omintetgjorde den också förutsättningarna för den revolution Marx förutspått, åtminstone i västra Europa. I Ryssland däremot bestämde de sig för att hoppa över några led, industrialiseringen inte minst, och göra revolution först och industrialisera landet i efterhand. Ska Marx få skulden för det? När han själv rentav tog avstånd från tanken på att en revolution skulle vara möjlig i Ryssland? Han tänkte sig den snarare i det Storbritannien där han själv levde i exil, och skrev sina viktigaste verk. Viljan att förändra världen är varje ny ungdomsgenerations dröm, sedan det tack vare Upplysningen under 1700-talet stod klart att det faktiskt går att göra revolution och störta det gamla i gruset. Sedan kan ju denna förändringsvilja ta sig mer eller mindre våldsamma uttryck, och de visioner som inspirerar nya generationer kan skilja sig lite från de tidigare. Men själva impulsen att vilja förändra, i tron att allt nytt alltid blir bättre, tycks numera vara konstant. Saken är bara den att en verklig förändring alltid måste bygga på en riktig analys. Och där har vi återigen Marx, som borde kunna fungera som förebild. Hans styrka, när han inte målar med den breda penseln, är alltså den distinkta analysen av konkreta förhållanden. Han är ingen utopist, utan kritiserar tvärtom vad han kallar ”de utopiska socialisterna”, alltså de som gör sig visioner av drömda framtider, utan hänsyn till materiella villkor eller ens naturlagarna. Den som inte blundar för hur det faktiskt ser ut, som sätter parentes, så att säga, runt sin egen lust att moralisera – en lust som tycks starkare än någonsin i vår tid av klick och likes, eftersom den moraliska indignationen väcker direkta känsloreaktioner och ger fler delningar än de kyliga analyserna – kan åstadkomma mer än den som försöker påverka känslovägen. Väldigt mycket av den samtida så kallade aktivismen, både på Facebook och annat håll, ägnar sig mer åt att väcka känslor än åt att analysera. Det är, som jag uppfattar saken, precis därför alla de rörelser som blossat upp sedan sekelskiftet har misslyckats. De satsar på snabba likes, symboliska utspel, spektakel, helt enkelt, hellre än att gå ner i djupare analys, av det slag som krävs för att man ska förstå förhållandena i världen på allvar, och därmed också hur man kan gå till väga för att påverka dem, i den mån det alls är möjligt. Om Marx skulle återvända skulle han knappast göra det som marxist, Jakten på en ”ny Marx” pågår i perioder, och den ena efter den andra utnämns faktiskt till det också – alltifrån Naomi Klein till Thomas Piketty. De har bägge ägnat sig rätt djupgående analyser av samtiden, men ingen har fått den sprängkraft som Marx fick. Men det ligger väl i sakens natur: Marx var också han en skapelse av sin tid, med dess bildningsideal, dess snabba utveckling av ekonomin, industrialismen och imperialismen. En utveckling som han i princip omfattade och hyllade, för att den bidrog till att riva ner det gamla ståndssamhället, där orättvisorna var inbäddade i religiösa och vidskepliga föreställningar. Borgerskapet förvandlade allt till varor, och avslöjade därmed hela det bedrägeri som den gamla världen vilat på samt beredde vägen för den kommande revolutionen. Om Marx skulle återvända skulle han knappast göra det som marxist, däremot skulle han säkert vara trogen det han skrev redan som 25-åring, fem år före revolutionsåret 1848 och ”Det kommunistiska manifestet”, i ett brev till en vän: Om inte konstruktionen av framtiden och den slutgiltiga utopin är vår sak, så är det så mycket säkrare vad vi för närvarande har att utföra. Jag avser den hänsynslösa kritiken av allt bestående, hänsynslös såväl däri att den inte gör halt för några slutsatser som att den inte viker undan i konflikter med de härskande makterna. Se där, ett intellektuellt föredöme som håller i alla tider. För vänstern såväl som för högern. Och för alla oss som vill ha friheten att röra oss över hela fältet, och som vet att maktmissbruket visar sitt fula tryne oaktat vilken ideologi som för närvarande råkar vara på modet. Torbjörn Elensky, författare

3 Mai 20189min

De europeiska jihadisternas drivkraft är inte primärt religiös, hävdar den franska statsvetaren Olivier Roy. Hans analys får journalisten Anna Thulin att ställa övergripande frågor om samhället idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Terrorism och jihadism är inga nya företeelser. Det som är nytt är hur terroristerna medvetet söker döden, menar den franska statsvetaren Olivier Roy. Jag tänker på hans ord när jag passerar två franska bistrobarer i närheten av Saint-Martin-kanalen i Paris. Jag ser fortfarande skotthålen i fönstren, trots att rutorna har bytts ut för längesen. Jag minns rosorna och doftljusen och blodfläckarna vid uteserveringarna, trots att asfalten har sköljts ren av otaliga regnskurar. Den som går på Drottninggatan i Stockholm kan känna igen känslan. Terrorn sätter osynliga spår i minnet och platsen förblir inte densamma efteråt. Allt insveps förstås också i jihadismens narrativ om döden som en belöning Det var i november 2015 som jag var i Paris för att rapportera om terrorattentaten, där självmordsbombare sprängde sig utanför fotbollsarenan Stade de France och beväpnade män öppnade eld i konserthuset Bataclan och vid restauranger runtom i staden. 130 människor dog och ytterligare hundratals skadades. Kort efteråt tog terrorgruppen Islamiska staten på sig dåden. Att försöka förstå varför kan tyckas absurt och meningslöst. Ett trauma går inte att placera in i den vanliga berättelsen om livet: den är till sin natur ett avbrott, en svart punkt. Men den franska statsvetaren Olivier Roy gör ett försök. I sin bok ”Jihad och döden”, som kom på franska 2016 och i svensk översättning av Johan Öberg 2017, för han fram en teori som blivit kontroversiell i vissa kretsar: nämligen att de europeiska jihadisternas drivkraft i första hand inte är religiös. Istället kan terroristerna ses som personer som på djupet saknar tro på någonting, nihilister som söker sin egen död. Man spränger sig själv, står kvar med vapen i hand när polisen kommer och har ingen allvarligt menad flyktväg. Man är inte rädd för att dö, eftersom döden är målet. Allt insveps förstås också i jihadismens narrativ om döden som en belöning: man blir martyr i en påstådd strid och får ett frikort till paradiset. Det finns förstås de som ångrar sig halvvägs, som Rakhmat Akilov i Stockholm. ”Han misslyckas med att dö”, skriver Göran Rosenberg i Expressen, ”eftersom bomben inte exploderar utan börjar brinna runt benen och det plötsligt gör för ont att dö och han flyr.” Men Akilovs mål var ändå att dö. Det var slående hur likgiltig han var efteråt, både inför sig själv och offren, som om motivet inte spelade någon större roll. Det viktigaste var att ha ett motiv – vilket som helst. Det stämmer med bilden som Olivier Roy målar upp av typiska jihadister: Ofta har de ett småkriminellt förflutet, de kommer från alla klasser och de har sällan varit troende särskilt länge. Snarare är de religiösa nybörjare och ganska okunniga om de andliga texterna. Akilov tycks knappt ha vetat något alls om den religion i vars namn han ville döda. En stor del av propagandan handlar om att måla upp kalifatet som ett välfungerande och harmoniskt samhälle. Soldränkta ängar, äppelodlingar och lekande barn. Män som rider vid havsbrynet under en blå himmel. Radikaliseringen föregår islamiseringen, skriver Olivier Roy vidare. Vad menar han med det? Jo, helt enkelt att de som ställer upp som terrorvolontärer först visar tecken på radikalitet, och därefter finner ett religiöst narrativ för att få utlopp för våldet. Terrorn som ett slags utökat självmord, alltså. Vilket går tvärt mot den islamiska traditionen, där någon som dör i strid visserligen kan upphöjas till martyr, men den som söker döden kränker guds vilja. Jihadismen har också karaktären av en ungdomsrörelse med starka drag till populärkultur, åtminstone i Europa. Iscensättningen av döden är inspirerad av filmer och dataspel. Innan terrordåden förbereder man sig med rekvisita och filmer på nätet, där man poserar med vapen och motiverar sin handling. I jihadisternas förvridna värld är de superhjältar som hämnas egna eller andras oförätter. På det viset påminner de om många skolskjutare och högerextrema terrorister. Att känna sig som en ung loser utan sammanhang gör en naturligtvis inte per automatik våldsam. De som söker sig till våldet, däremot, hittar ofta en berättelse där deras handling får mål och mening. Och där är IS propaganda synnerligen effektiv. En som har forskat om IS mediestrategi är Michael Krona på Malmö Högskola. I medier pratar man mest om de brutala tortyr- och avrättningsfilmer där offren bär Guantanamo-liknande fångdräkter. Men majoriteten av IS filmer är inte våldsamma, menar Krona. Tvärtom. En stor del av propagandan handlar om att måla upp kalifatet som ett välfungerande och harmoniskt samhälle. Soldränkta ängar, äppelodlingar och lekande barn. Män som rider vid havsbrynet under en blå himmel. En känsla av mytologiskt paradis och nationalromantik. Skillnaden är att ”nationen” här är gränslös, ett kalifat för hela världens rättrogna. Kvinnan har en betydelsefull roll i det nya samhällsbygget och att fostra framtida jihadister. Till och med i de våldsamma filmerna finns det en estetik för att locka rekryter. Det är Hollywoodliknande produktioner, med effektiva detaljer som får tittaren att känna igen sig. Man kanske använder samma typsnitt som i ”Game of Thrones”, eller sätter en kamera på geväret så att det påminner om ett dataspel. ”Det är inte våldet i sig som lockar, utan hur man förpackar och glorifierar våldet”, säger Michael Krona. På samma sätt undrar jag om det är döden i sig som Olivier Roy menar när han vill visa på jihadisternas drivkraft. Han argumenterar visserligen övertygande och ger många konkreta exempel. Men är det verkligen döden – döden – som är dragningskraften? I så fall som en övergång till paradiset, inte som att bli maskmat och uppgå i ingenting, väl? Nihilisterna ser ju världen som i grunden meningslös, med avsaknad av moral och en högre makt, medan de självutnämnda terrorkrigarna faktiskt tycks se en mening i sin gärning. Förvriden och avskyvärd, visst. Men likväl en mening. Kanske är det inte religionens återkomst i samhället vi borde oroa oss för. Utan för att vi, när kyrkan och tron allt mer förlorat sin roll som meningsskapare i tillvaron, inte blivit tillräckligt bra på att förklara att livet är vackert och meningsfullt.  Hur vi tolkar dåden och vilken kontext vi sätter in dem i beror på vilka berättelser vi själva, medvetet eller omedvetet, väljer att se. Samma helg som terrordåden i Paris skedde 2015, besökte jag en fransk barn- och ungdomstidning. Barnen hade bjudits in till ett redaktionsmöte för att planera ett temanummer om attentaten. Deras berättelse om våldet var en annan än de vuxnas. Varför tycker inte terrorister om fotboll? frågade de sig. Ogillar terrorister rockmusik? Att vi agerar och formar vår världsbild utifrån det vi redan känner till, utifrån de berättelser vi placerar in våra egna liv, tycks gälla både terrorns offer och dess förövare. ”IS styrka ligger i att spela på vår rädsla. Och denna rädsla är rädslan för islam”, skriver Olivier Roy. I min mening verkar vi ha svårare att kalla högerextrema dåd för terrorattacker. De kallas hatbrott i bästa fall, men ses inte som angrepp mot grundläggande institutioner och hot mot samhället i stort. Men är inte ideologiskt motiverade attacker i skolor och bränder på flyktingboenden just hot mot grundläggande institutioner, där målet är att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen? Om man vill spetsa till det, så tycks IS sälja in sig och locka rekryter med hjälp av storytelling som vilket framgångsrikt företag som helst. I många fall är gärningsmännen ”do-it-yourself”-terrorister som endast har en lös koppling till rörelsen, men som anammat IS berättelse om global jihad och ett så kallat kalifat genom att surfa på nätet. Det får mig att fundera på vilka andra berättelser som finns för människor som saknar sammanhang. Kanske är det inte religionens återkomst i samhället vi borde oroa oss för. Utan för att vi, när kyrkan och tron allt mer förlorat sin roll som meningsskapare i tillvaron, inte blivit tillräckligt bra på att förklara att livet är vackert och meningsfullt. Om vi lyckas så kommer kanske den potentiella terroristen inte bara att kunna se mening med döden, utan även sitt – och framförallt sina offers – liv. Anna Thulin, journalist   Litteratur Olivier Roy: Jihad och döden, översättning: Johan Öberg. Daidalos, 2017.

30 Apr 20189min

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Älsklingar, jag har läst en massa nu igen. Jag brukar ju stå här, kväll efter kväll i kvällsron, när barnet har somnat och vi plockar fram rester ur kylen och tänder de små lamporna, då, mitt i allt det som är mitt brukar jag ju stå här med min hopplöst sladdriga tunga och beskriva min jakt genom böckerna. Beskriva drömmen om en exakt formulering som ska täcka upp för all ensamhet jag någonsin känt. Beskriva förhoppningen om ett precist uttryck för den kunskap som mina privilegier håller ifrån mig. Beskriva längtan efter en alldeles klar lydelse som kan spegla förnimmelsen av en manskropp under mig. Beskriva känslan av att slippa sig själv. När läsningen drar en ner i något där språket kommunicerar med rytm istället för spänstig insikt. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Ni ler åt mig. Överseende drag över munnarna när ni bläddrar i de hundörade böcker och tidningar jag lagt fram för kvällen. Ler när jag skramlar fram för många muggar och assietter och ber om ursäkt för röran i lägenheten. Ni ler när min mun slafsar bland orden och försöker systematisera det oberäkneliga skum som är litteraturen. Vad det skummet består av ikväll och i vilka porer det kan tänkas tränga ner i denna afton. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Han sa att jag verkar tro att bara jag anstränger mig tillräckligt mycket, så ska relationer, maktförhållanden, konflikter och upplevelser av konst kunna förstås och sorteras upp i prydliga boxar. Lyckas jag inte med det så kan jag för lite. Och har inte läst tillräckligt mycket tillräckligt noggrant. ”Kom igen, farsan, du vet ju att det inte funkar så”, sa han. ”Surfa lite på det du läser”. Han sträckte ut armarna och gungade höfterna som om han balanserade på en våg. Gav mig en puss och satte på kaffe. En annan av er tittade upp från en av böckerna jag lagt fram och sa att om jag kan ha ”tillräckligt bra” som ideal i mitt föräldraskap – ”The good enough parent” – så borde jag kunna förlita mig på att vara både en ”good enough boyfriend” och en ”good enough reader”. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye Läsningen började inte med någon slukande passion. Den började med duktighet. Så möjligt det verkade att foga in sig utan att använda kroppen. Så rimligt det verkade att gömma undan den alltför stora, alltför känslosamma klumpen av senor och bukfett, långt in bland stallgarderobens mest bortglömda halm. Eftermiddag efter eftermiddag i eftermiddagslunken. Det disiga biblioteksljuset över skrifterna och häpnaden från dem. Det lustiga i hur den undanskuffade kroppen väcktes till liv genom böckerna. Genom gryniga reflektioner. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye. Någon hade vänt bort sitt ansikte. Jag smög in i hennes sovrum. Andetagen var tunga i mörkret. Jag viskade: ”Lyssna, mamma, jag tror att jag tillhör en minoritet som är stabil över tid.” Hoppades att hon skulle drömma sig snäll.   Älsklingar, jag brukar ju stå här och proklamera hur det att skriva hänger tätt, tätt ihop med att komma ut som homosexuell, för mig. Båda dessa praktiker framstod som lika anstötligt excentriska att hänge sig åt. Att träda in i dem förutsatte samma typ av högfärdiga självhävdelse. Att föra pennan över pappret, och vilja visa, delta. Att föra handen över era nackar, och vilja blomma, synas. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet – det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik. En garderob är en fantastisk plats att träna upp sinnena i. Man är skyddad men instängd. Det går inte att se sin kropp, men det trånga utrymmet gör en mycket medveten om dess existens. Vem upptäcker mig? Vad får det för konsekvenser? I mörkret slår hjärtslagen djupt som hos ett urtidsdjur när man lyssnar efter vad som pågår utanför. Cruising, eller att cruisa, syftar på en planlös färd där det inte finns något tydligt mål för resan. Cruising är också gammal bögslang för att ragga. Förklätt till slumpmässiga blickar eller beröringar försöker bögen läsa av vem som skulle kunna vara en potentiell partner. I en lummig park eller i de privata cirklarnas mingliga snår. Samma cruisingteknik använder han då han riskbedömer ett fikarum, en vårdcentral, en gångtunnel. Att få ta detta cruisande, detta planlösa och högspända. Att omfamna det i all sin ängslan och njutning, och gå med allt det till ett tomt papper. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet – det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik.   Älsklingar, ni gillar när jag skriver om sex. Skildrar bögsex. Jag gör gärna det. Det är omöjligt, och kanske därför så hisnande att med språk försöka fånga in något så undflyende som sexuell upphetsning. Och i ett samhälle, som svämmar över av pornografiskt material, inte bara via nätets blinkande porrhubbar, utan kanske ännu mer via reklamens syntetkroppar, blir de erotiska skildringarna i konsten och litteraturen särskilt angelägna. Som ett komplicerande eller reagerande eller omhändertagande av de likriktade bilder av sex som vi översköljs av. Att skriva erotiskt handlar inte om att försöka chockera. Det kan handla om att framkalla upphetsning, men det erotiska skrivandet slutar inte vid väl återgivna ställningar. Sex i litteraturen är en lekfull ponny med flera tricks. När jag skriver handlar det många gånger om att iscensätta den bara delvis fiktiva idén om åtrån och den sexuella identiteten som den hårda princip som ordnar världen. Som den plats där den mänskliga existensen skiktas. Hur ensam kan åtrån göra oss? Hur hel kan en människa bli av att ligga? Sexskildringen är alltid mer. Spiller över i karaktärernas uppdiktade omständigheter, och dessa omständigheter rycker alltid verkligheten i svansen.  Detta hopplösa ”vi”, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Det är sent. Några av er vill gå hem, fastän jag inte hunnit visa er hälften av mina böcker. Det är så mycket jag vill att ni ska läsa, så mycket mer jag vill att vi ska prata om, för att kunna förstå saker. Sex är en ponny med många akilleshälar. Ta bara er som sitter här ikväll som exempel. Ta den av er som sa att han länge bara kunde föreställa sig att ha sex om han blev våldtagen. Ta den av er som sa att han älskar män, betydligt äldre än han själv, men grips av panik när hans spensliga kropp objektifieras som pojkaktig. Ta den av er som sa att hans HIV-diagnos stressar honom att ligga runt jättemycket, för att bevisa lycka och hälsa. Ta den av er som sa att vita män gillar att bli dominerade av honom för att lätta sin rasistiska skuld. Ta den av er som sa att han är totalt orädd som facklig representant, men inte pallar att vara öppen på jobbet. Ta den av er som sa att han kunde peka ut exakta samband mellan sin anorexi och det självhat som tonårens bögmobbing föste in honom i. Och dessa berättelser, om hur sexskildringen är större än sitt enskilda ligg, handlar ju bara om såna som oss. Såna som oss. Usch. Ni är så trötta på att jag lockar in er här i lägenheten, kväll efter kväll i kvällsron, och tvingar på er mina inklusiva ”vi” och ”oss”, i utbyte mot några kylskåpskalla ostpajer. Detta hopplösa ”vi”, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Jag ska sluta använda mig av det. Eller ska jag bara förlita mig på att min förmåga att berätta om er räcker. Att jag som författare är ”good enough”. Kristofer Folkhammar, författare och kritiker

19 Apr 201810min