OBS: Radioessän

Äta gott på lokal är ett ganska sent fenomen, och restaurangens uppkomst en sägen omgärdad av många myter. Och kan en vital restaurangkultur ha någon betydelse för det konstnärliga skapandet? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under hösten och vintern 1832 flockades publiken till Théatre du Vaudeville i Paris för att skratta sig fördärvade åt Xavier och Duverts komedi Les Cabinets Particuliers, ”Privata rum”, en pjäs som ägnades den förvirring och de missförstånd som kunde uppstå vid ett besök på en Parisrestaurang. Pjäsen inleds med att restaurangägaren Morin och hans personal går igenom dagens meny och ställer i ordning matsalarna inför aftonen. Ett ungt par gör entré och smiter snabbt in i den privata salong de bokat. Strax dyker ett par herrar upp, där den ene, Monsieur Gavet berättar att han skuggat paret eftersom kvinnan är hans fru, och nu vill han veta i vilken salong de håller till. Ägaren Morin svarar att hans restaurang är så stor att han inte kan hålla reda på alla gäster, och ”dessutom måste en restauratör vara diskret”. De avbryts av att Madame Gavet kommer ut från sin salong, klandrar sin man för hans sjukliga och helt ogrundade svartsjuka, och föreslår att de båda går in i en annan salong för att prata ostörda. Då reser sig en man på första balkong i publiken, presenterar sig som Jacquard, tändsticksfabrikant och gift med skådespelerskan som spelar Madame Gavet, och han tänker minsann inte låta sin fru gå in i något privat rum med den stilige unge man som spelar Monsieur Gavet. Likaså var de första restaurangerna ställen dit man inte gick för att smörja kråset, nej dit gick man för att äta så lite som möjligt, och inte sällan i ensamhet. Och så är pjäsen igång, i en serie förväxlingar av ombytta och inbillade roller, där aktörerna ibland kräver att få spela varandra, den stilige Gavet visar sig spelas av en kvinna och plötsligt framför servitörerna ett sång- och dansnummer om hur färska grönsakerna och fisken är ute i köket – även om ingen av gästerna lyckas beställa eller äta något. Trots pjäsens succé ansåg sig ingen recensent kunna redogöra för handlingen, i denna sängkammarfars, skulle vi väl säga idag, med allt sitt springande i dörrar, men att den utspelar sig på en restaurang var helt i linje med den bild av Paris som omhuldades både av parisarna själva, och av de allt fler turister som befolkade stan 1832. Och att kunna erbjuda privata rum var en av Parisrestaurangens självklara attribut. Det var alltså lika självklart att gå ut och äta för att synas, som att inte synas alls, många ville helt enkelt få äta ifred. Likaså var de första restaurangerna ställen dit man inte gick för att smörja kråset, nej dit gick man för att äta så lite som möjligt, och inte sällan i ensamhet. Om detta kan man exempelvis läsa i den amerikanska historikern Rebecca Spangs bok "The Invention of the Restaurant", en bok som kom ut i början av det här seklet, med avsikt att slå hål på en del ihärdiga myter kring den franska gastronomins historia, till exempel det som jag och många med mig lika frimodigt fört vidare, att den franska restaurangkulturen skapades av alla de kockar som efter revolutionen 1789 blev utan jobb när deras adliga arbetsgivare avrättats eller tvingats i exil, och som därför öppnade egna etablissemang. Riktigt så var det inte, så låt oss börja med ordet restaurang. Restaurant betyder på franska något restaurerande, alltså en hälsobringande föda som kunde återställa människor med bräcklig konstitution. Inte sällan var det matsmältningen som spökade, antingen för att magen var klen, men man kunde också ha varit alltför glupsk och ätit sig till en dålig hälsa. När ordet restaurant började användas på 1400-talet handlade det oftast om en hårt reducerad höns- kalv- eller oxbuljong vars läkande egenskaper förstärktes av några guldringar och ädelstenar som fick koka med för sina goda egenskaper. Andra restaurerande produkter kunde vara ris, kikärtor, choklad och konjak, ingredienser som ingick i de sönderkokta röror som på 1760-talet började serveras i Paris på de första restaurangerna, eller Salle de restaurateur som de först kallades. Att ordet restaurant kom att förknippas med en lokal i stället för en dryck kan tillskrivas den något obskyre publicisten Mathurin Roze de Chantoiseau, som gav ut "Almanach Géneral d’adresses", ett första register som listade stadens alla företag och serviceinrättningar, och hur man kom i kontakt med dem, något som faktiskt fick livet i den hastigt växande storstaden att flyta smidigare – och inte minst, eftersom Mathurin Roze de Chantoiseau själv drev en Salle de restaurateur vid sidan av, och i sin Almanach såg till att flitigt smyga in reklam för sin lokal, därvid kallad Restaurant. Det var alltså som en sorts urbana spa-anläggningar som restaurangerna etablerade sig, redan 20 år före franska revolutionen. Mitt i alla sociala spänningar finner vi, precis som idag faktiskt, en rekordartat stor utgivning av kokböcker, där inte minst relationen mellan mat och hälsa ges stort utrymme, med utläggningar av epokens mest lärda inom medicin, fysiologi och kemi. Och på dessa restauranger, i sina bås, satt alltså en kategori män – och kvinnor, som av olika anledningar oroade sig för sin hälsa eller helt enkelt inte mådde bra, och som i sitt intagande av dessa minimala men närande portioner av olika dekokter kunde välja att ha enbart en spegel som sällskap. Men vi har som sagt med näringsidkare att göra, och redan efter ett par år började restauratörerna vrida och vända på begreppen. Skulle man inte kunna erbjuda något mer än denna strikta kost? Det intressanta i sammanhanget är att den franska värdshusmat som på 1700-talet erbjöds resenärer och besökare hade ett solitt dåligt rykte, i såväl storstäder som landsbygd. Och inte var man särskilt välkommen heller, när man trängde sig ner vid långborden bland de lokala hantverkare och arbetare som utgjorde ställets stamkunder, och som misstänksamt iakttog ens beteende. Alla åt den enda rätt som ställets traktör erbjöd, och det gällde att ta för sig snabbt om man ville bli mätt, vilket man som sagt kanske inte ville efter att ha tagit första tuggan. Ville man som resenär i Frankrike äta gott, enligt samstämmiga reseskildringar, måste man vara utrustad med inbjudningar eller rekommendationsbrev till privatpalatsens middagsbord - eller helt enkelt ta med en egen köksbrigad på resan. Behovet av borgerliga mötesplatser hade gjort caféerna i Paris till omhuldade fenomen. Det första, Le Procope, hade öppnats av sicilianaren Procopio 1686 på rue de l’Ancienne Comédie, och där ligger det än idag. Caféerna hade en social funktion, och efterhand en allt starkare politisk potential, och periodvis sägs kundkretsen bestått av fler polisspioner än politiska aktivister. Restaurangerna kom att betraktas som betydligt ofarligare, ja rentav apolitiska etablissemang, som enbart ägnades kroppsliga funktioner - och så småningom njutning och nöjen, vilket skulle förenkla utvecklingen. I det nya, mer egalitära Frankrike gjorde inte restaurangerna så stor skillnad på folk och folk – det viktiga var att gästerna kunde betala notan. På 1780-talet, några år före revolutionen, öppnade epokens stora kockstjärna Antoine Beauvilliers sitt etablissemang La Grande Taverne de Londres på rue Richelieu intill Palais-Royal. Beauvilliers specialitet var stora, bräserade stekar och fåglar med tillbehör, exempelvis spenatkroketter, gratinerade färserade tomater eller smörsauterade svartrötter. La Grande Taverne räknas som den första lyxrestaurangen, ämnad för fint folk som den var, med mängder av rätter på den fyrspaltiga menyn, mahognybord, kristallkronor, vita linnedukar, elegant klädd servis och välfylld vinkällare. Beauvilliers som tjänstgjort hos högadeln hamnade i blåsväder under revolutionen och tvingades stänga, något som också drabbade flera av de kökschefer som haft högättade arbetsgivare, ja några blev till och med avrättade. Men när omvälvningarna ebbat ut och samhällsordningen stadgat sig något, kom Paris restauranger att få en symbolisk betydelse. I det nya, mer egalitära Frankrike gjorde inte restaurangerna så stor skillnad på folk och folk – det viktiga var att gästerna kunde betala notan. Väl inne i lokalen kunde man, precis som i komedin Les Cabinets Particuliers, välja mellan den stora salen – om man ville synas, vilket alla turister gjorde, förvånade över den stora mängden kvinnor som befolkade borden, något man sällan såg i hemlandets värdshus och tavernor – eller så valde man som sagt att inte synas i något av privatrummen som kunde utnyttjas av par i olika stadier av förälskelse, men även av de allt populärare sällskapen av sjungande och fraterniserande dryckesbröder, en rörelse som också betraktades som relativt harmlös av de senare 1800-talsregimernas polischefer. Men det viktiga för besökarna var menyn med alla de rätter som radades upp i dom fyra spalterna. Under en välsignad stund kunde man välja bland och fantisera kring det som sedan skulle bäras ut på faten, genom svängdörrarna från det väl avskärmade köket, när man gjort sitt val. Och 1832, ja, i princip hela första halvan av 1800-talet var restauranger något som bara fanns i Paris, ett fenomen som därför drog till sig mängder av turister, journalister och reseskildrare, som med sitt traderande spred denna slagkraftiga sinnebild över världen, som en sägen om det goda livet, för den som åtminstone just då, och där, var stadd vid kassa. Karsten Thurfjell karsten.thurfjell@sverigesradio.se

12 Apr 201810min

Hoppet sägs vara det sista som överger oss. Men ofta tycks det vara viktigare att peka på allt som är fel, än att lyfta fram goda exempel. Men hur ska världen då bli bättre? undrar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Några journalistkollegor och jag satt på en pub och pratade lite skit om en tidning flera av oss skrev för. Samtalet kom in på vad en chef för tidningen nyligen proklamerat: att de skulle satsa mer på positiva nyheter. De andra fnös. Så fånigt och oseriöst, när det finns så mycket problem som behöver belysas. Jag satt tyst, för feg för att höja min röst och säga att jag tyckte att tidningen gjorde rätt. Det här är många år sedan men minnet etsade sig fast och har fortsatt göra sig påmint. Det störde mig verkligen på djupet att människor med en position att beskriva, förklara och analysera världen för andra var så djupt ointresserade av att skildra också det som går bra. Det är ju det som ger oss kunskaper och vägledning för hur vi kan förbättra vår omgivning; som visar att det är möjligt att förändra och därmed ger oss ork att engagera oss. Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden I sin essäbok ”Hopp” återkommer författaren Rebecca Solnit flera gånger till just detta problem: att så många vill uppehålla sig uteslutande vid problemen, och snabbt placera framgångar i glömskans arkiv. Hon skriver ur ett perspektiv som aktivist på vänsterkanten och hon kritiserar särskilt några mentaliteter hon ser i de egna kretsarna. Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden och uppoffrandet - vilket blir viktigare än att verkligen åstadkomma något. Andra har bara svårt att hålla flera berättelser samtidigt i sina huvuden: eftersom de tror att precis allt måste vara på väg åt samma håll, och allt uppenbarligen inte är bra, så måste allt vara dåligt. Ytterligare andra tror att enda sättet att visa solidaritet med utsatta är att känna misströstan – ingen ska få uppleva glädje förrän alla gör det – men det är inte mycket till gåva, konstaterar Solnit. Och jag kommer att tänka på Tage Danielssons fina versrader: … du sorgset kvidande. Se här din svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll.” I sin bok ”Omställningen” skriver vetenskapsjournalisten Jens Ergon om det akuta hot mot mänskligheten som klimatförändringarna utgör. Första delen, som handlar om problemen, gör mig rädd och uppgiven, trots att jag kände till det mesta redan. I den andra delen berättar han i stället om all utveckling i positiv riktning som faktiskt också sker, både var gäller teknik, politik och attityder. Ergon är tydlig med att hoten fortfarande är mycket stora och akuta, men visar på strimmor av hopp. Jag kom att tänka på hans bok när jag i tidningen ETC läste om det möte i Mölndal som nätverket Klimatsans ordnade i februari 2018. Klimatsans låter som en bra sak, något vi alla skulle behöva, men föreningen menar inte att vi ska sänka våra klimatutsläpp utan att vi ska sluta tro på FN:s klimatpanel IPCC. Nätverkets grundare påstår i tidningen att IPCC är en politisk organisation som inte vet vad vetenskap är, trots att många hundratals forskare från hela världen bidar till panelens rapporter. En annan företrädare menar att polarisarna inte ens kan smälta och en tredje att den ökade koldioxidhalten i luften är naturlig och inget vi kan göra något åt men att havsnivåerna i vilket fall inte kommer stiga. Jag är inte expert på klimatet, långt därifrån, men jag väljer att lita på vad den absoluta majoriteten forskare med relevanta kunskaper i ämnet vid det här laget anser sig ha ovedersägliga belägg för – att människan påverkar uppvärmningen av jorden och att följderna kommer bli katastrofala för mänskligheten om vi inte gör något åt saken. Så varför tror inte Klimatsans medlemmar på det? Själva skulle de gissningsvis hävda att det beror på sunt förnuft och kunskaper som alla andra missat, men jag finner det troligare att det har att göra med en brist på hopp. När vi människor inte tror oss om att kunna göra något åt svåra problem har vi nämligen en tendens att stävja rädslan genom förnekelse, bortförklaringar eller konspirationsteorier. Brist på hopp om lösningar kan helt enkelt leda till att vi väljer att blunda för, eller förvanska det som väcker vår oro. Jens Ergons bok skulle alltså kunna göra stor skillnad för hur klimatskeptiker tar till sig problematiken och hur de väljer att arbeta med den. Om de förstår att det går att göra något skulle de kanske acceptera forskningsresultaten. Rebecca Solnits bok är full av berättelser som inger hopp. Det finns en föreställning om att katastrofer driver fram det värsta i människan och leder till grymhet och plundringar men i själva verket är det ofta precis tvärtom, visar Solnit. Vi blir hjälpsamma och solidariska, och hon exemplifierar bland annat med när orkanen Katrina förstörde New Orleans. Från stora avstånd kom människor körande till New Orleans med sina båtar på en trailer bakom bilen, för att undsätta medmänniskor i nöd. Vi drabbas sällan av panik, oftare av handlingskraft när kriser kommer. Se bara på alla de människor som i Stockholm öppnade sina hem för, eller gav skjuts åt okända när Stockholms kollektivtrafik slutade fungera efter terrordådet på Kungsgatan 2017. Vi vill varandra väl. Solnit skriver: ”Tillsammans är vi oerhört starka, och vi har en sällan berättad, sällan ihågkommen historia av segrar och omvälvningar som kan ge oss förtröstan på att ja, vi kan förändra världen, för vi har gjort det många gånger förut. Man tittar bakåt när man ror framåt, och att berätta den här historien är ett led i att hjälpa människor att sätta kurs mot framtiden.” Slut citat. Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja. Den som tror att saker kommer lösa sig skylls ofta för att vara naiv. Och ja, att hoppas kan vara naivt. Ibland finns ingen grund för att känna hopp och att ändå göra det kan bli ett hinder från att se verkligheten som den faktiskt är och anpassa sig till den. Att hoppas kan också vara att vända sig bort och tro att allt kommer lösa sig utan mig. Ny teknik kommer fixa klimatet, jag behöver inte göra något. Någon annan, eller kanske en gudomlig makt, ordnar det. Ett sådant hopp kan lätt slå över i bittra anklagelser mot staten, mot politikerna, mot makten: varför gör de ingenting! Men politiskt valda makthavare har inte större svängrum än vad opinionen tillåter dem, om de vill sitta kvar efter nästa val. Därför måste vi alla visa vad det är vi hoppas på, och det gör vi kanske allra bäst genom våra egna livsval och handlingar. Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja. Att välja att sluta flyga, att minska sin konsumtion, manifestera mot krig eller lägga fritid på att hjälpa nyanlända är att uttrycka en sorts hopp, som också blir en politisk vilja, om vi vågar prata om våra val och varför vi gör dem. Hoppet blir då personligt, inte abstrakt. Det vill säga: jag hoppas att mina val och mina handlingar kommer påverka andra, och att vi tillsammans blir många. Jag hoppas att vi kan göra världen bättre. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare Litteratur Rebecca Solnit: Hopp. Översättning Helena Hansson. Ordfront, 2017. Jens Ergon: Omställningen – tio år som kommer att förändra världen. Leopard förlag, 2016.

11 Apr 20189min

Martin Andersen Nexøs försvar av Sovjet fick många att ta avstånd från honom. Kanske kostade det honom rentav ett Nobelpris. Men hans romaner är fullödiga och gripande storverk, säger Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I en rolig anekdot berättar Martin Andersen Nexø om ett möte med sin äldre, svenske kollega August Strindberg. Det ska ha ägt rum i maj 1911; Nexø hade just avslutat sitt första storverk ”Pelle erövraren” och var egentligen i Stockholm för att träffa Hjalmar Branting, som skulle ordna med en översättning av romanen. Nexø gick upp till Strindberg på vinst och förlust, och när han ringde på var det först alldeles tyst. Så hördes tassande steg innanför dörren, plötsligt öppnades brevinkastet och ett svart, misstänksamt öga kikade ut genom springan. Nexø fick ett infall och citerade den danske sagokungen Rolf Krakes ord i Snorres Edda, när han fick sveakungen Adlis på fall: ”Nu svinböjde jag den mäktigaste av svenskar.” ”Ni citerar Rolf Krake”, svarade Strindberg häpet och öppnade dörren på glänt. Där stod de sedan på tröskeln, Strindberg med handen i ett fast grepp om Nexøs arm, och pratades vid i en halvtimme. ”In släppte han mig inte”, mindes Nexø, ”men han ville heller inte låta mig gå.” Om historien är sann eller ej är mest en akademisk fråga. Vad den visar är hur litteraturen hela tiden ympas på sig själv: Nexøs proletärroman var ett skott lite längre ut på samma gren som Strindbergs realism, och båda hade de rötter i de nordiska sagorna. Ta bara den storslagna inledningen till Nexøs andra mäktiga epos, ”Ditte människobarn”, där han på några få, branta sidor och med mytens skarpa stilisering målar upp förhistorien om ett släkte format av de kärvaste naturförhållanden, igenkännligt på sina utmärkande drag: ”två ögon, och en näsa mitt i ansiktet, en mun som både kunde kyssa och bita, och ett par nävar som satt gott på skaft”. Det är rader som kunde varit hämtade ur Heimskringla, och i Nexøs stora romaner återkommer hela tiden denna mytiska örnblick som en kontrast till realismens individuella psykologi och detaljskärpa. det är svårt att undgå intrycket att priset till Jensen också var ett sätt att en gång för alla sätta punkt för spekulationerna kring Nexø Tyvärr är det nog inte många som läser Nexø idag. Ändå har han skrivit några av den nordiska litteraturens mest inflytelserika, i mina ögon också mest fullödiga och gripande romanverk. Särskilt ”Pelle”, men även ”Ditte”, som skrevs ett årtionde senare, blev hörnstenar i det som med tiden kommit att kallas Skandinaviens enda bestående bidrag till den moderna världslitteraturen: proletärromanen. Nobelpriset fick han aldrig, även om han nominerades flera gånger och hade starka förespråkare både i Sverige och exempelvis Tyskland, där Alfred Döblin förde fram hans namn. Men med sin orubbliga kommunistiska övertygelse var Nexø en politiskt kontroversiell figur, inte minst under andra världskriget när han tycks ha sett det som sin uppgift i offentligheten att försvara Stalin och Sovjet mot all kritik. Litteraturvetaren Per-Olof Mattson har i sin stora bok om Nexøs svenska förbindelser (Martin Andersen Nexø – Den nordiska arbetarlitteraturens pionjär) gett en intressant bild av hur akademien flera gånger och på lösa grunder avfärdade Nexøs kandidatur, utan att helt lyckas skaka den av sig. När sedan priset väl gick till Danmark 1944 blev det istället till Johannes V Jensen – i och för sig en stor författare, men utan internationell betydelse, och det är svårt att undgå intrycket att priset till Jensen också var ett sätt att en gång för alla sätta punkt för spekulationerna kring Nexø. Mattssons bok ger en fängslande inblick i det litterära beredskaps-Sverige där de ideologiska och geopolitiska konflikterna ställdes på sin spets, och en konturskarp gestalt som Nexø blev en vattendelare. Alla var överens om storheten i hans författarskap, men särskilt i krigets inledning, under den tysk-sovjetiska pakten och det finska vinterkriget, blev hans envisa lojalitet med den sovjetiska politiken något som antingen upprörde, förbryllade eller entusiasmerade – beroende på politisk inställning. Likgiltig kunde ingen vara, och särskilt Eyvind Johnson, vars ”Romanen om Olof” har ”Pelle erövraren” att tacka för så mycket, ägnade enligt Mattsson stor energi åt sina brottningar med Nexø. Utvägen blev till slut att framhäva det nordiska i författarskapet framför ideologin – men det var och förblev en nödlösning som aldrig riktigt kom till rätta med det helt grundläggande problemet vad det betyder när en författare av Nexøs resning så okritiskt kunde svälja också den sovjetiska propagandans mest uppenbara lögner. Nexøs romaner [utmanar] än idag utmanar djupt rotade idéer om vad som är litterär kvalitet – handlar det om formen eller uttrycket, om stilen, eller om tendensen? Och den frågan kvarstår fortfarande. Går det att läsa ett författarskap helt bortkopplat från författarens politiska villfarelser, och om inte: hur hanterar man ett genant faktum som att Nexø rentav närvarade vid en av de beryktade Moskvaprocesserna 1937 – och som vittne gick i god för rättvisan? Saken blir än mer komplicerad av att just Nexø är en så utpräglat ideologisk författare; alla hans mogna romaner är egentligen skrivna på en gång som realistiska berättelser och politiska stridsskrifter. I ”Pelle erövraren” mynnar historien ut i en sorts kooperativ utopism; i de senare romanerna är den kommunistiska klasskampsretoriken tydligare – som i ”Ditte människobarn” där det tragiska slutet framstår som en oundviklig följd av samhällets orättvisor. Nexø som författare och Nexø som förkunnare är helt enkelt inte möjliga att skilja åt. För honom innebar revolutionen 1917 att ett uråldrigt löfte till världens förtryckta hade infriats, som han uttryckte det: ”fattigper har løftet menneskehedens opgave”. Hela hans livshistoria, hela hans gärning utvecklades i ljuset av den uppgiften, det löftet. Att avvisa det stod inte i hans makt. Mattsson citerar en passage ur Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman ”Tröskeln”, där han skriver om ”ett slags storslagen oskuld” hos Nexø: ”Det påstods att han var enögd av sin kommunism. Jag var säker på att det var hans rätta karaktär.” Så förblir Andersen Nexø en författare att brottas med. Det är lätt idag att säga att han tog fel i många av sina enskilda ställningstaganden – om mot bättre vetande eller bara av ”storslagen oskuld” är omöjligt att säga. Men betyder det också att han tog fel i det stora? Om det där med ”mänsklighetens uppgift”; om betydelsen av att också i svåra tider stå fast vid det man tror på? När man läser hans romaner är det svårt att påstå det. Jag vet inte, men kanske är det därför nästan ingen läser dem längre. Vad jag menar är att Nexøs romaner än idag utmanar djupt rotade idéer om vad som är litterär kvalitet – handlar det om formen eller uttrycket, om stilen, eller om tendensen? Nexø själv avskydde det han kallade ”københavneriet”: den mondäna esteticism vars kotterier av asfaltsälskare kunde ”gripas av sådana vårkänslor att de måste till Paris och se boulevarderna slå ut”, som han skrev. Hans eget uppdrag, som han såg det, var ett annat. I den lilla staden på Bornholm, som han tog sitt namn efter, kan man fortfarande få se hans barndomshem, ett litet gult gatuhus någon kilometer söder om centrum. Rummen är ljusa, men trånga; det är svårt att förstå att här bodde en familj med elva barn. Men för att förstå Nexø måste man förstå just det; att den som vågade sig upp till Strindberg och knackade på inte bara var den unge danske författaren; det var ”fattigper”, och bakom honom stod hans tio syskon, levande och döda. Det var för dem han skrev, för dem han erövrade den litterära världen. Och något Nobelpris fick ju faktiskt inte Strindberg heller. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Per-Olof Mattsson: Martin Andersen Nexø – den nordiska arbetarlitteraturens pionjär”. Ellerströms förlag, 2017.

10 Apr 201810min

Människans övergång till en bofast tillvaro, och senare statsbildningar, gjorde tamboskapen domesticerad. Men kanske hände detsamma med oss? Var det överhuvudtaget ett framsteg? undrar Maria Eriksson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I naturtillståndet var människans liv smutsigt, brutalt och kort, enligt den engelske filosofen Thomas Hobbes. Statens roll blev att skydda människorna från varandra, från ett allas krig mot alla. Men sentida arkeologisk och antropologisk forskning har kastat nytt ljus över människans tillvaro som jägare och samlare. Det tycks inte längre lika självklart att övergången till den bofasta tillvaron, och så småningom statsbildningarna, innebar ett civilisatoriskt framsteg. Homo sapiens tämjde andra arter, men blev i sin tur fjättrad vid det hårda arbetet att så, skörda och bearbeta sädesslag ... I själva verket var tillvaron i jordbrukssamhället på många sätt svårare. Många sjukdomar, som mässling, kolera och influensa, uppstod när människor och djur bodde tätt inpå varandra. Arbetet var hårdare och ökade efterfrågan på slavar och därmed krigföring. Kosten var mer enahanda. Livet utanför statsbildningarna tycks tvärtom ha varit materiellt lättare, friare och hälsosammare. De senaste decenniernas forskning, ”radikalt reviderar eller helt omvänder det vi trodde vi visste om de första ’civilisationerna’”. Det skriver James C. Scott i “Against the Grain: A Deep History of the Earliest States” från 2017. Scott, som är professor i statsvetenskap vid Yale, har i ett antal böcker berört förhållandet mellan staten och människor som lever utanför den. ”Against the Grain” handlar om hur de tidigaste statsbildningarna uppstod i Den bördiga halvmånen och om de, inom citationstecken, ”barbarer” som befann sig utanför dessa stater. En intressant fråga handlar om hur jordbruket förändrade oss människor. De grödor och djur vi tämjde påverkades helt klart av detta. Tama får och getter har mindre hjärnor, är mindre skygga och mindre uppmärksamma på sina omgivningar än sina vilda motsvarigheter. Tamboskapen domesticerades. Hände det samma med oss människor när vi lärde oss att leva tillsammans i stora grupper? För att upprätthålla denna struktur låg det i statens intresse att understryka jordbrukets förträfflighet  Homo sapiens tämjde andra arter, men blev i sin tur fjättrad vid det hårda arbetet att så, skörda och bearbeta sädesslag och att ta hand om tamboskapen. Eller för att använda Scotts formulering: ”Det är en nästan metafysisk fråga vem som tjänar vem – åtminstone till dess att det är tid att äta.” ”Against the Grain” är full av den sortens reflektioner som vänder upp och ner på perspektiven. Bokens titel, en slags ordvits, betyder ordagrant ”Mot sädesslagen”, men är också ett uttryck som kan översättas ungefär ”mot strömmen”. Sädesslagen, ja… Alla de stora ”civilisationerna” har varit beroende av någon form av sädesslag – vete, korn, ris eller majs. De är enkla att transportera, mäta, lagra och dela upp i olika kvantiteter. Sädesslag är därför idealiska grödor för den som vill uppskatta vilka tillgångar som finns och sedan beskatta dem. Beskattningen möjliggjorde i sin tur uppbyggnad av en social hierarki där byråkrater, hantverkare, soldater, präster och aristokrater försörjdes av jordbrukarna. För att upprätthålla denna struktur låg det i statens intresse att understryka jordbrukets förträfflighet. Scott illustrerar det med förekomsten av mytologiska historier om hur sädesslag getts till ett utvalt folk av en mäktig guddom.  Kanske är den nomadiska livsstilen på väg tillbaka? Sedan dessa tidiga statsbildningar i tvåflodslandet har staterna fortsatt att breda ut sig över jorden. Men det har tagit tid. Så sent som för fyra hundra år sedan var en tredjedel av jordklotet fortfarande bebott av jägare-samlare, skiftesbrukare och herdefolk. ”En stor del av världens befolkning hade sannolikt aldrig mött detta kännemärke för staten: en skatteindrivare”, skriver James Scott. Så långt ”Against the Grain”. Men frågan är om vi idag ser en motsatt trend. Kanske är den nomadiska livsstilen på väg tillbaka? I takt med att forskningen ger stöd för en omprövad syn på jägar/samlar-tillvaron sipprar olika aspekter av den in i livsstilsmagasinen. Ofta utifrån idén om att vi, ännu inte, genetiskt har hunnit anpassa oss till jordbrukssamhället. Det tydligaste exemplet är förstås den så kallade stenåldersdieten. Genom att avstå från sädesslag, mejeriprodukter och socker uppnås en kost som ska efterlikna det vi åt innan vi började odla spannmål. Ett annat exempel är boken ”Born to Run” som blev en storsäljare, för några år sedan. Dess författare Christopher McDougall hämtar från forskning om jägar/samlar-samhällen tesen att människan är gjord för att springa – för att jaga ihjäl byten – snarare än att gå. Stenålderskost och barfotalöpning må vara marginella fenomen. Men ur ett större perspektiv håller vi på att lämna den jordbrukstillvaro som inleddes i Mesopotamien för ungefär tio tusen år sedan. Den industriella revolutionen har inneburit att allt färre arbetar direkt i jordbruket. Det har varit förutsättningen för en storskalig urbanisering, som i allra högsta grad pågår globalt. Mer än hälften av världens befolkning bor nu i urbana områden och två tredjedelar förväntas göra det 2050. Kanske kan till och med matproduktionen frikopplas från en fysisk plats? De mest visionära idéerna skulle, om de blir verklighet, göra själva termen ”jordbruk” obsolet. Nästa steg är den övergång till informationssamhället som vi nu befinner oss i. Då blir vi ännu mindre bundna till en fysisk plats – en plätt jord, en fabrik – än tidigare. Några som drar nytta av detta faktum är så kallade digitala nomader. Personer som försörjer sig som översättare, skribenter eller web-någonting och vars arbete med hjälp av en laptop och internetuppkoppling lika väl kan göras från en veranda på Bali som från ett kontor i Stockholm eller Berlin. Kanske kan till och med matproduktionen frikopplas från en fysisk plats? De mest visionära idéerna skulle, om de blir verklighet, göra själva termen ”jordbruk” obsolet. Måhända kommer hydroponics – odling av växter i vattentankar med näringslösning – och laboratorieodlat kött aldrig att bidra till vår livsmedelsförsörjning i någon större skala. Men tanken är fantasieggande att maten skulle kunna växa fram direkt i kylskåpet istället för på en gård långt ifrån där den ska ätas. Så vad innebär allt detta? Är vi på väg att sätta en bortre parentes för den bofasta tillvaron och återigen bli nomader? Vi håller åtminstone, under en relativt kort tid, på att gå från en värld där en majoritet är bundna till en viss geografisk plats till en där förutsättningarna för att flytta runt är betydligt större. En intressant aspekt är vilka politiska konsekvenser detta får.  De tidigaste statsbildningarna växte fram som ett resultat av att det fanns lättkontrollerade skattesubjekt som producerade grödor som var enkla att ta en andel av. Sedan dess har nya sätt att beskatta och kontrollera medborgare växt fram. Men den digitala eran bjuder på utmaningar. Regeringar och skattemyndigheter kämpar med att beskatta individer i en värld där människor, arbete och kapital rör sig över nationsgränser.  Livet före staten tycks inte ha varit så smutsigt, brutalt och kort ... Kan det till och med vara så att vi börjar ifrågasätta statens hegemoni som sådan? För att återvända till ”Against the Grain” pekar James Scott på hur historieskrivningen, som finansierats av staterna, ofta satt likhetstecken mellan stat och civilisation. Kanske kommer fortsatt arkeologisk forskning att resa ytterligare tvivel kring detta samband. Jägare och samlare har aldrig framstått så attraktiva som nu, skriver Scott, i termer av diet, hälsa och fritid. Livet före staten tycks inte ha varit så smutsigt, brutalt och kort som Hobbes föreställde sig det. Är det vårt sätt att organisera och styra samhället som står näst i tur för en granskning ur stenåldersperspektiv? Maria Eriksson, skribent   Litteratur James C. Scotts bok Against the Grain: A Deep History of the Earliest States. Yale University press, 2017.

9 Apr 201810min

Fait divers är ett franskt begrepp för spridda smånyheter som inte har en större, politisk dimension. Kristian Fredén undersöker dessa notiser och deras relation till litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I januari 1994 stod det att läsa om en i USA bosatt svensk medborgare som – efter att ha varit försvunnen i omkring en månad – hittats mördad i en skogsglänta trettio mil från sitt hem i Salisbury, North Carolina. Han hade skjutits två gånger i huvudet från nära håll varefter mördaren gett sig på att pressa in liket under en trädrot. Oavsett brutaliteten ifråga hade nyheten troligen inte renderat så mycket mer än en notis om det inte vore för en viss omständighet. Offret ifråga visade sig nämligen vara en tidigare huvudmisstänkt i Palmeutredningen, den så kallade ”trettiotreåringen”. Denna omständighet förändrade förstås nyhetens natur, från en otäck men disparat händelse till något som knöt an till ett större och mycket välkänt sammanhang. Detta kan sägas vara i linje med vad litteraturteoretikern Roland Barthes skriver i essän ”Tidningsnotisens struktur” från 1962 om att nyheten om ett mord faller inom en av två huvudkategorier: går det att se en politisk dimension blir epitetet information och om inte blir det fait divers. paddinvasioner, skeppsvrak, hydrofobi, kannibalism, somnambulism, kalvar födda med två huvuden Det senare är ett uttryck som togs i bruk i fransk press under artonhundratalet och som rent bokstavligt kan översättas till ”skilda saker” men vars essens fångas bättre (om än inte helt tillfredsställande) av något i stil med ”blandade smånyheter”. Med små tänker jag inte främst på begränsad textlängd utan på själva autonomin i innehållet. Det kan sedan röra sig om rapporter gällande en outsinlig massa saker. Slår man upp ”fait divers” i Pierre Larousses uppslagsverk ”Grand dictionnaire du XIXe siècle” nämns alltifrån kärleksmord, bedrägerier och fall från hög höjd till paddinvasioner, skeppsvrak, hydrofobi, kannibalism, somnambulism, kalvar födda med två huvuden, barn med tre ögon, ”extraordinära dvärgar” etcetera. En huvudregel är dock att det ska vara ett enkelt redovisande utan analyser eller slutsatser. Det som berättas sätts inte i någon större kontext och har så att säga ingen bäring utanför sig självt. Efter avsedd ögonbrynshöjande effekt har det gjort sitt.   Under ett handgemäng i Grenoble arresterades  tre demonstranter av en armétrupp som för övrigt   blev utbuad. Under senare halvan av artonhundratalet hade fait divers hunnit etablera sig som ett självklart begrepp inom fransk nyhetspress. Det tjänade tidningsredaktörerna perfekt som utfyllnadsmaterial mellan större artiklar. Om inte annat kunde läsaren, på tryggt avstånd från de bisarrerier som redovisades, få avnjuta lättnaden över att själv ha sluppit vara inblandad. För att liknande händelser idag ska få ett nyhetsvärde måste det fångas på film och når genom spridningen på sociala medier ofta långt fler mediekonsumenter än många tyngre nyheter om världens skeenden. Periferin har blivit alltmer central, skulle man kunna säga. I sin bok ”Les Ecrivains et les fait divers” ger författaren och journalisten Minh Tran Huy en bred presentation av såväl begreppet fait divers i sig som dess roll i fransk litteraturhistoria. Utifrån en djupt personlig fascination inför ämnet analyserar hon den pardans som kom att utveckla sig mellan journalistik och skönlitteratur före, under och efter den litterära modernismens genombrott. Till de många författarskap som tas upp hör Stendhal, Flaubert, Camus, Duras, Le Clezio, Carrère, Modiano och många fler. Minh Tran Huy beskriver träffande en fait divers som ”en historia som stängt om sig”. Och ju mer stängd och mysteriös en nyhetshändelse ter sig, visar hon, desto mer gynnas de litterära tolkningsmöjligheterna. Självfallet har såväl författare som läsare alltid intresserat sig för intressanta historier från verkliga livet. Verkligheten överträffar dikten heter det ju. Men under nyhetstidningarnas och den litterära modernismens genombrott inträffade likväl något nytt. Tillvaron blev genomsyrad av upplysningar av de mest skilda slag. Avgörande var förstås den tekniska utvecklingen, såväl inom tryckteknik som inom kommunikationsmedel. Telegrafinätets världsutbredning hade en nyckelroll vad gäller att snabbt kunna leverera korta nyheter och influerade i sin tur själva nyhetsspråket. Såhär kunde det låta:                          Under ett handgemäng i Grenoble arresterades                          tre demonstranter av en armétrupp som för övrigt                          blev utbuad. Denna nyhet är blott en av över tusen dito som författades av journalisten, översättaren och förläggaren Félix Fénéon (1861–1944). Han gjorde till sin specialitet att författa förtätade treradingar av detta slag för tidningen Le Matin. De kom senare att samlas och ges ut i bokform under titeln ”Nouvelles en trois lignes”, vilken senare översatts till svenska av Magnus Hedlund under titeln ”Nyheter på tre rader”. Ja, hade Fénéon levt idag hade han med all sannolikhet varit en mästare på twitter. I ljus av att det franska ordet nouvelle även är synonymt med vårt "novell" är det hursomhelst lätt att komma att tänka på en annan mästare på lakonismer, Ernest Hemingway, och den sexordsnovell som – om än på något osäker grund – brukar knytas till honom: ”For sale: baby shoes, never worn.” Det intressanta är upptäckten av vilken konstnärlig kraft som kan ligga i själva återhållsamheten – i det utelämnade och frånvarande. I romaner som Marguerite Duras ”Den engelska älskaren” och Albert Camus ”Främlingen” kan man säga att det är just själva frånvaron av rimliga förklaringar till morden som utgör berättelsernas nav. De blir en sorts antideckare som istället för att lägga pussel låter pusselbitarna bli liggande på bordet som ett erkännande åt slumpens och meningslöshetens roll i tillvaron. Ett tydligt underliggande behov tycks ha varit att mordet måste ha varit politiskt motiverat och inte på något vis Drygt trettio år har förflutit sedan skotten på Sveavägen, skott som med all sannolikhet inte avfyrades av den så kallade ”trettiotreåringen”. Likväl var det nyheten om dennes öde som tjänade som katalysator för författaren Stefan Lindberg i skapandet av den märkliga romanen ”Nätterna på Mon cheri” (från 2016). Med sin nyfunna huvudperson kunde han plötsligt, som genom en sidodörr, närma sig sitt sedan länge ouppklarade förhållande till Palmemordet – ett mord som i boken beskrivs ha satt punkt för Lindbergs egen barndom. Detta trots att den mystifika nyheten ifrån USA inte kastade något som helst förklarande ljus. Tvärtom. Läsaren förs i Lindbergs roman in i en klärobskyr någonstans mellan fiktion och verklighet. Det blir en kriminalroman utan upplösning och med frågor istället för svar. Processen påminner om när ett sandkorn retar musslan till att skapa en pärla. Och kanske är det därmed också logiskt av Lindberg att i romanen låta kalla Palmeutredningen för ”tidernas främsta diktverk”. Lager på lager av nya vittnesmål, indicier och fantasifulla konspirationsteorier har under åren vuxit ovanpå de få påvisbara omständigheterna natten ifråga liksom på huvudvittnets bestämda utpekande. Ett tydligt underliggande behov tycks ha varit att mordet måste ha varit politiskt motiverat och inte på något vis, för att nu följa Roland Barthes modell, kunna ses som något som under anonyma omständigheter kunnat falla under genren fait divers. Det är förstås en naturlig instinkt. Ondskans banalitet må ha litterär bäring men ter sig desto mer frustrerande i verkligheten. Kristian Fredén, författare och bibliotekarieLitteratur Minh Tran Huy: Les écrivains et le faits divers – Une autre histoire de la littérature. Flammarion, 2017. Félix Fénéon: Nyheter på tre rader. Översättning: Magnus Hedlund. Ersatz, 2015.Stefan Lindberg: Nätterna på Mon Chéri. Albert Bonniers förslag, 2016.

5 Apr 201810min

Oavsett hur snabbt processorkraft dubbleras förblir den mänskliga naturen ungefär densamma som på stenåldern. Så även om också de går i tankefällor, så behövs teknikskeptikerna, säger David Qviström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En tid då den digitala utvecklingen går så rasande fort att ingen riktigt kan förutspå framtiden lämnar gott om utrymme åt teknologiska profetior, inte minst inom populärkulturen. Tv-sajternas strömmade framtidssagor poppar upp som svampar, och där är framtiden alltid ljus, demokratisk och trygg … nej, jag bara skojar. Framtiden är dystopisk, mörk, gärna fascistisk, människofientlig och fylld av misstro mot den teknologi som genren samtidigt är så fascinerad av – liksom jag själv, som hör till fantasterna. Teknikskepsis bottnar nog mycket i vår bristande föreställningsförmåga. Ett aktuellt exempel är serien ”Altered carbon” med svenske Joel Kinnaman i huvudrollen. I denna framtidssaga lagras personligheter i ett slags minnesdosa inne i nacken medan den mänskliga kroppen kan bytas ut, lite som kläder. Teknologin har gjort människan odödlig samtidigt som kroppen, som kallas ”sleeves”, blivit en förbrukningsvara. I framtidssagorna är temat med teknologi som symbiotiskt integreras i den mänskliga kroppen vanlig. Den teknologi vi ännu inte vet mycket om, men vars utveckling accelererar nästan som hade den en egen vilja och existens, är något hotfullt. I en artikel jag läste någon gång under min uppväxt, det kan ha varit sent 1970-tal, förutspådde framtidsforskare att vi alla skulle gå omkring med bärbara telefoner som man till och med skulle kunna göra bankärenden med. Telefon i min värld var en grå bjässe som statliga Televerket ägde, som satt fast i väggen och hade en krullsladd till luren och snurrskiva som man rullade fram numret på. Att ha telefon med sig utomhus föreföll mig inte bara onödigt, utan också väldigt otympligt. Teknikskepsis bottnar nog mycket i vår bristande föreställningsförmåga. I tågets barndom ansågs det farligt att färdas snabbare än 30 kilometer i timmen, för i högre hastigheter riskerade kroppen att skaka sönder. Jag är övertygad om att någon också i tidernas begynnelse när elden tämjdes eller hjulet uppfanns stod bredvid och sa: ”men vad ska ni med det där till”. Att signalera ett visst mått av teknikskepsis är nog till och med nödvändigt om ens framtidsutsagor ska tas på allvar. Klimathot, överbefolkning, kärnvapen och rädsla för pandemier – den som säger att allt är lugnt lär bli stämplad som populist eller dumskalle. Faktiskt kommer jag inte på någon som målar framtiden i enbart ljusa färger – annat än Jehovas vittnen, i broschyrerna om den nya jord dit rörelsens trogna ska få komma … visserligen för att himlen är fullbokad och den gamla jorden har gått under, men ändå. förresten kommer snart robotar med artificiell intelligens åtminstone att kunna bete sig som om de kände empati. Just apokalyptiska rörelsers budskap är en mix av skräck för undergången och samtidigt ett hopp, för på yttersta dagen ska ju Jesus komma tillbaka. Kombinationen av hot mot liv och en hoppfull patentlösning bygger starkt säljande budskap. I de teknologiskt intresserade framtidssagorna är det teknikpositivism som är hoppet i apokalypsens tid – politikens fokus på miljöteknik och gröna jobb till exempel, hellre än det opinionsmässigt impopulära att radikalt anpassa livsstilen till en mindre bekväm men mer hållbar standard. Sällan blir föreningen av dystopi och naiv teknikpositivism så tydlig som hos de brittiska författarna Richard och Daniel Susskind, far och son, jurist respektive nationalekonom. I ”Professionernas framtid” förutspår de att robotar och artificiell intelligens helt kommer att förändra yrkesuppgifterna för bland annat läkare, lärare, journalister, revisorer, arkitekter, jurister och till och med präster och terapeuter, i den mån yrkena alls kommer att finnas kvar. De skriver: ”På samma sätt som vi börjar vänja oss vid tanken på förarlösa bilar, kommer vi på lite längre sikt även att känna oss bekväma med tanken på lärarlösa studenter, läkarlösa patienter, advokatlösa klienter, konsultlösa företag, prästlösa församlingar och så vidare”. Vinsten är att monopolställningen för dessa yrkesgrupper bryts upp, och i stället kommer klienter och patienter att vända sig till supersmarta datorer för att få specialisthjälp. Tillgången till jämlik kunskap gör det mödan värt att offra personliga möten och empati – och förresten kommer snart robotar med artificiell intelligens åtminstone att kunna bete sig som om de kände empati. Med entusiasm refererar författarna uppgifter om att en vanlig skrivbordsdator år 2020 kommer att kunna utföra 1016 beräkningar i sekunden, vilket motsvarar processorkraften i en mänsklig hjärna, och att om utvecklingen fortsätter i samma takt kommer motsvarande dator år 2050 att ha en processorkraft motsvarande hundra mänskliga hjärnor. I en framtid där datorerna skriver poesi, eller symfonier eller skapar konst – kommer vi då att värdera den mänskligt skapade musiken och litteraturen lika högt? frågar de retoriskt och svarar: jo, för vi fascineras ju fortfarande av elitidrottsmän som löper riktigt fort, trots att vi har konstruerat fordon som rullar avsevärt mycket snabbare. Oavsett hur snabbt processorkraft dubbleras förblir den mänskliga naturen ungefär densamma som på stenåldern Nu är framtidsprofetior minsann inte alltid så träffsäkra. När jag var ny som journalist på 1990-talet hette det att den nya informationstekniken absolut inte skulle slå mot oss journalister – tvärtom – vi, liksom bibliotekarierna, skulle verkligen behövas för att sovra och ordna i framtidens ogripbara digitala informationsöverflöd, för sådant skulle inte folk ha tid med. I stället tågade algoritmerna in, denna smarta datorkraft som sniffar sig igenom Big Data och våra ackumulerade handlingar på nätet för att skäddarsy digitala informationskuvöser över var och en av oss. Om skeptikernas föreställningsförmåga begränsas av referenspunkterna i samtiden är det ofta som att de tekniktroende lägger en slöja över allt i framtiden som inte har med själva tekniken att göra. Den information som de vill ska flöda härligt fritt förefaller existera närmast vegetativt, utan att behöva odlas genom interaktion och lärande. På samma vis målar far och son Susskind sin framtidsutopi om jämlik och fri tillgång till specialistkunskap tämligen obekymrade av vem som äger och förvaltar teknik och databaser i framtiden. Men vad de tekniktroende oftast verkar glömma är nog ändå variabeln ”brukaren”. Oavsett hur snabbt processorkraft dubbleras förblir den mänskliga naturen ungefär densamma som på stenåldern. Bredvid varje sprillans ny superkompetent framtidsdator kommer alltid en teknikskeptiker stå och säga ”vad ska man med den där till”. Det tekniskt möjliga eller ekonomiskt smarta är nämligen inte alltid vad den i mindre grad utvecklingsbenägna mänskliga naturen efterfrågar – eller mår bra av. Kunna är inte alltid böra. På sätt och vis är poängen med såväl dystopier som teknologitroende profetior på sätt och vis densamma, och antagligen är det därför de både fascinerar och skrämmer. Bägge är ett slags testkörningar – inte av teknologi som vi ännu inte äger, utan av vår mänskliga natur och dess gränser. Vad behöver vi? Vilken framtid kan vi gå med på? Hur väl vetenskapligt underbyggda dessa framtidsprofetior och dystopier än är fungerar de nämligen här och nu som ett slags simulatorer i berättelsens form för att svara på ”vad vi ska ha den till”, den där dunkelt hotfulla framtiden. David Qviström, författare och journalist   Litteratur  Richard och Daniel Susskind: Professionernas framtid, översättning Joel Nordqvist. Bokförlaget Daidalos 2017.

4 Apr 201810min

Glaset är hemligheternas fiende, skrev Walter Benjamin. Men Paul Scheerbart och Bruno Taut såg det som mänsklighetens befriare. Linda Fagerström reflekterar över ett mångtydigt material. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För många år sen fick jag en handfull glasbitar av en vän. Som pojke i Nordafrika hade han hittat dem i sanden där han lekte nära en romersk ruin. I vuxen ålder insåg han, att de inte var vackra ökenstenar som han trott då, utan glas från den antika byggnaden. Dess pampiga golv, prydda med mosaiker, hade brustit efter millennier av Medelhavshetta – och de små glastärningarna spritts i sanden. en värld där städer, fyrtorn, fabriker – ja, till och med båtar, byggts av färgat glas De små, huggna kuberna i turkosblå havsfärger fascinerade mig djupt. Så glittrande, så gamla och så fyllda av sin historia i Europas mäktigaste imperium någonsin. Som om tusentals år låg därinne och ruvade på allt som passerat, allt som hänt. Hade de en gång suttit i en mäktig nautisk scen, där Neptunus i triumf höjt sin treudd, omgiven av sjöhästar och delfiner? Hade kejsare legat till bords i rummet och spillt vin och olivolja på golvet? Hade rentav blod runnit över glasmosaiken, under någon mordisk palatsintrig? Det får jag aldrig veta. Glas är, sina förtrollande egenskaper till trots, ett rationellt och motståndskraftigt material, på vars hårda yta några fläckar sällan lämnar spår, varken av vin eller olja. Det missfärgas inte, det brinner inte. Det är starkt och tätt. Ändå har glas – fram tills helt nyligen – sällan använts i byggnader annat än i fönsteröppningar och, som hos romarna, i golvmosaiker. Vår tids skyskrapor, vars fasader är fyllda av glasskivor, bygger på moderna uppfinningar som armerad betong och senare stålbalkar. Innan dess var det omöjligt att använda glas på ett sådant vis. Trots eller kanske på grund av detta var glasbyggnader populära i science fiction vid 1900-talets början. I visionära framtidsskildringar beskrev författare som Paul Scheerbart en värld där städer, fyrtorn, fabriker – ja, till och med båtar, byggts av färgat glas. I hans romaner genomströmmar ljus och färg varje ögonblick; hela tillvaron är ett enda sinnligt upplevelsetivoli – ungefär som att leva i ett kalejdoskop, eller kanske i en målning av Henri Matisse, där mättade ytor i koboltblått och svavelgult ligger intill smaragdgröna linjer. De framtidsscenarier vi möter i Paul Scheerbarts berättelser, transformerade han 1914 till programmatiskt radikala ståndpunkter i manifestet ”Glasarkitektur”. Jag läser det på svenska i Sven-Olof Wallensteins översättning från 2017, och slås av Scheerbarts tvärsäkra och samtidigt – paradoxalt nog – poetiska ton när han beskriver glasets egenskaper. vattenfall belysta underifrån färgades gröna och blå då solen kastade sina strålar genom kupolens glasskivor Bräckligt tegel och brännbart trä saknar existensberättigande om de jämförs med glas, menar han, och påminner om det grundläggande mänskliga behovet av att ständigt stå i kontakt med sol, måne och stjärnor utan att få blicken hindrad av tegelväggar eller plåttak. Scheerbart hade 1912 träffat den 20 år yngre arkitekten Bruno Taut, som arbetade med ett slags expressionistisk, experimentell arkitektur. Hans tillfälligt uppförda ”Glaspaviljong” blev 1914 en omtalad upplevelse på den utställning som konst- och designsamfundet Deutscher Werkbunds då arrangerade i Köln. Byggnaden var cylindrisk, med en ovandel formad som en kupol helt och hållet i glas. Besökare erbjöds visuellt och rumsligt utmanande promenader i dess inre, där vattenfall belysta underifrån färgades gröna och blå då solen kastade sina strålar genom kupolens glasskivor. På väggarna hade Bruno Taut låtit skriva citat ur Scheerbarts ”Glasarkitektur”. Liksom Paul Scheerbart var Bruno Taut pacifist. Han lyckades undvika militärtjänstgöring i första världskriget och skrev 1917 ett fredsmanifest. Paul Scheerbart, å sin sida, inledde en hungerstrejk i protest mot kriget – en demonstration som förmodligen ledde till hans död i förtid vid 52 års ålder 1915. Skepsis inför våld och krig låter i våra öron som sunt förnuft, men ett ställningstagande mot kriget uppfattades då av många som bakåtsträvande och fegt – blint inför den moderna tidens ostoppbara rörelse framåt, den fartens skönhet som futuristerna i Italien dyrkade. De förhärligade kriget och betraktade ”en rytande automobil” som långt vackrare än det antika skönhetsideal som Nike från Samothrake representerade. Scheerbart och Tauts romantiserande av glaset som mänsklighetens befriare, måste ha tett sig en smula världsfrånvänt; två skönandars naiva vurmande för sinnlighet och upplevelser mitt i det begynnande krigets krav på lojalitet och rationalitet. Glas har ändå en oemotståndlig dragningskraft. När jag håller de antika glasbitarna i min hand och lyfter dem mot ljuset, verkar de nästan självlysande som ädelstenar. Att medeltidens gotiska katedraler, fyllda med höga blyinfattade glasmålningar i starka färger, upplevdes som paradiset på jorden är lätt att föreställa sig – precis som Scheerbart och Tauts kärlek till glaset är både tilltalande och högst begriplig.  Glaset är överhuvudtaget hemligheternas fiende. Efter första världskriget slog deras profetior om framtidens glas faktiskt in, åtminstone delvis. Glas blev då, tillsammans med stålrör, den nya tidens favoritmaterial i möbler och inredningar – i alla fall i den radikala estetik som Bauhausskolan stod för. Ändå var många tveksamma. Kylan i de nya materialen skrämde. ”Glas är ett hårt och blankt material på vilket inget kan slå sig till ro”, menade till exempel Walter Benjamin 1933 i essän ”Erfarenhet och fattigdom”, översatt till svenska av Erik Bryngelsson och Niklas Haga och införd i samma volym som ”Glasarkitektur” av bokförlaget Faethon. ”Det är dessutom”, fortsätter Benjamin, ”kallt och nyktert. Saker av glas har ingen ’aura’. Glaset är överhuvudtaget hemligheternas fiende”. Sådana egenskaper, menade Benjamin, var åtråvärda för den generation som vänt hem från skyttegravarna 1918, fyllda av erfarenheter och hemligheter de helst av allt ville glömma. Han såg lockelsen i detta, och höjde samtidigt ett varnande finger för material där minnet inte finner fäste. En tillvaro fattig på minnen och erfarenheter bereder vägen för ännu ett krig, menade han – vilket ju skulle visa sig stämma. Jag tar fram fram de där romerska glasbitarna min vän plockade i sanden för länge sedan. Det slår mig, att vad som alltid fascinerat mig mest med dem, är deras ojämna ytor, där det finns luftbubblor och spår av cementen de en gång fogats i. Det gör dem lite triviala och vardagliga, en känsla som förstärks av deras lutande sidor – inte perfekt raka, eftersom de huggits för hand. en storslagen mosaik i havets glittrande färger, mitt i öknen för tvåtusen år sedan Walter Benjamins beskrivning av glas som känslokallt fungerar inte på dem. ”Hemligheternas fiende” är de inte heller – tvärtom fyllda med mystiska svårtydda spår efter en hantverkarhand för tvåtusen år sedan. Bruno Taut hade retat sig på mina glasbitar, eftersom cementresterna hindrar dem från att bryta ljuset rent och klart. Futuristerna, å andra sidan, hade förmodligen hyllat dem, eftersom de ju vittnar om ett stycke förstörd kulturhistoria – precis deras melodi. Själv bryr jag mig egentligen inte om ifall kejsarblod runnit över dem eller inte. Mest tycker jag tycker om dem, inte för att de sätter mig i kontakt med någon berömd krigsherre, utan för att de, trots sin hårda kyla, bär spår av en annan människas hand. Dessutom låter de mig fantisera om ett slags antik glasarkitektur: en storslagen mosaik i havets glittrande färger, mitt i öknen för tvåtusen år sedan – och det tror jag att också Paul Scheerbart blivit lycklig av. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker   Litteratur Glasarkitektur: Bruno Taut Paul Scheerbart, Walter Benjamin, Bruno Taut. Översättning: Sven-Olov Wallenstein, Erik Bryngelsson, Niklas Haga. Bokförlaget Faethon, 2016.

28 Mar 20189min

Det som var helt otänkbart för några decennier sedan är verklighet idag. Utopier realiseras hela tiden, men Eva-Lotta Hultén tycker att vi kan bli mycket bättre på att förverkliga drömmar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För inte så länge sedan steriliserades transpersoner som ville korrigera sitt kön. Idag är det svårt att förstå att det bara är några år sedan en så rigid syn på kön och identitet ännu fick fungera som juridiskt och medicinskt rättesnöre. Det är inte heller så länge sedan vi upphörde att betrakta homosexualitet som en sjukdom men 2009 blev samkönade äktenskap tillåtna i Sverige. Vi människor är förmögna att tänka om och anta nya seder och normer som skiljer sig avsevärt från dem vi är vana vid. Men ibland blir det tvärstopp. När Centerpartiet i ett idéprogram för några år sedan föreslog att månggifte skulle tillåtas idiotförklarades det både av människor inom partiet och av utomstående. Förslaget ansågs vara så uppenbart dumt att några tyngre invändningar inte behövde anges. Egna livsval utanför tvåsamhetsnormen framställdes som allt från omoraliska till löjliga. Ungefär som homosexuell kärlek för några decennier sedan. Idéprogrammet anpassades efter folkstormen, månggiften plockades bort, Annie Lööf tog avstånd. Ordet utopi kommer från Thomas Mores bok Utopia från år 1516, och betyder ”ingenstans”. More berättade om ett land där all privategendom är avskaffad, arbetsdagen är sex timmar och jämlikhet råder. Han valde att föra fram sina tankar under humoristisk täckmantel eftersom idéerna var så udda i hans samtid, men många har blivit verklighet idag: reglerade arbetstider, religionsfrihet, äldrevård och skolplikt. Det var inte utopiskt, i bemärkelsen omöjligt, utan fullt görbart, bara väldigt annorlunda mot det rådande. I boken ”Utopia for realists”, Utopi för realister, gör den nederländske författaren och historikern Rutger Bregman upp med några av vår tids föreställningar om vad som är möjligt och inte och försöker förstå vad det är som sätter upp ramar kring vad vi kan tänka. Han skriver framför allt om basinkomst, det som ibland kallas medborgarlön, som länge betraktats som en utopisk idé men som nu tycks närma sig vad vi ser som genomförbart. Att ge alla människor tillräckligt med pengar för att de ska kunna leva trygga och anständiga liv är, skriver Bregman fullkomligt nödvändigt i tider då robotar och avancerade datorer kommer ta över jobb och göra alltfler människor arbetslösa, alternativt tvinga in dem i meningslösa och överflödiga sysselsättningar. Men Bregman menar att för att basinkomst ska ta det sista steget mot förverkligande så måste vi ändra våra föreställningar om vad som ger mening eller fungerar som drivkrafter i människors liv. Vi lever med en tro att många människor bara kan motiveras att göra saker om de annars får det eländigt och vi hyser fördomar om att fattigdom beror på att de fattiga har gjort dåliga eller omoraliska val och därför behöver kontrolleras och styras. Bregman visar, med gedigen forskning som underlag, att behövande människor som får pengar generellt gör kloka saker med dem. Fattiga människor väljer inte fel för att de är ansvarslösa eller dumma utan för att fattigdom stressar vem som helst så till den grad att vi blir dumma. Tester visar på en sänkning av IQ-värdet med 13-14 steg. Får vi ekonomisk trygghet blir vi omedelbart smartare igen. Inte heller är hemlöshet ett tecken på oförmåga att sköta sig. Den länge rådande normen är att den som blivit hemlös först måste göra sig av med missbruk, skaffa sig inkomst eller bli allmänt skötsam, men studier visar att det är mycket mer effektivt att göra tvärtom: boende först, sedan löser personen i fråga mycket av det övriga på egen hand. För att göra basinkomst tänkbar måste vi alltså ändra vår människosyn och för att klara omställningen måste det ske stegvis. Mer fritid kan införas successivt, parallellt med att kunskap om hur vi människor fungerar sprids och andra ideal för hur vi tillbringar vår tid, skrivs fram. Jag föreställer mig att vi i ett samhälle med basinkomst men samma gamla föreställningar om plikt, flit, arbetsmoral och lönearbete annars snart skulle riskera att växande grupper av människor börjar ägna sin tid och kraft åt att hämnas på, och jävlas med alla som de uppfattar har tagit deras människovärde ifrån dem. När äktenskapslagstiftningen blev könsneutral i Sverige var det efter kamp och idogt lobbyarbete som bland annat ledde till en efterhand ökande medvetenhet och acceptans. När jag började prata basinkomst med människor för snart tjugo år sedan var den snällaste reaktionen att jo, det där kanske är bra i den bästa av världar, men det är ju helt orealistiskt. Idag pågår seriösa försök på flera håll i världen, bland annat Finland, och frågan har lyfts i de tyngsta beslutsforumen, som IMF och Världsbanken. Men skepsisen är fortfarande stark i Sverige. Ibland kan förändringar snabbas på med hjälp av chockverkan. Någon föreslår något som framstår som halsbrytande, vilket då får det som bara framstår som hälften så progressivt att te sig rimligt. Symtomatiskt nog fick det samkönade äktenskapet legaliseras i två steg. Vi började lite försiktigt med det registrerade partnerskapet, som vande oss vid tanken att kärlek mellan vuxna människor är just kärlek mellan vuxna människor, oavsett kön på inblandade parter. Kanske är tiden, såhär några år efter månggiftesdebaclet, mogen för registrerat mångpartnerskap? Och nu när basinkomst seglat upp på den världspolitiska agendan, vad sägs om ett försök med friår igen – alltså möjligheten för arbetande att byta inkomst och position med arbetslösa i upp till ett år? Utopier handlar om andra sätt att vara människor tillsammans på. När det kommer till sådant som nödvändiga skiften i klimatförändringarnas spår kommer också det relationella in – vi behöver börja visa vår identitet och söka tillfredsställelse på andra sätt än genom att shoppa hejdlösa mängder prylar, åka på långsemester flera gånger per år, bygga trädäck som täcker hela trädgården eller bo i större hus än vi ens orkar städa själva. Det är akut nödvändigt för oss att föreställa oss andra sätt att utöva vårt människoskap på. För att göra det möjligt att snabba på förändringsprocesser och undvika att avskriva allt utom det rådande som orealistiskt skulle vi behöva träna oss i utopiskt tänkande. Med en vidgad föreställningsförmåga skulle vi bli mindre fördomsfulla och förhoppningsvis undvika att utan vettiga skäl avfärda såväl harmlösa som livsviktiga förändringar som någon slags aparta stolleprov. Men träning i att tänka nytt och stort måste nog också kompletteras med att göra oss konstruktivt kritiska och ifrågasättande inför vilka mål vi väljer och vilka sätt för att nå dit. Forskning måste slå följe med värderingar. Sedan kan vi kanske hitta sätt att mötas, tänka nytt och lära oss att ta hand om varandra, såväl som vår jord. Låter det som en utopi? Vi får väl se. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare (avsnittet sändes första gången 2017) Litteratur Rutger Bregman: Utopia for realists. Bloomsbury Publishing 2017 (på svenska i översättning av Per Holmer 2018). Thomas More: Utopia. Översättning Anders Piltz. Norma förlag 2001 (original 1516).

27 Mar 20188min