OBS: Radioessän

Katarina Wikars faller genom ett maskhål i tiden och hittar tunnlar i skogen som leder till 1986, och lär av litteraturen att de döda bara blir synliga under speciella ljusförhållanden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En gång i ungdomen stal jag en bok på biblioteket. Den var tunn och gul och handlade om linjär tid och cyklisk tid och om tiden som punkt. Så jag försökte flytta livet till andra tidsuppfattningar. Om jag är alldeles stilla kommer allting förr eller senare förbi mig då i alla fall? Finns det onda avsnitt i tiden som jorden ibland passerar genom? Den tyska Netflix-serien "Dark" utspelar sig 2019 i ett mindre samhälle i kärnkraftverkets skugga. Alla familjer verkar ha bott här i generationer, vilket är centralt för handlingen för när barn går in i tunneln i skogen har de en tendens att försvinna – för att komma upp1986 på samma ställe. De går tillbaka till sin skola där alla har axelvaddar och pastellfärgade kläder. Det är ju egentligen deras ännu inte födda barn. Det tar ett tag att klura ut att de via några maskhål i tidsväven har fallit igenom några decennier - och kan så möta sina egna föräldrar som unga. Det finns några blinda fläckar i "Dark" för undrar inte människorna 1953 eller 1986 varför det springer omkring förvirrade människor med konstiga bärbara telefoner på åkrarna som heter nästan samma sak som de själva? Det är ju egentligen deras ännu inte födda barn. Det är en sorts tysk "Twin Peaks", som åtminstone anstränger sig för att bringa rätsida på tidsresorna. Det är som om det vore själva meningen med byn, om man faller genom maskhålet och kommer 33 år eller 66 år tillbaka kan man alltid träffa mamma eller mormor som ung i samma hus. Jag har en så klar bild från sjuttiotalet av den gamle välklädde mannen vid åkerkanten. I filmatiseringen av Vilhelms Mobergs roman "Din stund på jorden" återvänder den gamle Amerika-emigranten till sin barndoms karga bygd i Småland, där hans yngre jag fortfarande är kvar och brottas i leran med sin bror som ännu inte vet att han snart ska dö. Den gamle mannen träder in på barndomens arena, blir den tyste iakttagaren i kanten. I Jean Rhys novell "Jag bodde här en gång" används samma grepp. En väldigt gammal kvinna närmar sig några barn på en veranda någonstans i Karibien. Jag bodde här en gång, säger hon men de ser bara rakt genom henne. Bryr sig inte. För de kan inte se henne. Och det är då hon förstår. Som att inte vilja sova i ett rum där någon har legat och dött för att detta döende allt jämt fortsätter att utspela sig därinne. Hur kan ett berättande som utgår från en plats få de olika tidsskikten att samverka, vävas ihop, vända sig ut och in, rusa igenom varandra? En fransk markis och en filmare rör sig genom Vinterpalatset i Sankt Petersburg och samtidigt genom 300 år av rysk historia. Kameran sveper förbi Katarina den stora och nutida museiintendenter genom hundratals salar för att stanna upp på tsarfamiljens sista bal. Det är strax innan första världskriget och den kommande revolutionen ska sätta punkt för den epoken. Filmen "Den ryska arken" av Aleksandr Sokurov rör sig alltså mellan olika tider i samma byggnad, i Vinterpalatset, som om de genom skjutdörrar i vårt medvetande faktiskt existerar sida vid sida, pågår samtidigt i olika rum. "Denna plötsliga rusning av tid". Filmen är kanske mest känd för att den är gjord i en enda tagning, och så för den enastående slutscenen där balens 3000 gäster makligt rör sig som en flodvåg mot utgången. Och som åskådare har vi också facit på hand, vet att den här balen är den allra sista, att dessa människor skrider mot sitt ovillkorliga slut. När uppstår då de här tidsförskjutningarna på en plats eller inne i en människa, existerar de hela tiden parallellt? "Denna plötsliga rusning av tid". Marguerite Duras ser sitt unga ansikte i spegeln i början av romanen "Älskaren". Hur hon redan vid arton, vid femton fick det ansikte som förebådade det som alkoholen och begäret senare i livet skulle ge henne: "När jag var femton fanns lusten i mitt ansikte och jag kände ännu inte till lusten". Man kan som läsare se hur tiden liksom rusar fram över ansiktet, gör något med det vars konsekvenser först framtiden rymmer. Och vem har inte bakom sitt eget ansikte skymtat sin mors, sett hur det ligger där, lurar, väntar på att komma fram, ta över. Den danska författaren Josephine Klougart skriver i sin debutroman "En av oss sover" om att se sin mormors ansikte i sin mors, och i sin mors detta tredje: "man känner igen det, men tycker ändå att det är ett okänt ansikte. Ett otäckt ansikte är det, det är det, detta tredje. // Som alltså bara kan vara mitt eget, det måste vara så, mitt." De man länge tror är de onda andarna istället är de levande I romanen "Austerlitz" av W. G. Sebald finns en mening som en gång för alla förändrade min blick: "att de döda blir synliga under vissa ljusförhållanden". Att vi delar utrymme med alla de som tidigare har levt på platsen. Men att det bara under vissa benådade ögonblick, under vissa ljusförhållanden blir möjligt att se: De andra. De döda. Som bara fortsätter med sitt strax intill. Och kanske också det motsatta. En mor och hennes två barn lever i ett hus som hemsöks av spöken. Först mot slutet av skräckfilmen "The others" av Alejandro Amenábar visar det sig att de i själva verket är de döda, och att de man länge tror är de onda andarna istället är de levande: ett medium och husets nya ägare som försöker driva ut de gamla spökena. Dvs. mamman och barnen. Perspektivet vänds ut och in, och man inser att de döda också bara blir medvetna om de levande ”under speciella ljusförhållanden”. Istället för att berättelsen rör sig i rummet som en roadmovie, ut på vägarna igen, rör den sig i tiden men står samtidigt stilla och försöker se genom lagren av konventioner. Det kan lätt anta spiritistiska övertoner det här tänkandet men när de här tidsförskjutningarna fungerar kan en dörr öppnas i medvetandet mot något större, mer svårförståeligt men samtidigt hissnande som utgår från platsen och låter dig falla ner i maskhålen i tiden genom omärkliga parallella glidningar. I romanen "Hemman" av Magnus Dahlström kan man mot slutet läsa när hela trakten liksom försvinner i ett slukhål, imploderar följande: ”En särskilt mättad tid som räknade alla händelser samtidigt och med lika värde, utan kronologisk ordning. Bakåt och framåt, på en och samma gång. Allt verkade inkapslat.” Det mesta sker i utkanten av synfältet men när? Det är ett isolerat samhälle på 50-talet där gårdar gått i arv i generationer Dahlström skriver fram, även om det mesta nu börjar växa igen. Varje gren av släkten allt klenare. Några utsocknes rör sig i åkerkanten, sätter igång skeendet. Från en okänd plats inne i människorna stiger nedärvda, obrukade delar fram, tar över. Något kan ha hänt för hundra år sedan, dränkta barn, kvävda. Tiden har liksom hakat upp sig. Det är alltid två minuter till färjans avgång. Någon har slarvat och inte fullföljt processen, nu blir det vårt ansvar, säger orakelkvinnan som ärvt övernaturliga gåvor. Det tar många omläsningar att bena upp Hemmans hela persongalleris förehavanden eller underlåtelser. Det mesta sker i utkanten av synfältet men när? Det är de frågorna som det nog inte finns svar på: Vem det är som talar från en annan plats i rummet, nej, jag menar tiden. Hur gör man för att höra de gamla ljuden från det rum där man befinner sig? Det finns en brant trappa, där plötsligt några barn från en annan tid fortfarande ibland tumlar ner. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

14 Feb 201810min

Översten Axel Gyllenkrok svor så han hamnade i krigsrätt. Men det egentliga syftet med svordomar tycks vara att föra folk samman. Fredrik Sjöberg dyker ner i invektivens förlovade land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För en tid sedan dömdes den amerikanska tennisstjärnan CoCo Vandeweghe att betala 10 000 dollar i böter för en svordom under en match i Australian Open. Hon retade sig så till den milda grad på sin motståndare att hon plötsligt skrek ”Fuck you, you fucking bitch!”, vilket förstås var lite fantasilöst men ändå märgfullt. Ingen marginal för missuppfattningar. I alla händelser blev det dyrt, och domen väcker liv i den gamla debatten om svordomarnas roll i offentligheten. Och vad är de egentligen bra för? Mycket har hänt sedan C-H Hermansson på Vänsterpartiet Kommunisternas kongress 1969 formulerade högt vad säkerligen alla partiledare tänker i tysthet. ”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti”, sa han. Ett häpnadsväckande ordval på den tiden, som dock snart normaliserades, först inom sporten och senare förnedringstelevisionen, för att slutligen åter väcka anstöt i vår av nypuritanism präglade samtid. Flertalet rekryter och underbefäl befanns vara idioter, skitpuppor, torgmadammer och annat i den vägen, Invektiven har förvandlats från sällsynta kraftord till något av en luftförorening; antagligen är svordomar nu vanligt förekommande också hos dem som talar i sömnen. Och som exemplet från Australien visar, befolkar i dag även kvinnor denna av tradition maskulina bastion. Men fortfarande kan de alltså uppröra – om de är alltför grova, uttalas vid fel tillfälle eller förenas mera med arrogans än ilska, som när ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, ställde sin retoriska fråga: ”Vad fan får jag för pengarna?” Ännu under Ingmar Bergmans glansdagar var svärandet en markör för manlighet. Han svor så fort han öppnade munnen, vilket möjligen bidrog till hans framgångar, både som regissör och häradsbetäckare, och visst finns ännu sådana som han, men själva toleransen tycks vara avtagande. Flera orsaker kan urskiljas. En viss prydhet kan spåras både till amerikaniseringen av Sverige och till religionernas ökade betydelse i samhället, men man bör nog heller inte underskatta militärtjänstens avskaffande. Tanken slog mig under läsningen av Göran Nilzéns utmärkta bok om översten Axel Gyllenkrok, en kolerisk man vars militära bana sammanföll med de båda världskrigen. Få kunde som han konsten att utbilda håglösa lallare och slashasar till dugliga mördarmaskiner, varför han anförtroddes en hel rad befattningar, både inom armén och flygvapnet. Problemet var bara att Gyllenkrok av naturen var oförskämd och undervisade beväringarna på ett språk som var så svavelosande att han slutligen ställdes inför krigsrätt. Hans utbrott var legendariska. Flertalet rekryter och underbefäl befanns vara idioter, skitpuppor, torgmadammer och annat i den vägen, och när så Militieombudsmannen efter upprepade klagomål anmodade honom att sluta med alla dessa verbala påhopp, blev han inte oväntat ännu argare och bad i en formell skrivelse också honom att fara åt helvete. Demokrati ansåg Gyllenkrok vara en tvivelaktig uppfinning och kvinnor titulerades genomgående kärringar; däremot uppskattade han Mussolini, Hitler och Stalin för deras krigskonst, och för egen del sorterade han människor i dem han tyckte om, dem han hatade och dem han gav fan i, samt ytterligare några som borde skjutas på första mobiliseringsdagen. Fotbollshuliganer, till exempel, svär oftare åt sina egna spelare än åt motståndarlaget. Ja, hans typ är omisskännlig. Ett råskinn som ansåg att arkebusering var en lämplig uppfostringsmetod. Han såg till och med ut som en militär; en blond man med hög panna, isblå blick och ett kraftigt käkparti värdigt en Hollywoodnazist. Bråken om svordomarna tyckte han var enbart löjliga. Hur i helvete skulle dessa idioter, undrade han, uthärda fientlig beskjutning och de blev kränkta och fick nervproblem bara för att man kallade dem just idioter. Troligen hade han på militärers vis en intuitiv känsla för var sentida språkforskning har visat, nämligen att svordomar befrämjar sammanhållningen i gruppen. Fotbollshuliganer, till exempel, svär oftare åt sina egna spelare än åt motståndarlaget. Kanske var det därför liberalernas partiledare Jan Björklund, som också han var en framstående officer, gärna använde underbetyget ludermässig om sina soldater. Det blev ganska mycket bråk i tidningarna när Gyllenkrok drogs inför rätta, och tonläget var ungefär av samma slag som i dag, när Alexander Bard reflekterar över manlighetens förfall genom att kalla sina meningsmotståndare allt möjligt mellan missfosterhjärnor och borderlinehäxor. Lustigt nog var den fridsamme antinazisten Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en av Gyllenkroks främsta försvarare. Den åtalade, menade han, var en riktig karl, dessutom överste och ingen gammal tant. Om inte han fick svära, vem skulle då få göra det? Också Aftonbladet höll på den styvnackade stridspitten och menade att krigsmakten visserligen i någon mån kan tillämpa demokrati, men inte gärna feminiseras. Det vore en katastrof. Av Nilzéns biografi, vars titel är ”Den besvärlige Gyllenkrok”, framgår således att inget är nytt under solen. Än i denna dag drivs många debatter av en ofta outtalad och diskutabel doktrin som i all enkelhet lyder: Tjejer är inga riktiga grabbar. Som sagt, den kan diskuteras, vilket olyckligtvis faller något utanför ramen här och nu. Vi får nöja oss med svärorden. Också den vars ordförråd uteslutande är hämtat från fuck-shit-bitch-komplexet kan ju behöva säga ifrån på skarpen ibland. Professorn i engelska vid Södertörns högskola, Kristy Beers Fägersten, som är en av landets främsta kännare av svordomar, noterade tidigt i sin forskning att särskilt amerikanska invektiv har blivit mycket vanliga i svenska språket. Redan i slutet av 1900-talet var det så, anmärker hon, och påminner om den då mycket unga skådespelaren Alexandra Dahlströms karaktäristik av den trots allt ganska trevliga staden Fucking-jävla-kuk-Åmål. Just glosor av typen fuck, shit och bitch är särskilt populära. Ungdomar i en viss ålderskategori kan kombinera dessa tre ord och kanske några till i all oändlighet och därmed uttrycka samtliga känslor, vilket gör orden aningen urvattnade. Detta för dock det goda med sig att kraften bevaras i gamla hederliga svenska svordomar. Också den vars ordförråd uteslutande är hämtat från fuck-shit-bitch-komplexet kan ju behöva säga ifrån på skarpen ibland. Min pappa kan här tjäna som ett föredöme. Han var född 1920 och växte upp i Jönköping, där man alltid har varit snål med invektiven. Därför använde han mycket sällan svordomar till vardags, men eftersom han låg inkallad vid norska gränsen i Värmland ett par år under andra världskriget kunde han ändå i skarpt läge utbrista ”jävla apdregel” och annat liknande, vilket alltid var mycket effektfullt. Om pappa någonsin råkade ut för Axel Gyllenkrok vet jag inte, men jag är säker på att de båda hade funnit nöje i att läsa boken ”Swear Like a Trooper”, ett lexikon som samlar och förklarar den ordskatt som genom århundraden har hamrats fram i det militära. En på många sätt användbar bok. Det var också där jag i samband med debaclet i Australian Open fastnade för uppslagsordet Fuck-You Lizard. En sydostasiatisk ödla. Såhär var det. Många av de amerikanska soldater som sändes till skogarna i Vietnam, på 1960-talet, välkomnades efter mörkrets inbrott av ett enerverande, tvåstavigt läte som visade sig komma från en stor, nattaktiv geckoödla. Ja, och eftersom soldater är soldater fick denna ödla strax det onomatopoetiska trivialnamnet Fuck-You Lizard. Ingen kunde som den säga rakt ut vad alla vietnameser tänkte. Fredrik Sjöberg, biolog och författare Litteratur Göran Nilzén: Den besvärlige Gyllenkrok (Carlssons, 2017) William L. Priest: Swear like a trooper (Rockbridge Publishing, 2000)

13 Feb 201811min

Den offentliga bluffen handlar ofta om övertag. Om att utpeka andra som avvikande och udda. Mattias Hagberg utforskar fejknyheternas långa, mörka historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Filmen från nyårsfirandet i Rinkeby är kaotisk. Klippet, på en minut och tio sekunder, ger associationer till krig. Raketer och smällare far i alla riktningar. Människor ser ut att springa i panik. På nyårsdagen fick detta korta klipp snabbt spridning i sociala medier. Människor över hela Sverige såg, förfasades och delade. Enligt tidningen Metros Viralgranskaren visades filmen inte mindre 400 000 gånger det första dygnet på det nya året. Det fanns bara ett problem. Klippet var inte från Rinkeby – det var inte ens från Sverige. Förmodligen var det inspelat i Algeriet ett par år tidigare. Den virala lögnen känns kanske som något nytt. Men det är fel. Fenomenet har en historia, till och med en lärorik sådan. Alltihop var alltså en bluff – en lögn. Någon eller några hade kopplat ihop filmen med nyårsfirandet i Rinkeby enbart för att sprida falska föreställningar om förortens invånare. På flera andra platser i Europa delades filmklippet med liknande syfte. Bland annat användes det för att sprida rykten om invandrare i tyska Dortmund. Under de senaste åren har vi vant oss vid ett nytt medielandskap. I sociala nätverk på internet sprids falska nyheter med ljusets hastighet. Bluffen har blivit en naturlig del av den digitala vardagen. Det räcker med att slå upp en gammaldags papperstidning för att förstå att någonting hänt. Numera ägnar sig en del journalister åt att granska och dementera rykten och falska nyheter; att vara journalist handlar inte längre enbart om att beskriva vad som hänt, nej, nu går jobbet även ut på att berätta vad som inte hänt. Den virala lögnen känns kanske som något nytt. Men det är fel. Fenomenet har en historia, till och med en lärorik sådan. Den som tvekar kan med fördel läsa den amerikanske poeten Kevin Youngs monumentala och udda studie av bluffens historia: ”Bunk”, med undertiteln ”The Rise of Hoaxes, Humbug, Plagiarists, Phonies, Post-Facts, and Fake News”. Det är en vindlande och bitvis rörig essä, men också banbrytande. Ingen har tidigare tagit sig an ämnet på samma sätt som Kevin Young. Uppenbarligen önskade tusentals människor i vårt land att filmen skulle vara sann. Framför allt är det två insikter som gör boken intressant. Den första är banal, men viktig. För att en bluff ska fungera krävs efterfrågan. En lögn kan aldrig verka i ett vakuum. Människor blir ofta lurade för att de vill bli lurade. Eller med Kevin Youngs egna ord: ”Bluffen är en spegel som avslöjar vad betraktaren önskar vore sant.” Det fejkade klippet från nyårsfirandet i Rinkeby är en tydlig illustration av detta förhållande. Lögnen var inte alltför svår att avslöja. Det räckte att titta närmare på filmsekvensen för att se att den inte var inspelad i Sverige; byggnader som flimrade förbi talade sitt tydliga språk. Trots detta delades filmen flitigt. Uppenbarligen önskade tusentals människor i vårt land att filmen skulle vara sann. Den andra insikten är av ett annat slag. Den handlar mer om idéhistoria än om socialpsykologi. Kevin Young avtäcker ett samband. Han belägger den offentliga bluffen, den vi hittar i böcker, tidningar och rapporter, förvånansvärt ofta är kopplad till rasism och främlingsfientlighet. Ja, själva rasbiologin är ju faktiskt ett av världshistoriens största vetenskapliga bedrägerier – om inte det allra största. Under sjutton- och artonhundratalen och nittonhundratalets första hälft byggde vetenskapsmän över hela Europa och USA upp en väldig mytologi runt mänsklig fysionomi. De mätte och räknade, enbart för att bevisa sådant de redan beslutat sig för på förhand, som att vita var mer intelligenta än människor med andra hudfärger. Fejkade bevis för att svarta stod närmare aporna än andra människor spreds blixtsnabbt på teatrar och i tidningar. Nu fokuserar Kevin Young inte så mycket på själva vetenskapen utan snarare på hur den här typen av idéer spreds bland vanligt folk. Han berättar till exempel om amerikanska freakshows som år efter år använde sig av rasistiska myter för att locka publik, myter som presenterades som sanningar. Ofta handlade det om att visa upp fejkade vetenskapliga bevis för att andra kulturer var efterblivna i förhållande till den amerikanska eller europeiska. Som mest intressant är Kevin Young när han berättar om hur Charles Darwins banbrytande idéer om människans härkomst paketerades om för att passa den rasistiska agendan. Fejkade bevis för att svarta stod närmare aporna än andra människor spreds blixtsnabbt på teatrar och i tidningar. På sätt och vis är hans bok en berättelse om hierarkier, om en stark önskan att behålla privilegier till vilket pris som helst. Kevin Young visar att den offentliga bluffen många gånger handlar om att känna övertag, om att utpeka andra som avvikande och udda för att stärka sin egen självkänsla. Kevin Young skriver framför allt om USA, men det är inga större problem att översätta hans berättelse till svenska förhållanden. Även här fann den vetenskapliga rasismen sin folkliga motsvarighet på varietéteatrar och inom den tidiga journalistiken. I en tid av snabba sociala och tekniska förändringar var det lätt att sälja berättelser som förvandlade svenskar i allmänhet till överlägsna varelser. Framför allt var det den samiska befolkningen och människor med olika typer av funktionsvariationer som användes för att teckna bilden av det avvikande. Ett av de mest talande svenska exemplen är Kristina Larsdotters öde. Hon föddes 1819 i en samisk familj i Malå socken. Hon led förmodligen av någon form av hormon- eller ämnesomsättningssjukdom och slutade aldrig att växa. När hon dog 1854 var hon över två meter lång. Hon visades upp på teatrar och krogar under namnet ”Den lappländska jättinnan”, innan landets rasforskare fick upp ögonen för henne. För dem blev hon den ultimata avvikaren i berättelsen om svenskhet och normalitet. Hon var allt det som svenskar inte var: mörk, vanskapt och kulturellt efterbliven. Hon framställdes som ett monster, en främling. Hon kläddes av och visades upp. Hon blev en pusselbit i den stora berättelsen om den svenska normen. Hon brukades för ett enda syfte, för att människor skulle kunna säga: Se på dem, så outvecklade och monstruösa de är. De hör inte hit. De avviker. Och därmed också kunna säga: Så bra vi är, som inte är som dem. Rasisterna gör därför vad de alltid har gjort – bluffar. Att sjutton-, arton- och nittonhundratalets rasvetenskap och dess folkliga varianter var en skrämmande bluff är det nästan ingen som betvivlar idag. Trots det lever många av rasismens avarter vidare. Det finns uppenbarligen en stark vilja att dela in människor i grupper och hierarkier – till vilket pris som helst. Rasisterna gör därför vad de alltid har gjort – bluffar. De klipper och klistrar, de förvränger och hittar på. De har inget annat val om de ska sprida sina felaktiga föreställningar. Och vissa sväljer mer än gärna deras falska beten. Tänk bara på Donald Trump som i november gladeligen delade tre filmer från det högerextrema partiet Britain First på Twitter. Tre filmer som pekade ut muslimer som våldsverkare och som uppenbart var fejkade. Eller tänk på alla företrädare för Sverigedemokraterna som blivit påkomna med att sprida falska nyheter. Bluffen är den spegel som avslöjar deras fördomsfulla önskningar. Mattias Hagberg, författare och kulturskribent Litteratur Kevin Young: Bunk – The Rise of Hoaxes, Humbug, Plagiarists, Phonies, Post-Facts, and Fake News. Graywolf Press, 2017.

12 Feb 20189min

Djuren är väl också mänskor? heter det i Fablernas värld. Men är det samma drivkraft som får en hund att fika som får en man att leva som grävling? Boel Gerell funderar närmare på saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Min mormor hade mig veterligt inte så många laster. Hon var måttlig med det mesta, men hände det sig vid något tillfälle att hon inte fick sitt kaffe i tid förbyttes hennes annars så tålmodiga hållning mot frustrerad skärpa. Svart skulle det vara, hett och ångande med känslan för proportionerna mellan pulver och vatten inlemmad i handledens rörelser när hon hällde det ena efter det andra i den vita Melittatrattens filter. En munfull, två och spänningen släppte och hon blev sig själv igen. En liten paus i ett annars strävsamt liv fyllt av arbete. En stund för sig själv på en pinnstol i köket med Ystad Allehanda på bordet och hunden vid fötterna. Hunden var alltid en tax och under en period hette taxen Bessie. Det speciella med Bessie var att hon delade mormors vurm för kaffe. Vi smeker öron och talar med mjuka röster och möts av upprymt piskande svansar och små, lycksaliga gnäll. När mormor dukade fram sin egen kopp dukade hon alltså också för Bessie vid sina fötter. Ett fat med lika delar kaffe och grädde, med en sockerbit i mitten. Uteblev förtäringen av någon anledning intog Bessie en bedjande pose, som en tiggande människa, sittande på bakbenen med framtassarna sträckta framför sig tills kaffet serverades. Vad jag vet var det bara denna tax som delade mormors kaffestund, men alla hade en framskjuten position i familjekretsen. Hunden fanns alltid med, centralt placerad, i alla fotografier av familjen från förra århundradet. I bilderna ser människorna inte alltid på varandra, men alltid på hunden och leendena är ljusa och förbehållslöst kärleksfulla. Hunden var klok, god och vacker. Hunden var ”nästan som en människa” och samtidigt lite bättre, lite mer pålitlig och utan dolda avsikter. Kvinnorna vill helt enkelt inte ha någon mänsklig partner, de föredrar ett liv med djur. På denna sedan länge saliga tax och min mormor tänker jag när jag besöker Relationsinstitutets arrangemang i Malmö. Institutet har som mål att ifrågasätta och diskutera vad en relation kan vara. För kvällen är det människans förhållande till djur som avhandlas och under denna träff är också husdjur välkomna att delta. Främst hundar och dess ägare har hörsammat inbjudan och tanken är att första halvan av kvällen ägnas åt speeddejting, när vi i rosaröd belysning och med ljuv musik strömmande ur högtalarna bekantar oss med våra grannar vid caféborden. Vi smeker öron och talar med mjuka röster och möts av upprymt piskande svansar och små, lycksaliga gnäll. Vi kommunicerar och känner oss sedda och bekräftade och det är en härlig och kravlös känsla. Ziggy som slickar så innerligt på min hand kommer aldrig att kräva mitt telefonnummer och fylleringa klockan tre på natten. Allt vi har är här och nu och när det räcker för min del strosar jag vidare mot nästa bord. Ziggy å sin sida strosar ingenstans, inte längre än räckvidden på hans koppel tillåter honom. Att vi umgås på lika villkor är förstås en illusion. Hunden är här för att ägaren valt att gå hit, på samma vis som hela dess existens styrs av människan som i kraft av sin goda vilja ger det tak över huvudet, mat i matskålen, motion och omvårdnad. I utbyte får människan i de allra flesta fall kärlek. Men är då denna kärlek köpt och mindre värd än den kärlek som en människa kan få från exempelvis en partner, ett barn eller en vän? Det här är frågor som fotografen Julia Lindemalm ställt sig i arbetet med boken ”Katt People” som hon skapat tillsammans med kulturjournalisten Annina Rabe. Att Julia Lindemalm valde att utforska relationen till katten beror på att hon själv är en utpräglad hundmänniska. Om förhållandet till hundar kan hon redan mycket, medan hon säger sig ha haft fördomar gentemot människor – och särskilt då kvinnor – som valt att dela sina liv med katter. Med viss tvekan närmade hon sig kvinnorna som inte bara hade en katt utan många. En sorts djurägare som på engelska föraktfullt beskrivs som en ”Crazy Cat Lady”. Alltså; en galen katt-tant. I boken ges exempel på ett par personer som på papperet tycks uppfylla kriterierna för den här titeln. De är kvinnor, de är ensamstående, de är äldre och de har många katter. Men de är inte alls galna, finner Julia Lindemalm till sin hemliga förvåning. Tvärtom har de inordnat sina liv på bästa vis, för såväl sig själva som katterna. Hemmen har anpassats för djurens behov och en bra balans har hittats mellan människoliv och kattliv. Mot omgivningens förväntningar har katterna inte skaffats som substitut för något annat, som en man. Kvinnorna vill helt enkelt inte ha någon mänsklig partner, de föredrar ett liv med djur. Och det borde vara bra så, men anses alltså fortfarande som ett andra klassens liv av många. I den urbana räven som slinker bort bakom soptunnorna ser han sig själv Genom att leva med djur i stället för med människor sänker sig kvinnorna till katternas nivå. En tillvaro som antas vara förknippad med smuts och primitiva drivkrafter. Ändå vet få av oss hur det egentligen är att vara katt, hur nära vi än tycker oss stå våra lurviga älsklingar. Vi har ingen aning om hur maten vi bär hem från butiken och häller i deras skålar verkligen smakar. Vi vet inte hur det känns att begrava klorna i en levande fågel och se den dö. Än längre är avståndet till djuren i naturen. De som skymtar förbi på joggingrundan, eller prasslar i snåren på väg till bussen. En som inte nöjer sig med att gissa är den brittiske författaren och veterinären Charles Foster som ägnat flera år åt att leva de vilda djurens liv. Han har låtit sig jagas av blodhundar som hjort, tills hjärtat hart när brustit i kroppen. Han har levt sex veckor som grävling i ett naturreservat i Wales och kan numera i detalj särskilja smaken av maskar från skilda jordarter. I boken ”Being a Beast” beskriver han sina erfarenheter, tillsammans med besvikelsen han känner över att tvingas återvända till livet som människa i staden. Trots myllret som möter honom uppfattar han tillvaron som stum och blank i jämförelse med dofterna, smakerna och artrikedomen han upplevde i skogen, som djur. Samtidigt är han mån om att ta till vara det han lärt sig och adaptera sina skärpta sinnen på sitt eget, mänskliga liv. Så kommer det sig att han med luktens hjälp försöker särskilja dofterna från sina barns kläder från varandra. I den urbana räven som slinker bort bakom soptunnorna ser han sig själv, som anpassar sig efter stadens villkor och drar nytta av dess fördelar, men ändå förblir en räv. Genom att tillägna sig ett mänskligt språk ökar taxens chanser att få gehör för sin längtan efter fika. Idealiseringen av det vilda, av strapatserna och prövningarna i naturen är förstås en lek för de priviligierade. Bara den människa som med säkerhet vet med sig att slippa sova ute i kylan och blåsten kan tänka på avsaknaden av tak över huvudet som frihet. Drömmen om det inneboende vilddjuret grundar sig i en visshet om att vara trygg, kanske alltför trygg i civilisationens madrasserade vagga. Djuren däremot, är inte lika trygga, inte ens som husdjur. I taxen Bessies bedjande pose vid mormors fötter ryms vetskapen om en existens på nåder. Bara med hjälp av en mänsklig hand öppnas kylskåp och skafferi och fatet med kaffe, grädde och socker serveras. Genom att tillägna sig ett mänskligt språk ökar taxens chanser att få gehör för sin längtan efter fika. På samma sätt som katterna som flockas kring katt-tanten låter sig tämjas och kelas med i utbyte mot mat och värme. Nästan som en människa. Eller nästan som ett djur. Till syvende och sist handlar det om makt och marginaler, att ha något värt att bjuda på. Och att ha något att ge tillbaka. Boel Gerell, författare och kulturjournalist

7 Feb 20189min

Många människor älskar sina djur. Men älskar djuren oss? Och har de i så fall något val? Helena Granström funderar över maktrelationer medan hon matar sina killingar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fjärde, kanske femte gången jag försöker händer det: Den lilla munnen, som tidigare mest har gnagt på nappflaskans munstycke, börjar suga, målmedvetet och energiskt. Hennes skära tunga, skålad under nappen, arbetar plötsligt tillsammans med käken, rytmiskt och snabbt. På bara någon minut har flera deciliter av den vita, kroppsvarma vätskan försvunnit ned i hennes kropp. När flaskan är tom tittar hon upp på mig, jag tänker mig att det är förundran jag ser i hennes blanka, grågröna ögon; så tar hon några försiktiga kliv runt mig i halmen och nosar mig i rumpan. Det skulle hon också ha gjort om jag hade varit hennes mamma, och jag skulle ha nosat tillbaka. Det gjorde de förmodligen, hon och hennes mamma, innan vi skiljde dem från varann. Tycker de om mig? Det gör de kanske, men det förändrar inte det faktum att de aldrig skulle valt att tycka om mig om de inte hade varit tvungna. Normen för ekologisk, kravcertifierad mjölkproduktion är att lammet eller killingen får gå med sin mamma tre dagar innan de separeras. För kalvar är kravet endast 24 timmar eftersom, jag citerar ur KRAV:s regelverk, ”många djurhållare upplever att det skapar stress hos djuren när kalvarna skiljs från korna efter tre dagar, då det hunnit skapas starka band”. Det kan man tro, och när killingarna knyter an till mig gör de det enbart eftersom jag inte gett dem något val; jag har tagit dem från deras mamma, och erbjudit dem en nappflaska med mjölkersättning fem gånger om dagen, istället för mammans varma kropp. När de har ätit färdigt ligger de kvar i mitt knä och låter mig stryka dem över raggen; en av dem reser sig på bakbenen och trycker ansiktet mot mitt, vilar klövarna mot mina axlar. Tycker de om mig? Det gör de kanske, men det förändrar inte det faktum att de aldrig skulle valt att tycka om mig om de inte hade varit tvungna. Vi skall, skriver skogvaktaren Peter Wohlleben i sin bok ”Djurens gåtfulla liv”, inte inbilla oss något. Wohlleben, vars genombrott kom med en bok om träd och växters dolda förmågor och kommunikation, ägnar sig här både åt att lyfta fram belägg för en tänkande och kännande icke-mänsklig omvärld, och åt att ifrågasätta idén om djurets villkorslösa kärlek till sina mänskliga vårdare. Våra tamdjur kan tyckas tillgivna och sällskapliga, menar Wohlleben, men fick de bara chansen skulle de med största sannolikhet lämna oss. Om de ändå stannar kan vi inte vara övertygade om att orsaken är kärlek – lika gärna kan den vara rädsla. Som Wohlleben konstaterar är de flesta djur, när de för första gången möter sin mänskliga ägare, både avståndstagande och vaksamma. Först efter ett tag hälsar de oss glatt när vi kommer in i hagen. Wohlleben liknar det vid en sorts Stockholmssyndrom, alltså det fenomen som observerades vid 1970-talets gisslandrama vid Norrmalmstorg. På samma sätt som en mänsklig gisslan av ren självbevarelsedrift kan börja känna sympati och lojalitet gentemot sin förövare – känslor liknande de som ett barn hyser i relation till sin mor – kan djuren genom en sorts psykisk försvarsmekanism börja ty sig till den som tagit dem till fånga. Om detta är fallet, menar Wohlleben, är det kanske det bästa alternativet: ”På så sätt accepterar de sitt öde, och upplever det inte som något obehagligt.” De domesticerade djuren har sin underordning i någon bemärkelse inskriven i arvsmassan. Kanske kan husdjuren – katterna och hundarna, snarare än fåren och korna – tyckas utgöra ett argument mot att tvång och rädsla skulle vara avgörande; det finns många exempel på hemlösa hundar och katter som mer eller mindre själva valt ut sina värdfamiljer, och därefter envist vägrat ge sig av. Men, man skulle lika gärna kunna säga att tvånget i deras fall når än djupare, ända ned till botten av den genetiska nivå som skiljer dem från deras vilda motsvarigheter. De domesticerade djuren har sin underordning i någon bemärkelse inskriven i arvsmassan, och faktum är att vilda djur, även när de likt tamdjur tas om hand och uppfostras av människor, i något skede kommer att få svårt att fördra dem. Det händer att mitt yngsta barn blir svartsjukt när jag matar killingarna – mamma, jag vill också snutta – och så sitter jag där med honom vid bröstet, flaskan i handen, en killing i famnen, och de andra två nafsande i tröjärmen. Killingen suger, min son suger, det är uppenbart att det finns en skillnad, men vari består den, och exakt hur stor är den? Generellt sett kan man säga att domesticering tenderar att reducera komplexiteten i djurs beteende och sociala relationer, så att det är hos de vilda djuren snarare än deras tama släktingar som man finner de främsta exemplen på djurs emotionella och intellektuella kompetens. Ändå förekommer också hos kött- och mjölkproduktionens tamdjur beteenden som är svåra att tolka som något annat än uttryck för en komplex inre verklighet. I detta inkluderas också självmedvetande, hävdar Wohlleben: Grisar har till exempel visats kunna orientera sig i rummet genom att skapa inre representationer av sin fysiska omgivning, de lystrar till egennamn och kan också – liksom bland annat apor och delfiner – klara det så kallade spegeltestet. Testet går ut på att djuret under nedsövning märks i pannan med en liten fläck, och när det vaknar upp placeras framför en spegel. De djur som då genast börjar gnugga sig i pannan anses av forskare besitta en form av medvetande om det egna jaget, eftersom de kan identifiera spegelbilden som sin egen. Det skulle min son, som nu snuttar förnöjt vid sidan om killingarna, inte ha klarat för ett halvår sedan, om man får tro forskarna. Trots det värderade vi också hans då bara sexton månader gamla liv avsevärt högre än livet hos de långt över en miljard grisar som slaktas årligen. En av killingarna får fortfarande inte till det, hon sväljer luft; när jag masserar hennes mage slipper den ut mellan hennes läppar med ett väsande ljud. När vi hämtade henne var hon en vecka gammal, då var hon välvuxen och stark, från sin mammas juver hade hon inga problem att dricka. Nu oroar jag mig för att hon inte får i sig tillräckligt; jag ringer till mjölkbonden som vi köpte henne av. Krafsa henne lite i rumpan, säger hon till mig, det gör deras mammor. Klappa och buffa henne i sidan. Stick in ditt finger i munnen först, det känns mer som en spene än nappflaskan gör. Den makt vi har över våra djur, ger oss också makten att definiera det som utspelar sig mellan oss och dem. Axel Lindén, utflyttad akademiker och numera fårbonde, beskriver i anteckningssamlingen ”Fårdagboken” sin relation till de djur han tar om hand: Hur hans känslomässiga engagemang riktar sig inte i första hand mot de enskilda djuren, utan mot flocken, mot själva värvet – möjligen, kan man som läsare tillägga, också mot bilden av honom själv som djurhållande lantbrukare. Därför är hans förhållningssätt till de individuella djuren också synnerligen osentimentalt, de är i första hand produktionsenheter, och är därför inte i besittning av någon verklig identitet. När Lindén ser en nyförlöst tacka stöta bort sitt lamm blir han först upprörd, men lugnar sig snart: ”Man kan inte identifiera sig med de här djuren. De är helt olika oss.” Som en fårklippare på besök uttrycker det har får bara tre saker i huvudet: ”Äta, pöka och hål i staketet”. De är bara får. Skenbart upprymda över att de själva är, har blivit, den typ av människor som har sådana sms-konversationer – äkta fårbönder alltså – skriver Lindén och hans gårdskamrater till varandra: ”Jag ligger här och lyssnar på fåren, de brölar, de går utanför mitt sovrum. Varför låter de? Valde ut knivar från katalogen igår. Gör en beställning idag.” Detta, mediterar författaren över sitt eget meddelande, är blodtörst och kärlek i samma andetag. Men han tycks inte på allvar ställa sig frågan vad innebörden av kärlek i detta sammanhang egentligen är, inte heller vad tagandet av liv eller avlägsnandet av lammet, killingen, kalven från dess mamma betyder. Den makt vi har över våra djur, ger oss också makten att definiera det som utspelar sig mellan oss och dem: Vi kan tänka på det som kärlek, eller låta bli. De är ju bara djur. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Peter Wohlleben: Djurens gåtfulla liv – Kärlek. Sorg. Omtanke. Fantastiska inblickar i en sluten värld. Norstedts, 2017. Axel Lindén: Fårdagboken. Albert Bonniers förlag, 2017.

6 Feb 201810min

Gertrude Stein förknippas med Paris kulturliv under 1900-talets första hälft. Men det är till hennes säregna poesi och radikala litterära praktik vi ska vända oss för vägledning idag, menar Jesper Olsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Klart som gyttja”. Så beskrev den amerikanska författaren Gertrude Stein en gång sitt språk. Och utan tvekan hörde Stein till de mest säregna av språkskapare som den litterära modernismen producerade för hundratalet år sedan. Det märkliga är att hennes språk också är glimrande enkelt. Till skillnad från hos en samtida som James Joyce behöver man inte tråla djupen efter innebörder – uppsöka ordböcker och encyklopedier på jakt efter arkaismer, latinska citat och tekniska termer. Stein föredrog det vanliga och vardagliga. Saker skulle ske i det öppna, i textens ytskikt. Men där någonstans blir enkelheten också förrädisk. Genom upprepningar, oväntade vägval och utelämnade skiljetecken, förlorar läsaren fotfäste i gyttjan. Det är i syntax och grammatik Stein blir sin egen. Som hon själv konstaterar i diktessän ”En grammatiker” ur ”How to Write” från 1931: ”Detta är mycket enkel grammatik. Vem för den dit. Detta är inte enkelt för den är inte skolad. / Grammatik. Om vi gråter, gråter han hjälper han inte sig själv som en utan dom. / Grammatik är inte mot segling. Om de inte har bordat en ångare.” Det som gör Steins arbeten oavlåtligt fascinerande är just det slags öppenhet som citatet uppvisar – vilket delvis hänger ihop med att det inte är en ”skolad” stil eller grammatik. Stein tog sig friheten att bygga om språket från grunden. Inte bara språket, utan skrivandet och läsandet och litteraturen som praktik och händelse. Det var en nödvändig metamorfos – som svarade mot en modern erfarenhet. Salongen blev ett ställe där litteratur kunde äga rum vid sidan av den tryckta boken Gertrude Stein föddes 1874, och växte upp i en välbemedlad judisk familj i Kalifornien. Trots att de periodvis vistades i Europa, och trots att hon flyttade till Paris 1903 – och blev staden trogen till sin död 1946 – var det amerikanska avgörande för hennes livssyn. Det är inte någon tillfällighet att hon inleder sin stora roman ”The Making of Americans” med orden: ”Det har alltid förefallit mig vara ett sällsynt privilegium, detta att vara amerikan, en verklig amerikan, en vars tradition det tagit knappt 60 år att skapa.” Det var denna modernitet som skulle göra det möjligt att på gammal europeisk mark föryngra litteraturen. När Stein var 19 år gammal lämnade hon dock Kalifornien för östkusten, och studier vid Harvarduniversitetet, där hon bland annat utförde experiment kring läsning och minne under filosofen William James översyn. Men trots framgångar och uppmuntran att fortsätta, drog hon vidare till Paris, där brodern Leo befann sig – och där de tillsammans skulle bygga upp en imponerande samling av modern konst kring verk av Picasso, Braque, Cezanne och Matisse. Så småningom flyttade Steins blivande livskamrat Alice B Toklas in i syskonens lägenhet på Rue de Fleurus 27 – medan Leo lite senare flyttade ut – och modernismens mest ryktbara salong tog form, där inte minst amerikanska författare under decennier skulle avlägga visit och erhålla sin entrébiljett till litteraturens huvudstad. Steins och Toklas salong blev dock inte bara en rastplats för Ezra Pound, Ernest Hemingway och andra, utan etablerade ett slags infrastruktur för litteratur – en omständighet som blir tydlig i en fascinerande bok från 2017 med titeln ”Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris”, skriven av Ingrid Svensson. För Stein var detta extra viktigt. Hennes debut ”Three Lives” hade publicerats 1909 och efter vedermödor hade hon 1914 fått diktsamlingen ”Tender Buttons” utgiven. Därefter skulle det dröja innan hon fann nåd hos en förläggare. Egentligen var det först med det publika genombrottet, ”Alice B Toklas självbiografi” (1934), som situationen lättade – men än idag saknar man faktiskt en samlad utgåva av hennes verk. Salongen blev ett ställe där litteratur kunde äga rum vid sidan av den tryckta boken – här kunde Stein läsa sina verk och få direkt respons. Hon och Toklas startade även det egna förlaget Plain Editions, för att sätta småtryck i cirkulation. Som kritikern och litteraturvetaren Solveig Daugaard framhåller – i en ny och skarpsynt studie om mottagandet av Steins verk – så utvecklades härmed en medialt komplex miljö för skrivande och läsande, som inte lät sig reduceras till en ståtlig förlagsutgiven bok. Frågan om betydelse är konstant undflyende i Steins texter. De avbildar aldrig rakt av. Innebörd är något som görs och blir till i läsakten – inte något som bara finns. Samma komplexitet präglade också Steins texter i sig. Dikterna i ”Tender Buttons” tog intryck av såväl kubismens uppbrutna kompositioner som de collage Picasso och Braque arbetade med. Samlingens mest kända rad lyder följdriktigt: ”agera som om det inte fanns någon nytta med ett centrum”. Fyllda av egensinniga sammansättningar är dikterna ändå rotade i vardagens vanor, vilket rubrikerna på bokens tre delar tydliggör: ”Föremål”, ”Mat” och ”Rum”. Återigen finner vi en kombination av hemvävt och oväntat. Vid sidan av konsten, var filmens bildremsor en viktig impulsgivare, och den kan kopplas till det mest patenterade stildraget hos Stein: upprepningen. Hennes språkliga girlang – ”rose is a rose is a rose is a rose” – med rötter hos Shakespeare bland annat – är förstås det mest kända exemplet på denna teknik. Samtidigt är raden försåtlig i sin skenbart simpla struktur. Den väcker frågor kring vem och vad, kring saker och namn på saker. Frågan om betydelse är konstant undflyende i Steins texter. De avbildar aldrig rakt av. Innebörd är något som görs och blir till i läsakten – inte något som bara finns. Att just rosen-raden framkallade en särskild aura insåg både Stein och Toklas, som bland annat skulle låta brodera den på en duk. Detta tilltag kan betraktas som ännu ett element i den varierade litterära miljö som Daugaard undersöker och som kan bidra till att fördjupa bilden av litteraturen i vår tid – i 2000-talets medieekologi; en ekologi där texten bara utgör en aktör vid sidan av uppläsningar, författarintervjuer, sociala medier, blogginlägg, och så vidare. Denna rörelse bort från boken som litteraturens nav är kopplad till Steins speciella sätt att skriva. Upprepningarna och texternas öppenhet skapar en oro kring frågan om mening. Men öppenheten är också inbjudande: den uppmanar till svar och samarbeten. Läsaren blir en medskapare – en medskrivare. Kanske är detta nyckeln till att Steins verk från 1950-talet och framåt – även om den bredare publiken uteblivit – lockat många författare: från John Ashbery till den svenska poeten Ida Börjel och den kanadensiska Nobelpriskandidaten Anne Carson. Under lång tid var Stein kanske främst en fotnot i en litteraturhistoria med manliga protagonister. Hon var konstsamlaren som var kompis med Picasso; som drev salong med Toklas; som bidrog med anekdoter kring det moderna Paris och skänkte sin profil till en postmodern HBTQ-ikonografi. Men idag är situationen annorlunda. Tiden har hunnit i kapp hennes texter. I en period när boken omvandlas, när läsandet och skrivandet flätas samman och blandas framför skärmar och plattor, kan Stein mycket väl vara den poetiskt lustfyllda och kritiska guide genom språk och värld vi behöver. Lika mycket som en Vergilius, Dante eller Joyce. Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker   Litteratur Solveig Daugaard, ”I’m Always Wanting to Collaborate with Someone” (Linköping University press 2018, under utgivning). Laura Luise Schultz, Mellem tekst og teater (Köpenhamns Universitet 2009) Gertrude Stein, The Making of Americans (Dalkey Archive Press 1995) – ”En grammatiker”, övers. Niclas Nilsson, OEI 14, 2003.– "Tender Buttons" (Oxford University Press 2014)– "Alice B Toklas Självbiografi", övers Thomas Warburton (Modernista 2017) Ingrid Svensson, Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris (Ellerströms 2017)

1 Feb 20189min

Att vara sentimental är att ha dålig smak, att vara kladdig och vulgär. Eller? Handlar kanske föraktet för sentimentalitet mer om en beröringsskräck för känslor i stort? funderar Elisabeth Hjorth. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ett språk som kommer med modersmjölken rinner i ådrorna, rinner mellan fingrarna ut på pappret. Det går inte att skriva sig ur. Jag undrar varför ensamheten i mitt språk är så förgörande. Jag undrar varför stumheten känns som en olycklig tillflykt.  Den första kärleken saknar spår av sentimentalitet. Den uttrycks som begär, anknytning, förspråklighet eller lycka. Barnet vid bröstet älskar med en rå, djurisk kärlek. Inte sentimental. Ordet modersmjölk, däremot, har en sentimental klang. Och den ikoniska bilden av det ammande barnet väcker förstörelselusta. Läckande uppsvällda och oigenkännliga bröst, stelnade fläckar på kläderna och den ambivalenta erfarenheten av att bokstavligen bli konsumerad får kvinnor att skriva itu bilden. De skriver i protest mot sentimentaliteten, som inte rymmer alienationen. Sentimentalitet kräver historia och sammanhang. Så småningom blir barnet sentimentalt. Kanske mamman också. Jag minns alla mina mjölkstockningar men inte fullt hur outhärdliga de var. När jag slutat amma ångrar jag mig. Tiden när jag var den utvalda och enda, mitt barns källa till en särskild fenomenologisk kunskap om världen, är över. Sentimentalt. Känslan sväller i takt med att min betydelse minskar. Det vi hade, nu är det över. Nu kan vem som helst ge henne mat, nu är jag utbytbar. Och det vi hade var ju himlastormande. Minne, referenser och metaforer skapar sentimentalitetens rum. Utifrån liknar det skammens garderob. Spetsar, leopardimitationer, målade pärlor. I en essä om sentimentalitet och sötningsmedlet Sackarin skriver Leslie Jamison att hungern efter sådana intryck har en outtalad skam på tungan. Vi håller den i schack för att inte avslöjas som banala, egocentriska eller helt enkelt vanliga. Det är genant att ta genvägar till känslorna, att trösta sig med falskt socker. När män blir sentimentala och fastnar i citeringar av sina favoritgenier löper de sällan någon risk att anklagas för styrkan i sina känslor. Att ha fått något med modersmjölken är att hänvisa till band så starka att de berättar om vem jaget är. Hon fick musiken med modersmjölken. Han fick tennisen med modersmjölken. Jag fick ett språk med modersmjölken. Ett språk som å ena sidan var högstämt och existentiellt, å andra sidan manipulativt och sentimentalt. Bibelns skönhet och fasa, pingströrelsens stränga sötma. Ett arv av absolut obeveklighet i kombination med en ömsom lockande, ömsom hotfull, sentimentalitet. ”Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever”. Refrängen på radio spelas som ett omkväde för en tid, uttryckt i en hitlåt som lika gärna kunde vara hämtad ur de senaste samtidsromanerna. Utsagan framstår som sentimental för mig, som en koketterande överdrift. För att det inte har varit mitt problem. För att mitt problem är allt annat än brist på känsla. Att leva är att känna, för mycket. Och därmed löpa en ständig risk att falla ner i något kladdigt och pinsamt. Sentimentaliteten är skamlig för att den tyder på dålig smak. Att vara för mycket är att sakna stil. För mycket smink, för hög röst, för tårdrypande meningar. Anklagelsen riktas uppenbarligen mot kvinnor, som följaktligen utvecklar en finkalibrerad förmåga till självcensurerande omskrivningar av känslor. A smart girl leaves before she is left. ”Vi avfärdar sentimentaliteteten för att kunna sätta oss till doms över konsten och det subtila, vi är så hyperkänsliga att vi inte behöver ett primitivt överflöd av känslor”, skriver Jamison. Den kvinna som vill bli tagen på allvar gör bäst i att hålla sin primitivitet i schack. När män blir sentimentala och fastnar i citeringar av sina favoritgenier löper de sällan någon risk att anklagas för styrkan i sina känslor. Nostalgin rymmer ett överseende med att gå tillbaka till det som på ett eller annat sätt har format en. Kvinnors möjlighet att göra detsamma begränsas av att själva bilden är sentimental. Alltså hugger flickor huvudet av sina dockor, kvinnor skriver fram fulhet och äckel för att förstöra en ikonisk bild men också för att undkomma sentimentalitet. För att äntligen kunna utgöra ett hot. när kvinnor skriver raseri, leda, kroppsångest, prestationsångest, njutning, ömhet och sorg återtar de rätten att skriva om känslor Känslan säger att jag lever. Den säger att jag finns. Det är glädjefullt att känna glädje, det är upphetsande att bli upphetsad, skrev psykologen Silvan Tomkins. Oavsett kön. Men känslan är samtidigt historiskt och politiskt konstruerad. Varför kallas känslan sentimental och varför betraktas den som en låtsaskänsla? Föraktet för sentimentalitet, dess ytlighet och yviga gester, har att göra med en beröringsskräck för känslor i stort, menar Robert Salomon. I sitt försvar för sentimentaliteten skriver han att en akademisk manschauvinism härskar genom att svartmåla känslor generellt. Att stämpla dem som sentimentala är ett sätt att förvisa dem ur diskursen. Vilket kunde betyda att när kvinnor skriver raseri, leda, kroppsångest, prestationsångest, njutning, ömhet och sorg återtar de rätten att skriva om känslor. Ibland till priset av att bli kallade sentimentala. Ibland i protest mot sentimentaliteten som en plats reserverad för dem. Sentimentaliteten kom med modersmjölken. ”Mötas vi uti den staden, som vid livets klara älv, är med jaspis, guld och pärlor byggd, utav vår Fader själv?” Det finns ett lyckoland bortom bergen, det dryper av mjölk och honung. Det finns alltid ett lyckoland, men bara för vissa. Lockelsen i det paradisiska tillståndet sätter varje kritik ur spel. Den nationalistiska, patriarkala eller religiösa sentimentaliteten tystar med hjälp av den hemliga, skamliga rädslan att kanske inte duga för paradiset. Sentimentaliteten talar alltså om vad du ska känna. Den fungerar att förföra med, moralistiskt, religiöst och politiskt. Men erotiskt? Tveksamt, säger du. För du vill inte ligga med den som talar om vad du ska känna. Du vill känna. Men tänk om känslan uppstår av rosor som vägrar vara ironiska? Som kastar om föraktet för sig själva som kliché och blir åtråvärda? Kanske är det bara queer litteratur som kan fatta detta. Queerteori är fortfarande bättre än modern litteratur på att förstå, använda och omfamna sentimentalitet, skriver Kevin Kopelson. Jag tror att han menar: bättre på att gå in i skamgarderoben och leta fram de mest anslående stereotyperna att klä upp sig i. Som motstånd och kärleksförklaring i ett.   Skam vaknar på morgonen, självhatet tittar tillbaka i spegeln.  Både sentimentalitet och antisentimentalitet fungerar självrättfärdigande, enligt Jamison. Sentimentaliteten är paradoxal och riskabel. Bilden av det gråtande barnet talar till betraktarens önskedröm om sig själv som den empatiska betraktaren. Stilpolisen, å sin sida, söker bekräftelse av sitt ogillande omdöme för att få räknas bland de smarta och sofistikerade. Oscar Wilde sa: ”En sentimental person vill helt enkelt njuta lyxen av en känsla utan att betala för den.” Att bli påkommen med något sådant, att syssla med känslor en inte har rätt till, väcker skam. Någon tittar och fäller domen: för mycket. Ställer den gamla frågan: vem tror du att du är? Saken är den att kvinnor betalar hela tiden. Föraktet för att känna för mycket, för att vara too much, är ett självförakt. Skam vaknar på morgonen, självhatet tittar tillbaka i spegeln. Det hjälper inte att tala till det. Skam sätter sig och skriver. Någon som inte älskar mig måste säga att jag finns. Skam glömmer så fort. Hjälp skam. Hjälp skam att skriva rosor och regnbågar, enhörningar och stjärnor. Hjälp skam att skriva hjärta. XOXO Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik Litteratur Jamison, Leslie: Empatiproven, övers Sofia Nordin Fischer, Weyler, Stockholm, 2016 Kopelson, Kevin: Sentimental journey, i n+1, 29/4 2009 Kristeva, Julia: Stabat mater och andra texter, i urval av Ebba Witt-Brattström, övers. Ann Runnqvist-Vinde, Natur & Kultur, Stockholm, 1990 #Monroe, Marylin Salomon, Robert C: In Defence of Sentimentality, Oxford University, New York, 2004 Tomkins, Silvan S: Affect Imagery Consciousness Vol III, Springer, New York, 1991

31 Jan 201811min

Är det nu Europas öde avgörs? Måste man välja om man ska ansluta sig till de liberala eller konservativa krafterna? Dan Jönsson varnar för att förenkla en enligt honom legitim EU-kritik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hösten 2017 gick ännu en liten skälvning genom det europeiska integrationsprojektet när det blev känt att internationella livsmedelskoncerner medvetet säljer sämre versioner av sina märkesvaror i östra Europa. Till exempel innehåller en tjeckisk Sprite mer artificiella sötningsmedel än i Tyskland, i en österrikisk jordgubbstårta är det 40 procent mer jordgubbar än i samma tårta i Slovenien, och så vidare. I och för sig en gammal nyhet för östeuropeiska konsumenter, men det var först nu under det slovakiska ordförandeskapet som den kom upp på EU-kommissionens bord. Och blev politisk på allvar, skulle man kunna säga – så när ledaren för de tyska socialdemokraterna, federalisten Martin Schultz, lite senare lanserade sin vision om ett Europas Förenta Stater tänker jag mig att det från ett, låt säga ungerskt frysdiskperspektiv måste ha låtit som antingen ett skämt eller en förolämpning. det senaste årtiondets kriser har skapat obalanser och konflikter [...] kan sätta sina käppar i cykelhjulet. För gott, eller åtminstone för lång tid framåt. För om nu inte ens marknaden klarar att behandla alla européer lika, vad har då integrationen för framtid? Det var ju ändå så det var tänkt, var det inte det? Först skulle marknaderna länkas ihop, sedan skulle den gemensamma valutan utföra sitt sammansvetsande verk och så på lite sikt skulle den politiska unionen bli en naturlig konsekvens, i takt med att den europeiska identiteten växte fram. I sin europeiska reseessä från 2017 skriver Per Wirtén om just det han kallar den ”banala europeiseringen” som sakta men säkert brer ut sig både i öst och väst där samma butikskedjor och varumärken, samma livsstilsprodukter och reklambudskap numera återkommer i gatubilden, till följd av avreglerad handel och billiga weekendresor. Ett embryo till en europeisk identitet, om än på den kommersiella ytan. Med vad vi nu alltså vet om dessa identitetsskapande varumärkens relativa kvalitet är det lätt att bli cynisk. Och lätt att fortsätta liknelsen: se uppdelningen i a- och b-konsumenter som ett mönster för integrationsdebatten i ett EU där man efter det senaste decenniets finans- och flyktingkriser börjat tala allt öppnare om just ett a- och ett b-lag. Den franske EU-politikern Jaques Delors lanserade på nittiotalet sin berömda så kallade ”cykelteori”, som går ut på att det europeiska projektet precis som en cykel måste röra sig framåt för att inte välta omkull. Men i ett läge där många medlemsstater varken vill eller ens kan röra sig i riktning mot mer överstatlighet blir rörelsen framåt bara möjlig om en krets av villiga kärnstater fortsätter integrationen och låter de andra hamna på den så kallade efterkälken. I hopp om att den på något vis ska släpa med i alla fall. det som gör de här motsättningarna verkligt dramatiska är deras oförsonlighet. Det är som om man inte behöver visa hyfs och hänsyn längre Om det räcker för att cykeln inte ska välta är frågan. Troligt är kanske snarare att det blir efterkälken som får hela ekipaget på fall. För även om den mest akuta ekonomiska krisen just nu verkar vara avvärjd så fortsätter järtecknen att hopa sig över den europeiska unionen. En grekisk eller italiensk bankkrasch kan fortfarande sätta hela eurosystemet ur balans, i Polen och Ungern bekänner sig regeringarna öppet till en auktoritär politisk tradition och i många andra länder, inklusive Tyskland och Frankrike, utmanas de liberala etablissemangen av nationalistiska högerkrafter. Den regionala separatismen växer, och en av EU:s tyngsta medlemmar är på väg att lämna unionen. Kort sagt, det senaste årtiondets kriser har skapat obalanser och konflikter som var och en för sig eller tillsammans kan sätta sina käppar i cykelhjulet. För gott, eller åtminstone för lång tid framåt. Men det som gör de här motsättningarna verkligt dramatiska är deras oförsonlighet. Det är som om man inte behöver visa hyfs och hänsyn längre – klyftorna mellan Kataloniens separatister och Spaniens centralregering, mellan brexitanhängare och brexitmotståndare, mellan EU-parlamentet och den polska regeringen är så djupa att det inte ens går att låtsas att de skulle kunna överbryggas. För många analytiker verkar den europeiska politiken stå inför en grundläggande ”kulturkamp” – eller rentav, som den tyska debattören Ulrike Guérot uttrycker det redan i titeln till en uppmärksammad debattbok: ”Det nya inbördeskriget”. Det finns inget utrymme för halvmesyrer längre. Europa måste välja sida. För Ulrike Guérot handlar det djupast sett om en konflikt mellan värderingar. Å ena sidan de som bekänner sig till universella ideal om jämlikhet och individuella fri- och rättigheter. Å andra sidan de som vill försvara traditionella värden och kollektiva identiteter som stat och familj mot de liberala upplysningsidéernas utbredning. De senare ser kanske just nu ut att ha vind i seglen, men står i verkligheten på det historiska framstegets motståndarsida och enda sättet att bromsa den reaktionära framryckningen är att gå till motanfall. Parollen, skriver Guérot med en sorts besvärjande patos som får hennes text att blänka av utropstecken, måste vara: en marknad – en valuta – en demokrati! Hon är övertygad om att det finns en stor majoritet bland dagens européer för att förverkliga en politisk union i Europa – men att det i så fall måste genomföras inom hela EU, utan uppdelning i a- och b-lag. Och att det i sin tur kräver en radikal omgestaltning av EU:s politiska institutioner, så nationalstaternas gränser bryts upp och på sikt blir överflödiga. Den europeiska integrationen är faktiskt inget självändamål, inte den europeiska identiteten heller. Det är möjligt att Guérot har rätt. Kanske tiden faktiskt ställer oss inför detta ödesval. Men jag hoppas inte det. Inte för att jag principiellt har något emot ett förenat Europa, tvärtom, men för att jag tror det är ett ödesdigert misstag att dra all EU-skepsis över samma reaktionära kam. Det grekiska EU-motståndet och den katalanska separatismen är knappast några högerprojekt, och brexit hade sina anhängare både på höger- och vänsterkanten, av helt skilda skäl. Talet om en oförsonlig kulturkamp riskerar att bara leda längre in i återvändsgränden. Ett annat sätt att se det är att de europeiska frågorna för kanske första gången faktiskt har hamnat i politikens centrum. Vilket nog kan behövas, om inte den europeiska cykeln ska välta en gång för alla. Guérots hopp om folkligt stöd för en politisk union är nämligen av allt att döma önsketänkande – enligt en opinionsundersökning har idén om ett Europas Förenta Stater stöd av som mest 30 procent i Tyskland. I de skandinaviska länderna är anhängarna inte fler än 12-13 procent. Och så lär det förbli så länge EU ser ut som det gör: ojämlikt, orättvist och odemokratiskt. Mycket av den opposition som idag möter det europeiska integrationsprojektet bottnar i själva verket i ett fullständigt legitimt motstånd mot växande sociala klyftor, politisk arrogans och institutionell maktfullkomlighet. Att kalla det för en ”kulturkamp” leder vilse, och krigsretorikens fiendebilder och auktoritära idéer om en enda möjlig väg framåt ser jag som direkt destruktiva. Den europeiska integrationen är faktiskt inget självändamål, inte den europeiska identiteten heller. Demokratin däremot borde vara det – så om en europeisk ”demokrati”, det vill säga en politisk union, inte kan genomföras annat än med odemokratiska metoder är den nog inte värd sitt pris. Vi får uppfinna en bättre cykel. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Ulrike Guérot: Det nya inbördeskriget – ett öppet Europa och dess fiender. Översättning Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos. Per Wirtén: Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater. Albert Bonniers förlag, 2017.

30 Jan 20189min