OBS: Radioessän

Sublimering - att omvandla förbjudna driftsimpulser till konstruktiva beteenden - är en motor i kulturell utveckling. Men Aase Berg tycker inte människan ska tyglas med tramsiga aktiviteter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I tävlingen Most stupid animal of the year contest – Årets mest korkade djur – finns det en återkommande vinnare: grävlingen. Det kan illustreras med den här lilla fabeln, där ett handjur av arten fattar ett dåligt beslut: En grävling får syn på en robotgräsklippare på avstånd. Gräsklipparen håller på att ansa en gräsmatta med minutiös precision. Grävlingen galopperar i vild fart mot den upptagna maskinen: Vilken brud! ”Inte just nu, jag har inte tid”, säger robotgräsklipparen. Det skiter grävlingen i och hoppar upp och sätter på den med sin makalöst blålila penis. Då hörs ett plötsligt ljud: Frrrr! Blodslamsor sprutar ut över det nysnaggade gräset. Vafan hände? Robotgräsklipparens knivar är vassa. Sensmoralen är väl att nej betyder nej. Grävlingen borde ha lagt band på sin maktlystna drift. Det gäller att hålla den dåliga impulskontrollen stången. Det är de psykiska försvarsmekanismerna som skiljer människorna från djuren. Reptilhjärnan är inte människans bästa vän. Tvärtom måste man lära sig räkna till tio, skjuta upp behovstillfredsställelsen och förädla sina begär. Men det duger inte med vilka former av impulskontroll som helst. Det finns mogna och omogna försvarsmekanismer. Sublimering till exempel, det räknas som moget försvar, medan till exempel passiv aggressivitet är omoget. Sublimering betyder att man omvandlar förbjudna driftsimpulser till mer konstruktiva beteenden och gör saker som förhöjer det civiliserade i människan. Sublimeringen är motorn i all kulturell utveckling. När Freud pratar om sublimering så är det framför allt sexualdriften som förädlas. Jag är inte riktigt med på noterna här. Att sublimera sexualdriften verkar skitonödigt om man så bara är snäppet smartare än en grävling, det är väl bättre att ligga, inte med vad som helst, men med en villig partner? Religionen snodde det mogna försvaret och gjorde det omoget. Jag anser snarare att sexualdriften sublimeras alldeles för mycket nuförtiden. Sex trumpetas visserligen ut i medierna och nästan all reklam spelar på sex och sexistisk objektifiering, men när det kommer till att verkligen ligga är statistiken deppig. Folk jobbar för mycket och ligger för lite. I och för sig har många kvinnor använt huvudvärken som ursäkt i alla tider, eftersom de inte vill rätta sig efter mannens val av tidpunkt eller har varit pådyvlade en tanke om att kvinnlig lust är skamlig. Dessutom är det inte så kul att ägna livet åt att föda tolv barn. Men nu har också männen börjat undvika sex. Och det famösa hipstercelibatet som diskuterades häromåret – att den moderna mannen sexvägrar för att istället ägna sig åt asketisk surdegsbakning och autoerotisk kroppskontroll – är ett direkt arv från kyrkans maktapparat Religionen snodde det mogna försvaret och gjorde det omoget. Celibatet har aldrig varit konstruktivt, inte i religionen heller. Pedofilskandalerna inom katolska kyrkan är bara ett av många exempel. Motsvarigheten till kyrkans sexuella askes idag är hälsovurmen, och för fysiskt lata finns ju nyandligheten, den pansexuellt utflytande och rätt snurriga trivselerotiken i att famla omkring efter sin egen aura eller simma runt sådär sensuellt i en bassäng med delfiner. En sak som Freud inte diskuterade fullt så mycket var sublimeringen av aggression. I dagens samhälle, där ilska och oro sparkar neråt istället för uppåt, är det viktigt att ha koll på sin egen vrede. Aggression kan vara ett fruktansvärt vapen, men också en hjälpkraft. Av någon anledning anses förädlad aggression nästan vara en samhällsfara när den utrycker sig i konst, filosofi eller strategiskt tänkande, det vill säga former som inte bara cementerar en ofarlig jämnvikt utan utmanar det invanda. Experimentell kultur står inte precis högst på agendan i det nya samhället. Nej, för att undvika att vreden tar sig upproriska uttryck så premieras istället mer ofarliga metoder för att sublimera våld. Förr använde man helvetet som repressiv instans, ett bra exempel på aggression som tyglas av makthavare för att hålla tillbaka oacceptabla beteenden så att ilskan istället omvandlas till fantasier om de fallnas syndastraff. Men kristendomen har ju successivt avskaffat det hotfulla helvetet för att istället ägna sig åt omsorgsmartyrisk andlighet. Nuförtiden finns det mer effektiva metoder för repression. För att undvika att den farliga kulturen ska ta över jobbet efter kyrkan försöker man istället suga in alla barn i idrotten – den enda formen av sublimerat våld som är tillåten i dagens samhälle. Det är inte ofta man hör röster höjas för daglig filosofiundervisning i skolorna. Idrott däremot kan de små monstren aldrig få för mycket av, eftersom det tydligen är enda sättet att domesticera dem. Precis som helvetetshotet ägnar sig idrotten enbart åt att tygla våldet och ge utlopp för det i kontrollerad form, inte åt att förädla det i utvecklande riktning. Idrotten håller drifter i schack och karaktärsdanar ungdomar, men den skapar ingenting. Ibland anförs det som försvar att idrott handlar om lek, och det kan möjligen gälla för barn även om det oftare verkar handla om att göra dem till små maktlystna vuxna genom att peppa fram vinnarskallar. Vad hade Sigmund sagt om roddmaskinen – universums mest meningslösa uppfinning? Idrotten är ett system som inte har nån annan mening än sig själv – en filterbubbla, om man så vill. Ni vet: idrott och politik anses inte höra ihop. Idrott och kapitalism ska man inte heller snacka alltför mycket om, för det är ju gemenskap och fair play som är ansiktet utåt. Idrotten parerar revolten, och gör allt för att förvandla vuxna till barn och barn till vuxna. För att inte tala om den individuella träningen. Vad kom först – babygymmet eller Fitness-centret? Vad hade Sigmund sagt om roddmaskinen – universums mest meningslösa uppfinning? Jag hade velat se Freud dimpa ner på Friskis & Svettis – som signalerar barnslighet ända in i varumärket med sina förgulligande diminutiver. Vilka teorier hade han inte kunnat skapa utifrån åsynen av ett gäng självspäkare som tämjer drifter genom att studsa omkring till tonerna av barnkalasdisco? Om han inte hade vänt redan i dörren förstås, på grund av rökförbudet. Det finns förstås andra typer av infantilt parerande i vårt samhälle också – ofarliga sysselsättningar som människor kan säga att de brinner för utan att sätta sin egen trygghet på spel eller behöva utsättas för kritiskt tänkande. Konsumtionsknarkandet exempelvis är ännu ett uttryck för regredierad autoerotik, för att inte tala om boomen för matlagning - vår tids massregression tillbaka till det orala stadiet. Reptilhjärnan är på tillväxt, människan kryper allt närmare Detet. Jag håller alltså inte med om att all sublimering är mogen. Mogen sublimering är att använda kraften till något som är skapande. Omogen sublimering är att tygla och domesticera kraften med infantiliserande och harmlösa beteenden. Många lever idag ett liv surfande på ytan av omogna försvar – förutom infantilisering kan man till exempel nämna projicering – att skuldbelägga andra för den egna svagheten och rädslan. Och från omogna försvarsmekanismer är steget inte långt till inga försvarsmekanismer alls. Reptilhjärnan är på tillväxt, människan kryper allt närmare Detet. I den svenska delfinalen av Most stupid animal of the year contest håller grävlingen på att få allvarlig konkurrens. Aase Berg, poet.

8 Jan 20189min

Med utvecklingen av konstgjorda intelligenser uppstår nya etiska dilemman. Journalisten Eva-Lotta Hulténs funderar över utvecklingen. Om robotarna tar över våra arbeten, vad ska vi då ta oss till? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag har precis köpt min första robot. I sommar kommer den att glida fram i trädgården och klippa gräset. Många timmars tråkigt, bullrigt och illaluktande arbete kommer kunna ersättas med läsande i hängmattan eller besök på stranden.  Mitt förhållande till den här maskinen är helt oneurotiskt men i många andra sammanhang fyller ordet robot mig med obehag. Bilder av spindelliknande monster som tar över världen dyker upp på näthinnan. En produkt av science fiction, ja visst, men kanske också verklighet under detta århundrade.  Linda Johansson är lärare och forskare vid Försvarshögskolan och specialinriktad på filosofiska och etiska dilemman kopplade till autonoma robotar i krig. I den boken Äkta robotar beskriver hon utvecklingen och resonerar kring hur vi kan och bör förhålla oss till den.  Ordet robot kommer från "robota" som betyder slavgöra på tjeckiska. Det användes första gången i Karel Čapeks pjäs Rossums universalrobotar, från 1920. Sedan dess har det skrivits massvis av böcker och gjorts filmer om dem, men jag anar en uppåtgående trend. Svenska serien Äkta människor, om en vardag med hubotar, har sålts till länder över hela världen och inte mindre än tre filmer om människoliknande så kallade humanoider har gått upp på bio: Big Hero 6, Chappie och Ex Machina.  I disneyfilmen Big Hero 6, ger sig vårdroboten Baymax och hans ägare Hiro ut på jakt efter dem som mördade Hiros bror och Baymax skapare. Baymax är god och hjälpsam och refererar till alla människor som "patienten". Ända tills Hiro bestämmer sig för att göra om Baymax till en mördarmaskin och ersätter hans vårdprogrammering med en stridsprogrammering.  Nu är detta en barnfilm, så självklart blir Baymax god igen, men Big Hero 6 ger, precis som de båda andra filmerna, ändå en inblick i både hur gränsen mellan teknik och varelse med medvetande kan vara på väg att lösas upp, och hur riskfyllt det kan vara att förlita sig på intelligenta robotar.  Mycket av den tekniska utvecklingen av artificiell intelligens drivs fram av den mänskliga strävan att döda. Linda Johansson ställer den högst relevanta frågan: vem har ansvaret när roboten gör fel? Den som konstruerade den, den som senast mixtrade med programmeringen eller den som sände i väg den på uppdraget? Och om vi så småningom ser robotar som konstruerats och instruerats av andra robotar, var ligger ansvaret då?  Frågan om deras medverkan i krig är också av teknisk art. Hur hanterar vi risken för att motståndarsidan hackar robotarna så att de byter sida? Ju mer autonoma de blir, desto säkrare blir de för hackerattacker, men det gör dem också svårare att kontrollera av människor över huvud taget.  Obemannade drönare som själva fattar beslut om att döda låter kanske intuitivt som ett skräckscenario men robotar kan vara bättre än människor på att följa krigets lagar och uppföra sig på ett sätt som vi skulle beteckna som etiskt, menar Linda Johansson. Vi människor är känslosamma, blir aggressiva av rädsla, gör felbedömningar när vi är stressade och kan drabbas av hämndbegär. Vi tappar lätt all vår empati och moral. Men ansvarsfulla robotar kräver förstås ansvarsfulla programmerare…  Läsningen av den här boken har knappast bidragit till att göra ordet robot mindre oroande för mig. Inte bara för att Johansson bekräftar att de i framtiden kan komma att börja konstruera sig själva och konkurrera ut människor, utan också på grund av oklarheterna kring vad det kommer göra med människors behov av varandra i en mer nära framtid.  Vi ser de intelligenta maskinernas frammarsch på många områden. Senila människor kan komma att tas omhand av vårdhumanoider som likt Baymax har oändligt tålamod och möjlighet att ständigt övervaka sin patient. I affärerna kan vi betjänas av försäljarrobotar som är programmerade att kunna vartenda forskningsunderstött säljknep och även mycket kontorsarbete kan skötas helt med artificiell intelligens.  En fortsättning på dagens hårda arbetslinje kommer framstå som allt mer omöjlig i takt med att jobb som idag kräver människor i stället tas över av intelligenta maskiner. Och även om nya yrken, som exempelvis robotservicetekniker, kan uppstå så är en framtid där mindre än hälften av oss behöver arbeta kanske inte så långt borta. Hur ställer vi om oss till en sådan tillvaro? Kommer klasskillnaderna att öka? Är medborgarlön en lösning på den omvandling av samhället som blir oundviklig? Eller kommer vi att operera in chip i våra hjärnor för att klara konkurrensen med de intelligenta robotarna? Var går då gränsen mellan maskin och människa?  I en drömvärld befriar robotarna oss från tungt och tråkigt arbete och frigör kreativitet och tid för vila, umgänge och gemenskap. Vi människor hittar andra sätt att ge mening åt våra liv än med lönearbete. Smarta sätt att fördela välstånd ersätter dagens lönefixerade. Och allt sker på ett miljövänligt och energibesparande sätt. Jag hoppas det är ditåt vi är på väg, för en framtid utan robotar lär vi hur som helst inte se.   Eva-Lotta Hultén, frilansjournalist  Denna essä sändes första gången 27 april 2015.   Litteratur: "Äkta robotar" Linda Johansson (2015). Fri tanke förlag.

4 Jan 20185min

Vilka konsekvenser får automatiseringen för plugget, arbetet och umgänget med andra? Hur kommer våra liv förändras? Torbjörn Elensky funderar på vår framtid i robotsamhället. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En av de första mera avancerade leksaker jag fick köpte farfar till mig i Japan. Den var av plåt, brun och kantig, och gick på batteri. Sakta makade den sig mot mig, gungade osäkert på styva metallben, medan huvudet vreds från sida till sida. Så stannade den till, bröstet öppnades och två rödblinkande plastkanoner åkte ut och smattrade högljutt mot mig. Jag var helt skräckslagen. Den fick ställas undan, och först några år senare kunde jag börja leka med den. Inte för att det gick att leka så kreativt med den precis. Den gjorde sitt bara: vaggade osäkert emot mig, och sköt regelbundna salvor ur kanonerna i bröstet. Jag satte igång den och tittade på den en stund, sen stängde jag av den och ställde undan den igen. Det var mitt första möte med en robot. De där självgående, människoliknande varelserna, som skapats av oss för att hjälpa oss, för att utföra farliga arbeten, lösa alla tänkbara problem, lyfta tunga saker och så kriga, förstås, och som gång på gång, i böcker och filmer och dataspel, vänder sig emot oss och tar över hela världen. Verklighetens robotar är ofta mindre människolika, de kan bestå av en mekanisk arm, styrd av en processor, vid ett rullande band, eller vara ett dataprogram som löser någon administrativ uppgift. De tar allt större plats i våra samhällen, ekonomier, i arbetslivet, även om vi mestadels kanske inte ens tänker på dem som robotar, utan mera som automater, digitala algoritmer, appar, småsaker som underlättar vardagen för oss. Faktum är att vi befinner oss i en fas av robotisering, eller automatisering, som det också kan kallas, som på allvar utmanar de rådande förhållandena i våra samhällen, på sätt som är de mest omfattande sedan, ja, ångmaskinens genombrott. Men den automatisering, som pågår idag, innebär nya utmaningar. Tidigare var det enklare uppgifter som kunde tas över av maskiner. Idag är det journalister, läkare, forskare och jurister som utmanas av dem. Datorer sköter redan aktiehandel med svindlande hastighet och hög precision. De klarar att ställa diagnoser på sällsynta sjukdomar utifrån enorma kunskapsmaterial, som ingen enskild läkare klarar att hantera, åtminstone inte lika snabbt och säkert. De kan ge individuellt anpassad undervisning av högsta klass och de skriver notiser i viss ekonomipress, utifrån löpande information från världens alla börser. Vad händer med våra samhällen om medelklassen trängs ut av robotar? En av de främsta experterna på detta område i Sverige är Stefan Fölster, professor i nationalekonomi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Han utkom nyligen med Robotrevolutionen, Sverige i den nya maskinåldern i vilken han beskriver hur snabbt den tekniska utvecklingen går och vad vi kan vänta oss för nya genombrott under de närmaste åren - samt inte minst vad detta innebär för våra liv, ekonomin, jobben, plugget, umgänget med andra. Varje teknikskifte hittills har samtidigt som det förstört tidigare livsbetingelser också skapat nya, och varje gång har den allmänna levnadsstandarden faktiskt höjts i hela samhället. Så skedde under industrialiseringen i västvärlden, och än idag i länder som Kina och Indien. Men nu måste vi hantera en situation där allt fler jobb tas över av maskiner, utan att nya kanske går att skapa i tillräcklig utsträckning. Visserligen gör de nya appbaserade tjänsterna och den robotiserade tillverkningen att det kommer att bli väldigt billigt att leva här, så det kan gå att ha det rätt gott materiellt för de flesta ändå. Men vill vi ha ett samhälle där en liten elit har kreativa yrken, inom vetenskap, konst och kultur, eller olika typer av entreprenörsverksamhet, men där de flesta egentligen inte behövs för att upprätthålla ekonomin och levnadsstandarden? Hur går det med ett sådant samhälle? Det handlar heller inte bara om automatisering, utan om de nya marknader som skapas av appar som exempelvis Uber, som gör det möjligt för privatpersoner att erbjuda taxitjänster. I första omgången är det taxichaufförerna som blir överflödiga. Men i nästa, när helautomatiska bilar börjar rulla på våra gator, blir även de privata Uberförarna onödiga. Du bara kollar på din app var närmaste självkörande fordon står, hoppar ombord, och transporteras vart du vill utan någon mänsklig interaktion alls. Allt fler tjänster erbjuds via appar och internetbaserade plattformar. I värsta fall ser vi en arbetsmarknad helt utan säkerhet, där det blir närmast omöjligt att hålla koll på inkomster och därmed att driva in skatter. Men i bästa fall ser vi också en tid randas då alla är friare att disponera sin egen tid, och kan sälja enstaka tjänster, från gräsklippning till kirurgi, istället för att binda upp sig som fast anställda. Det blir billigare för företagen, som inte behöver ha så mycket fast personal. Men hur blir det för den enskilde? Kommer vi att få appbaserade fackföreningar också? Fölster resonerar rätt ingående kring dessa problem. Han understryker att det är viktigt att anpassa lagstiftning och samhällsorganisation efter den nya teknik som förändrar förutsättningarna för stora delar av våra liv. Jag tror att det enda sättet vi kan styra över utvecklingen på ett medvetet och kontrollerat sätt är genom att ta den på allvar. Rätt hanterad ger även denna utveckling stora möjligheter. Bortser vi från den kan den däremot köra över oss, och i längden hota både välstånd och demokrati. Jag läser Fölsters bok under ett besök i Sydkorea. Där, liksom i Japan, bejakar man utvecklingen. Robotarna idoliseras, de ses som hjälpare som ska underlätta livet, bidra till nationens ständigt stigande välstånd och lösa vardagsproblemen, ända in i barnkammaren och på ålderdomshemmet. Korea beräknas vara världens mest robotiserade land redan idag. Här används robotar i undervisning, i vård, liksom de utvecklas för militära sammanhang. En av landets stora exportsuccéer är till exempel Super aEgis II, ett automatiskt kanontorn, som redan används i Mellanöstern. Den söker automatiskt av siktfältet och kan pricka en lastbil på fyra kilometers håll, men än så länge enbart efter att ha basunerat ut en varning i sina högtalare, och fått klartecken från en ansvarig människa. Enligt tillverkarna DoDAAM var tornet ursprungligen helt automatiskt, men beställarna tyckte det var lite för oroande, och bad företaget att lägga in en spärr så att tornet inte kan skjuta utan mänskligt klartecken. Att helautomatiska system kommer att sättas upp inom överskådlig tid verkar rätt klart ändå, längs gränser, vid känsliga installationer som kärnkraftverk och oljefält, och så vidare. Koreas huvudstad Seoul är även en av de städer där robotiserad övervakning kommit längst. Kameror filmar de flesta vrår av staden, och bilägare får rabatt på försäkringen om de installerar kameror i sina bilar. Enligt en uppgift jag fick filmas eller fotograferas man var sjätte sekund i Seoul. I London är situationen likartad, och det lär den bli också på flera håll. Automatiseringen tar i allt högre grad över bedömningen av situationer också, med biometriska program för igenkänning som med allt större precision känner igen ansikten, rörelsemönster, och till och med olika känslouttryck. Det är inte svårt att föreställa sig att automatiserade övervakningssystem i kombination med robotvapen med tiden kommer att ses som något helt normalt. Ättlingarna till den gamla leksaksroboten, som skrämde mig så när jag fick den, förändrar förutsättningarna för våra livsbetingelser vare sig vi vill eller inte. Vi befinner oss bara i början av utvecklingen, än så länge, men historien visar att när ett teknologiskt genombrott väl skett kan förändringen gå mycket fort. Framtiden har faktiskt redan börjat. Hur vill vi ha den? Torbjörn Elensky, författareDenna essä sändes första gången i januari 2016. Litteratur: "Robotrevolutionen" Stefan Fölster (2015) Volante Förlag

2 Jan 20189min

Sydafrika är ett land med många sår. Ett handlar om det sexuella våld inom anti-apartheidrörelsen. Tor Billgren reflekterar över kvinnoförtryck genom en särskild kvinnas öde, hon som kallades Khwezi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Augusti 2016. Det hade varit lokalval i Sydafrika och det var dags för valmyndigheten att officiellt tillkännage resultaten. President Jacob Zuma skulle hålla ett kort tal för att markera den högtidliga stunden. Samtidigt som han gick upp i talarstolen, vandrade fyra kvinnor in från vänster och ställde sig framför honom. De höll upp små hastigt skrivna plakat med texterna ”I am 1 of 3”, ”Kanga” och ”Remember Khwezi”. Zuma stod bakom kvinnorna och såg inte vad som stod på plakaten, så han och började läsa upp sitt tal. Men folk i publiken började surra, fotograferna smög hukande framåt för att få bättre bilder. Säkerhetspersonalen förberedde sig för att gripa in. Men någon i ansvarsställning hade is i magen och fattade beslutet att de fyra kvinnorna inte skulle köras bort mitt under talet, i direktsändning framför kamerorna. Det skulle om möjligt se ännu värre ut, än texterna på plakaten. Khwezi betyder stjärna på zulu och var det täcknamn som medierna använde om kvinnan som anklagade Jacob Zuma för våldtäkt Vad var det då som stod där? ”I am 1 of 3”, det anspelar på statistiken som visar att en tredjedel av Sydafrikas kvinnor har blivit utsatta för våldtäkt. Inte sexistiska skämt eller tafsande, utan våldtäkt. På nästa plakat stod ”Remember Khwezi”. Khwezi betyder stjärna på zulu och var det täcknamn som medierna använde om kvinnan som anklagade Jacob Zuma för våldtäkt 2005, när hon var 31 och han 63. På det tredje plakatet stod ordet ”Kanga”. Det är ett kjol- eller sarongliknande plagg som Khwezi bar den där kvällen då hon hälsade på hemma hos Jacob Zuma. Enligt hans vittnesmål i rättegången, var det kangan och hur hon satt, som övertygade honom om att hon ville ha sex. I identitetspolitisk anda framhöll han att det till och med var hans skyldighet att som zuluman tillfredsställa henne sexuellt när hon skickade ut sådana signaler. Våldtäktsrättegången inleddes i december 2005. Den 8 maj året efter frikändes Zuma. Några timmar senare satte sig Khwezi på ett KLM-plan och flydde landet tillsammans med sin mor, till Amsterdam. I Sydafrika kunde hon omöjligen stanna, det hade behandlingen av henne i och utanför rättssalen visat. Zumas supportrar hade hotat henne till livet utanför domstolen varje dag. ”Stöd Zuma, försvara revolutionen”, hade det stått på t-shirts. Hennes mors hus hade bränts ner. Någon hade placerat ormar på hennes advokats farstutrappa. Khwezi försvann från den sydafrikanska horisonten. Ett och ett halvt år senare blev Zuma ordförande för ANC, och Sydafrikas president våren 2009. Hennes far och Jacob Zuma stod varandra mycket nära – så nära att Fezekile som barn såg Zuma som en äldre släkting Boken om Khwezi heter just så. Den är skriven av radiojournalisten Redi Tlhabi och är ett empatiskt porträtt av en enskild kvinna – men växer till en berättelse om något mycket större. Även om man av principiella skäl anser att domstolens beslut måste gälla och att Jacob Zuma alltså ska anses vara oskyldig till våldtäkt, är Khwezis livsberättelse ett skakande vittnesmål som blottlägger många av de smärtpunkter och tabun som lamslår det sydafrikanska samhället. Hennes riktiga namn är Fezekile Kuzwayo, och hon föddes 1974 i en kåkstad i KwaZulu. Hennes far var högt uppsatt inom den då förbjudna motståndsrörelsen ANC. Som så många aktivister, gick han i exil med sin familj för att bedriva kampen från utlandet. Hennes far och Jacob Zuma stod varandra mycket nära – så nära att Fezekile som barn såg Zuma som en äldre släkting, ja till och med en fadersfigur – särskilt efter pappans död. Han omkom när Fezekile var 10 år. Och exilen är en av de där smärtpunkterna som fortfarande ömmar i Sydafrika på olika sätt. De tusentals aktivister som levde i exil utsattes för många prövningar och var ständigt under attack från apartheidregimens infiltratörer. Det finns ett befogat hjälteskimmer över exilen, och många av de som offrade sin ungdom för rörelsen, har lyfts fram och kompenserats. Flickorna och kvinnorna som blev utsatta för sexuellt våld höll i regel tyst – antingen självmant, eller på uppmaning av andra inom rörelsen. Men en grupps lidande har inte erkänts i det moderna Sydafrika. Kvinnornas. Fezekile Kuzwayo till exempel, våldtogs tre gånger under exilen, av män inom rörelsen. Det hände när hon var fem, tolv och tretton år gammal. Flickorna och kvinnorna som blev utsatta för sexuellt våld höll i regel tyst – antingen självmant, eller på uppmaning av andra inom rörelsen. Det fanns ju en större sak att kämpa för. Inte ens idag vill ANC göra upp med det här bagaget. Under våldtäktsrättegången mot Zuma korsförhördes Fezekile om sin sexuella historia på ett spektakulärt sätt. Hon fick redogöra för varenda samlag hon haft, vilket var tänkt att visa att hon var sexuellt överaktiv och manipulativ. Även övergreppen som hon blev utsatt för som barn togs upp – men de kallades inte våldtäkter av Zumas advokater. Mannen som Fezekile hade pekat ut som tolvåring vittnade, och bedyrade att deras sexuella akt hade skett i samförstånd. Rättegången är en lång och smärtsam uppvisning i mäns och kvinnors olika villkor på sexualitetens område. I boken försöker Redi Tlhabi reda ut mekanismerna hos männen som anser sig ha rätt att ta för sig sexuellt, och tar hjälp av amerikansk forskning om post-traumatisk stress. Hos vissa människor som anses vara frihetshjältar, finns en föreställning om att deras tidigare altruistiska gärningar, gör dem immuna mot kritik. Det faktum att de offrat något för en större sak, gör att de har en stark känsla av berättigande, på engelska entitlement. Den korruptionskultur och nepotism som råder inom ANC:s toppskikt idag kan delvis också förklaras med denna berättigandets logik. Vuxna män som ser sig som offer för ett barns förförelsekonst borde backa några steg och se över sin maskulinitet och moraliska kompass. Dessutom har fenomenet en viss acceptans från omvärlden. Redi Tlhabi förundras över mannen som vittande under rättegången. Han nekade till våldtäkt, men erkände oförblommerat att han hade haft sex med en tolvåring. Vad är det för samhällsklimat som gör att man kan tala om något sådant helt öppet, utan att bli fördömd och utfryst? Hon konstaterar att vad Zumas försvarsadvokater än försökte bevisa beträffande Fezekiles sexuella historia, var det irrelevant. Vuxna män som ser sig som offer för ett barns förförelsekonst borde backa några steg och se över sin maskulinitet och moraliska kompass. Det gäller även gentemot andra människor i beroendeställning, när man är chef, lärare eller politisk eller religiös ledare. Även OM Fezekile skulle ha skickat ut signaler om att hon ville ha sex med Zuma, så befann han sig i en sådan position i förhållande till henne att han borde ha lagt band på sig. Han var en fadersfigur. Redi Tlhabi skrev sin bok för att ge Fezekile upprättelse. För att låta hennes version komma ut. Fezekile såg fram emot lanseringen. Hon hade väntat länge på att få tala till punkt. Men när boken nästan var klar, den 9 oktober 2016 avled hon 42 år gammal. Hon hade drabbats av depression och slutat ta sin hiv-medicin. Hon dog två månader efter de fyra kvinnornas protest under Jacob Zumas tal i samband med lokalvalen. ”Remember Khwezi”, stod det alltså på ett av deras plakat. Att minnas Fezekile Kuzwayo handlar inte om Jacob Zuma, utan om något större och viktigare: Nämligen att uppmärksamma det helvete Fezekile och tusentals andra flickor och kvinnor utsattes för i exil och uppmanades att tiga om. Men också om den sexism och kvinnosyn som möjliggjorde behandlingen av henne före, under och efter rättegången – och som förstörde hennes liv. Tor Billgren, kritiker Litteratur:"Khwezi" av Redi Tlhabi (2017) Jonathan Ball Publishers SA

21 Des 20179min

Vi lever i överssexualiserad tid, med skriande brist på bra sex sexrobotarnas tid. Aase Berg suckar över det kommersialiserade begäret och förutspår en klimatsmart robotdammsugare med dildo. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Allt fler män kan tänka sig att ligga med en medgörlig docka. Men den gamla uppblåsbara barbaran har spelat ut sin roll; de nya sexrobotarna är interaktiva och ger ett visst mått av gensvar och okomplicerad bekräftelse. Försäljningen av sexrobotar är redan igång och det experimenteras vilt med artificiell intelligens. Metookampanjen har ju också visat att många män tar sig rätten att förgripa sig på vilken kvinna som helst, det behövs ingen personlig relation eller känsla av att sexpartnern är en människa. Vi kvinnor förväntas tacka och ta emot när vi blir tafsade på, och helst också haspla ur oss nån rudimentärt porrig replik och stöna i upp till tre olika tonlägen när vi blir klämda på brösten. Frågan är om de här männen vill ha riktiga kvinnor över huvud taget. Följden blir såklart att gränsen mellan ömsesidig sex och autoerotik luckras upp. Männens självsexuella egoboost blir viktigare än samspelet. Frågan är om de här männen vill ha riktiga kvinnor över huvud taget. Sexroboten börjar i alla fall inte gapa metoo. Vad är egentligen skillnaden mellan det som förväntas av mig som kvinna och förmågorna hos en robot? Att sex är viktigt tvivlar väl ingen på. Men hur sex ska utövas är en annan fråga. Som alla vet har marknadsekonomin kidnappat begäret och gör allt för att förvrida våra fantasier och lustar så att de kan generera pengar. Det finns alltså någon som tjänar på att män beter sig som skitstövlar, att kvinnor går med på att spela objekt och att ingen längre har tillgång till verklig sexualitet. Ett av de mer politiska säljargumenten för sexroboten är att den skulle minska antalet våldtäkter och vara ett motmedel mot prostitution och trafficking. Men ska man verkligen acceptera den premissen – att män måste ligga med vad som helst, när som helst, gärna utan motprestation i form av jämbördig kommunikation, annars blir de samhällsfarliga? Man kan snarare misstänka att sexrobotarna bidrar till våldtäktskulturen. Vad gör det med psyket om man ligger med en varelse som i bästa fall besvarar beröring halvapatiskt, i värsta fall inte alls? Okej, det finns krav på mer utvecklad artificiell intelligens med högre grad av simulerad kontakt. Men en sak är säker – sexrobotarna kommer aldrig programmeras att säga nej. Det man eftersträvar nu tycks snarare vara nåt slags nekrofili light, en sorts levande död som kan låtsas njuta. Det har dessutom gjorts många experiment med materialet robotarna är gjorda av, för de första sexdockorna hade ingen kroppsvärme och gav lite väl starka vibbar av nekrofili. Det man eftersträvar nu tycks snarare vara nåt slags nekrofili light, en sorts levande död som kan låtsas njuta. Drömkvinnan är fortfarande ett förslavat mähä, men hon ska helst inte vara stendöd för då är maktöverläget bortkastat. Ja, det finns många etiska problem med sexrobotarna. Är det till exempel okej att tillverka barnrobotar? Eller rentav robotar som ser ut som getter? Det diskuteras också om sexrobotar kan hackas. Den idén är jag personligen väldigt förtjust i, jag får genast en vision av high-tech trojanska hästar i Valerie Solanas anda, ett gäng feministiska hackers som tar sig in i källkoden, lär roboten att twittra metoo och förser henne med ett tandat sköte. Även om kvinnliga sexrobotar är klart vanligast, har det också gjorts experiment med manliga. Om man ska tro sexologerna så är det absolut vanligaste problemet hos kvinnor just bristande lust. Om den kvinnliga sexroboten är svaret på psykopatkapitalismens mest förvridna manliga fantasier om sexuell makt, så undrar man hur kvinnornas kidnappade lust ser ut i dagens samhälle. Man kan till exempel pracka på kvinnor doftljus, skönhetsprodukter och onödiga spetsunderkläder om man lanserar romantik som hetare än sex. Tyvärr blir resultatet ett maktspel där många kvinnor avvisar inviter som inte överensstämmer med den romantiska försäljningsklichén. Om man ska tro sexologerna så är det absolut vanligaste problemet hos kvinnor just bristande lust. Sexologerna tycker nästan alltid att det kvinnliga avvisandet av sex är männens fel, även det nej som inte grundas i övergrepp. De avvisade männen är helt enkelt för dåliga på att komma med blommor, tända levande ljus och fjäska. Men man ska inte glömma att många kvinnor finner makt i att säga nej. Att vägra ligga med den man faktiskt älskar eller åtminstone påstår sig älska är en sorts sexstrejk man inte behöver ta ansvar för, eftersom den kan döpas om till bristande lust och skyllas på partnern. Antonio är en solcellsdriven kombination av sexslav och robotdammsugare. Med det menar jag inte att kvinnor ska sluta säga nej till sexuella övertramp - kvinnorna i metoo har naturligtvis ingen anledning att ligga med packade chefer som tror att alla brudar är sexrobotar. Men när avvisandet dyker upp inom kärleksförhållanden, då är det dags att bli misstänksam. Utöver kravet på männen att vara romantiska brukar sexologerna tipsa dem om att göra mer hushållsarbete, då blir kvinnorna kåta. Men det är faktiskt ganska kontraproduktivt för erotiken att se dammsugning som förspel. Om den kvinnliga sexualiteten förvandlas till en förhandling om hushållsnära tjänster dröjer det nog inte länge förrän någon presenterar följande prototyp på sexrobot med målgrupp kvinnor: Den klimatsmarta sexroboten Antonio. Antonio är en solcellsdriven kombination av sexslav och robotdammsugare. Nej förresten, glöm solcellsdriven – förse den istället med nåt aggregat som suger kraft ur silent treatment och skuldbeläggning. Det missnöjda parförhållandets destruktiva dynamik, alltså att förhandla om sex eller ickesex med höjda ögonbryn, suckar och föraktfulla miner, det är ju rena kärnkraftverket när det gäller implosiv energi. Nå, i alla fall: föreställ er nu ett vardagsrumsgolv i den nybyggda villan i Skövde där sexsdammsugaren Antonio kryssar runt mellan de danska designmöblerna. Han har en inbyggd dildo som kan användas vid behov men just det behovet uppstår nästan aldrig, samt en inbyggd slumpgenerator som häver ur sig olika glosor med tvärsäker basröst på italienska. Antonios jobb är att surra runt i dagar och veckor i sträck i alltmer molokna parningsförsök, enbart för att ge kvinnan nöjet att nobba honom. Avvisandets makt, sexigast i världen! Vi lever alltså i ett översexualiserat samhälle där det råder skriande brist på bra sex. Och som vanligt när man vill analysera förtryck är det smart att följa pengarna. I ett samhälle där männen köper ställföreträdande våldtäktsoffer med lika stort ordförråd som en fyraåring, eller försöker göra om de riktiga kvinnorna till just såna, och där kvinnorna önskar sig kastrerade mysrobotar som utövar romantik genom att dammsuga samtidigt som de viskar ”vi kan väl bara gosa lite”, är det läge att undra vad som har hänt med den riktiga sexualiteten. Sex har förvandlats till en vara, närhet har numera väldigt många beröringspunkter med prostitution. Och som vanligt när man vill analysera förtryck är det smart att följa pengarna. Även Metoo handlar till viss del om pengar, om hur kvinnor står i ekonomisk beroendeställning och måste sälja sin integritet för att få ut sin lön. Men vad vi dessutom gör just nu, på ett globalt plan, är att göda de världsomfattande pengar som är av en helt annan kaliber än enstaka förlorade löner, nämligen google, facebook och twitter. Hur vacker Metoorörelsen än är, så är den också en reklamkampanj för sociala medier. Det är amerikanska storkapitalister som drar in degen. Så var är ni, feministiska hackers som kan manövrera slavrobotens tandade sköte att knipsa den globala ekonomiska potensen? Visa mig mannen naken, utan fantasier om sex med knullrobotar och grabbig rustning av sexism, och visa mig kvinnan som har slutat köpslå om tillgången till sin kropp. Då kan vi äntligen börja säga ja istället för nej. Aase Berg, poet.

20 Des 201710min

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sig Sömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit. Brist på energi, lätt att få skuldkänslor Ingenting är kul längre. Självmordstankar. Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en. En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen. Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon Idag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid. Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet. Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som ”Den unge Werthers lidande”. Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra. Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt? Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden. Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck. Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt. Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse. 1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman ”Glaskupan”, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt. I ”Harry Potter” gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret ”Dementor”; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,”tormentor”. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst. När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. ”Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen” säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat. På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882: ”Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig:’Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt (…)Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: ”Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal!” Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig? Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen. När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv. Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre. Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka. I ”Brev till en ung poet” skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig? För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över. För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla. Mona Masri, kritiker och medarbetare på kulturredaktionen i P1. Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112. Litteratur: Johann Wolfgang von Goethe “Den unge Werthers lidande” (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf Parland Friedrich Nietzsche ”Den glada vetenskapen” (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning Wijkmark Rainer Maria Rilke ”Brev till en ung poet” (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo Hallerstam Sushrut Jadhav ”The Cultural Origins of Western Depression” (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispa Sylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi. Översättare: Christina Liljencrantz J.K Rowling ”Harry Potter och fången från Azkaban” (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

20 Des 201710min

Hur ser världen ut imorgon? Nästa vecka? Om ett år? Att förutspå framtiden är en svår konst. Men det finns några som lyckas bättre än andra: Superprognostiker. Hur gör de egentligen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ska det regna i morgon? Leder den här utbildningen till jobb? Vem vinner nästa val? Vem vinner allsvenskan? Ska jag ta en livförsäkring eller inte? Våra liv och våra beslut grundar sig i stor utsträckning på förutsägelser om framtiden. Vi räknar på den, räknar med den, hoppas på och oroar oss för den. Det finns experter som vill hjälpa oss med våra prognoser, meteorologer, börsanalytiker, statistiker, seismologer, framtidsspanande kolumnister. Många av våra förutsägelser tar vi helt enkelt för givna, att det blir en dag också i morgon, att affärerna är öppna som vanligt, att telefoner, tåg, apparater åtminstone för det mesta fungerar. Men ju längre framåt vi blickar desto svårare blir det. Aktiekursen de närmsta tre månaderna går förmodligen att säga något om men det är betydligt svårare att säga något om världsekonomin år 2050. Hur vädret ser ut i morgon går att ta reda på, men hur det ser ut om en månad är i princip omöjligt att sia om, och då får de som spår i kaffesump säga vad de vill. Det visade sig att en liten del av dessa frivilliga amatörer kunde förutsäga framtiden med förbluffande stor säkerhet Psykologen och statsvetaren Philip E Tetlock gjorde sig ett namn redan för trettio år sedan med sitt forskningsprojekt Expert Political Judgement: How good is it? How can we know? där han visade att politiska experter inte kunde förutspå framtiden bättre än en pilkastande schimpans. Men sedan dess har han arbetat vidare. I det omfattande The Good Judgement Project som han och medförfattaren Dan Gardner beskriver i boken Konsten att förutsäga framtiden har han arrangerat ett slags prognostävlingar där 2800 frivilliga får svara på frågor om världshändelser, ofta med politisk anknytning. Det visade sig att en liten del av dessa frivilliga amatörer kunde förutsäga framtiden med förbluffande stor säkerhet, 30% bättre än den genomsnittlige amerikanske underrättelseanalytikern, som ändå har tillgång till mer och ibland hemligstämplad information. Tetlock kallar dessa personer för superprognostiker och försökte ta reda på vilka de var och hur de tänkte. Superprognostikerna är allmänbildade, kunskapstörstande och intelligenta Tetlocks analys kommer att göra alla med förhoppningar om synskhet och siarförmågor besvikna för när han analyserar superprognostikerns egenskaper visar det sig att det är hårt arbete, insamlande av information, nyfikenhet och omdöme som fäller utslaget. Superprognostikerna kan för övrigt inte heller förutsäga framtiden, det kan nämligen ingen, men kommer fram till prognoser som är något bättre än alla andras. Och det avgör saken, det vet varenda hygglig pokerspelare. Superprognostikerna är allmänbildade, kunskapstörstande och intelligenta, men å andra sidan finns det många med dessa egenskaper som inte alls kan förutspå framtiden speciellt bra. Mer specifikt är då att superprognostiker aldrig är låsta vid en uppfattning utan beredda att erkänna sina fel. De är försiktiga, ödmjuka och tror inte på ödet. De betraktar sina åsikter som hypoteser som kan prövas och inte klenoder att slå vakt om. De gillar matematik och kan räkna ut saker. De är pragmatiska. De utvärderar sitt arbete och mäter sina resultat. De är beredvilliga att ompröva sina utgångspunkter. Men läsupplevelsen står också i skarp kontrast till vad som tycks vara den allmänna synen på framtiden som allt dystrare. Inalles blir slutsatsen en befriande avförtrollning av siarförmågan och så långt från kristallkulor, tarotort och handflatans livslinje man kan komma. Å andra sidan kan det tyckas som en fullständig självklarhet (och ha ganska lite med framtidsförutsägelser att göra) att kvalificerade gissningar förutsätter kunskap. Allt fler människor hoppas allt mindre på framtiden. Det finns ett slags positiv positivism i boken, en känsla av att saker går att göra någonting åt, bara man arbetar hårt, systematiskt och tar reda på fakta. Har man den minsta pragmatiska naturvetenskapliga ådra är det svårt att inte dras med i entusiasmen. Men läsupplevelsen står också i skarp kontrast till vad som tycks vara den allmänna synen på framtiden som allt dystrare. Mätningar, också i Sverige de senaste åren, exempelvis från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, visar att allt fler människor hoppas allt mindre på framtiden. Detta trots, menar Tetlock, att det finns mycket som talar för att världsläget inte alls ser så illa ut och anför exempelvis att livslängden ökat med 23 år på fem decennier, och att såväl barnadödlighet, väpnade konflikter som dödsoffer i krig minskat. Dissonansen mellan upplevelsen och sakfrågan förklaras för att vara en kognitiv illusion, som bland annat sociala medier bidrar till, med en för ensidig informationsinhämtning och ett meningsutbyte med endast sina likar. Det som ibland brukar benämnas filterbubblor. Samtidens misströstan inför framtiden kan också tillskrivas det faktum att den tycks oviss, snarare än dyster. Han hänvisar också till psykologisk forskning i så kallad "skalokänslighet" och beskriver en studie där en grupp informerades om att två tusen oljeindränkta flyttfåglar drunknar varje år. Nästa grupp fick veta att tjugotusen flyttfåglar drunknade. Och ytterligare nästa att tvåhundratusen drunknade. När de sedan fick frågan om hur mycket de kunde tänka sig att betala för att förhindra fågeldöden blev genomsnittet för alla grupper exakt lika mycket, 80 dollar. Alla såg samma syn framför sina ögon, bilden av en döende fågel och själva skalan, proportionerna, försvann i bakgrunden. Till sist får vi heller inte glömma att det bakom prognoser ofta lurar ideologi och egenintresse. Samtidens misströstan inför framtiden kan också tillskrivas det faktum att den tycks oviss, snarare än dyster. Människan har en stark motvilja till osäkerhet; det visar exempelvis den så kallade Ellsbergs paradox som går ut på följande: En försöksperson får välja mellan två urnor med vita och svarta kulor. Får man en svart kula vinner man. Inuti den ena urnan finns femtio vita och femtio svarta kulor; i den andra urnan finns det en okänd mängd svarta respektive vita kulor. Trots att chansen till vinst är exakt densamma i båda krukorna, 50/50, väljer överlägset flest människor den första urnan, eftersom man då åtminstone vet förutsättningarna. Vår motvilja mot osäkerhet kan rentav leda till att vi föredrar att något dåligt med säkerhet inträffar framför att något dåligt kanske inträffar. Till sist får vi heller inte glömma att det bakom prognoser ofta lurar ideologi och egenintresse. Svaret på exempelvis frågan om "det går bra för Sverige" färgas ofrånkomligen av om den som räknar på siffrorna befinner sig i regeringsställning eller opposition. Framtiden är osäker. Men om den nu känns mörkare och mer oviss än någonsin kanske vi kan finna ett slags tröst i att människor genom historien synnerligen ofta betraktat framtiden som mörkare och mer oviss än någonsin. Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker Detta är en redigerad återutsändning av OBS från november 2016. Litteratur "Expert Political Judgement: How good is it? How can we know?" Philip E Tetlock, Princeton University Press (2005) "Konsten att förutsäga framtiden: en bok om superprognostik"- Philip E. Tetlock, Dan Gardner, Bokförlaget Daidalos (2016)

14 Des 20178min

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar svart ekologi. Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om ni har sett Werner Herzogs dokumentärfilm ”Grizzly Man” så minns ni säkert scenen där Herzog sitter med hörlurar och lyssnar, uppenbart skärrad, på ljudinspelningen av hur äventyraren och björnmannen Tim Treadwell och hans flickvän blir överfallna och uppätna av en grizzlybjörn. Filmen skildrar hur Treadwell under de tretton år han levde med grizzlybjörnar i Alaska blev alltmer fientlig till den mänskliga civilisationen, folk som kände honom beskriver det som att han i grund och botten ville bli en björn, och i scenen där Herzog lyssnar på inspelningarna av hans död, detta andäktiga, tysta centrum i filmen, förstår vi hur drömmen på ett makabert sätt går i uppfyllelse. Makabert – men logiskt: i Herzogs ögon är Treadwell en modig men romantisk fantast som inbillar sig att hans kärlek till björnarna är besvarad och att den på något vis ska göra honom till en del av naturen. Men, säger Herzog, i naturens ögon är människan fullkomligt likgiltig. Enda sättet att bli en del av den är som just ett av alla led i näringskedjan. För den svarta ekologin är den gröna idyllisk och naiv, den prackar på naturen en falsk moral. Och det blir vi ju alla förr eller senare. Rättare sagt: vi är det hela tiden. Redan i livet är våra kroppar som bekant fulla av bakterier och virus, parasiter och mitokondrier som när sig av vårt blod och våra utsöndringar. Och som vi i vår tur är beroende av. Det låter som självklarheter när man säger det, men det är det knappast. Treadwells tragedi är tvärtom, kan man säga, den yttersta konsekvensen av en förhärskande natursyn som drar en skarp gräns mellan människa och natur, och där naturen står för allt som den mänskliga civilisationen inte är: självreglerande, måttfull och harmonisk. Med andra ord sinnebilden för ett oförstört paradisiskt urtillstånd som vi människor har fjärmat oss från genom vår civilisation och som man inbillar sig på något vis kunna ”gå tillbaka” till. Men varje sådant försök att ta sig tillbaka över civilisationsgränsen kan som Herzog ser det bara sluta på ett sätt när vi möter naturen sådan den verkligen är. Kaotisk, våldsam och totalt livsfarlig. Antropocen – alltså idén att människans inverkan på jorden är så avgörande att den har gett upphov till en ny geologisk epok Lite grovt skulle de här olika synsätten kunna sammanfatta skillnaden mellan det som kallas ”grön” och ”svart” ekologi. För den traditionella, gröna ekologin, som idag genomsyrar allt från populärkultur till administrativt kretsloppstänkande och politiska hållbarhetsvisioner, framstår naturen lite som en mänsklig superkropp det är vår uppgift att ta hand om ungefär som vi sköter våra egna kroppar; naturens kropp kan bli sjuk men om vi släpper ut lite mindre rök frisknar den till och får lättare att andas. Den gröna ekologin noterar sjuka träd, oljeskadade fåglar och döda fiskar, den värnar om valar och rödlistade insekter men, säger den svarta ekologin: har den någon medkänsla med våra virus? Har den någon blick för den natur som inte är grön och god och grann, för isvidderna och havsdjupen, för tarmfloran och cancercellerna, för geologins mörker och rymdens svarta oändlighet? För den svarta ekologin är den gröna idyllisk och naiv, den prackar på naturen en falsk moral och ser bara det som är i ögonhöjd, det oändligt smala ekologiska segment där vi själva råkar hålla till. Den är antropocentrisk, och därmed förljugen. Den svarta ekologin vill vända på kikaren. Den amerikanske ekofilosofen Timothy Morton, en av rörelsens ledande teoretiker, argumenterar i sin bok ”Dark Ecology” för en natursyn som på allvar försöker ta in vad vetenskapen säger. För Morton är begreppet antropocen – alltså idén att människans inverkan på jorden är så avgörande att den har gett upphov till en ny geologisk epok – det som kan tvinga människan ut ur den antropocentriska bubblan. Insikten om klimatförändringarna har redan fått oss att börja se inlandsisarna som en del av ekosystemen, och medan tiden för tvåprocentsmålet rinner ut, och medan det långsamt börjar gå upp för oss att vi befinner oss mitt i en ekologisk förintelse där 50 procent av världens djurliv har försvunnit på 40 år, enligt Världsnaturfonden – jag måste upprepa den siffran: hälften av alla djur på jorden har alltså försvunnit på bara 40 år – så stiger känslan av uppgivenhet inför vad vi egentligen kan göra åt saken. Antropocen, förklarar Morton, tvingar oss att se oss själva utifrån, hur vi verkar och ingår i ett sammanhang från det oändligt lilla till det obegripligt stora. Och det är perspektiv som skapar förvirring och obehag. När jag till exempel startar motorn till min bil är jag medveten om att jag därmed bidrar till växthuseffekten. Men jag är samtidigt lika medveten om att det rent statistiskt inte har någon som helst betydelse om just jag startar motorn eller låter bli. Visst är det bra med solceller; problemet är att de låter oss fortsätta skapa tillväxt och förödelse. Denna giftiga, paradoxala kombination av insikt och vanmakt är själva kärnan i den svarta ekologin. Dess grundstämning är i sin essens melankolisk, rentav depressiv. Antropocen, skriver Morton, tvingar oss till nya perspektiv inte bara i rummet, utan också i tiden. Den gröna ekologin har låtit oss leva kvar i vår mänskliga tidsbubbla fast geologins och astronomins enorma tidsrymder är välkända sedan länge, och tidsuppfattningen hos sniglar och kampfiskar var något som den tyske forskaren Jakob von Uexküll resonerade kring redan på trettiotalet. Men antropocen tvingar oss att se oss själva samtidigt som bakterievärdar, individer och samhällen – och som art, vilket skapar en helt annan tidshorisont. Vi ser att mänsklig tid och geologisk tid är sammantvinnade. Den gröna ekologin må vara naiv och romantisk, men den bär i alla fall på ett hopp om räddning och en uppmaning till handling. Följaktligen förklarar Morton att när han skriver ”nu” eller ”nutid” menar han de senaste tolvtusen åren, ungefär. Antropocen är ingenting som uppstod med industrialismen eller atombomben – det är konsekvensen av en utveckling som påbörjades när den förste jordbrukaren satte sin plog i jorden. Den neolitiska revolutionen drev igång en process som vi människor gärna vill se som en historia om utveckling och framsteg men som sedd ur den svarta ekologins artperspektiv snarare visar sig som en sorts biologisk algoritm. Morton kallar den för ”agrilogistics”, alltså en agrar logik som inbegriper vissa beteenden och tankemönster vi fortfarande sitter fast i. Industrialismen var bara en tempohöjning i processen, och dagens storskaliga planer för att dämma upp klimatförändringarna blir bara ytterligare bränsle på den agrilogistiska brasan. Visst är det bra med solceller; problemet är att de låter oss fortsätta skapa tillväxt och förödelse. Plastflaskorna vi pantar blir råvaror i en global kretsloppsindustri som får katastrofen att rulla vidare. Deprimerande, var ordet. Och nej tyvärr, jag vet inte vad vi ska göra. Jag tror inte Timothy Morton vet det heller. Den gröna ekologin må vara naiv och romantisk, men den bär i alla fall på ett hopp om räddning och en uppmaning till handling som den svarta ekologin med sina hisnande perspektiv egentligen bara har ett cyniskt leende till övers för. Morton talar yvigt men vagt om det han kallar ”ecognosis”, ekologisk insikt, och om samexistens mellan arterna, men vad det innebär i hård praktik och hur det skulle kunna bryta den tolvtusenåriga algoritmen står skrivet i stjärnorna, snarare får jag en känsla av att det handlar om att hålla hårt i hatten och göra det bästa av katastrofen. Ingen insikt jag vill ge i julklapp till mina barn precis, men dessvärre är jag rädd att det ligger något i den. Om vi smyger tyst och springer fort kanske vi klarar oss. Björnen sover, än så länge. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur: "Dark Ecology", Timothy Morton, Columbia University Press (2016) Aiolos – tidskrift för litteratur, teori och estetik. Nr 56, 2017: Svart Ekologi. Erik van Ooijen och Håkan Trygger (red).

12 Des 20179min