Utrikeskrönikan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm torsdag,Igår lärde jag mig ett nytt ord: Solastalgi. Litet som nostalgi, men ändå inte. Sola-stalgi.Om nostalgi beskriver längtan och saknaden man kan känna efter att själv ha förflyttat sig i tid och rum, så handlar solastalgi om den psykiska smärta man kan känna när man själv är kvar på samma plats, men då en kär miljö omkring en har förändrats.Nostalgin kan eventuellt botas av att åka tillbaka till en plats där man lämnat en del av sin själ. Tillbaka till barndomshemmet, barndomsstranden eller barndomens skidbackar.Med solastalgi är det annorlunda – där finns inte mycket man kan göra själv. Att mitt barndoms gnistrande, vintervita sagolandskap alltmer byts ut mot gråslask och ishalka på svart asfalt i en varmare värld, kan jag bara sörja.På Österlen kommer en av de vackraste badstränderna i Simrishamn att vara stängd i sommar efter att starka vinterstormar gjort stranden för farlig att besöka. ”Här har barnen lekt och badat sedan de kom till jorden” skriver en sorgsen pappa och beklagar sig över de ”absurt” många besökarna – men även över hur väder och vind hela tiden ökar stranderosionen. SMHI varnar för stora havsnivåhöjningar här de kommande decennierna.I ett annat kustnära område som hotas när havet stiger har en pappa dragit på sig vadarstövlarna gång på gång den här vintern. Familjens hus i den lilla nordfranska staden Bleneques har översvämmats tre gånger efter att rekordstora regn öst ner vatten över villakvarteren.”Här är våra barn födda, här har de tagit sina första steg, lekt och sprungit mellan husen. Nu är allt borta”, säger Vincent med sorgsen blick.De två första gångerna huset fylldes med meterhögt, smutsigt vatten ville tonårsbarnen tillbaka till varje pris. Men efter den tredje gången på två månader, då föräldrarnas rädsla och förtvivlan inte längre gick att dölja, förstod alla. Ett mysigt hem, en gård med grönsaksland och klätterträd intill en liten å – som gjort för äventyr – var för alltid borta.Ingen har skadats, även om pappa Vincent drömmer mardrömmar varje natt om vatten som forsar in i sovrummet, så är familjen intakt. Men naturen och omgivningarna är för alltid borta. Sorgen, förtvivlan och saknaden efter det som gått förlorat har nu ett namn – solastalgi.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.marie-louise.kristola@sverigesradio.se

1 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, onsdag.Fotboll väcker passion här i Latinamerika, och ibland väcker den också nationalistiska känslor som finns latenta i folksjälen i de olika länderna.Senast i raden av uppblossande patriotiska känslostormar har ägt rum i Peru.Det handlar om en argentinsk tränare som 2017 lyckades ta det peruanska herrlandslaget till fotbolls-VM efter 36 år. En hel generation peruaner såg alltså aldrig sitt landslag i VM. Peru var i många år parian i den sydamerikanska fotbollen, men så kom argentinaren Ricardo Gareca, med smeknamnet Tigern, och gav landet tillbaka den förlorade stoltheten.Utöver en plats i VM i Ryssland 2018 så kom Peru tvåa i den regionala toppturneringen Copa America 2019 och Fifa rankade landslaget som det tionde bästa i världen – den högsta placeringen Peru haft i Fifa-rankningen.Peruanerna dyrkade honom. I huvudstaden Lima restes en staty över Ricardo Gareca, regeringen gav argentinaren ett symboliskt peruanskt medborgarskap och familjerna döpte sina barn till Gareca.Men allt förändrades i ett slag i förra veckan. Då kom nyheten om att den nu 65-årige Ricardo Gareca blivit ny tränare för ett nytt herrlandslag – Chile.Nyheten slog ner som en bomb i Peru – och den har dominerat i flera dagar. Att den folkkäre Gareca tog ett nytt jobb, det tycker alla är okej. Men att han valde att ta jobb hos ärkefienden Chile, det är mer än vad en peruan kan tåla.I sanningens namn finns det personer som försvarar Garecas beslut, han är ett proffs och ska kunna jobba var han vill. Han gjorde sitt för Peru och det ska landet vara tacksamt över.Men de röster som hörs mest är de som är förbannade på argentinaren – varför valde han inte ett landslag i Asien eller Afrika? Men Chile! Chile som i kriget 1879 tog stora territorier ifrån oss. Chile som i fotbollssammanhang är vår fiende nummer ett.En sportkommentator kallade Gareca för landsförrädare, en annan lovade att ta ner affischerna med hans bild hemma, en tredje föreslog att man skulle ta ifrån honom det symboliska peruanska medborgarskapet. Och så vidare…Debatten har blivit så het att tunga politiker har uppmanat till besinning.Fallet Gareca visar hur djupt ärren från ett krig för många år sedan kan sitta i folksjälen. Bland många vanliga peruaner frodas Chile-hatet, det finns liksom under ytan. Och likaså i Chile är det vanligt med rasistiska yttringar mot grannarna i norr.Som tur är så är det ingen som tror att det finns nån risk för en kris mellan Peru och Chile på grund av Ricardo Gareca. De två länderna är kommersiellt väl sammanlänkade och varken den chilenska eller den peruanska regeringen är intresserade av en konflikt.Det värsta som kan hända är nog att statyn över hjälten Gareca försvinner från Lima.Ivan Garcia, Bogotaivan.garcia@sverigesradio.se

31 Jan 20243min

Utrikeskrönikan, 30 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Just hemkommen från Taiwan, som kallats världens farligaste plats, funderar jag på varför ön jag besökt inte alls känns som en farlig plats.Taiwan har fått sitt utnämnande på grund av att ön befinner sig mitt emellan ett Kina som hotar att ta Taiwan med våld – och ett USA som då väntas komma till undsättning.I somras reste jag till Taiwan för att intervjua öns utrikesminister om risken för krig. Inför mötet skulle jag bli kontaktad av en högt uppsatt person i ministerns stab. Men det som dök upp i min telefon var en gullig vinkande emojigubbe med rosa kinder och glad mun.Jag frågade: ”Vem är det här?”Svaret jag fick var: ”Det här är utrikesdepartementet.”De står i bjärt kontrast till varandra: Bilden av en ö som balanserar på randen till krig. Och så den glada emojigubben. Den senare stämmer mycket bättre överens med känslan på marken. I Taiwan är allting nämligen vad som på kinesiska kallas ”hěn kě'ài” – väldigt gulligt. Så gulligt, faktiskt, att det är lätt att glömma att det finns ett hot om krig över huvud taget. Och kanske är det poängen?När jag är i Taipei åker jag ofta buss. Ombord möts jag av planscher föreställande gulliga hundar i polisuniform som uppmanar mig att rapportera misstänkt beteende. Och tecknade björnar som ringer till larmcentralen på sina gulliga mobiltelefoner för att anmäla sexuella övergrepp. Jag betalar med mitt busskort som har formen av en katt som sitter i en matskål.Det är något särskilt med just katter. Den sittande presidenten Tsai Ing-wen är landets kändaste cat lady och somliga säger att hon har använt sina katter för att framstå som mjukare. Och den nya vicepresidenten har redan utnämnt sig själv till ”kattkrigare”. Som en motvikt till Pekings ökänt stenhårda ”vargkrigardiplomater”.Det är anekdotisk bevisföring, jag vet. Men jag får ibland känslan av att ”gullifieringen” – låt oss kalla den det – har som syfte att få invånarna att känna sig trygga. ”Kě'ài” är visserligen ett fenomen som vuxit till en jätteindustri både här och i grannländerna. Men att ta rygg på det blir ett sätt för myndigheterna på Taiwan att flytta vardagsfokus bort från farorna.Kanske var det så regeringen tänkte när det var dags att informera om det impopulära beslutet att förlänga värnplikten från fyra månader till ett år. Statens information skickades nämligen ut i form av – en gullig tecknad serie. I serien får en kille ta på sig en magisk hjälm med kattöron och testa att göra lumpen. Jag minns några unga killar som jag mötte i en bar och visade serien för. De bara skrattade.Men där under någonstans ligger det ett allvar. En medvetenhet om hur snabbt livet skulle kunna förändras. Även om man tar till mycket för att slippa tänka på det. ”Det är så här vi gör”, säger min taiwanesiska kompis. ”Vi försöker till och med göra krig gulligt.”Moa Kärnstrandmoa.karnstrand@sverigesradio.se

30 Jan 20243min

Utrikeskrönikan 29 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, måndag.Tidigt på morgonen, järnvägsstationen i Kiev. Jag går upp för trapporna från perrongen till utgången, kånkandes på min resväska, snö, isiga trappor, halkar mig fram.En äldre man sopar bort snö och grus på gatan, skyfflar långsamt i kylan, en annan, i militäruniform står lutad mot stationsväggen och röker, gummor med hucklen och tjocka halsdukar säljer blommor, för här går de åt, alla möten, alla farväl – Kiev, du är dig lik, trots allt.Till och med snabbmatsrestaurangen är öppen. Jag hatar den. För drygt tio år sedan, innan allt, innan Rysslands annektering, innan kriget, så gick jag upp för samma trappsteg.Då hade jag precis kommit med tåget från Moskva. Ja, en gång så gick det sådana tåg.Det var en sommardag och jag och mitt sällskap var vrålhungriga.Och tanklös som jag var föreslog jag att vi skulle äta på snabbmatsrestaurangen, fastän våra ukrainska vänner väntade på oss.– Kan inte du hålla dig, de har säkert lagat mat, sa mitt sällskap.Nej, jag det kunde jag inte. En halvtimme senare kom jag mätt till ett dukat frukostbord med hemlagade pannkakor, pajer, omeletter, sallader. Ångrar mig fortfarande. En annan tid.Ändå är allt sig likt, fastän allt är annorlunda.Sätter mig i taxin. ”Brinn du ryska stridsvagn, brinn”, chauffören skruvar upp volymen, sjunger med i låten. Jag säger ingenting, tittar ut genom fönstret, ser gator, människor svepa förbi. Reklamskyltar, gå med i tredje anfallsbrigaden, delta i den historiska striden, står det på en, på en annan – Ukrainas bästa psykologer hittar du hos oss – utifall du behöver prata ut.Ett konditori, i skyltfönstret, rosa fluffiga bakelser, marängtårtor, kakor i alla dess slag, intill, en butik med funktionskläder och militära prylar.Plötsligt tystnar musiken, flyglarm över hela Ukraina, ryska stridsplanet MIG-31 i luften, chauffören trycker bort varningen på mobilen och låten fortsätter att dåna ur högtalarna, brinn du ryska stridsvagn, brinn.Jag tänker tillbaka på den sommardagen för mer än tio år sedan, frukostbordet hos vänner i Kiev. Var har det blivit av alla nu…Pratar med en ukrainsk vän över telefon, hon har nyligen kommit tillbaka till Kiev efter att ha hälsat på sin man som tjänstgör i Donbas. Han är trött, har ångestattacker, dricker för att bedöva känslan. Missat, födelsedagar, begravningar, bröllop.Men det var fint att hälsa på honom, även om vi fick bara två dagar. Jag hade med mig finporslinet hemifrån, två tallrikar som vi bredde mackor på, precis som hemma. Han grät, sa att han längtade hem.Ingenting är som förut, ändå, ändå är Kiev sig likt. Ärrad, skadskjuten men på fötter… Hur underligt det än må vara…”Ha en bra dag, må himlen vara klar”, säger taxichauffören när han lämnar av mig och åker sin väg.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se

29 Jan 20243min

Utrikeskrönikan 26 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, fredag.Ibland, och kanske särskilt i Afrika, så stöter man på de där oväntade problemen. Min dotter tillsammans med några andra ryttare fick avbryta en uteritt på grund av en aggressiv giraffhane som blockerade vägen nyligen, eller när stora delar av elen i huset slogs ut av att regnvatten hade runnit genom en vägg och blött ner en enda stickkontakt.Oväntade problem.Men det var egentligen inte det jag tänkte prata om, utan om oväntade problem för Elfenbenskusten i den pågående Afrikanska cupen. Ja, jag brukar kallade den det, och får bassning av Radiosporten varje gång, det ska heta de Afrikanska mästerskapen.Kanske är jag influerad av franskans, Coupe d'Afrique des Nations, CAN, eller engelskans Africa Cup of Nations, en slags motsvarighet till EM och kontinentens största återkommande idrottsevenemang där talanger och nykomlingar från 24 länder drabbar samman vartannat år.Det är alltid lika underhållande, även för mig som i vanliga fall inte är så fotbollsintresserad. Gruppspelet håller nu på att avslutas och redan har det varit ett par skrällar, bland annat för värdnationen till hela turneringen – just Elfenbenskusten, som riskerar att åka ut efter en katastrofförlust mot ett land som i vanliga fall skulle vara en lätt match, lilla Equatorialguinea, det enda spanskspråkiga landet på fastlandet i Afrika, som utklassade ivorianerna med 4-0 häromdagen.Det råder nästan landssorg i Elfenbenskusten som tidigare vunnit hela mästerskapet två gånger och kommit tvåa två gånger. Nu hänger de löst. En annan skräll är Ghana, som alltid presterar bra, åkte ut efter en målvaktsmiss mot Egypten, eller att Algeriet möter samma öder efter att ha fått spö av det lilla grannlandet Mauretanien. Nästan alltid har det varit så att länder från Västafrika och Nordafrika dominerat helt, därför var den återigen en skräll när Namibia, i sin första seger någonsin, slog ut Tunisien.Sen har vi namnen på landslagen som verkligen är etablerade smeknamn i just Afrika, ofta med djurtema, som signalerar styrka och uthållighet. Bland de favorittippade finner vi de otämjbara lejonen, les Lions Indomptables – alltså Kamerun, les Aigles, örnarna, alltså Mali och och hur ska det gå för Os Tubaroes Azuis, blåhajarna, alltså Kap Verde som leder sin grupp? Även för Os Palancas Negras, sabelantiloperna, alltså Angola, ser det bra ut.Och så här kan jag hålla på. Det är ett underhållande evenemang, med oväntade motgångar och en lika spännande fortsättning. Själv håller jag på mitt gamla vanliga lag – les Etalons – hingstarna – det vill säga Burkina Faso.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

26 Jan 20243min

Utrikeskrönika 25 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa, torsdag.Runt det stora TV-huset mitt i stan är tyst och tomt. Här hade den polska public service TV:n TVP sina nyhetsredaktioner, ökända för att ha stått det förra regeringspartiet så nära att det bara gick att beskriva deras verksamhet som partitrogen smörja - i bästa fall. I sina sämsta stunder som förtal, hatkampanjer, lögner och propaganda. Idag är huset tomt, på entrédörren en kort text om att objektet är avspärrat och utanför tysta och uttråkade står ett par poliser på vakt.Ja, den förra regeringens propagandistiska vänner på statliga TV:n hörs inte mer, men det är en annan historia.För det är alltså även tyst och tomt utanför TV-huset. Borta är även de demonstranter som de senaste fyra fem åren stått här varje dag, i protest mot vad som pågick inne i huset. Tanter och farbröder i stödstrumpor, gubbakepsar, blommiga mobilskal och som med megafoner i händerna outtröttligt skrek och skränade att TVP var lögnare.Jag slår en lov runt det tysta TV-huset, åtföljd bara av polisernas vakande blickar, och jag tänker att det kanske är såhär en politisk förändring ser ut? Protester som tystnar. Det var ju det de pratade om när jag träffade dem i höstas – längtan efter att tystna, gå i pension efter alla år med megafon och plakat i sanningens högljudda tjänst.I Polen har det skett ett maktskifte. Lag och rättvisa, partiet som under åtta år envist skadesköt den polska demokratin, är borta och med dem alltså även många av de som lika envist protesterade mot utvecklingen.Ett annat exempel är Aldona Krawczyk, den gamla damen som pyntade sin balkong här i Warszawa med subtila symboler för missnöje och motstånd. En lång historia, men bland annat innebar det en fastkedjad ganska ful anka i plast. Aldona blev med tiden berömd i hela stan, men nu har hon beslutat att auktionera bort allt pynt till välgörande ändamål. Förändringen har skett, protesten är över, den fula plastankan ska få göra nytta på annat sätt.Men, inser jag rätt snart, maktskiftet i Polen är inte bara protester som tystnar. Utanför polska parlamentet sitter Maciej Bajkowski i sitt tält. Här har han bott och demonstrerat i åtta år, lika länge som Lag och rättvisa satt vid makten. Hans hem är lite rörigt och påminner om en blandning mellan loppmarknad och politiskt kampanjkontor. Ute blåser en snål vind, här inne susar gasolvärmaren och lådan med hemmalödade batterier lyser upp i stöket. Warszawa stad, som styrs av Lag och rättvisas politiska motståndare har låtit honom hållas i alla år. Nu, efter maktskiftet i parlamentet, är staden mer angelägen om att få bort honom. Men ser jag ut som att jag är på väg någonstans, frågade han mig retoriskt när jag hälsade på honom i veckan. Så länge Lag och rättvisa ens existerar kommer jag vara kvar här, slog han fast.Men den politiska förändringen i Polen orsakar i ärlighetens namn även nya protester. Fram till för någon vecka sedan var det tysta tomma TV-huset ockuperat av Lag och rättvisa och deras supportrar, i protest mot nya regeringens omstöpning av den gamla propagandaapparaten. En av flera nya protester som svar på maktskiftet och dess politik.En del protester tystnar, några fortsätter – och andra uppstår. Klart är ändå att politiska förändringar går att förstå genom protesterna som omger dem.Samuel Larsson, Warszawasamuel.larsson@sverigesradio.se

25 Jan 20243min

Utrikeskrönika 24 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, onsdag.Nattsvart, så när som på sina blodröda ögon, sätter han i gång redan vid femtiden varje morgon – den asiatiska koeln.Alla som någon gång varit i Syd- eller Sydostasien har nog hört den här gökfågelns skarpa sång tidig morgon eller sen kväll.Den omnämns redan för över tre tusen år sedan, i den hinduiska vedalitteraturen, som Anya-Vapa, eller ”den som sår åt andra” – eftersom koeln lägger sina ägg i andra fågelarters bon.För den fågelintresserade är Thailand verkligen ett paradis, här finns över 1 000 olika arter. Även i en storstad som Bangkok, där jag bor, finns en imponerande fågelfauna. På min kontorsbalkong får jag ibland besök av fjällig munia och olivryggig solfågel. I kvarterets trädtoppar har jag sett vitbrynig bulbyl, svartnackad gylling, blåstjärtad biätare och svartvit solfjädersstjärt, för att nämna några.I en större park här i stan kan man få syn på kinesisk dvärgrördrom, kopparslagarbarbett och så den alltid lika underhållande härfågeln, med sin karaktäristiska fjäderplym på huvudet som den reser när den blir exalterad.Det här är ju ingalunda några sällsynta fåglar i ett thailändskt sammanhang, men för mig som har ett ganska nytt fågelintresse är det alltid lika roligt att få syn på dem eller att lära sig en för mig ny fågel.Jag trodde aldrig att jag skulle bli en som står med kikare och spanar på fåglar. Jag har funderat på vad det är som gör dem så fängslande. Kanske är det det flyktiga i dem: i samma stund man får syn på en fågel försvinner den in i lövverket. Till skillnad från så mycket annat går de inte att få på beställning. De bjuder gärna den tålmodige på sin sång och skönhet, men på sina egna villkor.Och så är det ju svårt att inte ömma för dem. För tyvärr är ju fåglar här i Sydostasien, liksom i Sverige, hotade. De största hoten här i min region är skogsskövling, till exempel för att göra plats åt palmoljeodlingar, samt illegal handel med hotade djurarter. Forskare varnar för att uppemot 90 fågelarter i regionen kan komma att dö ut under det här århundradet.På klimattoppmötet 2021 enades över 100 länder om att hejda och vända avskogningen i världen – ett lovande löfte för inte bara fåglarna. Ett av de länderna var Indonesien, hem för en stor del av världens fågelarter, över 100 av dem hotade. Men kort efter toppmötet förtydligade landets miljöminister i ett uttalande att Indonesiens åtagande att stoppa avskogningen inte får ske på bekostnad av landets ekonomiska utveckling.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se

24 Jan 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors tisdagDet är valyra i Finland. En ny president ska väljas. Landets främsta företrädare med ansvar för utrikes och säkerhetspolitik.Men det är ett ämbete som innebär så mycket mer än så.Presidentens roll i Finland är en slag semiproduktion mellan starka politiska presidenter som vi ser i Frankrike och USA och de mer ceremoniella kungligheterna som finns i monarkier som till exempel Sverige.Det finska presidentämbetet har också monarkistiska rötter som går tillbaka till den svenska gustavianska regeringsformen på 1700-talet, när Finland var en del av Sverige. Den författningen hängde också kvar över den ryska eran/tiden fram till 1919 berättar historieprofessor Pasi Ihalainen på universitetet i Jyväskylä.Finlands president hade också tidigare starka maktbefogenheter både i inrikes- och utrikesfrågor.Många minns säkert Uhro Kekkonen. Finlands starke man som var president under drygt 25 år. Från 1956 och framåt. På Kekkonens tid utsågs presidenten av elektorer och kunde sitta på obegränsad tid.Men under 1980-talet skrevs författningen om och presidents maktbefogenheter begränsades.Å 1991 var första gången som Finland valde president i ett allmänt val. Samtidigt begränsades också tiden för en sittande president till max två perioder, totalt 12 år.Så 28 januari när Sauli Niinistös efterträdare ska väljas så är det en ganska ny företeelse att Finland röstar om en ny president.Det kommer bli ett spännande val.Väljarna är engagerade och allt tyder på att ingen kandidat kommer få mer än hälften av rösterna. Det går då till en andra omgång som kommer bli mellan de två toppkandidaterna.Förhandstipsen handlar om Samlingspartiets Alexander Stubb och Pekka Haavisto, före detta utrikesminister för de gröna.Det är ett utpräglat personval när finska folket ska välja den man vill se som sin främste företrädare.Presidenten har en stor betydelse som en stark enande faktor som representerar Finland.Å nog finns det fortfarande lite rojalistiska drag i det finska presidentämbetet.När presidenten kliver in i rummet så reser sig alla.Å Självständighetsdagen den 6 december då presidenten bjuder till fest i presidentpalatset och står på röda mattan och tar emot - det är så nära du kan komma en bal på kungens slott – nästan som i en Askungesaga.Vem det blir som bjuder till bal i år i det vackra presidentpalatset i Helsingfors det återstår att se.Det lutar åt en valrysare i Finland.Carina Holmberg för P1 Morgoncarina.holmberg@sverigesradio.se

23 Jan 20243min