Utrikeskrönikan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm måndagDen enes död, den andres bröd brukar det ju heta. Ta de senaste huthirebellledda attackerna på fartyg i Röda havet. Geopolitik som, kan man argumentera, inte har det minsta med en textilarbetare i Bangladesh att göra. Men snart har det med just en underbetald textilarbetare i Bangladesh att göra. För när frakten av våra stickade tröjor stöter på hinder så tar det inte lång tid för problemet att likt en bumerang återigen hamna på fabriksgolvet.Och där på golvet knorras det redan en hel del. Ett nytt minimilöneavtal har slutits och arbetarna är inte nöjda med de knappa 1200 kronorna i månaden som den nya lönen ligger på. I höstas gick de ut på gatorna i huvudstaden Dhaka och protesterade.Bangladesh är ju en av världens största klädproducenter och för branschen är låga kostnader och korta ledtider A och O. Medan textilfabrikörerna i Dhakas förorter nu funderar på hur de ska hantera skenande fraktkostnader för kläderna de säljer till Europa och Nordamerika, så är det desto gladare miner i grannlandet Sri Lanka. Hamnen i huvudstaden Colombo har fått så mycket förfrågningar de senaste veckorna, när fraktföretagen lägger om sina rutter, att man måste säga nej tack till kunder rapporterar lokal media.Sri Lankas strategiska läge är det stora försäljningsargumentet för den som fraktar varor i väst- och österled. Och det finns både konkreta planer och stora förhoppningar om att landet ska kunna tjäna än mer pengar på just detta läge. En av Indiens rikaste män, Gautam Adani, har börjat konstruera ytterligare en terminal i hamnen. USA:s utvecklingsbank har sagt sig vara villigt att agera medfinansiär. I samma hamn finns också en kinesisk terminal. Tydligare än så kan nästan inte geopolitik bli. Genom lån och investeringar har de tre länderna länge försökt öka sitt inflytande över makthavarna i huvudstaden Colombo.För Sri Lanka, som försöker återhämta sig från landets värsta ekonomiska kris någonsin, är mer business och investeringar oändligt välkommet även om det beror på huthiattacker och ett krisande Mellanöstern. Internationella Valutafonden som kontinuerligt utvärderar regeringens reformarbete sa häromdagen att man ser tecken på att ekonomin börjar återhämta sig men att det ännu inte lett till förbättrade levnadsvillkor för befolkningen.Ett av regerings drag för att få landet på fötter har varit att öka skattetrycket. Det ena fackförbundet efter det andra har senaste året protesterat på Colombos gator mot att bördan av den ekonomiska krisen hamnar hos befolkningen i stället för hos den korrumperade eliten. Nu senast i veckan var det de sjukvårdsanställdas tur att genomföra en landsomfattande en dagars strejk.Naila Saleem Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

22 Jan 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, fredag.Förra julen fick jag ett pussel av min sambo.Det var baserat på ett foto från en resa till Rom tidigare det året. Där jag och yngsta sonen poserade framför en muralmålning av stadens fotbollsikon, Francesco Totti, på en bakgata nära Colosseum.Det tog sin tid att lägga. Särskilt de där Roma-orangea-bitarna som alla såg likadana ut.Jag lägger väldigt sällan pussel och stundtals var det frustrerande får jag erkänna men samtidigt en rätt skön känsla när bitarna sakta men säkert föll på plats, en efter en.Och nu är det så dags att börja lägga ett nytt pussel. Ett Brysselpussel där bitarna består av politiker.För efter valet till Europaparlamentet i sommar ska man fylla EU:s topposter: ny talman i parlamentet, ny ordförande i kommissionen och ny ordförande i Europeiska rådet som leder stats- och regeringschefernas arbete och EU:s toppmöten, plus den tunga tjänsten som utrikeschef.Och att tillsätta de toppjobben – det är ett komplicerat pussel.För att få alla bitar att passa måste man nämligen ta hänsyn till massa faktorer som partitillhörighet, nationalitet, kön, mm.Fast en pusselbit är hyfsat given: EU-kommissionens nuvarande ordförande Ursula von der Leyen lär bli omvald, förutsatt att hon själv vill.Och med den von der Leyenbiten skulle vi kunna ticka av ett antal boxar. Vi har ett västland i form av Tyskland, vi har kristdemokrat och vi har kvinna.Detta ska sen matchas med andra bitar och checklistor där det kan behövas en socialdemokrat och en liberal liksom en sydeuropé och en person från ett östland och gärna då från ett mindre land eftersom stormakten Tyskland redan tjingat en av topposterna.Därtill bör ordföranden i Europeiska rådet vara en före detta stats- och regeringschef som suttit med på EU-toppmöten tidigare. Men den personen får inte heller vara en alltför stark ledare som kan överglänsa de andra egona, hmm, jag menar de andra ledarna.Här i Bryssel pågår nu spekulationerna för fullt och det är många namn som florerar kring de här topposterna.Portugals socialdemokratiska premiärminister, Antonio Costa, sågs som en tidig favorit fram till dess att han drogs in i en korruptionsskandal på hemmaplan. Därefter har andra namn dykt upp: Italiens Mario Draghi, Nederländernas Mark Rutte, Danmarks Mette Fredriksen, Estlands Kaja Kallas och den nuvarande talmannen i parlamentet Roberta Metsola. Men också Sveriges Stefan Löfven har nämnts i dessa sammanhang.Men så har vi också en sista faktor att ta med i beräkning. Nämligen att de namn som nämns tidigt för den här typen av poster tenderar att inte bli valda. Förutom att pusselbiten måste passa med de övriga behöver den alltså läggas vid rätt tillfälle.Som sagt, det här Brysselpusslet är riktigt svårt. Och jag är rätt glad över att jag inte behöver lägga det. För mig är ett pussel från en semesterbild i Rom mer än nog.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

19 Jan 20243min

Utrikeskrönikan 18 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.En kvinna jag mötte i San Francisco berättade att hon valde bort att hämta ut mediciner hon behövde för att ha råd med de viktigaste, de för hennes psykiska sjukdom. Hon hade en vän som hade slutat hämta ut tabletterna för sin hiv-behandling. Det fanns inga pengar.En sjuksköterska i Chicago fick tvillingar som föddes för tidigt, och som behövde månader av neonatalvård. Både hon och hennes man hade sjukförsäkringar, men de räckte inte. De åkte hem från sjukhuset med två små bebisar och en skuld som nu är på 80 000 dollar.En pappa i Arizona fick inte boka tid hos sin läkare för en svår tarminfektion, eftersom han hade obetalda räkningar.Det finns hur många exempel som helst. När jag i höstas reste i USA rapporterade jag om att uppskattningsvis 100 miljoner amerikaner, 40 procent av den vuxna befolkningen, är skuldsatta på grund av sjukvårds- eller tandvårdsräkningar.Enligt en Gallupundersökning säger mer än en tredjedel av amerikanerna att de själva eller en familjemedlem har avstått från vård de senaste tolv månaderna på grund av brist på pengar. Andelen som avstår vård har ökat stadigt de senaste två decennierna, men har accelererat de senaste åren.Vi kommer få mycket rapportering om USA de kommande månaderna, med primärval och presidentval. För mycket rapportering, kommer säkert vissa tycka. Vad som händer på andra sidan Atlanten brukar följas hängivet av svenska nyhetsredaktioner.Jag ger mig inte in i den debatten, huruvida vi lägger för mycket eller för lite sändningstid på USA. Det jag – lite nördigt jag vet – hoppas få höra om är det som är kanske världens mest dysfunktionella sjukvårdssystem. För USA lägger mest pengar på sjukvård av alla höginkomstländer. USA betalar mer än dubbelt så mycket för sin sjukvård som andra jämförbara länder, som till exempel Storbritannien och Kanada.Och amerikanernas hälsa är inte bättre, utan tvärtom. Levnadslängden är kortare, sjukdomsbördan enorm. Av alla OECD-länder har USA den högsta barnadödligheten. Mödradödligheten: mer än tre gånger så hög som i andra höginkomstländer.Så vad beror det här på? Det kan man prata i timmar om, och ingen, varken politiker eller experter, verkar ha några enkla svar på hur man kan komma tillrätta med problemet. Systemet är så snårigt så att patienter som kan ha rätt till bistånd inte begriper hur de ska gå tillväga. Förklaringar till de höga kostnaderna är bland annat ett system som är marknadsstyrt, men där den fria konkurrensen inte fungerar som den ska. Stora sjukvårdskoncerner köper upp varandra och sjukhus tar helt enkelt 123 000 dollar för en hjärtoperation – för att de kan.När ett år av intensiv USA-bevakning nu inleds hoppas jag på lite mer ljus på det som ofta hamnar i skymundan av annat mer dramatiskt, men som spelar en så stor roll i amerikaners såväl som alla människors liv: rätten av att få vård när det behövs.Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

18 Jan 20243min

Utrikeskrönikan 17 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdagFår man lov att tänka själv?Inte i det som lett fram till postskandalen, som det verkar.Förra veckan återupptogs utfrågningarna i den utredning som söker svar på vad det var som gick snett när den brittiska Posten i mer än femton år oskyldigt anklagade tusentals postombud för att ha försnillat pengar, nästan tusen dömdes, mer än 200 hamnade i fängelse. I själva verket var det Postens nya it-system det var fel på.En av de som frågades i förra veckan ut var postens internutredare Stephen Bradshaw. En sorts intern polis som förhörde postombuden. Han fick nu frågor om vad det var han sade i den rättsprocess, för drygt tio år sedan, som ledde till att oskyldiga hamnade i fängelse.Hans svar då, för tio år sedan, var entydigt: Posten har fullständigt förtroende för säkerheten och integriteten i it-systemet. Så svarade också alla andra från Posten då.Hur kunde du säga så? frågande nu en av juristerna som håller i den utredning som pågår. Det finns ju mejl som visar att du hade fått information om att it-systemet hade problem.Internutredaren svarade: jo visst, men den informationen hade jag fått från andra, inte från mina överordnade. Så därför hade jag ingen anledning att misstänka att det var något fel.Så berättade internutredaren att både han själv och andra hade fått instruktioner från Postens advokater och pr-avdelning om vad de skulle säga i processen mot postombuden.Advokaterna och pr-avdelningen på statligt ägda Posten ska alltså ha instruerat internutredare att fara med osanning i en process där oskyldiga kastades i fängelse.Många i det här landet är chockade efter att historien skildrats i ett tv-drama.Posten säger inte mycket för närvarande, mer än en ständigt upprepad talepunkt om att de delar den pågående utredningens ambition med att ta reda på vad som gått fel och fördela ansvaret.Det är ett auktoritärt system som nu åskådliggörs. Och det är inte bara personer längre ned i hierarkin som inte lyssnar på information som kommer från fel håll i kommandokedjan.De första avslöjandena om bristerna med it-systemet och att postombud verkade bli oskyldigt dömda kom redan 2009 i tidningen Computer weekly. Året därpå blev Ed Davey, nuvarande partiledare för Liberaldemokraterna, postminister. I ytterligare flera år kunde posten fortsätta att dra oskyldiga inför rätta. Ed Davey får många frågor nu. Han säger att det var Postens ledning som ljög för honom, de sade att det inte var något fel på it-systemet. Det var därför han inte ingrep.Att också söka information någon annanstans ifrån verkar inte ha varit aktuellt.Måste man tänka själv?Helst inte, uppenbarligen.Pontus Mattsson, London

17 Jan 20242min

Utrikeskrönika 16 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm tisdag.Som vore jag i Moskva – isvinden viner och biter i kinderna och snön knarrar trivsamt under skorna. Snökatastrof heter det här.I Moskva klagades sällan vare sig på snöröjning eller kyla. Allt fungerade så obegripligt bra. Vakna i gryningen till gårdskarlarnas rytmiska snöskyfflande på gården och sen svettas i den extremt väl uppvärmda lägenheten.Poeten Lev Rubinstein skrev kort före sin död på ett övergångsställe i Moskva:”Vi som vet hur man går på golvet, på mattan, på asfalten, på Sobjanins hala kakel, på en oframkomlig snödriva, på en isig trottoar, på tinat slask, på hala steg, kan inte förstå vår egen lycka”.Idag råder brist på snöskottare och gårdskarlar eller gårdskvinnor i den ryska vinterverkligheten. Huvudstaden har för första gången lejt in unga kubanskor att skotta snö. Tydligen har de ryska snöröjarna antingen skickats till kriget eller fått bättre betalda jobb, gjort som så kallade gastarbeiters – gästarbetare. De tjänar bättre som cyklande matbud än som gårdvar.Riskerna som cykelbud är mindre till och med i svinkyla och snömodd.Häromdagen föll två takskottare när stegen på fasaden de skulle klättra upp på lossnade och båda föll handlöst flera meter.Ett bevis för bristande underhåll.Före kriget fanns statistik som visade att nära 80 procent av bostäderna krävde omedelbara reparationer.Från hela Ryssland kommer i år rapporter, som visar att ingenting har gjorts. I Astrachan rasade två hela trappuppgångar mitt i ett hyreshus. I Novosibirsk frös vattenrör sönder så varmvatten rann ut på snöiga gator. I Orjol med 300 000 invånare strömmade plötsligt glödhett vatten från takarmatur och elkontakter på skola nummer 40. I städer som Kaluga, Podolsk, Tjeboksary, Samara och i Moskva är lägenheter utan värme.Mängder av människor lägger dessutom ut filmsnuttar på sociala medier om hur snöröjningen helt slutat fungera. Trottoarer begravda under meterdjup snö, vägar som spåras av bilar och gårdar där snön ligger kvar i drivor.En följd av kriget eller hade det kanske varit lika illa utan krigsekonomin?Det går inte att säga säkert så klart, men från huvudstaden rapporteras i alla fall en sak, som helt klart är kopplat till kriget och sanktionerna.På lyxvaruhuset Tsum där de mest exklusiva märkeskläder såldes före kriget har de sovjetiska så kallade kommisionka gjort comeback. Något som sågs som fult förut har blivit fint – lyxiga secondhandkläder säljer i finaste varuhuset.Maria Persson Löfgren, Stockholm maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

16 Jan 20243min

Utrikeskrönika 15 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Att bevaka ett område som är präglat av krig och elände sätter sina mentala spår.Men som tur är så har jag sedan länge utvecklat mina må bra-knep.Den mänskliga hjärnan är lättlurad, formar sig utefter det vi matar den med.Många gånger räcker det för mig att sjunka ner i tv-soffan, dra över mig en mjuk filt och titta på bra ståuppkomedi för att känslan att världen håller på att gå under ska omvandlas till höga skratt.Det ska gärna vara svart humor. Någon som blottar oss, petar på tabuna.Min favorit ståuppkomiker är asiat-amerikanskan Ali Wong. Hon drar sig inte för att stå på scen med sin höggravida mage och djupdyka i sin beskrivning av sexuella relationer hon har haft med män med olika bakgrunder, eller raser, som hon uttrycker det.Innan hon till sist valde att gifta sig med en asiat.”Vet ni, fördelen med att gifta sig med någon som tillhör samma ras är att man kan åka hem och vara rasister ihop, vår kärlek består av att tala lilla om andra”. Så lyder en av Wongs punchlines som får publiken att skratta.Ja, vi människor verkar finna gemenskap i att smäda, dumförklara och till med avhumanisera andra grupper människor. Och kan lägga otroligt mycket tid och energi på att göra det.De senaste tre månaderna har jag följt de hätska debatterna mellan pro-palestinier och pro-israeler på nätet. Varje diskussionstråd är ett argument-maraton, där vinnaren är den som får sista ordet.Folk gräver fram videor, artiklar, bilder, och statistik. Går tillbaka i historien, läser på om Balfourdeklarationen och FN:s fördelningsplan 1947 – gör allt för att sätta en främmande människa som kan bo på andra sidan jordklotet på plats.Ibland tänker jag att det ändå finns något uppfriskande i det jag ser på nätet.Människor sluter inte sig samman längre, utifrån etnisk bakgrund eller religion utan utifrån värderingar och moraliska kompasser som varje individ kan forma på egen hand, inte genom sockenprästen eller imamen i byn.Det finns de iranier som demonstrerar till stöd för Israel och de judar som stödjer palestinierna.Jag undrar om människans intellektuella utveckling kommer leda oss till ett stadie där vi genuint och med ett öppet sinne anstränger oss för lyssna på den andres argument för att förstå, inte för att svara.Har vi lyckats lämna stammentaliteten som vi hade på savannen, så klarar vi det här med.Den mänskliga hjärnan är trots allt formbar.Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondentsamar.hadrous@sverigesradio.se

15 Jan 20243min

Utrikeskrönika 12 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, fredag.Om man tar av till höger på Port Said gatan efter Sayeda Zeinab moskén och går förbi polisstationen och fool- och tameyarestaurangen Gahsh, så kommer man till ett litet hål i väggen där Hamoksha samlar olika sorters skräp som han säljer vidare, häromdan stod där en orange folkabubbla med punktering på alla fyra däck. Hamoksha är en mäktig man i kvarteret, han avgör vilka gathörn olika haschförsäljare får hänga i, men när jag besökte honom häromdan sa han: för första gången på många år känner jag mig totalt maktlös. Jag mår dåligt, jag känner skuld över att palestinierna håller på att utrotas.Hamoksha hör inte till de politiskt medvetna i Egypten och han känner inte till begreppet den överlevandes skuld. Det gör däremot flera andra av mina Kairovänner och på en middag med några av dem häromdagen sa de sig alla lida av just den överlevandes skuld - maktlösa inför bilderna av döda och lemlästade barn i Gaza. Jag mötte samma känslor förra månaden i Jordanien. För många araber symboliserar Palestina så mycket mer än Palestina - det är en blandning av kolonialism, maktlöshet och kollektiv förnedring och alla kan identifiera sig med de palestinska män i Gaza som tvingas falla på knä i bara kalsongerna på befallning av israeliska soldater.På middagen i Kairo fick vi marockansk kyckling kryddad med kanel, lime, vitlök och chili och en av gästerna sa: hur mycket jag än avskyr allt vad Hamas står för, kan jag inte fördöma de enda som gör motstånd mot Israel. De andra sa emot henne och Mohamed sa att Hamas gjort en allvarlig felkalkyl den 7 oktober, de borde ha förstått vad attacken skulle leda till.Jamen det var ju exakt vad de gjorde, sa då min väninna Hoda, allt som skett fanns med i deras beräkning - de ville locka Israel till en fradgande furiös vredesrespons där tiotusentals palestinier skulle dödas. Hamas bryr sig inte om hur många palestinier som dör, bara det gynnar hatet mot Israel, Hamas mål är inte en palestinsk stat utan Israels undergång - och nu svänger världsopinionen, sa Hoda, unga människor i USA och Europa vänder sig emot Israel och inom ett par decennier har de makten, och ju längre kriget pågår, desto mer hatat kommer Israel att bli - detta är början på slutet av den judiska staten, sa Hoda.Tystnad. Chock. Förvåning runt bordet där alla de andra tänkt att det tvärtom är palestinierna som inte kommer att överleva fördrivningen.Vid bordet satt också Liz, en amerikansk judinna och psykolog bosatt i Kairo sedan många år. De flesta middagsgäster var inte medvetna om att hon är judinna - hon har alltid setts som en amerikanska med oamerikanska åsikter och alla tyckte det var naturligt att också hon deltog i fördömandet av Israels krig, vilket hon gjorde. Men sen sa Liz: Men ni ska veta att min resväska står packad hemma i hallen. Vem vet hur länge jag kan bo kvar här i Kairo, jag är ju trots allt judinna.Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

12 Jan 20243min

Utrikeskrönikan 11 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, torsdag. Jag har blivit lurad.Av en taxichaufför. Inte i Palermo eller Neapel eller Marrakech eller Marseille. Nej, i Stockholm. Jag har nämligen varit i Sverige några dagar och skulle åka från centralstationen till hotellet sent på kvällen – en resa på några kilometer som vid den tiden på dygnet tar elva minuter. – Det blir 589 kronor, sa taxichauffören. – Skojar du, sa jag. För de pengarna kommer jag ju normalt ända till Ekerö centrum, två MIL bort. Vilket mottagande! Jag kände mig kränkt på djupet.Man kommer hem till trygga lilla Svedala, släpper garden och bam, lurad av mina egna.Jag gjorde ju bara som i Paris. Tog taxibilen som stod först i kön.Här skapar man bråk om man inte gör det. Men tydligen ska man absolut inte bara ta taxin först i kön i Stockholm, utan hålla sig till de stora bolagen, aldrig åka med friåkare. Men det är ju inte lätt för turister att veta. Eller för damer som inte bott i Stockholm på tre och ett halvt år. Jag brukar annars försöka hålla mig till de etablerade taxibolagen, de gånger jag behöver åka taxi i jobbet i nya städer, eftersom de ändå är någon form av kvalitetsmarkör. I Valetta på Malta var dock rådet från lokalbefolkningen att ta en uber. Det var extremt många, snabba och billiga. Misstänkt billiga, tyckte jag.Å inte vill man gynna en bransch som exploaterar folk, inte! Jag kanske ändå ska ta en från det etablerade bolaget...Men på det etablerade bolagets taxistopp stod chaufförerna och snackade, och hade jättetrevligt och verkade inte alls vilja bli störda med nåt jobbigt jobb. När jag väl lyckades få en att nappa, visade det sig att han, oj visst hade sin kompis djupt sovande i passagerarsätet fram. – Det är inget att bry sig om sa chauffören, men efter det höll jag mig till ortsbornas rekommendationer...Lurad blev jag dock aldrig... I lilla staden Crotone i Kalabrien i allra södraste Italien, dit landets myndigheter inte alltid når fram,där var det inte så ordnat med taxiriet...Nån ringde bara nån som kunde köra mig dit jag behövde åka helt enkelt, och jag betalade den summa vi kom överens om, och alla var nöjda.Lite ovant, men lurad? Näpp...I Rom kan det vara rätt rörigt med taxi men alltid hjärtligt.En gång hade en chaufför glömt kortmaskinen hemma sa han, så tokigt det kan bli.– Men jag har verkligen inga kontanter, sa jag. – Ingen fara, sa han, du kan ta ut i automaten på flygplatsen.Jag lämnade så superstressad resväskan i bilen för att slippa släpa...Tanken slog mig att jag kanske inte skulle se den, men ja nä ingen ko på isen då heller. Min erfarenhet är att man verkligen kan LITA PÅ taxichaufförer. Visst råkade en chaufför i Paris en gång lägga på en nolla på beloppet, men de pengarna fick jag sen tillbaka med ränta när jag väl hittade honom. Å sen var det ju han som frågade om jag hade bråttom. – Nja, inte jättebråttom kanske. – Är det ok då om jag passar på att tanka...? frågade han.När jag hade suttit själv i baksätet på hans bil i tio minuter, på någon mack i utkanten av Paris mitt i natten lovade jag mig själv att från och med då alltid ha bråttom… Men hem kom jag ju, hel och ren. Hur gick det med lurendrejaren i Stockholm då?Ja, efter att jag protesterat tydligt och högljutt, så bjöd han på resan.Men nu är taxigarden höjd även i gamla Svedala.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

11 Jan 20243min