Om mina färdkamrater: Johanna Melén, Stockholm

Utrikeskrönikan 9 oktober 2018

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, tisdag.

Jag har en period av intensivt resande bakom mig. På mindre än en vecka har jag avverkat Makedonien, Serbien, Rumänien. Veckan dessförinnan Bosnien-Hercegovina. Allt gick bra, det brukar det göra. Tack vare egen planering såklart men utan personer som Safet, Aleksander, Sanja och Mihaj hade det varit så mycket svårare. De personer som finns där på plats.

En chaufför man har ett gammalt nummer till, som kommer som ett skott när man ringer. En person man har samarbetat med länge. Som vet vilka trådar det ska dras i, vilka dörrar man bör knacka på och som hjälper till där språket saknas. Vad skulle jag göra utan dem?

Man lär känna dem efter hand. De berättar något om läget i landet. Alexander som kör sin mercedes, han ska snart byta upp sig till en nyare, alltid lika butter och trosviss om alltings förjäklighet. I alla fall i hans land, Makedonien. ”Nej, jag gick inte och röstade i folkomröstningen om att byta namn. Inte för att jag bryr mig om namnet, men den här regeringen... De kunde väl ha gett oss något litet av allt de lovade?” Fast nu ansöker Alexander om bulgariskt pass. För visst är väl gräset grönare på andra sidan gränsen?

Mihai som kommer inflängande på flygplatsen i Bukarest när jag har mindre än en dag på mig att göra alla intervjuer jag ska. Som kysser alla kvinnor på hand. Som bär på en gnutta bitterhet över att han aldrig tog chansen då när muren föll och drog västerut. Som istället har guidat turister och journalister genom Rumäniens väg mot framtiden i snart när 30 år nu. Hjälpt naturfotograferna hitta björnar i Transylvanien, de bortadopterade barnhemsbarnen finna hem till sina rötter. Som känner han som sköt Ceausescu och som bara ger intervjuer mot betalning. Som hela helgen uppdaterat mig om valdeltagandet i den rumänska folkomröstningen mot samkönade äktenskap.

Och så Safet som står där i klungan av taxichaufförer i Sarajevo och brer ut armarna i en varm hälsning när vi får syn på varandra. Som fick sin dotter under Sarajevos belägring, som kört orimligt många timmar fram och tillbaka genom det som var Jugoslavien för att ha råd med hennes utbildning. Som är så stolt över hennes jobb på banken. Som säkert navigerat längs de smala vägarna genom skogarna, utmed fälten till och från gravfältet i Srebrenica åtminstone tre gånger. Alltid med Sanja i sätet bredvid. Som när hon inte tolkar åt mig tolkar åt Bosniens president. Som översätter bruksanvisningar från engelska till bosniska till sent in på nätterna. Som jobbar, jobbar, jobbar för att sedan kunna resa, resa, resa. Jag tror hon är på väg till Bali nu. Och som i den minsta av hålor i den mest avlägsna obygd alltid lyckas ta reda på det bästa stället att äta på. Baconpizzan med extra allt i Banja Luka, hur hade Sanja inte kunnat välja den?

Korrejobbet beskrivs ofta som ett mycket ensamt arbete. Fast jag umgås sällan så intensivt som just under mina resor. Och det ger alltid en extra dimension.

Johanna Melén
johanna.melen@sverigesradio.se