Utrikeskrönikan18 Okt 2018

Utan bagage i Bolzano: Margareta Svensson, Paris

Utrikeskrönika den 18 oktober 2018. Paris.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Paris torsdag.

Mitt besök i Bolzano i norra Italien nyligen har lämnat många bestående intryck. Framför allt för att jag blev av med mitt bagage.

För när jag skulle stiga av tåget fanns bara en resväska kvar på bagagehyllan. Och den var inte min. Jag tog den ändå. Det jag kunde göra var att öppna väskan för att se om jag kunde hitta ägaren, som förmodligen hade min väska.

Skjortorna i hans väska var smutsiga. Laptopen var inte ny, batteriet var dött och det fanns ingen sladd. I en plastpåse låg en nyinköpt lärobok på ryska, där fanns gamla tågbiljetter och i ytterfacket: en hög med kvitton till biltullarna på motorvägen; de flesta mellan Vicenza och nån annan stad.

Inget namn, enda ledtråden var en affärsman från Vicenza.

Lite besviken var jag och alltmer stressad över vad jag saknade i min.

Det viktigaste var min laptop, men nu behövde jag varmare kläder eftersom luften var kyligare i Sydtyrolen än i Bologna som jag närmast kom ifrån och jag var klädd i t-shirt och sandaler.

Alltså behövde jag köpa nåt långärmat. Men i Bolzano stänger butikerna klockan sju.

I en enda klädbutik var dörren fortfarande öppen så jag smet in och bad att få handla.
Sen såg jag mig omkring. Det var en skateboardbutik, alla collegetröjor och huvtröjor hade stora loggor. Det mesta var varken i min smak eller storlek. Men jag köpte en huvtröja med en neutral logga. Den var dyr, men jag slapp frysa.

Sen behövde jag en tandborste. Mataffären hade stängt halv åtta och det finns inga servicebutiker i Bolzano, nära gränsen till Österrike trots 100 000 invånare.

En bit ifrån centrum fanns ett nattöppet apotek, med neddragna jalusier med bara en liten lucka i, lagom för ett recept. Medan jag köpte min tandborste så hann en liten kö av receptförsedda kunder bildas bakom mig.

Sen var klockan över nio och sista bussen tillbaka redan hade gått. På en bar erbjöd sig en man att ringa efter en taxi. Han visade sig vara en norsktalande kurd som längtade tillbaka till Norden.

I Bolzano insåg jag att storstadslivet har gjort mig otålig och att jag nästan tar bristen på kvällsöppen service som en personlig förolämpning.

Dagen efter fick jag ett mejl från affärsmannen i Vicenza. Men det blev ytterligare en natt utan bagage i Bolzano: Det var först på hemvägen som jag kunde hämta upp min och lämna ifrån mig hans väska, i Verona, där vi skulle byta tåg.