De har andra drömmar nu: Palmira Koukkari Mbenga, Stockholm.

Utrikeskrönikan 26 oktober 2018.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, fredag.

Och jag har spenderat veckan försjunken i intervjuer jag har med mig hem från Libanon. Jag var där för någon vecka sedan för att göra reportage om att alltfler syriska flyktingar återvänder från Libanon, nu när kriget gått in i en mer lågintensiv fas och både Syrien, Ryssland och Libanon uppmanar folk att återvända.

I Bekaadalen, ungefär 40 minuter från den syriska gränsen träffar jag Maysaa. Hennes tält ligger långt ut i raden av vita dukar med UNHCRs logga på, med paraboler och vattentankar på taken.

I vardagsrummet är madrasser att sitta på är utlagda längs väggarna. I ena hörnet står en tv i en hylla. 29-åriga Maysaa är ensamstående till fyra döttrar, hennes man dog i kriget. Han försvann och sedan fick hans föräldrar ett meddelande från myndigheterna om att han fängslats och sedan dött, säger hon.

Familjen kommer från Darayya nära Damaskus, som varit ett starkt fäste för oppositionen och där det går att läsa i en rapport från Human Rights Watch att människor vittnar om att myndigheterna hindrar folk som återvänt från att få tillgång till sina hem. Det liknar kollektiv bestraffning, skriver människorättsorganisationen.

Trots det vill Maysaa återvända, men just nu går det inte, säger hon. Så länge kämpar hon med att hålla ihop tillvaron i Libanon. Hon förlitar sig på hjälp från FN men skulle vilja starta ett eget företag för att bli självständig.

Medan jag sitter och pratar med Maysaa dyker fler och fler kvinnor upp i hennes vardagsrum. De står först i dörren och lyssnar och slår sig sedan ner och ställer sig i turordning för att berätta sina historier. De är alla i 20årsålder och kommer från Raqqa. De har fått sina liv och framtidsplaner omkullkastade av kriget. De har alla anpassat sig.

27-åriga Manar skulle bli läkare. ”Men sedan kom kriget, och jag gifte mig efter som det är säkrare för en kvinna i en krigssituation”, säger hon. Idag har hon tre barn och andra drömmar. Hon drömmer om ett riktigt hus. Det regnade igår och tältet svämmade över. ”Ibland måste acceptera saker även om man inte vill”, säger Manar.

20-åriga Maryam flydde från Raqqa med sin familj när deras hus förstördes i ett bombanfall. Hennes pappa var lärare innan kriget och hon funderade på att följa i hans fotspår. ”Men nu är det för sent”, säger hon. Även hon är gift och har barn. Nu kämpar hon för att de ska få en bättre framtid istället. Hon tror att det kommer att dröja innan de kan återvända till Syrien. ”Det är fortfarande krig och dessutom har vi har ingenting att återvända till”, säger Maryam.

Maysaas äldsta dotter, 13-åriga Inez kommer in i rummet. Hon berättar att hon drömmer om att bli frisör gillar att titta på indiska filmer på tv:n i hörnet. Maysaa säger att hennes dröm är att hennes döttrar ska gå klart skolan och bygga sig ett bättre liv, någon annanstans. Hon säger att Inez redan fått flera erbjudanden om giftermål men att hon säger nej. ”Jag gifte mig när jag var 14 och det är inte normalt att ta den typen av ansvar så tidigt. Mina döttrar får vänta tills de är minst 18”, säger Maysaa.

Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv
palmira.koukkari-mbenga@sverigesradio.se