Nallarna och döden: Jesper Lindau, Moskva

Utrikeskrönika den 11 januari 2019. Moskva.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Moskva Fredag, om hur nallen sitter där bredvid, när döden slår till.

Det var tidig morgon på nyårsafton, en trappuppgång i ett hyreshus i den ryska staden Magnitogorsk exploderade och rasade samman. 39 människor miste livet.

Snart växte stora högar med blommor fram vid avspärrningsstaketen. De bara växte och växte medan räddningstjänsten letade efter överlevande i rasmassorna.

Bland blommorna sattes det fler och fler nallar och andra mjukdjur, en del sattes i knäet på varandra, andra lutade huvudet mot ett fång röda nejlikor.

Det fanns stora och små nallar. Det fanns rosa, gröna och bruna – pandor, kaniner, kossor och giraffer.

Jag har mött fler mjukdjur de senaste månaderna.

När jag var på Krim i den lilla staden Kertj i höstas efter skolskjutningen, där 21 människor dog, var det samma små trösterika mjuka varelser, i högen av blommor, där satt bilder på de döda ungdomarna tillsammans med flera nallar, en elefant och en tiger.

I Vorkuta i norra Ryssland, mitt ute på tundran, i en vägkorsning nära en gruva, där stod ett monument rest till minnet av gruvarbetare som dött i en olycka.

I den isande, snöiga blåsten, där hängde också en liten, liten nalle bredvid bilden på en död ung man, kanske var det en pappa.

De här mjuka små lurviga minnena som stoiskt sitter vakt vid platser där döden slår till.

Kanske är de som en hälsning, från ett barn till ett annat, från en granne till en försvunnen annan granne, från någon okänd till någon annan okänd, bara som en gest, att – ”jag ser dig”.

Kanske är de som en gåva – för döden kan jag tänka mig kan bli himla ensam – och med en liten rosa nallebjörn följer ändå något tovigt och tryggt, kanske som en följeslagare, som en sorts rufsig kompanjon på resan vidare.

Eller kanske är det en akt av kärlek – som vore det den yttersta uppoffringen.

Att ge bort något högt älskat är svårt, och att välja att ge det till någon annan, kanske någon okänd, mitt i en hög av blommor, det är stort.

Min egen nalle ligger i en flyttlåda någonstans, den är fortfarande omistlig.

Den är inte så himla mjuk längre, den är ärligt talat ganska hård och bucklig, men när jag får syn på den, så är det ändå lite speciellt, då kommer många minnen av alla de gånger som den där lilla luggslitna björnen blivit kramad.

Kanske är det just den där genom åren ihopsamlade – intensiva och massiva nalle-kramen som sitter där i blomsterhögarna efter någons död.

Och det – det är en riktigt stor kram.

Jesper Lindau, Moskva
jesper.lindau@sverigesradio.se