Utrikeskrönikan4 Juni 2019

Att bada i fontän och klättra på statyer: Erika Gabrielsson, Helsingfors

Utrikeskrönikan 4 juni 2019. Helsingfors.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Helsingfors, tisdag.

Jag minns den där dagen så bra: det var maj 1995 och Finland hade precis vunnit guld i ishockey-VM. Jag var 17 år och tog tåget in till Helsingfors centrum. Det var en folkfest, eufori, jag hade aldrig upplevt något liknande. Salutorget och Esplanadparken var fulla av människor, många av dem fulla redan tidigt.

Alla var glada. Nej inte glada, det gör inte stämningen rätta. Folket var lyckligt som aldrig förr.

I söndags blev det guld igen. Jag bevakade EU-valet i Warszawa och hann inte se en endaste en minut av matchen. Men här är några tankar då segern sjunkit in:

Många i Finland har varit djupt rörda över de gratulationer som kommit från Sverige efter segern. Finland kritiseras ofta, av finländarna själva, för den utbredda skadeglädjen över att vinna Sverige; att det liksom inte räcker med att vinna, utan att man också vara en så dålig vinnare som möjligt. Att många i Sverige verkade uppriktigt glada över Finlands seger, är en fin gest.

”Torilla tavataan” som betyder ”Vi ses på torget” är ett underbart uttryck. Det är ett etablerat begrepp för att samlas till folkfest då något stort sker. Uttrycket används ofta i ironiskt syfte, precis som uttrycket ”Suomi mainittu” som klumpigt översatt är att Finland eller någon finländare har omnämnts utomlands, till exempel i media. Bägge uttrycken beskriver så bra hur Finland ser på stora händelser och framstående finländare. Och som sagt: uttrycken används ofta i motsatt syfte, för att avfärda något eller någon på hemmaplan.

Låt oss återvända till torget i Helsingfors där finländarna ofta samlas för att fira. En del av folkfestandet då Finland vinner ishockeyguld handlar om att bada i fontänen på Salutorget med den gamla, underbara, värdefulla statyn Havis Amanda. Här i fontänen vill euforiska ishockeyfantaster inte bara bada i det kalla vattnet, utan också gärna klättra upp på Havs Amanda.

Nu höjs röster för att gamla, sköra Havis Amanda inte är gjord för att klara av vuxna som klättrar på henne. Jag misstänker att det kommer att bli en enorm debatt om det här: att många numera ser det som en etablerad del av den finländska samhällshistorien att få fira just så: lyckligt vadandes och klättrandes på Havis Amanda.

Dessutom minns många hur det gick till 2011 då Finland vann VM-guld i ishockey, ett riktigt svineri tyckte många, också om många så klart var glada över guldet.

Min tippning är att när debatten blivit som mest absurd, kommer internationell media att haka på nyheten och skriva om denna märkliga tradition i Finland. Och då kommer finländarna att skandera: Finland är omnämnt, vi ses på torget!