De ukrainska rosornas hämnd: Jesper Lindau, Ukraina

Utrikeskrönikan 7 juni.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är fredag och här en liten betraktelse från Ukraina om de ukrainska rosornas hämnd

Det är det där moltysta liksom ohörbara frasandet av rosenbuskar som långsamt, långsamt tar makten i byarna vid frontlinjen i Ukraina, blandat med en vind över den vidsträckta åkern, fåglar med ungar i trädklykan och ett och annat surrande bi.

Och så ljudet av en och annan granatkastare också, när vi står på en bygata och pratar, ingen reagerar, den är långt bort.

Vi tar en promenad genom byn.

Träd och buskar väller ut över den lilla vägen. De sträcker sig, klänger sig fram för att erövra bygatan, gripa tag i folk och mopeder som vågar försöka ta sig förbi.

Det är naturens gata nu.

De flesta hus här, så pass nära fronten som en kilometer, dom är söndersprängda, vissa nästan söndermalda. Men detta var en gång en vacker by, det måste ha varit rosornas by. För vid nästan varje port står stora rosenbuskar, gula, röda, vita, lila, rosa.

Taggiga buskar med hundratals små vresiga blommor , stora stolta rosenbuskar med bara ett tjugotal stora röda blommor.

Rosor, rosor och mera rosor.

Det är så det blir när de sekatör-glada byborna jagats bort av artilleri och granatkastare. Just i denna by bodde en gång runt 700 trädgårdsälskare, nu är det kanske 40 kvar.

Naturen har tagit över. Jag är inte säker på om naturen är en vinnare, men vad som är helt glasklart är att folket i östra Ukraina, på båda sidor, är förlorare. Fem år. 13 000 döda.

Civilisation, ett ord som inte sällan används för att höja sig själv, jämfört med någon annan, någon som utmålas som ett hot. Ett sätt att beskriva världen som inte sällan leder till, ja, krig.

Jag vet nu inte hur rosorna sinsemellan diskuterar det där med civilisation. Rosorna kanske tillsammans ser sitt erövrande av krigets ukrainska bygator som en hämnd, som ett återerövrande av planeten.

Ja, och kanske finns det ros-fraktioner. De Sicilianska rosorna kanske har en komplott på gång mot Mandarinrosorna och kanske Labradorrosorna ligger i luven på Kanelrosorna.

Det är svårt att sia om, troligen inte. Det är nog bara i krigets skugga man råkar få syn på rosornas otuktade men överlägsna och tålmodiga förmåga att bara finnas till.

Kanske är den enda sanna civilisationen Naturen, eller ja kanske då rosorna. De skickar ju inte sommarsvettiga soldater med automatvapen, de skjuter inte med granatkastare, krypskyttegevär eller lägger ut stridsvagnsminor. Rosorna tvingar inte pensionärer att gömma sig i sina källare när marken skakar oroväckande mycket på natten

Det gör människorna

Rosorna. De bara växer och blommar.
Ja och så är det en och annan tagg, men det må vara hänt.

Jesper Lindau, Ukraina
Jesper.lindau@sverigesradio.se