Mitt hem är tysta innergården i Sverige: Pablo Dalence, Bogotá

Utrikeskrönikan 22 juli 2019. Bogotá.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bogotá, måndag.

Tamalees! Tamaleeees!

Vad är tamales, undrar ni säkert. Jag återkommer till det.

– Har du fått jobb i Colombia över sommarn? Vad kul! Känns det spännande att få åka hem?

Mer än en gång fick jag höra denna eller liknande kommentarer från vänner och medarbetare innan jag åkte hit.

Ok. Först och främst: Jag är född i Bolivia, inte Colombia.

Jaja, tänker nog någon. Men de ligger ju nära varandra, det är väl nästan samma land?

Nej! Det är som att fråga en dansk om han känner sig hemma i Portugal. Det är lika långt mellan Bogotá och La Paz som det är mellan Köpenhamn och Lissabon.

Nja. Inte kan man väl riktig jämföra så, tänker nog någon annan. Ni pratar ju ändå samma språk i båda länderna.

Ja, då åker väl en irländare hem när hen reser till Australien? Eller? Nä, just det!

Sedan är skaver det där lilla ordet "hem" också lite.

Alltså: Inget fel på Colombia! Jag skulle säkert kunna flytta hit och kalla det här för mitt hem. Men det lika mycket som jag skulle kunna flytta till Montpellier eller till Chicago och så småningom kalla det för mitt hem.

Men efter att ha levt mer än 80% av mitt liv i Sverige, är det ju det landet som jag kallar för hem. Inte Bolivia och absolut några andra latinamerikanska länder.

För även om jag har mina rötter i Latinamerika och fast jag själv gärna vill tro att jag har flera hemländer och står med ett ben i varje kultur utan att behöva välja, kan även små detaljer ibland få mig att inse var hemma egentligen är för just mig.

Ljudnivån till exempel.

Jag bor skapligt centralt i Stockholm, ett femtiotal meter från min hyreslägenhet finns en ganska trafikerad gata med en hel del krogar, fik och butiker. Det är alltså liv och rörelse i området större delen av dygnet. Ändå är det nästan helt tyst på min gård och inne i lägenheten. Ja, förutom måsarna som kanske några månader varje år för en massa liv så fort någon sticker ut näsan utanför porten, men annars är det sällan något som stör lugnet.

Annat är det här.

Flera gånger om dagen så åker eller går det förbi olika människor som säljer saker eller erbjuder olika tjänster. Det är skrotbilen, som köper elektronik i metall. Sedan har vi mannen som köper begagnade böcker. Vi har också arroz con leche-killarna, som åker runt med en liten moped och säljer en sorts risifrutti. Hemmagjord såklart!

Sedan har vi också tamaleskvinnan.

Tamales är maträtt där en sorts gryta slås in i majsblad. Hon går runt med en lite vagn, en sådan där dramaten ni vet, och ropar genom en megafon: Tamaaalees tamaaaleeees! Ljudet hörs ganska tydligt och högt inne på kontoret.

Men vad har det här för betydelse undrar ni då. Det gör väl inget att man hör att det är lite liv utanför? Vad fint att man hör att man bor i en storstad omgiven av människor.

Jo, jag kan nog hålla med. Börjar känna mig som att jag hakar upp mig på småsaker. Typ som en viss skribent, som för en tid sedan ansåg att brist på köttbullar i vissa butiker ledde till invandringskritik.

Men problemet är att när man ska sitta ner och göra inslag för radion så vill man ju helst att det ska vara lite tyst runtomkring. I bästa fall lite stadsljud med trafik och sånt för att få lite närvaro. Men skrikande försäljare håller inte, så det har varit lite jobbigt.

Nu har jag en knapp vecka kvar här i Colombia. Snart får jag åka hem till min fridfulla och tysta innergård i Sverige.

Men när jag tänker på det känns det lite sorgligt och jag måste nog erkänna att jag kommer att sakna kvinnan och hennes tamaaales, tamaleeees, när jag åker hem.

Pablo Dalence, Bogotá
pablo.dalance@sverigesradio.se