”Återvändande” blir ett buzzword 2020: Alice Petrén, Lesbos

Utrikeskrönika 18 februari 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lesbos, tisdag morgon.

Så satt det redan några där igen längst bak i flygplanet, när vi andra kom ombord och knuffades lite för att hitta plats för våra rullväskor. Kanske var jag ensam om att lägga märke till de där tre personerna på sista raden på A, B, C-sätena.

Än en gång skulle en asylsökande med avslag eller en migrant föras ut ur Sverige. Killen satt tyst vid fönstret, medan de två eskorterande vakterna tjattrade på. Jag flyger mycket i mitt jobb och då och då ser jag de här transporterna av oönskade personer i Europa. Särskilt på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris.

Det är logiskt och rätt att den som inte beviljas uppehållstillstånd inte heller ska stanna. Det är samtidigt ur den enskilde personens perspektiv förståeligt – om än förstås olagligt – att hen inte genast ger sig tillbaka mot hemlandet frivilligt, efter att ha satsat många tiotusentals kronor, utstått slitsamma resor och skräckinjagande båtturer och lovat släkten dyrt och heligt att visst ska jag skicka hem pengar till er. Jag tror att under detta år, 2020, kommer ”återvändande” att bli ett buzzword i migrationspolitiken.

Alla som är nya inom detta komplexa politikområde tar sats och säger ”jäpp, vi ska sända tillbaka folk”, men det visar sig oftast lättare sagt än gjort. Länder vill inte ha tillbaka de unga, människor går under jorden, slänger sina id-handlingar.

Här i Grekland har den nya högerregeringen sagt att 200 personer ska deporteras varje vecka. Någon på grekiska ambassaden skickade mig till och med i går en länk för att riktigt understryka ambitionen, men i januari så avvisades färre än femtio. Dessutom kommer det fler än 200 nya varje vecka, så högen med asylansökningar växer.

Migrationsverket sa häromveckan att inte ens 122 individer, som utgör säkerhetsrisker, kan Sverige få ut. Och vår tidigare inrikesminister Anders Ygeman ångrade kanske sina ord om att 80 000 skulle avvisas från Sverige, för det skedde ju inte. Återvända, repatriera, deportera – frivillighetsgraden är avgörande för utfallet.

Enligt den tyska tankesmedjan ESI – European Stability Initiative – är kostnaden för att skicka tillbaka människor inte heller försumbar. Ett charterflyg till Afrika kostar 70 000 euro, över 700 000 kronor, och i samma nyhetsbrev återger tankesmedjan en reserapport från en EU delegation till Gambia, där det talas om två plan i månaden med max tjugo återvändande i varje. Man hör ju – det går inte i racertempo precis.

Den nya EU-kommissionären för migration, Ylva Johansson, sade i en radiointervju nyligen att ambitionen måste vara att göra skillnad på de som får stanna och de som ska återvända till sina hemländer. Där var det igen, återvända.

Och ja, vad tänkte killen på planet? Kanske ”vad ska släkten säga som sålde mark för att skicka mig mot Europa”, eller kanske tänkte han ”jag försöker igen”.

Alice Petrén, migrationskorrespondent i Grekland
alice.petren@sverigesradio.se