Det nya normala: Lubna El-Shanti, Helsingfors

Utrikeskrönika 25 maj 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Helsingfors, måndag.

Det ringer på dörren. Eller – det tjuter. Jag förstår knappt var ljudet kommer ifrån. Men det måste vara porttelefonen här i min lägenhet i Helsingfors. Lite sådär småskakig lyfter jag på luren.

– Press the button, säger mannen i andra änden.

Det är min andra dag här. Efter två månader i Sverige på grund av stängda gränser, fick jag äntligen som journalist tillstånd att åka in i landet.

Aldrig tidigare har jag känt en sådan osäkerhet över att röra mig i världen. Kan det vara så att myndigheterna här vill stämma av att jag verkligen är hemma i karantän, som de gör i Polen, där man kan få höga böter om man inte följer restriktionerna?

Fast sådana regler finns ju inte här i Finland? hinner jag tänka. Eller har jag missat något? Den osäkerhet som en känner när inget är sig likt och man är rädd för att göra fel.

Att visa upp tillstånd, presslegitimation, pass, på flygplatsen, få frågor om vad man ska göra i landet, det är en ny vardag att förhålla sig.

Lättnaden jag kände när jag väl passerat tullen på Vanda. Aldrig tidigare har jag uppskattat att få gå över den linjen, en symbol för frihet, att få resa, även om det nu är i jobbet.

Fast det var en annan flygplats jag kom till. Där taxfreebutiker, restauranger och caféer hade neddragna jalusier och där sjuksköterskor stod uppradade vid utgången. Har du haft ont i magen, feber, hosta, ont i halsen?

Jag skakade på huvudet och de lät mig gå förbi till nästa person som skulle ordna med transport. För att undvika smittspridning i kollektivtrafiken bjöds alla resenärer på en taxiresa hem.

Var hade jag hamnat, tänkte jag.

Men lägenheten var sig lik. Tomaterna i kylskåpet låg där, skröpliga och övergivna. Jag hade inte ens hunnit få internet att funka sist jag lämnade landet. Men efter några samtal till leverantören lovade de att lösa problemet snart.

Och så det där tjutet. Alltså dagen efter.

Jag frågar vem mannen i andra änden är, han svarar något otydligt och jag tänker att det är väl lika bra att släppa in honom.

Jag öppnar dörren och där står han. I en genomskinlig skyddsoverall, ansiktsmask och glasögon.

Det är kanske här livet tar slut tänker jag.

– Problem? frågar han.

– No problem, svarar jag.

Han skrattar.

– Internetproblem?

Jag harklar mig lite försiktigt, förstår nu att det inte är någon fara, att allt egentligen är normalt – det nya normala.

Lubna El-Shanti, Helsingfors
lubna.el-shanti@sverigesradio.se