Hur vågar du kritisera detta fantastiska land? Cecilia Uddén, Öland

Utrikeskrönika 19 juni 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Öland på midsommarafton.

Den tid på året då många utlandssvenskar blir som mest löjliga - när de snapsar och sjunger hurra för en sillsvans och en helsvensk potatis för att i nästa andetag veta bäst om politik, skatter och coronastrategin, men det får man väl inte säga i det här jävla landet, som de säger.

Midsommar är också den tid på året då jag censurerar mig själv på sociala medier för att inte klorofyllchocka mina ökenvänner i arabvärlden. Jag kan inte visa dem denna grönska, denna idyll, denna näktergal. De som i Egypten går och sätter sig på gräsplätten i en motorvägsrefug när de ska ha picknick eftersom de inte har tillgång till något annat gräs i ökenlandet där 90 procent av befolkningen bor på 4 procent av landytan - den tunna gröna remsan längs Nilen. Hur skulle de någonsin kunna omfatta Sveriges grönska?

Varje sommar, med undantag för i år förstås, brukar jag också få besök av egyptiska vänner som ofta storögt säger: Men är detta sant? Är det sant att ni har ett torg som heter Midan al Muwaten? Det vill säga Medborgarplatsen - ett torg uppkallat efter medborgarna? I Mellanöstern är torgen uppkallade efter diktatorer och bombastiska krigstriumfer. Sen när jag visar dem sajten ”fruktkartan.se” där myndighetssverige hjälper medborgare att finna allemansplatser där man gratis kan plocka t.ex. äpplen, päron, röda vinbär, nypon och fläder, då tittar mina vänner anklagande på mig som om de ville säga: Men hur vågar du någonsin kritisera detta fantastiska land?

Eller när jag tar med dem till Stockholm Pride där alla företag, myndigheter, affärer, restauranger, inklusive polisen militären, och de kommunala bussarna vill vara med och regnbågsflagga - då blir mina egyptiska vänner för första gången ledsna eftersom de börjar tänka på Sarah Hegazi, den unga kvinna som viftade med en regnbågsflagga på en konsert i Kairo för tre år sedan, vilket ledde till att hon greps och satt i fängelse i tre månader för att sedan tvingas fly landet och söka asyl i Kanada. Sarah Hegazy som tog livet av sig förra helgen och bad om ursäkt för att hon inte längre orkade med hatet.

Och hatet, mot henne, även efter hennes död, och mot andra HBTQ-personer i Mellanöstern underblåses av stat, militär, religion och islamism. Ända sedan jag började intervjua potentiellt demokratiska, liberala och progressiva islamister inom t.ex. det muslimska brödraskapet på tidigt 90-tal har jag haft en fråga som jag ställt till alla. Hur ser du på homosexualitet?

Hur liberal-demokratiska dessa islamister än är så går gränsen just där. Homosexualitet är en synd straffbar med döden och även om jag inte vill döda, säger de, så är detta en sjukdom som inte kan accepteras. Exakt hur djupt denna övertygelse sitter förstod jag när jag mötte en svensk så kallad IS-mamma i Al Hol-lägret i Syrien. Hon var utmärglad och sjuk, hon sa att hon tog avstånd från IS våld och terror och bara ville ta sina barn och åka hem till mamma i Sverige för att leva ett normalt liv. Men när jag frågade henne hur hon såg på att IS kastade homosexuella från hustak svarade hon: "Det är så det står i Sharian av Allah och jag följer Islam".

Också hon är en så kallad utlandssvensk.

Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent
cecilia.udden@sverigesradio.se