Här är nästan allt precis som vanligt: Katarina von Arndt, Berlin

Utrikeskrönika 24 juni 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berlin onsdag.

Tror du också att det bara är i Sverige som alla sitter på caféer och trängs i butiker som om corona inte fanns?

Innan jag reste till Tyskland förra veckan eller liksom nästan smög in i landet, utrustad med ett färskt friskhetsintyg och alla papper i ordning, trodde jag på bilden att vi i Sverige lever på som vanligt medan alla andra européer fortfarande efter karantänen levde med den smärtsamma vetskapen om coronans oerhörda smittsamhet.

Så var det alltså inte, redan innan vi åkte till Tyskland och jag ringde Gesundheitsamt i den stadsdel jag skulle bo, märkte jag att något inte riktigt stämde.

– Jag ringer från Sverige, sa jag och ångrade mig lite. Kanske skulle det bara göra att jag ändå inte fick komma trots nya regler om friskhetsintyg

– A hallo, svarade myndighetsmannen glatt.

Jaha tänkte jag, han verkar i alla fall inte höra till de tyskar som under coronan ändrat sin överdrivet positiva inställning till svenskar.

– Jo, jag undrar bara hur jag anmäler mig när jag kommer fram?

– Det är inga problem, svarade han. Du har ingen anmälningsplikt i EU.

– Men jag ringer ju från Sverige, sa jag. Här är smittalen över 50 per 100 000 invånare ju. Jag måste väl anmäla mig när jag kommer så ni vet om jag ska sitta i karantän eller inte?

Nej, det var inga problem. Jag skulle ju åka med båt och bil.

– Det är inga kontroller vid gränsen längre, sa myndighetsmannen. Välkommen hit!

Ok. En person verkade tycka att allt var precis som vanligt.

Men vid gränsen var precis så som han sagt, vår svenskregistrerade bil vinkades glatt förbi av polisen vid färjeläget i Rostock. Ingen kontroll alls. När vi kom fram till hotellet i skydd av mörkret smög vi på oss våra munskydd och hoppades att vi inte skulle få extra kontrollfrågor, eftersom vi väl skulle vara tvungna att via svenska pass. Nej, inte ens pass vill de se i receptionen. Fast munskyddet behövdes.

Och när vi nu är framme i den tjusiga stadsdelen Charlottenburg får jag konstant backa och gå omvägar runt människor i 70-årsåldern som promenerar, handlar, och sitter på barer och caféer längs gatorna. Ingen håller avstånd här. Absolut ingen. I iallafall i den här stadsdelen verkar det mesta vara som vanligt.

Några dagar efter att vi kom hit så steg R-talet här i Tyskland dramatiskt - men det var inget som dissekerades eller diskuterades i media, i alla fall inte på en gång. Kanske för att det verkar som om de högra siffrorna har att göra med det gigantiska utbrottet på Tysklands största slaktfabrik i delstaten Nordrhein-Westfalen och inte med berlinarnas strosande på gatorna.

I alla affärer och i kollektivtrafiken behöver vi visserligen ha munskydd, men det verkar liksom räcka med att man knölar upp det ur fickan och knölar ner det igen när man går upp ur tunnelbanan.

Och det känns faktisk lite orättvist att bilden av Sverige är att vi lallat runt precis som förr, medan alla andra européer nästan fått ge upp sina liv för att stoppa smittan.

Ok, jag vet inte alls hur det var här i mars och april. Det var förmodligen jättetufft, men just nu känns mycket faktiskt precis som vanligt.

Katarina von Arndt, Berlin
katarina.von_arndt@sverigesradio.se