Hejdå Washington: Kajsa Boglind, Washington

Utrikeskrönika 29 juni 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Washington måndag.

Eldflugorna glimmar till i skymningsmörkret precis som de gjorde min första sommar här. Då för nio år sen kändes stan så överväldigande och ointaglig med alla viktiga personer och oskrivna regler. Jag var ute på mitt första vikariat som sommarkorrespondent och vågade knappt drömma om att nån gång få kalla Washington min hemstad. Nu när det är dags att packa ihop våra saker efter tre år finns det nästan ingenstans som känns mer hemma.

Washington är en stad där många kommer och går, en del kommer hit för att jobba med en viss politiker eller fråga som är aktuell ett tag, men försvinner när administrationen byts ut. Ambassadpersonal och journalister börjar och slutar. Ändå slogs jag, när vi var nya här, av att grannar och lärare snarare var nyfikna än blasé och den där vänligheten var som en mjuk filt att landa på som nyinflyttade. Hejandet på gatan, inbjudan till haloween, thanksgiving, superbowl och de andra högtiderna de förstod att vi kanske inte visste hur man gjorde med.

Washington verkade också till en början undantaget från den splittring och polarisering grannar och släktingar emellan som är så påtaglig i stora delar av USA, eftersom Washington är en enpartistad där nästan alla röstar på demokraterna. Men frustrationen över president Trump kunde också ibland dra in som ett moln över samtalen och göra dem uppgivna. Och så fanns där en annan sorts splittring. Den mellan vita och svarta. Den var det ingen som sa något om, den bara fanns där som en tyst mur som delade upp bostadsområden, kyrkor och vänkretsar. Samtidigt kändes det hoppfullt att se hur omedvetna barnen verkade om den där muren - och hur de kommunala skolorna blandade elever från hela stan. Kanske var segregationen ett problem som skulle försvinna på sikt av sig självt? Allt verkade möjligt i den vänliga staden med sina eldflugor, körsbärsblommor och politiska diskussioner.

Man lär känna en stad stegvis. Men när coronakrisen slog till i mars kände jag inte igen det Washington som jag nu räknade som hemma. Plötsligt hälsade man inte på varandra på gatan utan vände sig bort för att undvika smitta. Hjälpsamheten verkade till en början ha försvunnit grannar och till och med vänner emellan - allt handlade om att skydda sig och de sina. Och vem vågar man lita på om man inte kan se varandras ansikten? Munskydden gjorde vardagskommunikationen stum och konstigt. Men månaderna gick och försiktigt började folk våga ses, hålla barnkalas i trädgårdarna och vi grannar började hälsa och prata igen.

Så kom massdemonstrationerna mot polisvåldet och mot rasismen. Och i Washington där svarta utgör den största befolkningsgruppen var frågan djupt personlig för många. Våra vita grannar kände sig delaktiga och satte upp Black Lives Matterskyltar i trädgårdarna. En svart pappa vi lärt känna skolan var mer dämpad, avvaktande, osäker på om det verkligen skulle bli någon förändring. Men kanske har demonstrationerna rivit ned lite av den osynliga muren eftersom svarta och vita washingtonbor protesterat tillsammans.

Med bara ett par veckor kvar på mitt korrespondentkontrakt
är det snart dags ta farväl. Men en liten stund till tänker jag sitta här i skymningen och tänka på allt jag lärde mig och fick vara med om här.

Kajsa Boglind, Washington
kajsa.boglind@sverigesradio.se