Utrikeskrönikan30 Juni 2020

Den urstarka kraften inombords: Firas Jonblat, Batloun

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Batloun, tisdag

Jag gissar att det inte är första gången du hört ordet - Batloun – sannolikt i samband med avannonsen i min tidigare rapportering. Du kanske har till och med sökt Batloun på kartan. Då har du hittat min hemby i libanesiska berget på tusen meters höjd över havsnivå. Drygt 2500 bor här.

Här växte jag upp, plockade bigarråer i trädgården, åkte ”plastpåse” (läs pulka) när det snöade och lekte krigslekar i gamla övergivna hus.

Det var också här i Batloun, lite senare under tonåren, som jag fick uppleva de kontraster som man syftar på varje gång man kallar Libanon för ”kontrasternas land". Hur en hätsk krigsretorik på dan kan gå över till en härlig sommarfest på kvällen, hur en sekterisk rädsla för ”de andra” kan gå hand i hand med en rik mångfald där "vi är ju alla libaneser", och hur en samhällssadism – om det ens finns ett sådant begrepp - kunde se ut. Att svära hatiskt åt alla håll och kanter om hur inget i samhället fungerar, bara för att njuta maximalt efter du röstat fram samma politiker som såg till att, juste, inget i samhället skulle fungera.

Jag hade trott att jag sett allt som Batloun kunde erbjuda, men sedan kom våren 2020.

Å vad jag hade fel!

För första gången upplever jag en helt ny dimension av Batloun, en som verkar ha tagits ur en fantasibok där författaren samlat en handfull mörka scenarier under ett och samma kapitel.

Ett hårt slag, en enorm familjesorg efter älskade pappas plötsliga bortgång,
kombinerat med en tung känsla här i samhället om att social distansering och hemkarantän är tecken på att domedagen är kommen. Tydligen står det i någon helig skrift någon stans att när en mamma inte vågar krama om sitt barn, då är undergången nära.

Detta i ett Libanon som varje dag förlorar ytterligare en sten i sitt bygge och ger näring åt en milt sagt icke konstruktiv tendens: ”nu är det var och en för sig”.

Det syns i hur allt fler förlitar sig på matransoner för få mat på bordet, i hur barn kanske måste vara hemma då skolplatser nästa termin inte längre kan garanteras, i hur unga blir arbetslösa och drömmer om att flyga bort och lämna landet.

Nu hörs det tydligt varje gång någon säger ”samhället var tryggare under krigsåren”.

Men, vi är konstiga varelser. Människor.

Mitt i det mörkaste hittar vi en ljusglimt, och bara efter att vi är knockade står vi upp och kämpar vidare. Oavsett hur hårt nedslaget är.

Vi verkar alltid lyckas hitta den där urstarka kraften inombords, den som vi aldrig visste fanns. Överallt i världen, genom svält, krig, nöd, sjukdom, naturkatastrofer, sorg, och familjetragedier. Vi ger aldrig upp.

För precis som min älskade pappa skulle ha sagt: ”I morgon SKA bli en bättre dag.”