"Vi riktar en hälsning": Firas Jonblat, Batloun

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Batloun, torsdag.

Jag inleder med en klurig fråga:

Har du någon gång riktat en hälsning från oss till någon du inte känner?

Under de senaste månaderna jag har varit här i Libanon, har jag varit med och skickat kollektiva hälsningar till politiker, artister och många andra som jag aldrig hört talas om, här i Libanon men också internationellt.

Så, hur går det till?

Situation ett. Live studiodebatt. Det hettar till och ena gästen anklagar fackförbundets ordförande för att ha bidragit till ökad stress hos vårdpersonalen.

Programledaren avbryter snabbt:

– Ursäkta, ursäkta. Fackförbundets ordförande är inte med oss för att kunna bemöta din kritik, ”m-nwajjeh tahiyi”, vi riktar en hälsning till honom.

Situation två. Ett par nöjesjournalister pratar om sångerskans nya superhit, om hur franskan och arabiskan blandas ihop perfekt i låttexten, om rytm och glädje och givetvis:

– Vi riktar en hälsning till henne, säger en av dem och pratar vidare om koreografin i låtens musikfilm.

Situation tre: programledaren frågar den politiske kommentatorn om varför en viss minister agerat som hon gjorde. Kommentatorn svarar:

- Uh huh, mycket relevant fråga. Men först ”m-nwajjeh tahiyi”, vi riktar en hälsning till ministern.

Nu vet jag inte om vi var hundratals eller tusentals som tittade på tv eller lyssnade på radio vid tillfällena jag nämnde ovan. Det jag vet är att jag nu har skickat en hälsning till en väldigt impopulär minister, en sångerska jag aldrig hört talas om och en ordförande som, ärligt talat, verkade vara i enormt behov av alla hälsningar han kunde få.

Jag kan rabbla upp en massa till liknande situationer. En ständig upprepning av frasen ”vi riktar en hälsning” till någon som inte är i studion. De första gångerna det förekom tänkte jag: varför måste vi allihopa rikta en hälsning? Räcker det inte med att den som sitter i studion gör det?

Å andra sidan, det kanske har med den kollektiva mentaliteten att göra? Särskilt nu under svåra pandemitider som drabbar oss alla. Vi blir starkare, klart vi allihopa tillsammans ska rikta en hälsning till sångerskan.

Men ju mer ofrivilligt jag riktade hälsningar till, för mig, okända personer desto snabbare övergick min omfamning av kollektivet till en slags ”uh inte nu igen”. Jag erkänner att jag slutade bry mig om vem hälsningsmottagaren är, läkare, president, poet – jag slutade bry mig. Men det gjorde mig besviken. Hur kunde jag sluta bry mig? Tänk om allt fler slutar bry sig om människor, om världen, vilka är vi då?

Flera missade hälsningar senare… Irritation. Så många ”vi riktar en hälsning” per dag och jag lovar dig, inte alla tider hinner du registrera vem hälsningen går till. Bara irriterande!

Sen kom ilskan: jamen, sluta inkludera mig i den kollektiva hälsningen! Jag vill inte rikta någon hälsning till nån!

Men som vanligt, efter stormen kommer lugnet. En slags acceptans att vissa saker förblir som de är. Numera är frasen "m-nwajjeh tahiyi" alltså "vi riktar en hälsning" ingraverad i min hjärna och jag nickar instämmande varje gång programledare riktar en hälsning till någon skådespelare eller FN-diplomat.

Självklart ska de få en hälsning från oss. Jag har dessutom lärt mig att förutspå när en hälsning ska skickas, ibland är jag snabbare än programledaren själv!

Så, nu frågar jag:

Vill du vara med någon gång?

I så fall, jag riktar en hälsning från oss alla till någon där ute i världen som du inte känner.

Firas Jonblat, Batloun i Libanon