Längst in i mörkret finns de ljusaste berättelserna: Lotten Collin, Bogotá

”Hej Lotten. Kan du inte ge en bild av det goda Colombia, om folk som mår bra? Jag skulle önska att du gjorde några positiva reportage.”

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Tommys mail tog i magen. Och han är inte ensam. Några veckor senare skrev Johan och konstaterade att "många av dina reportage har en mörk bakgrund".

Är jag verkligen så negativ? En del av mig vill protestera, försvara mig med berättelser om bolivianska urfolkskvinnor som bestiger berg, om de brasilianska biologerna som räddat världens största sötvattenfisk, och reportaget om mexikanska aktivister som klär ut sig till superhjältar för att stärka gångtrafikanters rättigheter i bilarnas tyranni.

Men jag får nog ändå ge brevskrivarna rätt. Det har blivit lite mörkt på sistone. För att det, ärligt talat, är lite mörkt. Coronakrisen har redan försatt miljoner latinamerikaner i fattigdom. Barn över hela kontinenten sitter inlåsta utan möjlighet att gå i skolan. Våldet mot kvinnor har skjutit i höjden under karantänen. Presidentvalet som skulle återföra den demokratiska ordningen i Bolivia har skjutits upp. I Chile blev den förlösande folkomröstningen om en ny grundlag flyttad, även den. Våldet fortsätter slita sönder Mexiko. Och i Amazonas ökar avskogningen, samtidigt som Bolsonaro packat både regnskogen och regeringen fulla med militärer.

Och visst, det är min uppgift att hitta ljuset. Som ju ändå finns där – i människorna.

Efter sju år som Latinamerikakorrespondent har nästan helt slutat intervjua analytiker. För i Latinamerika kan bönder prata importtullar, chilenska studenter förklara detaljer i pensionssystemet och kvinnor som förvägrats skolgång över hela kontinenten ge en självklar politisk analys. Jag nästan aldrig satt min fot på en presskonferens. Historierna finns där utanför, varje människa bär på en alldeles egen.

Och ur de svåraste livsöden föds en kraft som i Latinamerika nästan alltid vänds till organisering, till engagemang: Mirna, vars tonårsson försvann spårlöst, blev ledare för en grupp kvinnor i Sinaloa som gräver efter sina försvunna barn på platser dit mexikanska polisen inte vågar åka. Monica, som efter mordet på sin fru Marielle står längst fram på demonstrationerna för demokrati och hbtq-rättigheter i Brasilien. Och barnen i Uruguay som byggde sin egen klimatsmarta skola, när rädslan för en överhettad planet blev för stor.

För mig har de ljusaste historierna alltid funnits längst in i mörkret, dit varken politiker eller stat vänder blicken.

Det är ett engagemang som ofta involverar ändlösa möten, "asambleas", där alldeles för många har alldeles för mycket att säga med alldeles för många ord. Men det är små skärvor av den stora berättelsen om hur Latinamerika ständigt reser sig ur svårigheter, kupper, kriser och - hoppas jag - en pandemi.

Lotten Collin, Bogotá
lotten.collin@sverigesradio.se