Faraonisk distans: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönika 24 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Här är Kairo, torsdag.

Ni vet alla dessa stora klistermärkena där det står att man ska hålla avstånd. Stora gula markeringar på snabbköpsgolvet. Det snyggaste klistermärket i den genren finns på det magnifika egyptiska museet i Turin, i Italien, alla egyptologers favoritmuseum. På väggar och golv sitter stiliserade klistermärken där faraoniska figurer i profil uppmanar att hålla avstånd med utsträckta armar. Där finns också faraoniska prinsar med huvudbonad och munskydd.

Jag hade önskat att det funnits sådana klistermärken på passmyndigheten här i Kairo där jag just trängts med tusentals människor de senaste dagarna för att förnya mitt uppehållstillstånd. Men behöver visserligen inte längre stå i kö, utan tar en nummerlapp och väntar på att bli uppropad.

Ändå är trängseln skrämmande. Många har munskydd, kanske 70 procent, men de tar av dem när de ska prata och ingen bryr sig om att det sitter ett stort fett rött kryss över vartannat säte, där det är meningen att man INTE ska sitta för att hålla distans. Alla sittplatser här är upptagna. Jag skulle uppskatta att vi är 400 personer härinne.

Men det är ju ingen här som tror att en svensk skulle ha några invändningar mot coronaslapphet. Ni är ju inte kloka säger mina egyptiska vänner, i Sverige har ni fler avlidna i covid-19 än vi och i Egypten bor det 100 miljoner människor.

Samma dag som egyptiska myndigheter berättar om ett nytt arkeologiskt storfynd i Sakkaraområdet där man hittat 2 500 år gamla sarkofager, träffar jag Magdi. En riskgruppsvän som visserligen bara är 40 år gammal, men som både har opererat hjärtat och är diabetiker.

Jag hör mig själv ställa den löjliga frågan: är du inte rädd? Jag vet ju vad svaret är, samma svar som jag fått när jag träffat dödsföraktande demonstranter som duckat för prickskyttar, eller syriska barn som nonchalerar oljefatsbomber. Rädd? Nej, jag kan inte påverka min dödsdag. Allting står ju redan skrivet, säger Magdi, inget att vara rädd för. En ung milisman från Hizbollah sa en gång till mig: vi är inte som israeliska soldater som inte vågar dö. Se på dem, de gråter när en kamrat stupar. Hizbollah hade tryckt upp propagandaaffischer om den mesiga fienden med bilder på gråtande israeliska soldater.

Men också här, där de döda i tusentals faraoniska år firades med guldsarkofager, pyramider och de vackraste templen, smyger sig tvivlet in i den sturska trosvissa förutbestämdheten.

Medan vi pratar hör jag jag plötsligt min 40-årige riskgruppsvän Magdi säga: ja, det är skönt att slippa coronanedstängning som i andra länder eller hur? Men, viskar han, vet du, i Israel har de låst in alla medborgare för att de bryr sig om dem. Det skulle aldrig hända här, vi lever utan värdighet. Tio år efter den arabiska våren har arabiska diktatorer ingen respekt för sina medborgare, de bryr sig inte om våra liv. Även om det står skrivet när vi ska dö.

Jag tänker på covidklistermärkena från Egyptiska muséet i Italien och bara hoppas att det nya egyptiska museet som ska öppna här vid pyramidernas fot inte bara kommer att producera kreativa klistermärken utan också fantasieggande utställningar med dödens och Tutankhamons sarkofager.

Cecilia Uddén, Kairo
cecilia.udden@sverigesradio.se