Bland coola katter: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika 6 oktober 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Pretoria, tisdag morgon.

Vi stod där vid bagagebandet, nyss anlända till Oliver Tambo International Airport utanför Johannesburg. En svart sydafrikan sa till mig: ”det här är det mest nervösa ögonblicket”, medan väskorna sakta gnisslade fram. Mannen förklarade: det är så ofta som väskorna har tömts på värdeföremål.

Bredvid oss lyfte en man från Sierra Leone upp sin väska, och utropade, fan, den väger för lite, och var är plastfilmen som skulle vara runt väskan?

Flygplatsen här är den i särklass fräschaste i Afrika söder om Sahara. Men under den polerade ytan krackelerar det och spricker. Den är ökänd för att så många fått sina bagage plundrade här. En kriminell verksamhet som tillåtits fortsätta år till år.

Vi var ett mycket heterogent gäng ombord, från rastadansare i stora mössor till svarta affärsmän i kostym och tatuerade afrikaans-män i shorts och flipflops.

Vi hade flugit in med Ethiopian Airlines, kontinentens arbetshäst bland flygbolagen här, varken planen eller flygplatsen i Addis Abeba är särskilt fancy, det funkar bara. Planen går för det mesta i tid, jag har aldrig blivit av med bagage och bolaget är ett av få som går med vinst.

Sydafrikas flygbolag däremot, den forna nationella stoltheten South African Airways, har gått i konkurs på grund av korruption och misskötsel. Landets ekonomi, kontinentens mest utvecklade, krymper hela tiden. Det är svåra tider i Sydafrika.

Och så dessa extrema kontraster. Tiggarna vid varje rödljus. Dessa lyxområden bakom murar, taggtråd och elstängsel, vägg i vägg med hav av små plåtskjul och ett liv i misär och fattigdom. Parallella verkligheter.

Hur ska det gå?

Jag tänker på hur mycket all denna kriminalitet och dessa kontraster kostar: vaktbolag, larm, stress. Att bo säkert är en lyx. Att känna sig trygg kostar pengar. Historier hur om rika och folk inom eliten råkat illa ut väcker alltid uppmärksamhet.

De kan ändå köpa sig ett skydd, de har råd att isolera sig och låta problemen fortgå. Det stora problemet med våld och kriminalitet är att det i första hand drabbar de fattiga, de som inte har råd att bygga murar, inte har råd med larm och taggtråd. Det är de fattiga som är offren inte bara för en ekonomisk orättvisa, utan också för en långvarig politisk passivitet, som låtit det rulla på.

Hur ska det gå?

Jag är ändå optimist. Jag blickar ut över det där gänget som följt mig i planet från Addis Abeba, som redan där stack ut. För mitt i denna blandning av individer, svarta, bruna och vita hör jag skratt och samtal.

Kompisgänget där borta är blandat och helt i synk. Det ett gäng rätt coola katter ändå, dessa Sydafrikas söner och döttrar. Lyckas de fylla igen sprickorna och staga upp strukturen, är det nåt mycket stort.

Hur gick det då för mannen från Sierra Leone som var så orolig för sitt bagage? Väskan var intakt, inget var borta. Han suckade lättad. Och jag med.

Richard Myrenberg, Pretoria
richard.myrenberg@sverigesradio.se