En utebliven katastrof är ingen katastrof: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönika 20 oktober 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Åtta av tio svenskar tycker det är viktigt att miljö- och klimatfrågor bevakas i media. En av tre anser att dagens rapportering är bristfällig. De vill ha mer. Det står i en ny Sifo-undersökning som gjorts på uppdrag av tioårsjubilerande Supermiljöbloggen.

Tio år, det är ungefär lika länge som jag själv hållit på med miljö- och klimatrapportering.

Många gånger har jag funderat över hur man ska berätta om komplicerad klimatforskning så att alla kan förstå. Och många gånger har jag tänkt på den så kallade klimatparadoxen. Den som säger att ju säkrare klimatforskarna blir på vilket hot den globala uppvärmningen utgör – desto mindre verkar människor oroa sig.

Den som myntade begreppet var den norske psykologen och ekonomen Per Espen Stoknes.

1989 var sju av tio norrmän allvarligt oroade för klimatet, visade en undersökning. Men 2015, när forskningen var ännu säkrare och situationen värre, då var bara fem av tio oroade. Samma trend kunde ses i flera västeuropeiska länder.
Stoknes sökte förklaringar och menade att en del handlar om distans och domedagsrapportering.

När forskare och journalister beskriver klimatförändringar som något som händer långt borta i tid och rum: vid slutet av århundradet, i Arktis eller i Bangladesh, då är det lätt att känna att det gäller inte mig. Det händer inte här och nu. Och att gång på gång få höra om det allra värsta som skulle kunna ske om klimatet skenar, ja det kan ju få vem som helst att vilja slå dövörat till. Vi orkar inte med hur mycket elände som helst, menar Stoknes.

Bättre då att låta varje dyster rapport följas av berättelser om hur vi kan ta oss an problemet. Så kallad konstruktiv journalistik. Det har jag själv ägnat mig mycket åt genom åren. Det har uppskattas av många, kallats för alarmism av en del eller tvärtom förkastats som alldeles för naivt och gulligt av andra. Damned if you do – damned if you don't.

Forskare jag träffat har också funderat över meningen med att publicera den ena vetenskapliga studien efter den andra, om ingen lyssnar? Nyligen mötte jag en fransk klimatforskare som börjat hjälpa privatpersoner att skydda sig från de häftiga störtregn och översvämningar som håller på att bli ett allt större problem i Sydfrankrike. Men när jag frågar om klimatmedvetenheten ökar hos husägarna som redan nu riskerar att förlora allt på grund av ett extremare klimat så suckar hon. När vi hjälper folk att klimatanpassa sig, så undviker vi ju i bästa fall de värsta konsekvenserna. Och då tänker de inte mer på det. En utebliven katastrof – ja, det är ju ingen katastrof. Damned if you do, damned if you don't.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
marie-louise.kristola@sverigesradio.se