Hittills har allt gått bra: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika 23 oktober 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Paris, fredag.

Hur har ni det? Vi tänker på er.

Mamma, svärmor, faster, kusin och kompis efter kompis hör plötsligt av sig
som i ett litet pärlband av omtanke.

Det har varit ett dödsbringande oväder i södra delen av landet, regeringen verkar ha tappat kontrollen över covidsmittan och så till råga på allt ett chockerande brutalt terrordåd.

Var rädda om er!

Jag tittar mig omkring. Känner efter lite. I halsen. Nä, inget. Tittar ut. Det är lugnt.

Så när som på munskydden är allt mitt i ovanligheten också precis som vanligt.

Här.

Uteserveringarna är ljuvliga i höstsolen, baguetterna sådär härligt segfrasiga och de lagtrotsande bilisterna är fortfarande det som känns som det absolut farligaste i den här stan.

Inte något ont som inte har något gott med sig, som min mamma ofta säger.
Det är ändå är trevligt att Paris sevärdheter denna höst faktiskt är sebara
eftersom staden i princip är tömd på turister.

Det är klart, att om man utgår från ett statistiskt makroplan så växer risken att dra på sig covid-19 i Paris, så är det.

På mikronivå är det vardag.

Solen tittar fram.

Min son lyckas beställa pain och chocolat på franska.
– Je voudrais un pain au chocolat, s'il vous plaît.

Han strålar. På tv skämtar dem om utegångsförbudet: "Vi har slutat kyssas och nu får vi inte ha kul längre. Det är inte ett kinesiskt virus utan ett brittiskt"

Jag kommer att tänka på giftspindlarna i Asien. När jag läste reseguidens tips inför jordenruntresan när jag var 21 så kändes just giftspindlarna så oerhört hotfulla.
Väl hemkommen sex månader senare hade jag inte sett till en enda giftspindel.

Man ska inte måla fan på väggen, som ja, just det, min mamma brukar säga.

De franska myndigheterna upplever att de utkämpar två krig just nu. Ett mot terrorismen och ett mot viruset. Det går inte jättebra, just nu. Det finns ingen ljusning i sikte. Inrikesministern frågar sig inte om det kommer ett nytt dåd utan när. Man tror att viruset har gett med sig till sommaren. Kanske.

Det är lömska fiender som inte syns. Samtidigt så är det lättare att glömma fiender som inte syns.

Man kan, som många här, bestämma sig för att inte låta sig begränsas av eländet,
och trotsande gå på lokal.

Vad menar jag egentligen? Att man ska strunta i alla risker? Verkligen inte. Att terror inte är så farligt för att det inte drabbar alla? Absolut inte.

Jag påminner bara om att det som når Sverige ofta är ett koncentrat av problem,
som statistiskt är helt korrekt, men som ibland missar att precis just granne med
de olyckliga som blivit siffror i statistiken pågår en vardagslunk för andra.

Eller för att citera en fransk klassiker: "Jusqu'ici tout va bien."

Hittills har allt gått bra, mamma.

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se