Vi kan inte tala med varandra: Alice Petrén, Stockholm

Utrikeskrönika 17 december 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, torsdag morgon.

Jag är fjorton år och i England för att lära mig ett nytt språk. Vi sitter vid matbordet och jag försöker säga att nej, korven inte är så god. Men det jag faktiskt säger är: Jag äter inte tarmar. De skrattar åt mig.

Ficklexikonet har svikit mig.

Det känns jobbigt. Värdparet är supergulligt, men det känns ändå ensamt.

Några dagar senare lyckas jag smussla ner den äckliga kidneypajen, njurpajen, i servetten och smyger ut efter maten och lägger alltihop i soptunnan, vilket förstås mamman i huset uppdagar. Hon säger vänligt att det är bättre att jag säger ifrån vad jag inte gillar. Men det är inte så lätt. Och jag skäms ännu lite mer.
Ännu idag kan jag framkalla minnet och framförallt känslan av situationen och av att sakna ett språk.

Jag kom att tänka på detta igår, när det på mobilen plötsligt poppade upp en kavalkad av bilder – Året i översikt 2020, stod det.

På den allra första sitter det där unga syriska paret med blicken riktad rakt in i kameralinsen och i mig.

Bilden tog jag i februari i år på den grekiska ön Lesbos. 34-årige Ibrahim Anas och hans tio år yngre fru Ayatte El Hussein hade just flytt ut ur striderna i provinsen Idlib i Syriens nordvästra hörn. FN hade länge varnat för att uppemot en miljon människor, civila, var fast i området mot den stängda gränsen till Turkiet.

Ibrahim talade knappt någon engelska, men kroppsrörelserna visade hur mycket de frös. Då liksom nu var det regnigt och blåsigt och mina fötter var redan bortdomnade som två frysblock.

De har aldrig hänt förut att jag blir bjuden på kaffe där, men nu hände det. Det var något i mötet, trots att de knappt kunde någon engelska och jag tyvärr ingen arabiska. En man kom och översatte. Det framgick att paret avrådde andra i familjen, som var kvar i Syrien att försöka ta sig hit.

Ibrahim sade att de saknade vatten, el och ljus och framförallt trygghet, som de hoppats på.

Ikea kryssar fram mellan språkliga minor, när möbler och annat ska få namn, enligt en artikel i går i Dagens Nyheter. Svenska ord kan på andra språk bli både skit, hallick, bajs och snopp och annat. Under mina år på FN i Genève i slutet av 80-talet blev jag också varse inte bara språkkrockar utan vilket träsk man kan falla i med fel gest, tonläge, minspel och till med tystnad.

Själv blev jag en dag tillsagd av en amerikan att om jag ville bli kvar i organisationen så skulle jag nog vara lite mindre rakt på sak. Vilket han sade ja, just det, mycket rakt på sak.

Jag tittar igen på bilden på Ibrahim och Ayatte och önskar att jag kunde ringa dem för med coronapandemin är det svårt att försöka möta dem igen. Jag skulle vilja fråga Hur har ni det? Hur går det? Men vi har inget gemensamt språk för att prata i telefon. Och med dem handlar det inte om en kidneypaj, språkkrockar i FN-korridorerna eller varunamn som är frånstötande utan just att vi inte kan tala med varandra.

Bilden av det unga syriska paret dök upp allra först, när året 2020 sammanfattas av min mobil.

Alice Petrén, Migrationskorrespondent
alice.petren@sverigesradio.se