Att vägra fåran: Fernando Arias, New York

Utrikeskrönikan 21 december 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det här är min sista krönika som USA-korrespondent. Och jag skulle först och främst vilja passa på att tacka alla er som lyssnat. Ni som uppskattat det jag gjort, och ni som har haft synpunkter.

För två och ett halvt år sedan, när jag var i Flint i Michigan, träffade jag Ariana Hawk, en ensamstående mamma vars barn hade förgiftats av dricksvattnet. Vattenskandalen i Flint, som bland annat exponerade tusentals barn för farliga halter av bly, var ingen nyhet när jag var där, men för mig var det viktigt att följa upp och berätta om vad som hade hänt även efter att mediernas strålkastarljus riktades åt ett annat håll.

Ett av målen för mig under mina år i USA har varit att försöka gå utanför det den förhärskande beskrivningen av ett skeende eller en nyhet. Den där mäktiga fåran som man så tydligt ser i USA, där journalister flockas för att rapportera om samma sak med samma vinkel. Den fåran är djup och svår att ta sig utanför, och när man gör det så möts man ofta av motstånd. Det spelar ingen roll vilket håll man väljer att gå, alla riktningar leder oundvikligen till kritik.

Jag tror inte jag har lyckats i alla avseenden att vara den rebell som jag tycker journalister ska vara, men när jag känner mig mest nöjd över något jag har gjort, så är det inte för att jag har varit snabbast med att säga det alla andra säger (vilket för övrigt verkar vara ett av de viktigaste måtten för god journalistik nuförtiden), nej, jag känner mig mest nöjd när jag lyckas belysa det som andra inte har velat eller har haft tid att se.

När jag rapporterade om att det inte finns några bevis för att den ökända masskjutningen på en gayklubb i Orlando var ett hatbrott, fick jag flera mail av människor som ansåg att jag förmildrade gärningsmannens dåd.

När jag skrev en krönika om den vurm som finns i USA för de slavägande män som skrev konstitutionen, så ryckte flera självutnämnda USA-experter ut till deras försvar – detta dokument, och dess författare skulle man inte problematisera.

Eller när jag gång på gång rapporterade om att det inte finns några bevis för att Trump någonsin konspirerade med Ryssland för att vinna presidentvalet 2016: Att Trump är skyldig är tydligen något som är självklart, var det många som påpekade, även i brist på bevis.

Ett problem med den tid vi lever i är att det verkar bli svårare och svårare för oss att dra slutsatser som inte stämmer överens med vår förutfattade mening. Det är en utveckling som jag tror bidrar till polariseringen inte bara i USA, men också hemma i Sverige.

Många väljer en åsikt och försöker sedan hitta bevis för den. Jag föredrar en värld där man först hittar bevis – i den mån det är möjligt – och sedan grundar sin åsikt.

Att gå utanför den djupa fåran och oavsett åsikt våga gräva en egen väg låter kanske självklart, men det börjar bli alltför sällsynt.

Och delar av befolkningen i Flint vet fortfarande inte om deras kranvatten är säkert att dricka.

Fernando Arias, New York
fernando.arias@sverigesradio.se