Hyllning till smittans martyrer: Johan Mathias Sommarström

Utrikeskrönikan 31 december 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Sista morgonen på året och det här är en hyllning.

Till Evert, som dränkte sin omgivning i varma kärleksfulla kramar som aldrig ville ta slut. Nu är den sista kramen utdelad. Det här är en hyllning till dig.

Elsie, som alltid bjöd på hembakta kakor när barnbarnen kom på besök och sken upp när de glatt smaskade i sig. Nu är sista tuggan tuggad. Det här är en hyllning till dig.

Abdulmesih, med sitt smittande skratt, in i det sista, fick alla vedermödor att försvinna. Han var den bästa av terapeuter utan att ens veta om det och kanske också utan att veta vad sådana gör. Det här är en hyllning till dig.

Eivor och Bertil, fortfarande med tindrande ögon av kärlek till varandra, efter mer än 50 år och ända in i slutet. Det här är en hyllning till er.

Ziyane, med sina pussar och böner för alla. De helande händerna som fick vårtor att försvinna bara genom att sopa bort dem med kvast och en bön. Det här är en hyllning till dig.

Melek, som provocerade fram sidor och egenskaper hos folk som de inte visste att de hade. Plötsligt var någon pizzabagare eller kock, med din uppmuntran. Det här är en hyllning till dig.

Det här är en hyllning till alla er som blivit siffror i den grymma statistiken.
Ni som är de där "fler än 8000".
Till alla er som tidningarna aldrig skriver om men som levt liv som gjort avtryck, som lämnar ett sådant djupt tomrum efter er.
Det här är till Er som blev år 2020:s offer, ni, vår tids martyrer, som vi de övergivna, ska sörja och hylla.

Gjorde vi verkligen allt för att rädda er?
Höll vi avstånd, var vi hemma när vi var snuviga, var vi snabba nog? Gjorde vi allt för att rädda er?

Ni som fick sluta era dagar på hem med besöksförbud eller på ett sjukhus omgiven av varm och vänlig men sönderstressad personal bakom lager av skyddsmasker.

Det här är en hyllning till er som gick miste om den värme och kärlek en varm hand kan ge när det närmar sig slutet.
Ikväll kommer alla landets domkyrkor att ringa i sina klockor för att hedra er.
Jag kommer att släcka ner, tända ljus och skänka er alla en tanke- det är allt jag kan göra.
Vi som klarat sjukdomen inser hur lyckligt lottade vi är, men jag tänker på alla er som alla borde ha ett eget minnesmonument, en hyllningssång.
Alla ni som för ett år sedan gick in i det nya året med tillförsikt men som aldrig får uppleva ett nytt.
Jag tänker också på alla er, alla oss, som saknar.
De varma kramarna, de goda råden, skratten, kärleken eller bara någon att ringa.

Hur en saknad kan bli oändlig.
En tystnad, aldrig så tyst.
Aldrig så lång.
2020 lämnar efter sig tomhet och sorg.
Eivor, Bertil, Ziyane, Melek- för er är det försent men vi ser ljuset i tunneln nu.
Det lilla hoppet som finns där.
Hoppet om det vi kallar normalt liv.
Tills dess måste vi orka, av kärlek till er och respekt för oss som är kvar.
Det bästa farvälet blir av helvetesåret 20 och aldrig förr har väl hälsningsfrasen på tre ord om välgång och lycka känts så äkta: Gott Nytt År!

Önskar Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent