Bortom havet finns en plats: Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönika 25 januari 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bogotá, måndag.

Jag tänker tillbaka på helgen i Colombias huvudstad. Det är lördagskväll. I staden råder total karantän samt utegångsförbud från 20.00. I alla fall enligt myndigheterna.

Det är ungdomsfester lite här och där och bilar och motorcyklar kör nästan som vanligt, från min balkong ser jag folk gå med sina hundar i koppel, jag undrar va fasen är det här?

Häromdagen framträdde borgmästaren Claudia Lopez i tv och sa med allvarlig stämma att corona-läget är mycket allvarligt här i Bogotá.
Men redan dagen efter var jag ute och handlade mat, det är det enda man får göra under karantänen, och allt såg ut som vanligt … Till exempel var butiken full av kunder.

En taxichaufför sa till mej: Vi får skylla oss själva, vi lyder ju inte, det är vårt eget fel att så många smittas och dör.
Han kanske har rätt, tänker jag. Men frågan är bara varför.
Det finns en del som inte tror på virusets allvar, andra har ingen medkänsla till dem som är riskgrupp.

I Latinamerika finns också många som inte lyder myndigheternas uppmaningar därför att de lever för dagen, går de inte ut, har de ingen mat.
Men det finns andra som ÄR medvetna om hur farligt coronaviruset är och som VISST kan stanna hemma, men gör det ändå inte.

Kan det vara så att isolering inomhus går mot våra mänskliga instinkter och behov? Vi är ju från början utomhusvarelser. De väggar av betong vi har byggt runt omkring oss är våra egna skapelser, för att hålla oss undan kyla, värme eller vilda djur.

Men att andas frisk luft och titta på den vida himlen finns inskrivet i våra gener, tror jag.

Även i socialt hänseende verkar karantänen och isolering gå mot vår natur, vi är ju flockdjur. Allt vi har byggt, våra samhällen, är ju resultat av gemensamma ansträngningar.

Vad jag förstår har man inga totala lockdown i Sverige bland annat på grund av detta, alltså folks mentala hälsa. Vi behöver helt enkelt vara tillsammans, annars vissnar hoppet.

Jag sitter kvar på min balkong och hör ungdomarna på en av festerna lite tondövt sjunga en gammal låt av spanjoren Nino Bravo. Låtens refräng: Bortom havet finns en plats, där solen lyser allt starkare varje morgon.

Det verkar vara så att det är när vi möts och är tillsammans med andra, som hoppet återuppstår. Även mitt i en strikt karantän, med utegångsförbud.

Ivan Garcia, Bogotá
ivan.garcia@sverigesradio.se