Rester av det förflutna: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika 11 mars 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Pretoria torsdag morgon.

Så ligger dokumentet äntligen klart. Grönornamenterat med sydafrikanska vapnet, siffror och uppgifter och mitt namn mitt på. Jag talar naturligtvis om ”traffic register number” – ett hett eftertraktat dokument som talar om att både jag och ett fordon är inskrivet i systemet.

Men det tog två månader att få det. Och det är detalj jag noterar – alla uppgifterna på denna värdehandling står på engelska i en kolumn på vänster sida, och på afrikaans på den högra. Denna ålderdomliga holländska som talas här sedan av de första vita etablerade sig för flera hundra år sedan. Men också ett språk som förknippas med apartheidtiden. Och man kan se det som en rest, av flera, från den tiden.

Visst, fler och fler skyltar och instruktioner kommer i trespråkiga varianter, ofta på zulu eller xhosa, de stora lokala språken. Och namn på orter ändras. Nu senast bytte man namn på hamnstaden Port Elisabeth, till Gqeberha vilket är Xhosa. Det har väckt en del protester, för att det inte är det mest lättuttalade. Liknande namnbyten har man haft i Rwanda, där vissa orter som var alltför förknippade med massavrättningar under folkmordet, har fått nya namn. Och trots att det landet sedan länge bytt till engelska, istället för kolonialspråket franska, så står bilbesiktningsdokumenten och bankutdragen fortfarande på franska. Rester av det förflutna som hänger kvar.

Och det är lite så jag ser på att afrikaans fortfarande har en förhöjd status, jämfört med andra officiella språk här. En rest av det tidigare segregerade Sydafrika. Fortfarande är det så att de flesta vita bor bäst, ofta i ”gated communities”, de vita är bättre utbildade, lever längre och har bättre hälsa. Och det skaver när jag ser vita golfspelare som är ute med sin svarta caddie. Man kan se samma sak i Kenya och Rwanda, men där är det mindre laddat, samhällena styrs av rwandierna eller kenyanerna, de vita är besökare på ett annat sätt.

Och visst, här har jag har sett svarta golfspelare ute på greenen också, och jag ser fattiga vita, häromdagen en sliten ung familj med två små barn som tiggde vid ett rödljus. Men det blir ju inte bättre för det. Avstånden finns där. Det är inte så att det är fientligt, men det finns en irritation, det skaver.

Beroende på hur man ser ut, så bär man på olika historier, olika sidor av berättelsen om hur landet växte fram. I kosmopolitiska Johannesburg finns det idag en större blandning i umgängeskretsarna, bland jobbarkollegorna, studentgängen. Men i övriga landet får man ibland en känsla av att de flesta lever i sina enklaver, sina bubblor, även i Kapstaden. Ofta ser man vita och svarta på restauranger, fik och affärer. Men allt för sällan sitter de tillsammans, allt för ofta var för sig.

Richard Myrenberg, Pretoria
richard.myrenberg@sverigesradio.se