Utrikeskrönikan17 Mars 2021

Lukten av buss – lukten av frihet: Caroline Kernen, Beirut

Utrikeskrönikan 17 mars 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Beirut onsdag,

Jag sitter instängd på ett hotellrum i Beirut. 3 dagar efter landning, och tre negativa Covid-test senare kan jag gå ut och göra mitt jobb.
Jag hinner fundera lite där, och tänker på häromdagen hemma i Stockholm när jag va ute och gick. Jag passerade en SL buss som stod o väntade vid sin ändstation.

Den pyste sådär som bussar gör ibland o släppte ut en lukt av buss. Lite gummi, lite säten, lite avgas. Ni vet det luktar liksom BUSS:
En välbekant doft som jag tidigare inte lagt märket till. Som alltid bara funnits där, men som jag nu noterar. Jag drar in den ordentligt, blir lite upprymd, vad är detta. Det doftar liksom.. frihet.

Jag tror jag vet vad det är, jag kastas tillbaka till tonåren, när jag började gymnasiet och plötsligt hade tillräckligt många km till skolan att vi inte längre förväntades promenera varje morgon. Utan istället fick busskort av kommunen.

När jag insåg att den där lilla papperslappen, som man hade nedstoppat i en röd liten plastficka var nyckeln till livet. Det kunde ta mig vart som helst, åtminstone kändes det så. Jag kunde hoppa på pendeltåget, och hoppa av och hoppa på vilken buss jag ville, hur långt som helst, (ja iaf inom Stockholms län, men det kändes oändligt) Jag var lyrisk.

Jag tvingade mina kompisar att sätta sig på pendeltåget på ändstationen där vi bodde i Nynäshamn och åka hela vägen till nästa ändstation Bålsta, över två timmar bort. Bara för att vi kunde. Vi bara åkte där, fram och tillbaka. Det var en känsla av att världen plötsligt hade vuxit och krympt på samma gång.

Lite samma känsla upplevde jag med jobbet som korrespondent, att världen liksom krympte och växte på samma gång. Mer tillgänglig, mer lättbegriplig, samtidigt ännu större och mer komplex. Om mitt jobb som tonåring var att känna just så, att världen hängde ihop, så är kanske mitt jobb nu att förmedla upplevelserna från alla ställen till er lyssnare, så det känns nära, även om det är långt bort.

Nu blev det högtravande detta. Men min poäng är att just nu är ju det där borta. Jag trängs inte på bussar o har gjort det väldigt lite det senaste året, så pass att jag saknat lukten av buss.

Jag reser också betydligt mindre i mitt arbete som korrespondent just nu, även om jag fortfarande reser mer än de flesta andra, så är det många hinder på vägen, många intyg och papper.

För att ta mig hit till Beirut och sen tillbaka, krävs tex totalt fem PCR-test, sex tops i näsan. I bland i båda borrarna och i bland i svalget. Det är helt klart besvärligare.

Jag tror nöjesresandet just nu skulle uppfattas som allt annat än ett nöje, även om jag har fattat att det är många som längtar efter världen. Jag märker det på nära och kära, eller på främlingar när jag pratar om resor eller lägger upp någon bild från ett flyg. Att många vill göra det där igen, snarast.