Cikadorna invaderar: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönikan 3 maj 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Washington, måndag.

Snart är det dags. Varje morgon inspekterar jag rabatterna och går lite extra försiktigt på den mjuka gräsmattan. Under det stora lönnträdet på baksidan är det mest jord och jag söker med blicken efter nya hål i marken. Jag sitter på verandan och spetsar öronen, än så länge hör jag bara fågelkvitter och surrande bin i senvårvärmen. Men är det nu det händer, undrar jag? Är det nu de kommer?
De svarta rödögda cikadorna.

För som i en videoskräckis väntas nämligen de närmsta dagarna och veckorna miljarder cikador invadera Washington DC-området och flera delstater i östra och centrala USA. Som larver har de i 17 år legat och lurat under marken som larver och livnärt sig på saven från träd och växter. De har bidat sin tid och bara väntat på de första tillräckligt varma dagarna år 2021 för återuppståndelsen från underjorden. Det är den så kallade Brood X-varianten (Brood 10) av de periodiska cikadorna som i en dramatisk anstormning snart kommer belägra huvudstaden, svärmandes och sjungandes sin öronbedövande sång.

De nordamerikanska 17-årscikadorna har längst livscykel av alla insekter, och i varje område lever samma årskull.

Sist de uppenbarade sig här i Washington var 2004, när George W Bush var president, ingen hade smarta telefoner och jag fortfarande gick på gymnasiet. Häromdagen i lekparken med barnen, pratade jag med en kvinna som mindes invasionen då. De satt överallt, på balkongräcken, bilar, staket, berättade hon.

Ur sina hål i marken, som man kan börja se veckor innan cikadorna kryper fram, uppenbarar sig insekterna och intar det mesta i sin närhet. De tappar sina skal för att sen utvecklas till svarta flygfän med eldröda ögon, upp till tre centimeter långa men med en vingbredd på mer än sju centimeter. Under några veckor lever de under solens sken, ute i vida världen. De sjunger i träden, parar sig, lägger ägg och sen: dör de. De som inte först dödas förstås av alla möjliga djur, människofötter och bilar.

Körsången från hanarna när de ska locka till sig honorna kan nå över 100 decibel. Ungefär som en motorgräsklippare. Och de kommer vara – överallt. Enligt en expert som Washington Post intervjuat är det just massanstormningen som är deras superkraft – att svärma miljarder på en och samma gång är en bra garanti för att tillräckligt många ska klara sig och se till så att arten överlever.

Jag tar ett nytt varv i trädgården, granskar jordplätten under lönnträdet ännu en gång. Visst har hålen blivit fler? Det är härifrån de kommer krypandes upp genom sina gångar i underjorden. Det händer just nu, rörelsen under marken, skiftet, förflyttningen, utvecklingen. Trots min förväntan har jag ingen aning om vad jag ska göra när invasionen väl börjar. Förmodligen stänga alla fönster och spela hög musik inomhus. Men hela spektaklet känns ju bara så oemotståndligt. Det blir en kortlivad spektakulär explosion och kakafoni och inbillar jag mig, lätt panik hos många av oss människor vid våra grillmiddagar och kaffepauser på verandan mellan zoom-mötena.

Och sen plötsligt är allt över igen och marken täcks av cikadornas svarta lik, de nyss lagda äggen kläcks i trädgrenarna och nya larver borrar sig ned i underjorden. Till år 2038. Cikadornas återkomst.

Cecilia Khavar, Washington
cecilia.khavar@sverigesradio.se