Coronatiden som försvann: Jesper Lindau, Mönsterås

Utrikeskrönikan 25 juni 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vid Mönsteråsviken Fredag

Ja vad är en fredag egentligen? Vad är denna midsommarafton? I speciellt krassa ögonblick är ju det helt självklart, det är blott en tidsmängd. Att passera, glömma, ignorera eller förtränga eller så klart fira, fylla i och möjligen som idag bli till glada eruptioner av små grodor och svartvinbärs-snapsar.

Ett stråk i själva tiden, det är förlusten. Den där tiden, den rinner obönhörligen förbi och försvinner. Jag har varit mycket i Moskva, Kiev och Minsk de senaste åren, men även den tiden har obönhörligen runnit förbi och tar nu slut. Nu ska jag vara hemma i Sverige och det är jag glad över.

För just idag är jag i Mönsterås i Småland, hos mina föräldrar. Jag har inte träffat dom på länge. Som kropp klev jag ut ur deras liv när coronan kom, och efter sprutorna kan vi nu ses igen. Kanske midsommar i år för en del av oss är just återseendets midsommar, och då menar jag kroppens återseende, bara kroppen, jag har saknat kroppen.

För oavsett hundratals telefonsamtal, så det där med närhet på distans, det är svårt. Närvaron inför varandra, som kroppar, det är tillsammans. Så jag såg verkligen fram emot att krama mina föräldrar igen.

Då slog tiden till. Den hade obevekligt runnit fram där i sin lilla fåra, mina föräldrar har blivit äldre under coronan, jag har blivit äldre. Och när vi sågs igen kom hela floden av förlorad tid vällande upp inuti mig, i det ögonblicket tittade jag som tillbaka på livet och förstod att alldeles nyss. Där hade en alldeles tom och tyst ravin uppstått, en ravin fylld av förlorad tid utan fysiska minnen av mina föräldrar.

Allt det som kunde ha hänt under året, alla samtal, alla små 11-kaffestunder, gräsklippningar, tårtor, ljusstöpning, kramar, bussfärder, skogspromenader med utsikt över sundet mot Öland. Allt det fysiska som aldrig blev av under corona-året. Allt det där vi fick ta över corona-telefonen istället för att ses, den förlusten kommer alltid att finnas kvar.

Den där tiden och dess försvinnande baksida... Det finns egentligen bara en sak att göra, starta klockan igen, köpa lite sill och en liter jordgubbar, plocka blommor och koka kaffe.

Jesper Lindau heter jag Rysslandskorrespondent i Mönsterås.
jesper.lindau@sverigesradio.se