Stress av den positiva sorten: Firas Jonblat, Libanon

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Aten, lördag.
Nej, ursäkta. Beirut, fredag.
Alltså när jag började skriva den här krönikan satt jag på ett hotellrum i Aten- det var i lördags. Därför förvirringen.

Tid och rum- de brukar flyta ihop ibland - när man är på språng, när man är lite stressad och har flera bollar i luften, och ännu fler på golvet, och några till på skrivbordet…alltså när det är bollar överallt.

Just den här typen av stress älskar jag- den är positiv och energifylld. Den höjer ribban, är skapande och kreativitetsingivande. Den, den driver mig framåt.

Men sen finns det den andra typen av stress. Den som inte är så uppmuntrande, den som smyger på en, tynger ens hjärta och fastnar i ens hjärna - stress som kan lamslå den aktive, och bakbinda den fria.
Typ den jag såg i ögonen på de personer jag träffade förra veckan under min resa i Grekland.

Personer som i all stress fick lämna sina hem när eldslågor började beta sig av skog och mark i deras närhet. Som med egna ögon, hjälplöst fick se på när elden slukade allt de äger, eller ägde. Som i all stress väntade på att någon skulle komma för att hjälpa de bort från samhällen som höll på att brinna.

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här typen av stress. Förtvivlad stress? Panikstyrd stress?
Men den i alla fall verkade inte vara så negativ, för trots allt, där fanns en positiv kraft.

När Christos vars hus blev nedbränt säger ”jag lämnar inte utan stannar kvar och renoverar”. När Ioannis vars vän med skåpbil inte kunde komma fram på grund av bränder säger ”då var jag tvungen att rädda mina tio hundar i den lilla bilen, där”. När Dimitra vars turistkafé på grund av rökskador inte längre kan ta emot kunder säger ”ah, men det kommer en ny sommar och nya turister nästa år”.

Förra helgen, strax innan jag skulle lämna Aten mot Beirut, blev jag uppringd av en programledarkollega- ett sista kort samtal om bränderna innan du lämnar Grekland. Jag stod då vid gaten, passagerare hade redan börjat blippa sina boardingkort på väg mot flyget.
Tänk fort, tänkte jag- ta samtalet nu, eller efter att jag landat i Beirut. Men andra alternativet har ju egna risker… tänk om flyget blir försenat? Jag tar det nu! Stress, POSITIV stress!

Efter samtalet, och medan jag letade mig fram till min flygstol, tänkte jag på alla kvinnor och män i brandkåren, men också volontärer, i Grekland, och Turkiet, i Libanon och i andra länder där bränder höll på att konsumera allt i sin väg. De här personerna, de bara stod där, ansikte mot ansikte med elden och kämpade dag och natt…
Kände de någon stress överhuvudtaget?

Och i så fall, var det av den positiva sorten?

Firas Jonblat
firas.jonblat@sverigesradio.se