Ett dammigt afghanskt minne: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönika 27 augusti 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm fredag

Ett foto på mitt kylskåp skickar mig tillbaka till en het dag under ett träd i norra Afghanistan 2003. Där sitter jag som enda kvinna tillsammans med en dansk, en ryss och några afghanska män. Vi är tre utlänningar och fyra mycket mäktiga afghanska män, i alla fall i denna by långt ute på landsbygden.

Längs den sandiga landsvägen på väg till byn syns enstaka cyklande killar med gående kvinnor i blå heltäckande lång burka. Men vid hemmahosbesöket hos den mycket viktige bychefen syns inte skymten av några kvinnor.

Vi serveras saftiga meloner, röda vattenmeloner och de söta avlånga gula torpedmelonerna. Luften dallrade i hettan och bychefen ser blid och trevlig ut, utom när han skäller på tjänare, som inte fort nog dukar fram till oss. Bychefen vänder sig hela tiden till dansken och ryssen, men undviker att titta mig i ögonen.

Jag minns inte längre vilka frågor vi ställde dansken och jag med hjälp av vår ryske tolk, Nikolaj. Han som med sin Moskvaexamen i dari, pashtu och persiska, tjänat fyra år som tolk i den afghanska armén under den sovjetiska ockupationen i början av 80-talet.

När vi var där i norr, efter att ha kört i jeep över gränsen från Tadzjikistan var de sovjetiska ockupanterna sen länge borta och talibanerna hade inte längre makten. Men just där i denna dammiga by på landsbygden syntes inte många spår av förändring, enligt Nikolaj, som kunde jämföra.

Vackra ord var han bra på bychefen och det kändes som om han svarade, som han trodde att vi ville att han skulle svara. Han var nöjd att talibanerna var borta och att få stöd från väst, sa han, men han verkade inte överdrivet entusiastisk över tanken på att någon utomstående skulle komma och ha synpunkter på hur han styrde sitt lilla rike.

Du vet för bychefen är det viktigaste att han behåller sin makt över byn och byborna, förklarade Nikolaj när vi lämnade den muromgärdade gården med de låga sandfärgade stenhusen, för att återvända till Tadzjikistan och den ryska 201:a militärbasen. Och detta är en del av landets förbannelse, hävdar Nikolaj, ingen centralmakt klarar att styra landet det är för många småpåvar, som bychefen, som vill fortsätta göra som de vill utan inblandning från nån regering i Kabul, de är medskyldiga till att hålla alla väpnade grupper, som talibanerna under armarna.

Han upprepar samma sak när vi pratar idag om landet han har så starka känslor för och därför nu lider med för varje ny tragisk nyhet som kommer. Ryssarna begrep sig lika lite på afghanerna då, som amerikanerna nu, suckar Nikolaj.

Maria Persson Löfgren
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se