Snart är det stilla, snart är det förbi: David Rasmusson, Köpenhamn

Utrikeskrönika 30 augusti 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Köpenhamn, måndag.

För att citera nationaltrubaduren Kim Larsen, snart är det stilla, snart är det förbi.
Jag ska inte ljuga, det här är en krönika jag helst skulle vilja slippa göra. För från och med imorgon vid midnatt är jag inte längre Danmarkskorrespondent. Och det är ärligt talat skittrist.

Jag har haft ett jätteroligt jobb och älskat nästan varje minut, jag kommer att sakna det och jag kommer sakna er som orkat lyssna. Fyra år går fort.

Det är fyra år där Danmark såklart ha förändrats, inte minst politisk men det är också fyra år som förändrat mig. Danskheten har sakta men säkert smugit sig in genom mina porer. Som skåning är man visserligen delvis redan impregnerad med en viss dos danskhet, men 363 år av svenskt styre har ändå gjort sitt.

Att jag blivit äldre, gråhårigare och lite tjockare har kanske inte så mycket med Danmark att göra, eller, nja, midjemåttet kanske jag kan skylla lite på danska kostvanor.

Jag tycker numera att “Matador” är världens bästa tv-serie, min humor har blivit råare, jag skulle aldrig drömma om att gå mot röd gubbe, inte ens om vägen är helt tom på bilar, jag har blivit rakare i min kommunikation och jag skäller ut folk som cyklar på trottoarer, helt otänkbart i Danmark.

Jag har kanske framförallt skolats i den danska konstformen att inte alltid ta sig själv på blodigt allvar hela tiden, att lämna rum för lite trams. Visst, danskar kan vara extremt professionella och sammanbitna när det så krävs. Men smilet måste alltid få vara där. Skrattet, tramset, skämten, glimten i ögat måste få fungera som en ventil så att inte allvaret tillåts koka över.

Mitt i den mest seriösa partiledarutfrågning, där argument och beskyllningar flyger genom luften så kan ett ord, eller bara en blick utlösa ett knappt märkbart fniss på bakre raden i Folketinget och plötsligt är det som om allvarsmätaren nollställs och man orkar hantera verkligheten en stund till.

Snart är det alltså stilla och förbi. Korrespondenter på Sveriges Radio har dock en förmåga att återuppstå lite då och då, så jag avslutar med att ännu en gång ge ordet till Kim Larsen.

David Rasmusson, för P1-morgon i Köpenhamn
david.rasmusson@sverigesradio.se