Hellre förlora min rätt att korsa gatan än att bli påkörd: Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönikan 11 oktober 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bogotá måndag.

Häromdan satt jag i baksätet i en taxi.

Det var mörkt och det regnade. Plötsligt trodde jag mig se en vålnad i mörkret i riktning mot vår bil.

Och sekunden senare hörde jag smällen.

Taxin bromsade och förarens ansikte stelnade till, han hade precis mejat ner en cyklist.
Jag följde förloppet som i slow motion.

Mannen på cykeln reste sig långsamt och undersökte cykeln. Han var ung, långhårig och klädd i en mörk regnkappa.

Han cyklade mot trafiken och utan nån som helst belysning.

När taxiföraren insåg att cyklisten hade klarat sig, utbrast han – den jäveln har haft sönder spegeln! Ja, mycket riktigt, sidospegeln hängde där som en banan.

Föraren klev ur ur bilen för att förhandla i duggregnet med den unge mannen.

Jag har flera gånger undrat: Hur kan folk leva – eller överleva – med denna trafiksituation? Rött ljus, det är det enda man följer här.

Annars ingen högerregel, alla byter fil där man inte ska, eller sätter på blinkern utan att svänga.

Övergångsställen? Glöm det. Inga bilar ger fotgängaren företräde.

Jag minns att jag i början av min vistelse här i Bogotá utmanade bilarna, gick demonstrativt PÅ gatan vid övergångsställen och lyfte armen med handen i stopptecken. Jag fick en och annan svordom mot mig, men jag slutade med mina ordningsfasoner när jag var med i en mindre krock och hade ont i kroppen i flera veckor. Hellre förlora min rätt att korsa gatan än att bli påkörd.

Om Colombia hade samma antal trafikdöda som Sverige, så skulle det vara cirka 1.000 döda per år här. Men det är sex gånger fler.

Jag undrar om det kan ha att göra med ett samhälle där många lever i nöd, för att klara livhanken måste man ta för sig och vara smartare, snabbare och tuffare än de andra.

Men hur får man ett sånt samhälle att fungera i längden?

Efter smällen med cykeln häromdan fortsatte vi färden, utan spegeln på högersida. Först ville jag inte, men föraren sa, äsch vi klarar oss. Jag satt kvar i bilen, mest av nyfikenhet.

Efter en kvart snuddade en cyklist vänsterbakdörr – det hördes en mindre smäll. Denna gång stannade varken cyklisten eller taxin. Föraren sa bara: Shit, bakdörren.

Jag passade då på att fråga föraren hur mycket han hade fått från den första cyklisten för den trasiga spegeln, 170 tusen pesos sa han med ett tillfredsställt leende. Efteråt förstod jag leendet, han tog fyra gånger mer än vad det kostar att laga en spegel här.

Ivan Garcia, Bogotá, för P1-morgon
ivan.garcia@sverigesradio.se