Utrikeskrönikan13 Apr 2022

Fascinerande kvinnor och en ny syn på livets slut: Sara Heyman, London

Utrikeskrönikan 13 april 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

London onsdag,

Jag tycks ha en förmåga att fastna för fascinerande kvinnor i historien som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Och kvinnorna jag fastnar för verkar ha en gemensam nämnare: de är alla sjuksköterskor.

Den första är, förstås, Florence Nightingale. Hon är förvisso berömd, men trots det inte särskilt känd för allt hon åstadkom.

Den andra är Bertha Wellin. Sveriges sjuksköterskors ordförande, eller snarare härförare, under två decennier, och en av riksdagens första kvinnliga ledamöter. Bertha Wellin lyckades med konststycket att som enda kvinna i femton år representera ett parti som in i det sista var motståndare mot kvinnors deltagande i politiken, och gång på gång sätta sjukvårdsfrågor på agendan.

Den tredje kvinnan, som jag ramlade över helt nyligen, är Cicely Saunders.

Hon var, förstås, sjuksköterska. Men hon blev också socialarbetare, och slog sen till på en läkarutbildning och blev färdig läkare i sena 30-års åldern.

Cicely Saunders såg hur patienter som inte gick att bota inte var inte särskilt intressanta för läkarkåren. Hon ville ändra på det faktum att sjukvården i det närmaste övergav patienter som var döende.

Här i London har jag besökt St Christopher's hospice. När Cicely Saunders grundade det 1967 startade hon inte bara världens första hospice, utan hela hospicekonceptet. Tanken att man kan fylla på med smärtstillande läkemedel regelbundet, som håller smärtlindringen stabil, och inte vänta med att ge nästa dos förrän patienten återigen får ont, och att inte hålla tillbaka på beroendeframkallande läkemedel för patienter med bara dagar eller veckor kvar i livet, kan tyckas vara självklarheter idag.

Men det var radikala idéer som Cicely Saunders genomförde, tillsammans med en helhetssyn på en döende människas behov.

Sen dess har den palliativa vården utvecklats ytterligare. Kanske för mycket, om man frågar den nuvarande chefen för St Christopher's hospice. Pendeln har slagit över och vården i livets slutskede har blivit något som tros kräva specialister i alla lägen, medan anhöriga står maktlösa vid sidan av.

Det här vill många ändra på. De vill bland annat öka kunskapen hos personer utanför sjukvården om den basala vården av en döende människa. En rörelse kallad ”death awareness movement” är i sin linda.

Men den möter motstånd. Rädsla står i vägen, och en sjukvård som fortfarande hellre fokuserar på att rädda liv än på enbart symtomlindring och de svåraste av samtal. Men motståndet handlar också om prestige och en maktförskjutning till patienter och anhöriga.

Kanske kommer en fjärde imponerande kvinna att knuffa på förändringen, som avgör hur vår sista tid i livet blir. Jag har mött ett par kandidater här i England.