Ryggradsreflexen är nej till förändringar: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika 26 januari 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Paris torsdag.

Det är högt i tak i delar av Paris. Baron Haussmann ville modernisera staden på 1800-talet, och lät bygga de typiska vaniljfärgade höga stenhusen med vackra ornament och svarta snirkliga balkonger.

Ut med medeltidens smala smutsiga gränder in med påkostade rymliga våningar, med – just det – högt i tak.

Och såsom i hemmen så ock i debatten. President Macron vill höja pensionsåldern från 62 år till 64 år.

Men motståndet är stort så här demonstrerade i förra veckan över en miljon fransmän runt om i landet mot reformen.

Och debatten är total, från president till undersköterska från ytterhöger till kommunister, i debattprogram efter debattprogram, i tidning efter tidning. Det är svårt, om inte omöjligt att jämföra våra båda pensionssystemen men den franska tv-kanalen BFMTV reste i alla fall till Stockholm för att intervjua en ångerfull Karl Gustav Scherman, pappan till vår egen pensionsreform, som sa: ”Ni måste reformera ert system men gör inte som vi.”

I inslaget konstaterade den franska journalisten att den svenska reformen är ett misslyckande, alla jobbar ändå inte till 65 och pensionärerna har blivit fattigare.

Reformen föregicks säker av en debatt i media och det kom några mycket kritiska granskningar efter, men jag kan inte påminna mig om några demonstrationer, inget man ur huse direkt.

Stora samhällsförändringar kan liksom smyga sig på i Sverige, utan någon genomgripande folkligt förankrad debatt, och sedan har plötsligt barnen inga skolböcker längre, för det är för dyrt, i ett av världens rikaste länder.

Jag är nu inte etnolog, men kan det vara så att den svenska ryggradsreflexen är JA till förändringar som framställs som moderniseringar.

Och att fransmännen däremot betydligt oftare i liknande situationer reagerar med ett instinktivt NEJ.

För Me too gick det trögt i Frankrike i början till exempel. Då kunde man bland annat läsa ett upprop i tidningen Le Monde av berömda kvinnliga franska kulturarbetare, som värjde sig mot hat mot män och försvarade klumpigt raggande. Först senare började avslöjandena om övergrepp avlösa varandra.

Och just nu kämpar de små kvartersbagerierna för sin överlevnad i Frankrike. Jag tänker att vi svenskar väl hade låtit branschen dö, med hänvisning till några ekonomiska modeller och framtiden och sen hade alla gått och köpt bake off-bröd i matbutiken istället. Men här finns det ett massivt stöd för färska baguetter i varje gathörn.

Så hur skulle man kunna förklara denna kulturella skillnaden då? Om den nu finns?

Är vi svenskar helt enkelt mer pålästa än fransmännen och förstår att framtiden ligger framåt?

Är vi kanske mer civiliserade och gastar mindre på gatan? Har det med högre tilltro till politiker och byråkrater att göra?

Eller är vi svenskar möjligen rädda att framstå som antingen dåligt pålästa eller bakåtsträvare om vi protesterar mot framtiden?

Det är oklart, jag kan bara konstatera att det är högre i tak här i Frankrike än i Sverige, oavsett om man är på besök i ett Haussmannhus eller inte.

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se