En hyllning till ”mannen på gatan”: Daniel Alling, Berlin

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berlin, onsdag.

Tänk så ofta man läser eller hör det, att utrikeskorrespondenter skulle vara slöa för att vi ibland väljer att intervjua den så kallade mannen på gatan.

Ni vet de där tillfällena när en journalist går till exempel en gågata fram för att ställa samma fråga om ett särskilt ämne till flera personer.

Det skulle till exempel kunna vara här i Tyskland för att försöka förstå varför en stor grupp tyskar är tveksamma till än fler vapenleveranser till Ukraina.

Det är så pass många att det definitivt påverkar hur förbundskansler Scholz agerar och ska man kunna förklara det för lyssnarna så måste man på något sätt ta reda på varför det är en stor fråga för många.

Visst, man bör förstås prata med flera experter, bör läsa tidningsartiklar och böcker i ämnet och studera oppositionsundersökningar och ta del av olika studier.

Men ändå, när man har gjort allt det där, så kan man ändå stå där med känslan av att det är något som fattas i förståelsen.

Jag vill iallafall påstå att ett av de bästa sätten för att förstå iallafall litet grand är att prata med folk och inte minst då med den berömda och inte sällan förtalade ”mannen på gatan”.

För en tid sedan såg jag en hos en konkurrent en kort intervjurunda med några danskar som handlade om det fanns något intresse för att införa euron i landet.

Det var fem, sex svar och som jag minns det svarade minst tre med någon form av känslomässig motivering till varför de inte ville ge upp den danska kronan.

Det handlade för dem alltså definitivt inte om ekonomiska för eller nackdelar, belagda med studier hit eller dit.

Det var känslomässigt grundade åsikter och jag påmindes återigen om det faktum att många gånger när vi gapar av oförståelse inför andra länders beslut så beror det på att vi ofta glömmer att i stora beslut, inte minst de som handlar om nationella frågor och nationell självbild, så trumfar inte sällan känslan över det som vi utifrån tycker verkar vara det förnuftiga.

Fråga skottar som vill bli självständiga, du kan säga hur många gånger som helst att det ekonomiskt vore riskabelt, men har man som korrespondent frågat några självständighetsivrare så vet man att det handlar om en grundkänsla av att ”vi är skottar, vi är inte engelsmän.”

Fråga ivriga brexitörer, du kan slänga hur många studier som helst på dem om problemen med ökade tullar, men har man frågat dem så vet man att de tycker att de vunnit högsta vinsten för ”vi är britter, vi vill inte styras från Bryssel.”

Eller fråga några tyskar på en gågata någonstans, du kommer träffa på flera som av historiska, känslomässiga och alla möjliga skäl är oroliga för att vapenleveranserna ska leda till ett storkrig och därför tycker att Scholz ska förhandla med Ryssland nu.

Man kan förstås tycka vad man vill om det, men så är det och utan att fråga mannen, kvinnan eller hen på gatan så kommer du aldrig att kunna förklara Scholz agerande. Eller förstå att detta är en inställning mycket väl kan påverka resultatet i det tyska EU-valet på ett tydligt sätt.

Så det här kära lyssnare, det här var så här på onsdagsmorgonen en hyllning till ”voxpopen”, ”mannen på gatan-intervjun” eller enkäten.

Ett för mig kärt barn har många namn.

Daniel Alling, Berlin
daniel.alling@sverigesradio.se