Drömmen om starka, goda män: Markus Alfredsson, Göteborg

Utrikeskrönika 9 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Göteborg, fredag.

Vi sprang på varandra på en elektronikbutik och började prata – jag och min nye vän från Guinea, ett land som sällan får utrymme i svensk media. Nu fortsätter vi samtalet på ett fik över varsin kopp espresso.

Det är spännande. Metodiskt går han igenom landets historia och utmaningar. Hur han drömmer om Guineas rikedom – guld, diamanter, uran, jord rik på aluminium – skulle kunna användas för folkets bästa istället för att berika de utländska gruvbolagen.

Och så har vi diktaturen också, flikar jag in. Landet styrs ju sen 2021 av en militärjunta.

Ah, det där, det är bara militären som försöker skapa lite ordning i landet, säger min nye vän. Missförstå mig inte, fortsätter han – jag är för demokrati, när det fungerar som här.

Men du måste förstå att civilt styre i Afrika ofta handlar om en stark man som plundrar staten på resurser och behåller makten genom en pakt med sina anhängare – ofta sin egen etniska grupp.

Statsvetare har kallat det för la politique du ventre, magens politik. Ledare som ogenerat äter upp statskassan, använder landets pengar till palats och privatjet – och till att köpa lojalitet och röster från den egna gruppen. Nigerianska politiker som under valår delar ut mat, kläder och kontanter till sina kärnväljare. Demonstrationer i Zimbabwe, Kenya och Elfenbenskusten där folk ska ha deltagit eftersom de fått betalt.

Att järnhårda militärregimer skulle vara en lösning är såklart inte sant. Tvärtom har några av historiens värsta härskartjuvar tagit makten just genom militärkupper.

Men min guineanske fikakompis – och andra med honom – drömmer om en annan typ stark, auktoritär ledare. Någon som kommer och bara styr upp allting.

Många jag pratat med på kontinenten sneglar avundsjukt på lilla Rwanda, där den nyss omvalde president Paul Kagame styr med järnhand: bygger en stark ekonomi som kommer befolkningen till del. Ingen demokrati kanske – mellan skål och vägg kan till och med hans egna medge anhängare att valen inte är fria, hur skulle ett majoritetsstyre fungera i ett land där stora delar av befolkningsgruppen för 30 år sedan försökte utplåna minoriteten tutsier?

Men Rwanda ses samtidigt som ett av Afrikas minst korrupta länder.

I Guinea har militären antytt att de kommer hållas val nästa år. Kanske, eventuellt. Det kommer bli bra, bara de får en chans att strukturera upp saker – säger min nye vän och dricker upp sin espresso.

Jag, som ju gillar det fria ordet, blir ibland rätt deppig av att tänka på afrikansk politik.

Men så kommer jag att tänka på att det finns en ny, annan kraft på kontinenten – de unga människor som nu gått ut på gatorna i Kenya, Uganda och Nigeria.

De som drivs av en genuin ilska mot korrupta ledare och som inte är köpta av politiker med stulna sedelbundar.

Markus Alfredsson, nu hemma i Göteborg
markus.alfredsson@sverigesradio.se